Usch vilken hemsk upplevelse du har varit med om! Jag har haft turen att slippa allt sådant i min familj.
Det är otroligt starkt av dig att våga berätta.
Jag och mina två kissar sänder en massa styrkekramar till dig!

Orsaken för att så få talar om det tror jag kanske kan va att man känner skuld. Hundra olika skäl, men man borde stoppat det tidligare, man har en skuld i att det hände, man kjänner det som att "nåt måste jag ha gjort för att uppmana till nåt så onaturligt" osv.

om du kjänner skuld tror jag det bästa sättet att komma vidare vore att forsöka innse att du faktisk inte har nån skuld i det som hänte. Ingen som helst. Det är inte ditt fel, du har inte gjort nåt fel, du har inte uppmanat till nåt och du har inte begjärt att det skulle hända på nåt vis.

Nu har du vågat sätta en gräns. Du har inte talat med honom på flera år. Så kan det även fortsätta, det är ditt val att umgås eller inte. Inte hans, inte släktens. Bara ditt.

Du har stöd i din pojkvänn. Du har stöd från oss här.
Och jag skulle faktisk även uppmana dig att söka en kurator som kan hjälpa dig prata om detta, och få det ut. Du har redan börjat, du berättade för oss, och det spelar ingen roll att du döljer ditt namn. Vad du heter betyder ingenting med mindre du vill dela med oss vad du heter. Det som betyder nåt är att du har tagit första steget fram. Du berättar. Att berätta är att inte ha nåt att dölja. Att inte ha nåt att dölja är att man har inget att skämmas för

Skammen är inte din, den är hans. Så bär den inte. Kram til dig, styrka och mod har du redan, stöd får du. Stå på! Du kan skicka PM till mig om du vill.

//en som vet

Stor eloge till dig för att du vågar inse att du har varit med om något så hemskt!

Kan lova dig att detta inte är ovanligt o att du inte är ensam om att varit utsatt för detta! Det finns så många där ute som inte vågar berätta om vad dom blivit utsatta för, o med att kanske läsa ditt brev så har just du hjälpt en till att finna livet igen o ta itu med vad som hänt dom!

Skulle råda dig till att gå o prata med någon som kan lite mer om detta området, kan verka löjligt o pinsamt i början men jag lovar dig det kan göra ditt liv så enormt mycke lättare!

Hoppas det kommer att kännas lite lättare för dig framöver!

Det stora steget har du redan tagit…

Mitt råd är att gå i terapi. Där får man möjlighet att reda ut sina känslor och ändra sitt beteende. Vilken terapiform du väljer är upp till dig och det är kanske bra om du provar olika former.

Kognitiv Beteende Terapi KBT tycker jag själv är rätt bra, för den fokuserar på att bli medveten om sig själv och förändra det man vill förändra.

Men samtalsterapi kan behövas också, om man behöver få ut saker i luften för att acceptera att det har hänt.

Tackar alla som skriver. Vet att jag borde gå till en psykolog eller liknande. Men känner mig inte redo för det. Jag vill att det ska kännas rätt innan jag går dit. Har bearbetat detta ett tag nu och känner mig mera öppen. I början ville jag inte prata med någon. Inte ens med min egen mamma. Anatar att det inte är lätt för henne heller. Jag har gråtit varit förbannad och gråtit. Men inte en tår till jag kommer att släppa för hans skull! Det är det inte värt. Det som är det jobbigaste just nu är att han vill ha kontakt med mig igen, men det vill inte jag. Den som verkligen borde gå i terapi är väll han om någon.

Och tror mig jag hatar inte han, inte som den person han va. Han har varit min bästa vän, mitt allat i många år. Men det han har gjort under tiden är helt enkelt oförlåtligt. Verkligen!  Har börjat inset att jag mest förlorade på den relationen. Och det känns bra att veta att jag äntligen har blivit stark nog för att tala om det, och att inse att den syster bror relationen var HELT fel.

#5 Redo vet jag inte om man nånsin känner sig för terapi. FÖr det är jobbigt, det är ingen dans på rosor om man tror det.

Också, när du säger att det är HAN som ska gå i terapi om någon, då känns det som du tror att det är ett straff eller att det måste vara fel på dig om du behöver terapi?

Terapi är till för att hjälpa folk att reda ut saker. Rent generellt sett så tror jag de flesta skulle må bättre av terapi, kanske till och med alla människor.

#Jo det kan jag hålla med dig om. Jag tycker att de flesta människor skulle behöve prata med en psykolog men jag skull einte kalla det terapi. Fast det kanske är samma sak. Det jag menar med att han behöver terapi, för de behöver han. Om man gör en sådan sak utan att känna skulld. Tror faktiskt att han är eller har varit kär i mig. ush. jobbigt detta.

Nä kanske man aldrig blir redo för att prata med en helt okänd människa, vad vet jag?? Kanske de är så att jag känner att jag vill klara mig själv. Eller kanske jag måste va ner på botten innan jag ber om hjälp. Jag är en sådan person som inte ber om hjälp. Försöker oftast att lösa mina egna problem. Jag har nog varit som min egna psykolog hela livet. Finns så ootrolig mycket som jag ahr gått igenom. Kan ju även vara så att jag inte vill tala med en psykolog för att jag vill skydda mig själv men framför allt min familj.

Känner med dig. Så otroligt jobbigt, men bra att du förstått att det du varit med om inte är ditt fel!

Massor av kramar!

Jag vet hur det känns, men min historia är mycket mer lindring än din. Och jag var liten och förstod inte ens vad de var! Önskar inte berätta om de här. Vem som helst kan ju läsa.

Men jag känner med dig!

Känner med dig vännen! Som Zereteki säger så klokt,du behöver gå i terapi för DIN egen skull,för att du ska kunna lämna detta bakom dig och gå vidare och må bra! Vet ej hur det funkat i relationer till män för din del sen du blivit vuxen men risken när man har med sig incest i bagaget är att relationer till män blir svåra och komplicerade. Hoppas du snart känner dig mogen för att ta steget till en terapeut :)

Kram på dig

Carina

Det var starkt gjort av dig att "öppna" dig här och dela med dig vad du har varit med om!

Jag tror nog att det är viktigt att du går och pratar om det som har hänt, för att få bort det som finns inom dig. Behöver nog komma fram för att bearbeta det och kunna gå vidare.

Svårt att råda, men jag är lite insatt i det här, men inget som jag pratar öppet om vad det är.

Det är så konstigt att det är så mycket tabu när man talar om incest. Folk drar sig ofta tillbaka och ifrågasätter en. Man kan undra varför, men jag tror det beror mycket på rädsla, sin egen rädsla att ta till sig detta.

Du har börjat att ta tag i det här och det är kanonbra gjort av dig och skönt att du har stöd av din pojkvän!

Ljus & Värme till dig och jag önskar dig verkligen lycka till i livet!

En stor kram från mig!

Lotta

Oj oj. Ja, det var starkt av dig att öppna dig. Som alla sagt hittills.

Jag har själv varit med om något obehagligt som barn, var nog 3-4 år eller nåt. Minns inte mycket av situationen för det var ju över 30 år sen. 

Jag har alltid haft svårt för vissa situationer så som när folk pratar om liknande situationer eller om man ser något liknande på tv och det kommer kanske alltid hänga med resten av livet, vad vet jag.

Men vad jag vet är att det blir så småningom "lättare". Man förtränger, glömmer och tänker mindre och mindre på det.

Jag har inte heller gått till någon psykolog, utan varit lite som du, min egen psykolog. Min familj visste inte något förrens 15 år efter det hade hänt. Eftersom jag inte själv fattat vad som hänt och skämdes över situationen, så vågade jag inte fråga. Men tills slut så gjorde jag det.

Fortsätt var stark, du vinner på det i längden.

En som vet….

Det är bra att du har din pojkvän att ventilera dina erfarenheter, men låt han vara bara det;din pojkvän. Det är bra att han är ett stöd för dej, men detta är så svårt och grovt attt ingen utan utbildning kan hjälpa dej. Du ska veta att du inte är ensam och utbildad personal på vårdinrättningar har rätt erfarenhet av att hjälpa dej. Söta goa vännen, sök hjälp att bearbeta detta så du får läka och bli en hel människa. Det kan bara utbildad personal göra. Kram på dej och lycka till

Hej hemlig

Jag ser att du är modig, stark som delar med detta till oss, din pojkvän och din släkt.

Men kanske kan det hjälpa dig att få veta att det drabbat andra, finns flera författare som skrivit om sin skam sina känslor och på så sätt ventelera ut något som inte borde skuldbelagt dem utan förövaren.

Kanske du kan skriva ner dina tankar, dina minnen till en bok som bara du kan bestämma över om de någon sin ska få visas eller om det bara är ett sätt för dig att få ut din ångest..

Jag önskar att världen såg ut som så att det är lättare att anmäla brottet, och hoppas att du någon gång tar dig mod/ork till det eftersom nästa offer kan bli hans fru..sina barn..

Jag vill ge dig en stor kram, hoppas att du känner dig trygg här på sajten att få skriva av dig.

Kram/Linda

Starkt gjort som vågar gå ut med detta. Angående terapi ja HAN är den som borde gå på det, han har troligen inte "alla hästar rätt" (som man kan kalla det). Men kan man är det även bra att själv gå i terapi, jag har provat på grund av att liknande saker även hänt mig, men jag klarade inte av att prata, kändes för mig som onödig tid för den som prata mest var min kille när han skulle förklara varför jag skulle behöva prata med någon, så det funkade inte utan vi gav upp. Jag har ändå lyckats bearbeta mitt väligt bra med hjälp av en vän till mig som alltid funnits där för mig, hon lyssnade på mig och förstod, du kanske också har någon vän du kan prata ut med?

Lycka till med allt, vill du prata kan du ju alltid höra av dig till mig (lovar att försöka hjälpa dig om du vill), du behöver inte berätta vem du är och vi pratar om det du vill. Hoppas du kan få hjälp av någon!

Kramar

Har inte sett den här tråden tidigare, men nu när den uppmärksammats igen tänkte jag passa på att dela med mig av mina egna erfarenheter.

Jag vill inte heller tala om vem jag är, eftersom jag känner alltför många i verkliga livet här på iFokus.

Jag kan inte säga att jag "blivit utsatt" för incest, för jag har ingen att "skylla" på.

Minns inte hur gammal jag var när det började, men jag att jag fortfarande gick på dagis minns jag helt säkert. Jag och en jämnårig släkting hade sex med varandra. Det hände inte nån eller några gånger, utan nästan dagligen i över fem år. Inte för att man direkt kan säga att två så små barn kan ha sex med varandra, men vi hade både oralsex och samlag, i den mån det var möjligt.

Hur vi ens kom på att göra det är för mig en riktig gåta. Ingen vanlig femåring kan väl knappast ha en aning om vad sex är? Mitt allra tidigare minne är från dagis när min mamma hittade en kondom i min byxficka. Och jag vet att vi lekte med den "på rätt sätt", för av nån märklig anledning så visste min släkting hur den skulle användas.

Och minns jag inte fel så var han inte den enda som var med och lekte. En granne följde med oss ut i skogen och var med i leken.

Som ni förstår så finns det mååånga tillfällen att berätta om, men jag känner att det inte ger nånting.

Istället vill jag gärna berätta om mitt försök att bearbeta. Sista gången vi gjorde det var jag 13 och hade precis fått min första mens. Nästa mensperiod var inte förrän närmare ett halvår senare och då var jag övertygad om att jag blivit gravid och självmordstankarna låg inte långt borta…  Efter den ångesten blev det inga fler gånger. Eftersom vi är släktingar är det självklart att vi träffas. Aldrig på eget bevåg, men vid kalas och annat. Ända sen tidiga tonåren har vi fullkomligt hatat varandra, aldrig kunnat komma överens om något. Även innan vi slutade ha sex kunde vi inte tåla varandra när det fanns andra människor runt omkring.

Kyssar tyckte vi var äckligt och höll aldrig på med sånt, utan bara in och ut om ni förstår…

I högstadiet var jag tjejen som duschade med killarna, som godtog att killarna tafsade på mig och kallade mig hora. De visste ju ingenting om vad jag gjort, men jag tyckte att jag förtjänade vad de gjorde, jag var ju slampig! Vad är man annars om man frivilligt har haft sex långt över flera hundra gånger innan man ens är byxmyndig?

När jag var 16 fick jag min första pojkvän, ett seriöst förhållande som höll i nästan fyra år. Ganska tidigt fick han reda på vad jag varit med om och lyssnade på mig, även om det inte var något vi diskuterade vidare. Från tonåren har jag alltid funderat över hur de här händelserna har påverkat mig, hur mina tankar kring sex skiljer sig från andras?

I gymnasiet höll allting på att ta kål på mig, jag ville bara berätta för någon som kunde hjälpa mig genom att säga att jag inte var onormal, att det här är något som hänt och som ingen kan hållas ansvarig för. Att det går att gå vidare med livet och leva normalt… Så jag tog själv kontakt med kuratorn på skolan och försökte verkligen få prata ur mig, men vi kom aldrig in på ämnet. Vi pratade om "vanliga" saker, vilket inte var problemet, jag ville ju prata om "det där".

Jag har berättat detta för några få nära vänner och de har alltid lyssnat och sagt att de inte tycker att det är så jättekonstigt. Barn är barn och gör inte alltid som det är meningen att de ska göra. Och att det är ingens fel.

Men jag skulle vilja säga att det är mina föräldrar och hans föräldrars fel! De upptäckte oss halvt många gånger, och gav några bannor, men det hände aldrig nånting mer. Kondomen blev hittad, en yngre kompis till oss berättade för hans mamma att han hade sett mig suga på min släktings penis, vi blev påkomna i bastun med att sitta och ta på varandras kön, MEN INGENTING HÄNDE! Det är väl där jag känner att ilskan ligger. På de vuxna som ska ta ansvaret, men som inte låtsas om nånting.

Det här har legat helt bakom mig en tid men känslorna kommer upp nu i samband med att min lillasyster i yngre tonåren har samma problem som jag hade i högstadiet. Hon ser sig själv som en hora och vill att man kallar henne det. Varför känner hon så? Har hon och jag varit med om något som ingen av oss minns men som yttrar sig på samma sätt? Och värst av allt är att jag inte törs hjälpa till. Jag törs inte säga till någon att jag tror jag vet varför hon beter sig som hon gör, att jag har samma erfarenhet…

Helst av allt skulle jag vilja skriva en bok om alltihop, dels för att få bearbeta mina egna känslor ordentligt, men också för att visa andra vad som kan hända och att andra som varit med om samma sak inte är ensamma. "Påtvingad" incest där någon äldre är den skyldiga hör man ändå talas om, men att man själv gör som vi har gjort det är ju helt fel och "våra egna fel". Men jag kan inte skriva någon bok, för jag vill inte såra mina föräldrar. Jag står jättenära båda mina föräldrar och skulle aldrig kunna göra så mot dem, även om jag vet att jag innerst inne tycker att de har gjort fel…

Blev visst väldigt långt det här med, men det var väldigt skönt att ventilera..

Det är alltid bra att prata med nån, själv dröjde det länge innan jag kände förtroende för nån att tordas prata, när det sedan hänt var det bara skönt.

Samtidigt är det bra att du har en pojkvän som stöttar dig såna är Guld att ha…

Kramar till dig i massor!!!!

#!6  Helt rätt det du säger, det är föräldrarnas skuld eftersom dom visste och inte satte stopp.

Jag kan inte bevisa något men jag får en känsla av att du eller han blivit utnyttjade i yngre ålder och därför fått detta beteende "förklarat" för er. Ofta är det så att man inte minns själv om man blivit utsatt i så ung ålder.

NI gör båda något som inte kommer av sig självt. Det är ett inlärt beteende, även om ni inte minns HUR ni lärde er det.

OM att skriva en bok - du kan göra det anonymt, med pseudonym och jag tycker det låter som en jättebra ide. Något som kan hjälpa dig och andra. DIna föräldrar behöver inte få veta att det är du. Du kan byta ut namn och situationer med hjälp av någon medförfattare. Kanske kan du få hjälp av någon psykolog eller terapeut? Dom kan vara intresserade av att få en sådan bok skriven.

Jag kan rekommendera att läsa böcker av Torey L Hayden som skrivit flera böcker om barn och ungdomar, bl.a. Spökflickan som är en stark och hemsk berättelse om en ung flicka som visar tecken på sexuellt utnyttjande med satanistiska förtecken… Den är vidrig men samtidigt nyttig, för man måste samtidigt se att sånt här händer på riktigt…

#16 har oxså varit med om liknande med en kusin till mig, men inte brutalt som du, men ja känner precis som du. Jga kan inte säga nej när ngn tar på mig. Fast nu de senaste åren har jag blvit riktigt förbannad. efter alla år som man bara varit tyst .

Jag tror inte att man behöver varit utsatt för något för att själv hålla på.Man är barn och man vet ej vad man håller på med. Ja menar killar någon dig på ryggen så är de skönt,. gör ngt nått med din mus så är de skönt. När man är barn är de lite samma ska, fast man vet att de är fel inerst inne men på nått sätt kan man inte säga ifrån. Även om de är något som gör ont så har man ej styrkan att säga NEJ helt enkelt.