Jag tänker att eftersom att hälsa är en viktig del i ditt liv kanske du kan introducera den till honom lite snyggt? Nu vet jag inte hur gammal du är men om man sover över hos dig så lever ni som du gör. Dra med honom ut på promenader. Laga nyttig mat etc etc. Jag hade nog inte tagit upp det med honom direkt och sagt "Du är överviktig" utan jag hade försökt introducera min livsstil och hoppats på att han fann ett intresse för den 🙂

Detta är ett väldigt känsligt ämne tror jag, jag förstår om du vill att han ska vara hälsosam men ni började dejta för 2 månader sen? det känns ganska tidigt att ta upp det? dessutom om man är överviktig så vet man nog om det och jag tror att man kanske inte vill höra det av andra, till exempel jag har gått från normalvikt till att vara lätt överviktig under en tid då jag mådde väldigt dåligt, nästan alla i min släkt har väldigt lätt att gå upp i vikt och många är lite lätt överviktiga pga detta men jag försöker leva hälsosamt på mitt sätt jag är ingen sån som går och tränar hela tiden eller orkar det pga min hälsa jag promenerar och försöker äta bra men trots allt detta är jag fortfarande lätt överviktig. Jag tror du mer ska tänka på att du älskar honom för den han är oavsett vikt och hans intresen i träning osv? jag tror han tar egna initiativ om han nu vill gå ner i vikt han är ju en vuxen människa. Dessutom är det inte så att alla som är överviktiga/feta mår dåligt fysiskt eller psykiskt! jag har gjort många tester på mig och jag är för tillfället helt frisk, jag vill gå ner i vikt men det tar väldigt lång tid för mig!

Efter två månaders dejtande skulle jag inte lägga mig i det där med någons vikt. Han är förmodligen redan medveten om det och skulle förmodligen inte uppskatta påtryckningar från en så ny flickvän. Även om du inte menar det som påtryckningar kan jag av erfarenhet säga att det är precis så det känns (inte för alla, såklart, men risken finns). Släpp det ett tag och fokusera på att lära känna honom bättre som person och haka inte upp dig på hans vikt eller vanor. Framöver om det blir mer seriöst kanske du redan fått insikt i hur han tänker kring saken, om han försökt gå ner i vikt men inte lyckats eller dylikt.

Man låter bli, svårare än så är det inte.

Det du gör om du försöker få honom att gå ner, hur du än tar upp det, är att visa att han inte duger. Det spelar ingen roll hur välmenande du är, kontentan är alldeles oavsett hur du tar upp det att han inte duger. För att inte tala om hur totalt idiotförklarande det är. 

Han vet hur stor han är. 
Han vet vad det innebär hälsomässigt. 
Han vet vad det innebär i form av hinder i vardagslivet. 
Han vet att samhället ser ner på honom. 
Han vet hur man gör för att gå ner i vikt.
Liksom oss andra har han inte kunnat undgå glåporden, klädbutikens fulhörna/ickeexisterande storlekar, tjockisskämten på tv eller de trånga biostolarna - eller för den delen de välmenande råden, de råd som ytterligare förgör självkänslan och förhindrar en viktminskning.

Du vill att han ska må bra säger du. Bästa sättet att göra det är att helt enkelt älska honom som den han är.

Jag har en överviktig pojkvän också. Han har själv sagt att han vill gå ner i vikt men det kom ju på tal bra mycket senare i förhållandet, ca 1 år efteråt. Jag hade aldrig tagit upp det med honom tidigare eftersom det handlar ju inte om MIN kropp. Visst, jag vill att han ska vara hälsosam och leva länge också men jag kan inte börja styra och ställa med honom och det är inte min sak att börja dra upp ett sådant känsligt ämne heller.

Jag valde honom trots övervikten och jag var väl medveten då jag blev tillsammans med honom att han kanske inte skulle komma att väga mindre. Det ändrade dock inte på mina känslor.

Min kille och jag kämpar just nu på att få honom att gå ner i vikt. Allt var på hans iniatitiv. Jag brukar dock jämt säga åt honom att jag tycker att han ser underbar ut som han är, att jag kommer att vara lika attraherad av honom oberoende om han går ner i vikt eller ej, men att jag är förstås orolig för hans hälsa då han har redan fått knäproblem. Han är faktiskt otroligt stilig och det syns inte på honom att han skulle vara så pass kraftig överviktig, tro det eller ej och han har ändå ett bmi på 36, räknade jag just ut.  Han är ca 185cm lång och väger 125kg. Däremot har han otroliga muskler på benen och låren, finns typ inget fett där, endast muskler som säkert beror på all vikt som de måste bära på förstås.

Men låt din kille ta itu med det här på egen hand och var vid hans sida oberoende. Du har ingen rätt att börja kommentera hans vikt, speciellt inte om han verkar ha dåligt självförtroende redan. Om du verkligen bryr dig om honom så ser du till att inte dra ner hans självförtroende ännu mera. Han är som sagt säkerligen redan medveten om sin övervikt och det är han som måste ta iniatitivet att prata om det här, inte du.

Det är ju verkligen inte något du kan eller ska göra något åt. Vill din partner gå ned i vikt? Då kan du vara ett stöd och peppa. Det kommer inte att fungera om det sker på ditt initiativ och att du pressar din partner till att börja träna.

Man påpekar enligt mig inte någons vikt efter två månader. Det kan tas som att du inte tycker om honom som han är utan att du vill göra honom till något annat.

Hmm. Jag tycker svaren i tråden hittills går ut på att det är tabu att prata om vikt. Det tror jag inte är bra! I en bra relation ska man kunna prata om allt, även varandras vikt. Och samtidigt håller jag med om att det inte funkar att vilja förändra den andra och att det är mycket känsligt. Om jag vore du skulle jag vilja få honom att berätta hur han själv tänker, känner när det gäller vikt. jag skulle vara nyfiken på detta liksom jag 2mdr in i en ny relstion skulle vara nyfiken på nästan allt om personen jag håller på o lär känna. För mig personligen skulle det vara viktigt att hen hade en vilja att få hälsosammare vikt och kondition. För att annars blir det svårt att följas åt i livet. Om jag älskar att traska vandringsleder eller New Yorks gator och dansa polskor, då kan vi inte följas i livet om han får ont i knät efter 15 minuter på benen. Men det är jag det. Det handlar ju om kombinationer av människor som ska funka.

Man tar INTE upp det efter två månader. Fortsätt älska honom och fortsätt leva ditt hälsosamma liv UTAN små kommentarer om hur han kan förändras. Så småningom är det mycket möjligt att han öppnar upp sig och vill prata med dig om viktnedgång. Han kommer prata med dig när han känner sig redo. Pressa inte fram något innan det. Det där med självkänsla säger du. Att ha självkänsla gör det verkligen lättare att försöka gå ner i vikt. Men att ha någon nära sig som påpekar ens vikt är inte bra för självkänslan. Boosta hans självkänsla. Visa hur mycket du tycker om honom, att du ser alla hans fina kvaliteer. Få honom att må bra. Det kommer göra det så mycket lättare för honom att prata öppet med dig och att så småningom gå ner i vikt.

#8 Även en normalviktig människa kan ju ha problem med knäna…. Det känns lite fördomsfullt att anta att en överviktig person måste ha problem med ditten och datten. Dessutom behöver man inte lära känna en människa genom att påpeka övervikt och huruvida personen klarar av att göra saker och ting. Det är väldigt nedvärderande. Det handlar väl inte om vad din dejt klarar av att göra utan mera om vad han/hon är intresserad av att göra? Även om han/hon skulle vara överviktig och klara av att gå långa sträckor och dansa så betyder det inte automatiskt att hon/han har något intresse av att göra det. 

Det där med intresse av att traska långa sträckor eller dansa så får man väl veta medans man dejtar människan. Man behöver inte prata om vikten och huruvida personen kan göra saker och ting trots övervikt. Man kommer väl naturligt in på vad man har intresse av att göra då man lär känna människan, inte genom att börja prata om övervikt och vad det hindrar människan från att göra.

Lite respekt ska man väl ha för varandra?

Inte har jag snrivit man ska "påpeka" något! Jag skrev att jag personligen om det var jag skulle vara nyfiken på personens egna tankar kring vikt och motion. Eftersom ts snriver en tråd i ämnet så är det ju så att det är viktigt för henne detta och att hon ser hans övervikt som ett potentiellt problem. Övervikt är känsligt, och det är det mycket andra saker som är också alla har vi styrkor och svagheter och saker som är känsliga för oss och kan rubba vår sjålvkänsla omset "påpekas eller klagas", men att tabubelägga vissa samtalsämnen helt eller "tassa runt" problemen är jag övertygad om inte håller i längden.

Ts skriver hon önskar han ska må bättre, vara piggare och mer aktiv så i just dethär exemplet så är det inte en fördom att anta att han inte hänger med i aktivitet pga sin övervikt, det är faktum.

#13 Jag kommenterade dock det du sa - att du personligen skulle vilja veta om den du dejtar skulle vara förmögen till att dansa och gå omkring och traska längre sträckor. Jag menade att sådant kan man få reda på genom att fråga om han/hon är intresserade av sådant. Man behöver inte ens nämna något om vikten. Man kan ju också planera saker och ting tillsammans för att se om man har samma intresse - inte för att se om ens partner klarar av att hålla jämna steg med en.

Min överviktiga pojkvän är för övrigt mycket mera aktiv än mig själv. Det är knappt så att jag kan hålla jämna steg med honom. Trots att han har problem med knäna så cyklar han mycket mera och längre sträckor än mig själv och klarar av att göra 10 gånger mera på gymmet än vad jag klarar av. Han har en otrolig energi.

Så det har faktiskt inte alltid med övervikt att göra huruvida om man är aktiv eller ej, det har att göra med intresse. Jag tror det handlar om ett personlighetsdrag istället. Om ts märker att den här killen inte har samma intresse som henne så kanske hon hellre bör söka efter en annan kille att dejta. Att försöka börja ändra om en person från att vara lagom eller inte alls särskilt aktiv till en mera aktiv människa är ju att försöka börja ändra på hans/hennes personlighet. Det måste man faktiskt försöka förstå.

Precis, det handlar om en kombination av personer. I ditt fall Devya låter det som att kombinationen av dug och din pojkvän funkar bra. Ts däremot upplever att det finns ett problem. Hennes pojkvän mär inte helt bra, är inte så pigg och aktiv. Dessutom är hon orolig för hans hälsa på längre sikt och det är ju inte tagit ur luften heller då fetma betydligt ökar risken för mängder med sjukdomar.

Han vet hur han ser ut. Om han verkligen är tjock (och inte bara muskulös, BMI är ju ett rätt kasst mått på individnivå) tycker han förmodligen inte heller att det är så kul. Förmodligen är han jätteglad att ha träffat någon som accepterar honom som han är och inte dömer ut honom pga hans vikt. Så besviken han ska bli när det visar sig att det inte stämde…

Om du verkligen bryr dig om honom, strunta i siffror. Verkar han ha hälsoproblem, är han väldigt begränsad i sin livsstil? Såna saker kan vara riktiga problem. Siffror är inte ett problem i sig. Om han själv tar upp att han skulle vilja gå ner i vikt kan du stötta honom i den metod han väljer. Om han själv inte är intresserad av att jobba det är ditt enda val att antingen acceptera honom som han är, eller lämna honom för att du upplever hans vikt outhärdlig.

Många är överviktiga och många lider väldigt mycket av det. Så skulle det inte vara om det var enkelt att gå ner i vikt. Försök förstå mekanismerna bakom och den skam och dåliga självkänsla som ofta följer med övervikt, eller snarare omgivningens inställning till den. Själv gick jag paradoxalt nog ner kraftigt i vikt när jag träffade någon som accepterade mig som jag var och tyckte jag var fin. Det fick skammen och ångesten att lätta, så att jag fick energi att ta tag i utmaningen. Allt kändes inte så hopplöst utan jag började tänka att jag kunde klara av det eftersom någon trodde på mig. Kritik och tjat har exakt motsatt effekt på mig, då tappar jag sugen helt.

Jag är övertygad om att det går att prata om ett åmne utan att samtalet innebär "påpekande", "kritik" eller "tjat". Det ts beskriver tycker jag låter som att hon fallit för honom och vetkligen gillar honon men är bekymrad för hans mående. Det tycker jag vittnar om omtanke, inte om att hon "inte gillar han som han är". Hon skriver hon önskar han ska må bättre och vara piggare. Det tycker jag låter som att han har negativa kobsekvenser av sin övervikt. Minskat livskvalite pga sin övervikt. Att älska någon innebär det att man även måste älska hens problem? Att älska någon som hen är innebär det att man ska älska sin alkoholistmans drickande och ölmage?

#16 Läs #4 igen. Det är naivt att tro att den enda lösningen på problemet är att man själv som flickvän sen två månader pratar om överviktsproblemet. Han behöver verkligen inte ett sådant samtal. Det finns inget i ett sådant samtal han inte redan vet. 

Det finns heller ingen anledning att ha bråttom. Om det är som du antyder i #8 att man inte kan följas åt i livet ifall övervikten hindrar långa promenader t ex, då förtjänar man inte att vara den här personens flickvän. Så klart man vill fixa övervikten pga omtanke, men om man inte vill vara med personen om den inte går ner i vikt, så förtjänar man inte den personen. Man kan inte börja en relation med att ställa ultimatum. Isåfall blir man inte tillsammans med den personen.

Vaddå ställa ultimatum? Det har väl ingen förespråkat. Hur vet du att ett samtal kring viktproblem inte kan ge nåt för honom? Sen finns det ju två i relationen. Ett samtal kanske kan ge ts något? T.ex. Kan det innebära att de lär känna varandra bättre. Det borde vara till bådas fördel.

#18 "För mig personligen skulle det vara viktigt att hen hade en vilja att få hälsosammare vikt och kondition. För att annars blir det svårt att följas åt i livet."

Jag har några kilo övervikt, inte jättemycket men ändå så jag ligger över normalt och har "en liten mage". Och åh vad ledsen jag hade blivit om min nya pojkvän hade påpekat det efter två månader. Det är ju mitt i den perioden man ska bara gå runt och vara glad, ha sex hela tiden, gå ut på stan och käka eller sitta i soffan med lite popcorn tillsammans. Jag hade ifrågasatt varför han ens är med mig om jag inte ens duger i nyförälskelsen. Jag tycker du kan nöja dig med att försöka introducera honom till din livsstil.

Men det handlar ju inte om att "påpeka" något. Garanterat att han vet han är tyngre än vad som är hälsosamt, det vore självklart både oschysst och onödigt att påpeka att han är överviktig. Och för mig helt naturligt att prata om hur han trivs och hur han tänker kring sitt problem liksom det skulle vara naturligt att jag berättade om mina funderingar kring mina problem. #19 jag (om det hade varit jag) skulle ha velat veta hur han själv tänker kring övervikten. Det finns många olika anledningar och bakgrundshistorier till varför människor blir ohälsosamt överviktiga. Några har varit runda sen barnsben, några har lagt på sig i samband med en personlig kris, några har testat 40 olika kurer och dieter i pratal, några har alldrig försökt, några mår bra i sin stora kropp, andra mår pyton. om jag håller på o lär kånna en person och är så intresserat att jag tänker i banorna att detta kanske kan bli min livskamrat då vore det viktigt flr mig tidigt (ännu tidigare än 2 månader) få reda på detta. Som jag skrev så gäller det mig, andra kan tycka anorlunda. Det finns bra relationer där den ena är mycket aktiv på egen hand eller med vånner medans partnern är hemma. De som kan tänka sig det så så är det ju i get problem. Jag skulle vilja ha en livskamrat att följas med. Så om jag var ts och märkte att han var mindre glad och inte så aktiv skulle jag vilja veta: är det såhär det kommer vara eller vill han nåt annat? Jag skulle sjålvklart alldrig ställa det ultimatum banta eller det blir inget mer, men jag skulle nog tappa intresset flr honom som potentiell långvarig partner om jag förstod att vi hade för olika tempo och inställning till kondition och hälsa. För att jag då skulle inse att det skulle bli svårt att följas åt. Att jag skulle få göra nästan allt jag gillar glra ihop med andra än min partner då.

#21 Men skulle du ens bli kär och tillsammans med någon med fetma då? Går man in i en relation så gör man det med en person så som den är nu, inte vad den eventuellt kan bli. Jag förstår att du tycker det är viktigt med en hälsosam livsstil och det tycker säkert TS också, men om det är så viktigt att det är helt avgörande för en så är det ju något man känner av innan man blir tillsammans med någon.

#8 Visst ska man kunna prata om det.

Har man dejtat i 2 månader är det väldigt tidigt! 

Självklart vet dem som är överviktiga att dem är det

det ändrar nog ingenting att andra försöker berätta det för dem

Dem måste göra egna beslut och att få höra det av sin dejt efter 2 månader skulle jag nog inte se som motiverande utan mer som ett väldigt känsligt ämne..

Som sagt det är inte alls säkert att bara för att man har fetma/övervikt

att man på något sätt inte orkar mer, eller är mer sjuk!

#12 När jag var normalviktig var jag riktigt lat

så det måste inte alls bero på övervikt varför man inte är "Pigg & aktiv"

#23 Fast ts skriver att killen hon date:ar inte är så pigg och aktiv och att hon önskar han ska må bättre (tolkar jag som att han inte mår jättebra.) det gäller naturligtvis inte alla överviktiga! Men i ts fall, som denhär tråden handlar om så är det en kille med fetma som inte är så pigg och aktiv. #22 he he. Det var många år sedan jag kategoriskt uttalade mig om vilka jag kan bli kär i! Så det tönker jag inte göra nu heller. Och jag tänker också att en person "är" inte sin fettma. Nån som är fet kan bli normalviktig och nån som är normalviktig kan bli fet. Jag kan bli fet! Vem vet när man kanske blir tvungen att äta nån medicin som har som biverkning att man blir tjock… Därför jag tycker generaliseringar lätt blir fel, jag skulle därför vilja höra den jag date:ars egna tankar kring problemet, de skulle vara viktigare för mig än vikten just nu om allt möjligt annat stämmer. Om jag skulle gå en lång polskakurs på nån folkhögskola (nåt jag skulle vilka på riktigt) och där träffade en fet man och det blixtrade i kroppen när våra ögon möttes och vi hade samma humor och han berättade att dehär 35 extrakilona la han på sig i samband med en skilsmässa för 3 år sedan men tametusan är det dags att blrja leva livet igen, då tror jeg inte hans fetma skulle skrämma bort mig! Men var det en man som varit tjock hela sitt vuxna liv och berättade att han inte tycker det är kul med nån motion, dans, promenad eller nåt sånt alls utan helst sitter framför en skörm om han får välja själv, då skulle det vara kört med mitt intresse. Men nu var det ju inte mig utan ts dethär skulle handla om!

#24 hon har dejtat han i 2 månader måste det just vara hans vikt som gör så att han inte är pigg&aktiv? det kan ju lika gärna vara något annat.. sen att hon påpekar det tror jag inte gör någon skillnad han är nog mycket medveten om sin övervikt och kan göra egna beslut om en eventuell viktnedgång.

#24 Du berättar din inställning till fetma och vad du finner attraktivt vilket inte alls är relevant till tråden, dessutom är din inställning enligt mig lite märklig för du tycker fetma är ok om man har en anledning och då skulle du kunna bli kär, men om det bara är en lat människa då skulle du inte kunna bli det. Bestämmer du vem du blir kär i? anledningarna till varför man går upp i vikt är så många, och varför är vissa det du kallar lat? ibland handlar det om att dem människorna mår dåligt och sen finns det också lata människor som inte orkar göra någonting som föredrar och sitta hemma detta gäller inte enbart feta utan folk i alla kroppsstorlekar! sen när vi väl diskuterar om detta så finns det faktiskt en ätstörning inte så många känner till som heter hetsätningsstörning där man överäter det är en ätstörning som inte är lika välkänd som dem mest kända ätstörningarna typ anorexia osv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hets%C3%A4tningsst%C3%B6rning

Ingen annan än han själv kan besluta något som helst om hans vikt. Alldeles överens. Men jag tycker det är ok att hon är nyfiken på hur han tänker kring sin övervikt och sin kondis. Man kan prata om sina olika problem om man har en nära relation. Att prata tullitsfullt med varandra innebär inte "påpeka, ställa ultimatun, vilja ta beslut på andras vägnar"och alla andra negativa tolkningar! Är övervikt så jäkla laddat? Är det värre/mer laddat att prata om än missbruk? Psykiska problem? Jag är väldigt flrvånat över att typ alla tycker det är tabu, nästan som Voldemort i HP "han som inte for nämnas vid namn"???????

#8 Det är verkligen inte tabu att prata om vikt. Tvärtom! Med en tjock kropp kan man inte komma undan att folk ska tycka och tänka om ens kropp och att folk inte är sena med att säga vad de tycker eller komma med "goda råd". Tro mig när jag säger det, det finns inte en tjock människa i detta samhället som lyckats undgå det. Och det är just det som är problemet, det är så långt ifrån ett tabu att prata om att man som fet blir konstant nedtryckt och aldrig någonsin kommer undan.

Om ens partner sen har problem med knän och leder lär man märka långt innan man åker iväg på en vandringsresa ihop. Med betoning på OM - för en fet kropp innebär inte nödvändigtvis ohälsa och smärta. Tvärtom tenderar flera överviktiga att ha väldigt starka kroppar som klarar av väldigt mycket. Har själv som mest haft ett bmi på 53, de enda problem jag hade var en ond rygg som ganska kvickt blev bra när jag började köra lite övningar för bålstabilitet. Har i nuläget bmi på 44 och är helt problemfri. Inget ryggont, inga problem med knän och leder, fina värden, fullt frisk och med helt okej kondis, traskar på bra, går lätt ett par timmar i ett svep och joggar lätt i förväg i en uppförsbacke när det normalviktiga sällskapet behöver vila.

Jag tycker för övrigt att det är sjukt fördomsfullt av folk i tråden att anta att pojkvännens vikt är ett problem för honom själv. Det vi vet är att det är ett problem för ts, inte för pojkvännen. 
Likaså är det så fult att förutsätta att man måste hjälpa snubben om det är så att hans vikt är ett problem för honom, som om han vore ett stort korkat barn som inte kan själv. Sluta omyndigförklara tjockisar genom att förutsätta att ni minsann måste hjälpa. En tjock människa vet hur man går ner och vet bra mycket bättre än er vad som kan fungera/inte fungera för denne utefter dennes egna förutsättningar. Vill man sen ha hjälp så är det inte värre än att man frågar, just för att viktminskning inte är ett enda dugg tabu att prata om. Blir ni tillfrågade så är det fritt fram att hjälpa men innan dess - mind your own business.

Shit pomnesfrittes vad laddat dethör var!

#30 Jag skulle snarare säga att det är du som är väldigt oförstående och framstår som väldigt ovillig till just att förstå hur det är för tjocka människor när man inte ens duger för sin partner.

#30 Sen fattar jag till 100% att man som partner kan vilja prata om det, men det är för ens egen skull, som du säger att du vill veta vad övervikten beror på, om personen kan vara aktiv och om den är motiverad att ta tag i sina problem. Ja, det kanske är intressant för en partner att veta, men det är kränkande att ta det samtalet om det inte är välkommet. Du, och kanske TS, vill veta mer, och lösa problemet, men det är respektlöst och egoistiskt, så därför råder vi till att bara släppa det och vara tyst.

Jag ser inte att ts har uttryckt att hennes partner inte duger, jag ser att hon vill honom väl, att han ska må bättre än han gör. Förstår om några av er har egna jobbiga erfarenheter av att "inte duga" pga fetma, att ämnet kan bli mer laddat då, men rent allmänt flrstpr jag inte att det skulle vara värre att "inte duga" pga sin vikt jämflrt med att "inte duga" på grund av alla möjliga andra anledningar. Sitt funktionshinder, sin sjukdom, sin brännskada mitt ansiktet, att man anses för tråkig i sociala sammanhang eller har hängtuttar. Det är smärtsamt att uppleva att inte duga. Därför tycker jag ts ska prata om ämnet lvervikt på ett sätt där hon visar att han visst dugar och dör hon lyssnar på hans tankar utan att döma.

#33 Men tror du att man skulle vilja att ens partner diskuterade ens hängtuttar eller ens brännskada eller att man anses tråkig och hur det ska fixas då? Nej, efter två månader vill man bara bli älskad för den man är.

Jag tror det bästa är att inte ta upp det, så länge han inte gör det själv. Däremot kan du ju helt neutralt fråga om han vill med och träna eller ta en promenad för att du vill umgås med honom och det vore roligt, men även det kan upplevas som en pik för vissa. Det beror på hur han är, och det vet ju såklart inte jag. 

Vikt är ett känsligt ämne för många. Jag har själv en lätt övervikt och är medveten om det. Skulle säga att i princip alla som har övervikt/fetma är medvetna om det, och dom flesta har nog gjort ett antal försök att få bort vikten. För vissa sänker det självkänslan ordentligt, medan andra inte påverkas så mycket varken fysiskt eller psykiskt. Men om man redan mår dåligt över sin vikt, hjälper det inte om den nya flickvännen påpekar det och försöker ändra på en. Oavsett anledning. 

Så jag tror det bästa är om du bara fortsätter med ditt hälsosamma liv, och ser om han hänger på själv eller inte. Det är trots allt hans val om han vill förändra något, och med just viktminskning tror jag det är väldigt viktigt att man själv vill ändra sina vanor för att något ska hända.

#35 Helt rätt, och det är ju också möjligt att han redan försöker gå ner i vikt och känner sig peppad av den nya relationen att komma i bättre form. Det är svårt för TS att märka och avgöra då hon inte känt honom länge.

Om någon redan har dåligt självförtroende så är det verkligen då smart att börja prata om människans övervikt? Oberoende hur du tar upp ämnet så kommer det med högsta sannolikhet att göra ont  och kanske ännu mer så om hans/hennes självförtroende är inte det allra bästa.

Tänk nu efter med sunt förnuft. Det handlar inte om vad som är tabu eller inte tabu utan det handlar ju om att den här människan redan har dåligt självförtroende och ts tycks inte veta vad det beror på riktigt ännu. Det är något som kanske ts skulle kunna föra på tal isåfall om hon är så pass nyfiken att veta och kan inte låta bli att vänta på att han börjar prata om det istället. Personligen tycker jag att sådant där borde komma på tal på ett naturligt sätt från personen ifråga eftersom det kan vara ett känsligt ämne, speciellt i början av ett förhållande där man inte kanske känner sig riktigt trygg ännu.

#33 För att fet är det sämsta du kan vara i det här samhället. För att med en fet kropp kommer folk ha så enormt mycket fördomar om en. För att med en fet kropp dömer folk ut en. För att med en fet kropp spelar det ingen roll hur läget är, vilka förutsättningar man har, vad man gör - man gör fel oavsett. Som fet ÄR man fel. 

Det killar generellt är räddast för när de dejtar är att dejten ska vara fet. Den grupp i Sverige som diskrimineras mest på arbetsmarknaden idag är feta. Det anses inte ens normalt att helt enkelt råka gilla feta så som andra gillar rödhåriga eller långa eller whatever, utan då anses det vara en fetisch.  Som fet får man ofta inte ens vård idag utan allting skylls på ens övervikt. Öroninflammation? Banta! Brutet ben? Banta! Influensa? Banta!

Fetma är helt enkelt sjukt stigmatiserat, och det på ett helt annat sätt än funktionsnedsättningar, sjukdomar, brännskador, social inkompetens och hängtuttar. Är man fet så förutsätter folk att man är lat, dum, har dålig karaktär, får skylla sig själv, att man är olämplig som förälder och gud vet allt. Man anses vara en dålig människa. 

"Därför tycker jag ts ska prata om ämnet lvervikt på ett sätt där hon visar att han visst dugar och dör hon lyssnar på hans tankar utan att döma." 
Hon har redan dömt honom.

#33 åter igen är det verkligen pga hans övervikt han mår som han mår?

man kan må utmärkt trots övervikt så hur kan du veta det och hur kan ts

veta det utan att ens ha pratat om varför han mår som han mår utan antar att det är av han övervikt/fetma och dem har enbart dejtat i 2 månader..

Pyromanen, jag förstår iaf vad du säger, och håller med i mycket. Ts, förstår dig med, hade förmodligen också velat ta upp samma sak, på ngt sätt. Men, med tanke på hur känsligt ämnet är, så hade jag inte gjort det. Inte så tidigt, istället hade jag uppmuntrat till att följa med mig på motion.

Ärligt talat så förstår jag inte vad en del inte förstår.I  #4 och i många andra inlägg förklaras det på ett bra och tydligt sätt varför det är en dålig idé att ta upp vikt. Det spelar igen roll om ni "uppmuntrar till att följa på motion" eller "visar nyfikenhet" eller bara säger rakt ut: "Jag tycker du är fet!". Allvarligt! Ingen är väl så korkad att man inte fattar syftet med er "välmening" och att ni bjuder någon på en promenad. Eller tror ni att överviktiga är så korkade? Hade jag varit överviktig hade jag känt mig kränkt av flera kommentarer i tråden. Jag tycker att flera gång på gång försöker tala sakligt och tålmodigt men så går det inte in.

Vad tror ni att TS kan uppnå genom att påpeka pojkvännens vikt? Att han helt plötsligt inser hur ohälsosam (det är en förutfattad mening som Pyromanen har) han är tackar för hennes omtanke? Inte speciellt troligt. 

Till TS: 

Jag tycker att du ska vänta med att påpeka hans vikt (eller visa din omtanke som det så fint heter) när du tröttnat på honom och vill göra slut. Det är ett väldigt effektivt sätt att både göra slut och få honom att må riktigt dåligt.

Jag är 23 och han är 22! Som det är just nu så har jag börjat universitet igen och vi bort inte tillsammans (jag bor 8 timmars körväg ifrån honom). Så att försöka få med honom på mina promenader och dylikt fungerar inte just nu!
Jag hade aldrig trott (förens nu) att jag skulle falla för en kille som honom (och då syftar jag på övervikten), men det visade ju bara på hur ytlig jag var då. Hann är helt underbar och i "dejtandet" la jag faktist inte så mycket tanke på hans övervikt utan gav personen i fråga verkligen en chans att få visa sin personlighet, som är helt underbar. Jag bryr mig om honom och vill att han ska må bra. Hann lever ändå ett väldigt aktivt liv på fritiden (lever på landet och hjälper bönderna ikring hela dagarna) men det är nog själva maten som är hans fälla. Jag vet bara själv hur mycket bättre, enklare och roligare livet blir när man kanske inte är så stor. jag har alltid varit lite mullig/överviktig och fann ut hur skönt det var när jag kunde springa 1 km utan att dö av blodsmak i munnen. Självkänslan blev så mycket bättre (iaf för mig som person).
Men som många av er säger, det måste börja från hans sida. Och jag kan ju bara tänka mig hur det skulle vara om HANN tyckte att jag var fet o ville att jag skulle tappa vikt för att han ska tycka om mig.. Det är ju bara helt fel. Så ja, det är nog väldigt svårt för mig att lägga fram det på ett sätt som visar att jag bara bryr mig om hans hälsa osv utan att han tar illa upp. Men sen är det ju rätt också, att man ska kunna prata om allting i ett förhållande och jag är faktist väldigt nyfiken på vad som ligger bakom övervikten, antar att det är något djupare sen en tid tillbaka som ligger bakom det.
Men sen är det lite tråkigt nu också, att hann hela tiden vill introducera mig för sina vänner och sin familj. Men när jag vill bjuda med honom på festligheter med mina kompisar så vill han inte. Det är nästan som att hann skäms för någonting. Är det övervikten eller är det något annat?  Jag tror att hans Comfort zone ligger hos folk som hann känner, för dom vet hur nice hann är och tänker inte på hans kroppshydda utan gillar han som han är. Och jag säger nu inte att jag inte gillar han som han är, för det gör jag, annars skulle jag aldrig bry mig såhär mycket om honom eller överhuvudtaget dejtat honom ;). Men ja… detta är ett svårt ämne, men som jag tror inte borde lämnas ute utan tas upp, men kanske inte efter bara 2 månader!

Jag hade varit väldigt försiktig med att ta upp frågan om vikt eftersom man inte vet hur den andra personen kommer att må, särskilt efter så kort tids dejtande.Att fråga om han vill följa med och simma eller gå ut och gå är helt okej däremot. Jag själv har haft grava ätstörningar som yngre och idag har jag efter en graviditet några kilos övervikt och är definitivt medveten om det. Men jag vågar inte banta eftersom jag vet att jag så lätt skulle tippa över och falla in i ätstörningen igen så jag försöker röra på mig och äta hälsosamt istället och hoppas på att kilona kommer att försvinna så småningom. Hade då min partner påpekat min vikt som jag är otroligt medveten om hade jag definitivt fallit in i anorexins grepp igen.

Tycker inte att det är ett problem att säga, "vill du följa med ut och gå?". Det är inte kränkande, det är däremot ngt trevligt att göra tillsammans. Inte heller är det kränkande att bjuda på ngt hälsosamt och hemlagat istället för att ex köpa en pizza (ts säger att maten är fällan) om man ska äta tillsammans. Sen tycker jag att ni dömer ts väldigt hårt, det är inte konstigt att oroa sig för ngn man tycker om och det sägs flera gånger att det inte spelar roll för känslorna.

#44 Men varför måste hon oroa sig? visst han är överviktig men vad ska hända? det finns hur mycket som helst som är ohälsosamt som att röka m.m  dessutom vissa som är överviktiga kan vara det trots att dem lever hälsosamt 

bara för att hon vill att han ska gå ner i vikt ge honom tips, eller till och med säga till honom tror jag inte ändrar något han är vuxen och ska och bör göra egna beslut om han eventuellt vill gå ner i vikt.

#42 Av allt du skriver så låter det som du bryr dig alldeles för mycket om vad han väger. Ni har dejtat i 2 månader och du verkar väldigt fokuserad på hans vikt. Man kan vara överviktig utan någon speciell anledning, man kan vara överviktig och ha superbra kondition och orka jogga varje dag osv bara för att man är fet/överviktig är det inte direkt = lat och dåligt mående. Du säger själv att han är aktiv i sitt arbete det är väl bra? vad han äter är väl hans  ensak som många andra skrivit han är nog mycket välmedveten om att han väger för mycket och vad han äter han vet nog mycket väl om hur man bantar med eller utan påtryckningar från sin omgivning. Du säger att du undrar varför han inte vill på festligheter med dina vänner och du antar direkt att det är för att han skäms över sin övervikt/fetma jag tror faktiskt snarare att det är vad du tror, har du ens frågat han varför det är så det kan ha helt andra anledningar jag tror inte dem flesta som har övervikt/fetma gömmer sig undan folk, man är väl medveten om hur man ser ut och jag tycker inte man ska skämmas över det.

#45 ja det finns mycket som är ohälsosamt och hade det handlat om rökning så har nog ingen sagt i tråden att hon tadsa på tå runt det. Självklart behöver man inte ha dålig hälsa bara för att man är överviktig. Men varför sticka under stolen med att fetma är kopplat till mycket ohälsa?

#47 Jag är medveten om att det finns hälsoproblem kopplat till fetma det har jag aldrig sagt något om att just TS kille har hälsoproblem kopplat till sin fetma är inte säkert, och det låter inte som att TS direkt pratat med sin kille om varför han mår som han mår heller kanske har med helt andra saker att göra!

Kraftig övervikt ökar betydligt risken för många sjukdomar. Rökning ökar betydligt risken för många sjukdomar. Exakt vem som får eller slipper få diabetes eller cancer går såklart inte att förutspå. I min världsbild så vill man lära känna varandra så väl att man även kan prata med varandra om känsliga saker. kan man inte det i sin relation skulle jag se det som att man har problem med tillit u sin relation. Sen hur fort man hinner bygga upp så mycket tillit och förtroende att msn kan prata om allt är garanterat olika. Kanske är två månader för snabbt för några, andra har kanske berättat det känsligaste känsliga snabbare än så. Men att i långden ha tabuämnen, saker som inte får pratas om i relationen det tror jag verkligen inte är hälsosamt!

1) Att han inte vill hänga med och hälsa på ts nära och kära. Fråga så här: "jag är så stolt och glad over att ha hittat dig, och vill visa upp mitt kap för mina vänner. Jag blir ledsen när du inte vill vara med på det. Varför?"

2) Har någon här inne last bloggen tommytappar? Han var rejält överviktig, men hade Inga problem med det, bortsett från flygplansstolar och klädkontot. (sedan snubblade han over lchf och gick ner halva sin vikt, men det var inte det som var min poäng - utan att man inte nödvändigtvis får problem av vikten, direkt).

Hej Smultronkaka!

Du borde öppet fråga honom varför han inte vill eller kan komma med på dina "aktiviteter", när du försöker haka på honom för att umgås med hans vänner och familj. Precis som du tänker så är det nog så att han inte är speciellt bekväm med människor han inte känner, dessa orsaker skulle ju du kunna stödja honom i bara du vet vad det gäller om.. Du måste ju få en chans att försöka också, men han kanske inte litar på det ännu så tididgt i ert förhållande, så antar att han behöver mer tid än så länge…

När det kommer till osunda vanor så kan du, utan att pressa och pracka på honom, sakta men säkert introducera honom till dina egan vanor. Inte genom att fråga honom om han inte hellre skulle äta något annat än vad han föredrar, eller att hela tiden fråga honom om han vill komma med ut på en promenad och så. Man kan däremot göra det lite mer normalt genom att du bara fortsätter med din sunda kost och motion, utan att se ner på hans vanor. Om han vill förändras så kommer förändringen eftersom du faktiskt ger honom chanser att äta annorlunda och att göra saker tillsammans. En promenad efter middagen är inget konstigt, du kan ju bara fråga om han skulle tycka det var trevligt att ta en liten nypa luft och inte promenera i en rask takt utan att ni bara går en liten sväng, liksom inget märkvärdigt :)

Men samtidigt är det också så att du inte ska ha några förväntingingar på att han kommer gå ner i vikt, och om du egentligen innerst inne har det så är det nog bäst att du tar upp ämnet till ytan, även om det låter ytligt så kommer det kännas av i ert förhållande om han hela tiden vill äta chips och läsk och andra onyttigheter och bara dega i soffan hela kvällarna. Då kanske ni är för olika ändå.. Jag menar, du kanske inte kan älska honom för allt han gör, även om du skulle vilja göra det, eftersom det går emot vad du känner starkt för. Som vissa andra sagt i denna tråd, så behöver han ju inte heller vara så himla onyttig heller bara för att han är stor, och när det kommer till BMI så är det måttet helt uppåt väggarna, tänkt till exempel en muskelbyggare: de skulle ju lida av sjuklig fetma enligt det måttet fastän de egentligen är helt i toppform… Så utgå inte från den ekvationen, utan med tiden kommer du se vad som egentligen är vad.

Det är helt fantastiskt att du funnit en sån härlig människa, och det märks att du verkligen bryr dig om honom. Jag förstår att du bara vill hjälpa honom, men bitarna faller nog på plats bara du ger honom utrymme då han verklar vara något osäker :)

Ciao!

#50 att några trivs och mår bra trots fetma är naturlugtvis trevligare än om man inte trivs. Men innebär inte att personen inte har kraftigt ökat risk att få diverse sjukdomar som följd av sin fetma.

Det är väldigt meningslöst att här sitta och diskutera huruvida övervikt i sig är skadligt för hälsan eller inte. Hela den diskussionen utgår från att ni/vi här sitter inne med kunskap som måste förmedlas till TS pojkvän som tydligen är så korkad och okunnig att han helt har missat detta viktiga budskap som sköljer över oss dagarna i ända i varje upptänklig situation. Det är en väldigt vanlig och väldigt irriterande syn på överviktiga som dumma, lata och okunniga.  Lägg av.

Jag ser fortfarande inget konkret som visar att TS pojkvän mår dåligt. Han lever ett aktivt liv. Han är inte så intresserad av att träffa TS vänner vilket TS genast drar slutsatsen att det beror på att han skäms över sin vikt. Utan att fråga.

Kanske mår han alldeles förträffligt, är pigg och stark, har bra värden och trivs med sig själv. Kanske mår han dåligt på något sätt som han ännu inte har anförtrott åt TS. Oavsett vilket är det INTE NÅGON ANNANS PROBLEM. Han ser ut så här, och har de här matvanorna. Kanske kommer han att vilja förändra sina matvanor, kanske inte. Och vill han inte det så är det hans beslut. Och om TS i ängden inte står ut med hans vikt är det upp till TS att välja att leva med honom eller inte.

Och nej, att jämföra med rökning förändrar ingenting. Jag tycker rökning är asäckligt, och därför skulle jag inte bli ihop med en rökare. Jag skulle definitivt inte bli ihop med en rökare och sen försöka få hen  att sluta. Varken genom tjat eller "subtila" försök att "lura" hen att sluta.

#42 Du säger att han lever ett aktivt liv och hjälper bönderna runtomkring hela dagarna. Varför räcker inte det för dig? Han är uppenbarligen inte en tjockis som har en trasig kropp, då hade han aldrig klarat av lagårdsarbete. Har du en aning om vad som krävs av kroppen för att arbeta i en lagård dagarna i ända? Har du en aning om hur fysiskt tungt det är, hur mycket energi man gör av med?

Ja, man ska kunna prata om allt i ett förhållande. Men man ska också respektera partnern och vilja att partnern mår bra. Hur bra tror du att han mår om du säger till honom att han inte duger för dig? Hur bra tror du han mår om du idiotförklarar honom? Diskutera hans vikt kan ni göra, på hans initiativ. Det är hans kropp, inte din. Att du sen är nyfiken på orsaken till hans vikt är ditt problem. Om du värderar din nyfikenhet som viktigare än hans psykiska välmående så… Jag vet inte ens hur jag ska fortsätta den meningen.

Om du vill veta vad som gör att han inte vill träffa dina kompisar så får du väl fråga honom. Du kan inte förutsätta att det har med vikten att göra innan du ens har frågat varför han inte vill. Om det är vikten som ligger bakom så är det knappast konstigt när du redan visat klart och tydligt att han inte duger som han är utan måste förändras med dina insmugna förslag på motion - som sagt, han är förmodligen inte helt stendum, sånadär små knep för att förändra folk märks på mils avstånd. Jag hade varit ruggigt skeptisk i hans sits jag också. Till den grad att jag seriöst funderat på att dumpa istället för att träffa en dömande partners förmodligen lika dömande kompisar.

Jag har aldrig rökt. Tycker att det är en ganska vidrig företeelse faktiskt. Så oerhört korkat att frivilligt ( i alla fall när man började) förgifta sig och lukta illa… Men jag älskar en rökare ❤️. Det var inte meningen, blev bara så 😉. Han har från början gjort klart att han inte kommer sluta röka. Det gör ont i mig, eftersom jag ju vet att det förkortar hans liv och därmed vårt liv tillsammans. Han har diabetes och andra sjukdomar som gör att hans förväntade livslängde ändå är under medel… Men nu är det såhär det är. Han är fullt medveten om att jag skulle bli överlycklig om han slutade, eller för den delen för varje cigarett mindre han röker. Men ett beslut måste ändå komma från honom själv. Tjat bara förvärrar situationen och skulle göra att vi båda mår dåligt. Kommer diskussionen upp så säger jag så klart vad jag tycker, men jag tar inte upp saken. Mina barn kan däremot göra det 😃.

Jag har varit rejält överviktig, men är det inte längre. Kan säga att om man som normalviktig tror att det kan vara jobbigt med förståsigpåare som vill diskutera saken och kommer med goda råd, så ta den känslan gånger 100 så är ni någonstans i närheten. Och det gäller även närstående om man inte är mycket ödmjuk. Och även då om man tar upp det gång på gång.

Råkade posta av misstag.

Min kille är överviktig, jag med dock, men jag är mer aktiv än han.

Säg att du gillar att gå på promenader, ta med honom på promenaderna.
Behöver inte påpeka hans vikt.

Hitta på aktiviteter ni båda kan ha roligt, sommaren kan ni ju bada, när ni äter mat kan ni äta hemma lagat eller bra mat ute osv.

Sedan kommer han säkerligen in i dem rutinerna och med tiden något år eller så kan ni gå på gym tillsammans osv.

Du ska nog inte börja påpeka hans vikt osv såhär snabbt in i förhållandet, vikt är känsligt för överviktiga personer de flesta är medvetna om alla hälsorisker och att man är överviktig osv så man behöver inte höra det från folk, speciellt inte sin nya flickvän som man är så kär i.

Kan bli känsligt.

Först och främst så om man nu ska ta upp ämnet så kan det vara bara att först fråga om han trivs i sin kropp. Man kan faktiskt vara nöjd med sin kropp även om man inte är smal eller vältränad. Är han nöjd och inte har några hälsoproblem så är det bara att acceptera situationen.

Är han inte nöjd så kan ni gemensamt prata om vad man kan göra för att han ska uppnå de mål som han vill uppnå.

Oavsett så är det hans kropp och det viktiga är att han trivs med den.

#58 Men varför måste man börja ställa en sådan fråga?

Jag skulle bli så otroligt ledsen om min pojkvän frågade mig något sådant. Jag skulle känna mig värdelös och som om jag inte dög till. Känslor är inte rationella tyvärr.

Jag tycker att man ska vänta med sådana här saker tills man känner sig så pass trygg i ett förhållande att man inte behöver fråga främlingar om det är OK att fråga sin egen pojkvän om sådana här personliga saker. 

Det är jättetydligt att ts och den här killen inte är ännu på en sådan nivå där de kan prata om privata saker. De måste bli mera säkra på varandra samt  känna sig trygga och bekväma med varandra.

#59 Måste måste man aldrig, men samtidigt så tror jag på att alla förhållanden ska bygga på öppenhet. Jag tror att jag hade blivit mer sårad om en pojkvän hade tagit upp ett sådant ämne efter ett år. Jag hade nog funderat på om han gått i ett år och inte gillat min kropp men inte kunnat ta upp det med mig.

Men det beror ju självfallet på hurdan man är som person. Jag är överviktigt, jag vet om det och jag bryr mig inte för jag gillar min kropp. Jag skulle inte må dåligt av att en kille påpekade att jag var överviktig lika lite som jag skulle må dåligt av att en kille påpekade att jag är lång eller blond. Däremot skulle jag ta väldigt illa upp om en kille krävde att jag skulle gå ner i vikt eller, för den delen, färga håret rött. Min kropp, mina val. Men jag har inga problem att prata om det som vuxna människor.

Om ena parten i förhållandet är väldigt hälsomedveten så ser jag inget fel med att tala om sånt redan ganska tidigt i förhållandet. Jag tycker man dock ska prata hälsa, inte vikt. Viktnormalisering kommer ofta (men inte alltid) på köpet för dem som tar hand om sin hälsa. 

Jag skulle föreslå att TS förbereder och bjuder på en god men också hälsosam måltid som de äter tillsammans en mysig kväll. Det kan bli en naturlig öppning för vidare diskussioner kring det här om hälsa, och det är precis vad jag tror TS behöver få igång då det verkar vara en viktig grej för henne.

#60 Men det är ju just det, vi alla är olika och därför bör man vara försiktig. Du säger att du skulle bli mer sårad om din partner tog upp ämnet efter ett år? Skulle du inte alls bli sårad om han tog upp det direkt? Är det inte samma sak fast det sker på lite olika tidpunkter? Jag skulle dock ändå uppfatta det som värre om det togs upp i början av ett förhållande då allt är ganska "fragile". Om jag redan hade dåligt självförtroende så skulle det gå direkt åt skogen om någon började kommentera min vikt och hinta om att jag inte duger riktigt som jag är. Om man har varit ihop i ett år så har man säkert hittat trygghet i varandra och kan redan prata öppet om allt mellan himmel och jord. Man har redan visat där att man vill vara tillsammans och då kan man börja prata om hälsa och vikt på ett positivt sätt. Om man bor tillsammans så är det här ännu lättare att göra.

Nja, jag tror fortfarande att det är den överviktiga som bör ta upp samtalsämnet och det lär säkert ske förr eller senare om han/hon är missnöjd med sin vikt. Vilket betyder att det kanske aldrig ens sker om det är så att personen är inte missnöjd. Så man bör redan i ett tidigt skede acceptera människan precis som han/hon är. Om inte så kan man gärna söka sig till någon annan smalare typ som för övrigt inte behöver alls vara hälsosammare fast hon/han är smal! Min pojkväns bror är vältränad och smal och äter chips varje dag… Hälsosamt? Nej, men knappast skulle ni få för er att ifrågasätta en vältränad kille? Nä, ni kanske skulle ge er huvudstupa in i det förhållande och först senare inse att den här människan är väldigt ohälsosam.

Jag har svårt att sätta mig in i den här situationen fast jag själv har en överviktig pojkvän. Jag älskar min pojkvän och jag respekterar den han är. Jag hjälper honom att förändra sin livsstil för det är det han vill. Han har öppnat upp sig för mig om det här! Det var på hans iniatitiv, inte mitt. Jag frågade honom hur han skulle ha reagerat om jag hade tagit upp det här före han gjorde det och hans svar var inte positivt. Han sa att han skulle mått ännu dåligare för han tycker det är pinsamt samt att hans vänner och familj påpekar hela tiden att han har fet och han blir så ledsen över det. Så fungerar han! Hur ts kille skulle reagera vet vi inte och tydligen inte ts själv och då är det väl bäst att vänta på att killen öppnar sig upp för henne, eller är det här totalt orimligt?

Som sagt, om övervikt är ett jättestort problem för ts så borde hon kanske leta efter någon annan. Så ser jag på saken. Sen hur ts beslutar sig för att göra är ju förstås en annan sak och jag hoppas att det går oberoende hur hon beslutar sig för att göra! :) Jag hoppas att det slutar lyckligt!

#62 Nej jag skulle inte bli sårad av att en pojkvän tog upp ämnet, det är inte ämnet som sådant jag skulle bli sårad av utan att pojkvännen kände att han var tvungen att dölja sina känslor. Jag tänker anta att en pojkvän i det läget tog upp ämnet för att han är mån om mig och för att han faktiskt vill veta hur jag känner. Sedan är det som sagt upp till honom att acceptera min åsikt om min kropp. Men det står honom fritt att fråga och ta upp ämnet.

Men som sagt, det beror ju på hur man är som person. Är man självmedveten över sin vikt så är det alltid ett känsligt ämne oavsett hur smal eller tjock man är. Får man känslan av att ens partner är väldigt självmedveten över sin kropp så är det kanske ett ämne man ska hålla sig borta ifrån.

Själv så brukar jag vara väldigt tydlig med från dag 1 i ett förhållande att det är lika bra att vara ärlig och öppen och att jag tål att höra det mesta. Visst kan vissa saker vara svåra/jobbiga att höra men jag vill inte ha en partner som bara tar upp positiva och lätta ämnen.

#63 Man måste visserligen kunna tala om jobbiga saker men man ska kunna vara finkänslig och taktvänlig vilket ts inte verkar ha någon koll på eftersom hon frågar om råd av oss.

Om hon verkligen veta, så får hon bara köra på  och fråga men nu vet hon åtminstone vad hon kan förvänta sig. Det kan gå jättebra eller så kan det gå jättedåligt. Svårt att säga i förväg och speciellt då hon inte tycks ännu känna honom tillräckligt bra för att veta hur han kommer att reagera.

Jag skulle väntat tills jag vet  mer om vad det är en för person jag har att göra med så att jag vet mera om hur jag skulle ta upp ämnet.

Vi är nog väldigt olika när det gäller öppen kommunikation. Jag skulle alldrig få för mig att tassa runt i månader. Förmodligen skulle jag, om jag datade en man på 135 kilon redan första träffen fråga hur det gick till att han blev så stor. precis som jag skulle frpga en med armen i gips eller sned näsa vad som hänt. Därför att det skulle vara så iögonfallande att det skulle kännas som tyst lögn att låtsas som ingenting.

Ingen annan har med min vikt att göra. Lika lite som jag har med andras vikt att göra. Precis som jag inte har med folks andra val i livet att göra som rökning osv.

Är han oroad och mår dåligt över sin vikt kommer han själv ta upp det. Det är ingen annans jobb än möjligtvis en läkares om det är fara för hälsan,

#65 Jag förstår verkligen inte hur du tänker, jag tror inte att mannen du skulle dejta skulle vilja fortsätta dejta dig om du vid första träffen frågar "Hur blev du såhär stor?" finns det ens ett svar på det? vad förväntar du dig att få för svar? varför skulle du fråga en person med sned näsa vad som hänt? vad angår det dig? jag tror att om man nu vill gå på en dejt med någon är man medveten och accepterar hur folk ser ut, man kan ju också innan en dejt kolla upp om ens livsstilar passar ihop så man inte har olika intressen det är inte alla som vill jogga varje dag och äta grönsaker till middag och det finns inget fel med det.

#66 Håller med!!

#65 Jag håller faktiskt delvis med #67 här. Det är ett onödigt hårt sätt att ta upp någons vikt och att dessutom göra det med en person man i princip inte känner är inte lyckat. Jag är visserligen för öppenhet i en relation men jag är även för takt och ton och finkänslighet.

#65 Fy tusan vad okänsligt och rent av otrevligt. Vad har du med det att göra på första dejten? Hade någon kommenterat min näsa eller vikt på det viset hade jag gått därifrån och tänkt väldigt låga tankar om personen.

#65 Du är singel va? (Jag har ingen aning om det här räknas som ett påhopp men tydligen spelar ju andra mänskors känslor ingen roll så…)

#71 Förstår vad du menar & känner.

He he, nej jag är gift. Och självklart spelar andras folks kånslor roll, mycket stor roll. Ni missförstår mig nog eller ser fel bild framför er utifrån hur jag skrev. Jag är ganska bra på att pejla in mig på vad som går att säga och hur. Jag brukar inte skrämma iväg människor utan tvärtom finns ett mönster av att människor anförtror sig till mig Och berättar känsliga saker efter kort tids bekantskap. Så, jag skulle med all sannolikhet släppa ifrån detdär samtalet rätt väl. Dessutom är det nog så att om jag hade hunnit så långt som till att vilja gå på date med nån, då skulle det förmodligen förhålla sig så att vi var ganska mycket på samma våglängd, där man förstår vad man kan säga tillvarandra, nån som var rak ungefär som jag. Om jag var osäker på om nåt skulle såra skulle jag hålla käft.

#73 Jag är ganska bra på att pejla in mig på vad som går att säga och hur. 

Och ändå har du misslyckats kapitalt i den här tråden med att bedöma vad som är okej att säga, trots att människor försökt berätta att det du säger är otroligt sårande. Efter drygt 70 inlägg så fattar du fortfarande inte.

#73 Av vad du skriver här verkar det inte så, att på första träffen fråga hur någon blev så stor som den är eller att vid första träffen fråga varför någon har en sned näsa är okänsligt och skulle skrämma iväg dem flesta. Vad ska man svara tycker du?

Om jag var på en dejt eller några dejtar med en kille o han frågade varför jag var så tjock skulle jag bli väldigt ledsen och gå ifrån aldrig mer träffa den människan.

Minns fortfarande när jag var 17 år och en manlig vän till min mamma frågade min mamma varför jag var så stor medans min syster var så smal.

Jag blev så ledsen och chockad hur någon kunde fråga så.

Å för det första, om någon dejtar en överviktig eller någon med fetma så skulle jag ju hoppas på att de ser bortom vikten och därför träffas man.

Börjar man ifrågesätta vikt då skulle jag personligen ta det som att den andra personen har 0% intresse för mig och förmodligen blev besviken att dejten hade extra kilon.

Jag förundras över hur det verkar vara helt okej att kommentera någons vikt (speciellt om man är överviktig) och komma med goda hälsoråd. Vi kan ta vad som helst annat…. om någon har en taskig frisyr, inte går jag fram och säger: "Hur gick det till?  " eller om någon ligger på stranden med tuttar upp i luften.. inte går jag fram och säger: "Hur känns det att gå runt med silikon i brösten? " eller om någon har solat hårt i solarium så man ser nästan komisk ut…. inte går jag fram och frågar:"Trivs du verkligen med din onaturligt solbrända kropp? Vi kanske ska ta en promenad till läkaren och ser hur du mår?" o.s.v. 

Men att fråga hur en överviktig person blev som hen blev är tydligen helt okej. Som sagt jag är inte ens överviktig och har vägt mellan 55 och 62 kilo under hela mitt vuxna liv. Men jag blir ändå upprörd över hur det skrivs i tråden. Jag kan inte ens föreställa mig hur de som är överviktiga känner sig när de läser. 😕

#75 faktiskt tror jag inte alls det behöver skrämma bort nån att ställa dessa frågor. ni verkar utgå från att det ska ligga kritik inbyggd i frågorna och att personen ska ha lågt sjäkvförtroende? om jag går på date med honom så är ju jag attraherad av honom med den snea näsan och de 135 kilon, då ställer jag frågorna för att jag vill att han ska berätta om sig och sitt liv, för att jag vill lära känna honom. natirligtvis skulle jag själv vara motsvarande "naken" Och tåla/gilla samma rakhet från hans håll. Lika barn lekar bäst. Bättre än så kan jag inte förklara. Om ni fortfarande tror jag är en okändlig typ som hår o sårar folk, så får vi leva med det. Jag vet hur det funkar irl i alla fall 😊

#78 Men vad vill du ha för svar, på att han har en sned näsa och att han är överviktig? vad ska han säga till dig? det är ju bara konstigt att fråga varför ens..

Jag vill att han ska berätta att han var med om trafikolycka i paris för 3år sedan när han var där på ett tibetanskbudfistiskt kloster flr att lära sig meditera t.ex. Och sen skulle formodligen samtalet handla om buddism, nån gemensam bekant som varit i Butan eller nåt. Eller på frågan om hur han blev så stor kanske han svarade "6 starköl och en 300 grams chipspåse och jävligt många mazarinervarje dag under lång tid efter jsg flyttade från mitt ex. Och så (eftersom han har humor" berättar han att på energiingenjörstudiet räknade ut att mazariner innehåller lika mycket energi som dieselolja. Sen kanske vi skulle fortsätta på emnet separation från ex för att både gått igenom en sådan, och prata om hur man går vidare klokare och inte bitter.

Om du tyckte ovanstående var otroligt detaljerat så beror det på att det är hämtat ur verkliga livet. Första gången min äkta make och jag träffades på egen hand för drygt 15 år sedan 😉

Istället visar det sig att han aldrig ens tänkt på att näsan är sned eller att han uppfattas som sin vikt. HAn har alltid varit stor och föddes med sned näsa. Lycka till att gå vidare efter det.

#80 och mitt ex sa "i like cooking unhealthy food and i like the fluff on my belly" sen skrattade vi :) självklart ska man kunna prata om det.

#83 Ja man ska kunna prata om det men vet du hur mycket ångest vissa har över sin vikt, hur mycket dem kämpat med att gå ner? hur tror du dem tar det vid första dejten då du lite smidigt lägger fram "Hur blev du såhär stor?"

Jag skulle bli rosenrasande om någon efter EN dejt frågade om min vikt. Precis lika förbannad skulle jag bli om det kom en massa snokande frågor kring andra delar av mitt utseende, typ min näsa, ögonbryn, håriga ben… "Oj, ser att du har håriga ben, varför det?" "För att jag inte ska frysa när vintern kommer, rövputte."

Om en överviktig person vill förändra sin livsstil så kommer de själva att ta upp det. När de startat en dialog är det jättefint såklart om man vill stötta och ge råd eller göra saker tillsammans så man rör sig mer. Det är jättebra och trevligt. Men att ta upp det själv? Öh, nä. Det går i princip inte att ta upp det (speciellt inte så snart i ett förhållande) på ett så pass bra sätt att det inte automatiskt får tonen av "du är fet, fixa det". Visst, i en del fall skulle personen säkert inte bry sig eller bli ledsen. Det finns ju naturligtvis den möjligheten också. Men skulle någon efter två månader ta upp min vikt - som jag verkligen inte försöker gömma utan är helt ärlig med - skulle det vara omöjligt att ta det som annat än att de inte tycker jag är snygg nog när jag är tjock.

Skulle någon klämma ur sig det på en första dejt skulle det bli gapskratt från min sida och sen går jag och kommer aldrig mer igen.

Övervikt kan ju ha med t:ex att man helt enkelt har långsammare förbränning än vanligt eller att man råkat komma in i en ohälsosam livsstil. Eller så kan det ha att göra med något djupare och värre. Jag blev inte redigt fet fören efter jag blivit mobbad i 12 år då jag mådde så sjukt dåligt och ansåg att jag var redan fet, äcklig och ful som stryk så varför inte njuta av livet så gott jag kunde och äta chips, pizza, godis, osv tills jag bestämde mig för att ge upp helt och hållet? Klart man blir rejält överviktigt då, men jag mådde för psykiskt dåligt för att bry mig till en början. Skulle någon lägga sig i min vikt skulle jag förutom förbannad bli rejält ledsen.

För övrigt brukar de som påstår att de är jäääättebra på att ta upp sånt här på ett bra sätt ha rätt fel men sakna insikten om att se det själv…

OT: Just nu ät reklamen i högersiden av skärmen: "tips för smalare mage"😂

#84 Är alldeles säker på att du har rätt i att vissa har hemsk ångest över sin vikt och kämpat.  Och andra har inte det. Det känns så fel att generalisera och utgå från att alla stora människor har ångest och dåligt självförtroende.

Jag frågade nyss, med anledning av denhär tråden min make om han kom ihåg dendär första gången han var här o hälsade på mig och vi satt på varandagolvet o pratade  och jag bland annat frågade hur han hade fått sin något stora mage och om han mindes hur det hade känts att jag frågade.  Och han kom mycket väl ihåg och tycker det hade känts fel om jag hade låtit bli säga nåt, det skulle ha varit tyst oärligt. Ett problem försvinner inte för att man låter bli prata om det. Magen var ju tydligtvis inget hinder för attraktionen mellan oss :-) även om det inte råder någon tvivel om att jag tycker kalaskula är jävlig osexigt annars. Eftersom så mycket annat mellan oss stämde så förbaskat bra, så blev kulan en mindre detalj. Men ännu trevligare var det när nyttig mat och skogsarbete så småningom fick den att krympa och muskelrna att växa. Jag skulle ljuga för mig själv, honom och er om jag sa att det inte spelar nån roll för mina ögon om en man har musklar eller ölmage. Ljug håller inte i längden! Inte heller tysta lögnar.

#86 Dock om man väljer att vara med någon som man egentligen inte brukar vara attraherad av utgår jag ifrån att man i detta fall helt enkelt inte bryr sig om x eftersom i helhet så är personen attraktiv. Dessutom är det knappast att ljuga att inte fråga varför någon har krokig näsa, stor mage, ett ärr på låret, osv. Och fokuserar man så otroligt på t:ex en övervikt att man inte kan släppa det kanske man ska fundera på om man verkligen älskar dem som de är. 

Av egen erfarenhet med t:ex vänner, så har de när jag nämnt hur mycket jag faktiskt vägt alltid blivit genuint chockade och sagt "men det hade jag aldrig kunnat tro!" Helt enkelt för att de älskade mig som jag var, och hade noll åsikter om mitt utseende = de kollade inte så jäkla noga. Noterade såklart att jag var överviktig, jag menar, det syns ju. Men eftersom de tyckte jag var en så bra person så hade de aldrig reflekterat mer över det. Mitt ex hade ett ögonlock som var liiiiite snett. Jag såg det inte fören hon nämnde det själv. Jag hade känt henne i sex år, och aldrig ens noterat det. För det spelade noll plus noll plus noll roll om hon hade någon "skavank" utseendemässigt då hennes personlighet gjorde henne i mina ögon den mest fantastiska och vackraste och sexigaste människan i världen.

Går man konstant omkring och tänker på någons vikt ifrågasätter jag starkt om man verkligen tycker om dem precis som de är.

#86 Jag har aldrig skrivit att alla stora människor mår dåligt eller har ångest det är just det jag försökt säga i tråden att det finns många som har helt bra självförtroende, går inte att neka dock att många mår dåligt över sin vikt pga alla påtryckningar från samhället osv 

Du säger vad DU tycker just nu om DIN syn, det är långt ifrån alla som skulle reagera på ett bra sätt, att kommentera om någons mage ja visst men är det okej att ta upp om man tycker att någon är för smal då? skulle du kommenterat så till någon som var "för" smal? "hur blev du såhär underviktig?" den första dejten.. det är många som inte uppskattar kommentarer om sitt utseende överhuvudtaget kan du inte respektera det?, dessutom tycker jag att du ska veta att det finns många som gillar folk med hull i kroppen och inte alls attraheras av "ideal kroppen" 

Det handlar väl inte om att ljuga bara för att man inte pratar om varandras utseenden, självklart ser man väl om någon annan är lite stor, eller väldigt smal eller har en stor näsa eller ja vad det nu än är. Men vad gör det för skillnad för dig att du nämner det? jag förstår inte alls.

Du skriver också "Ett problem försvinner inte för att man låter bli prata om det"

Är det ett problem för dig att din dejt är tjock? och är det att ljuga att inte nämna det till sin dejt? du verkar ha väldigt annorlunda tänk än dem flesta..

#88 du anar inte hur många gånger jag fått höra det, men gud vad smal du är, äter du ordentligt? Det är inte tabu att fråga OCH kritisera smala. Tycker att ni väljer att inte ens försöka förstå vad pyromanen menar. Undrar man så kan man fråga, och förmodligen kan man känna av när tillfället är rätt. Behöver man fråga på ett forum så är det nog för tidigt, med andra funkar det direkt.

#89 Det är inte alla som uppskattar att få höra sånt dock, bara för att du tycker det är okej så är det inte så för alla. Som sagt många tycker det är sårande, så varför ens hålla på att chansa? jag förstår faktiskt inte vart du vill komma och inte heller vad "pyromanen" vill komma.

Vill komma till att alla inte blir upprörda över en fråga om vikt. I en bra relation ska man kunna prata om allt, även sådant som kan vara känsligt. Är man normalt socialt kompetent så kan man känna av när det är lämpligt att prata om. Jag har aldrig upplevt att kompisar eller dejter tagit illa vid sig när sådant kommit upp. Ingen har försvunnit ur mitt liv iaf. Att vara nyfiken på utseende/ mån om en person/ etc betyder inte att man är ytlig eller har fel känslor. Det är inget konstigt att vilja veta hur en person ser på sig själv, sitt utseende, sitt mående, sin hälsa osv. Oavsett vad det handlar om.

#91 Nu snackade vi om en första dejt, jag tror inte man har kommit så långt att man börjat fundera på om man har en relation vid sin första dejt och får höra en kommentar om hur sin kropp ser ut?

Ja visst absolut du kan ställa frågor till folk om deras kroppar eller lägga kommentarer men vad ändrar det? vad tillför det? jag tror dem är mycket medvetna om hur dem ser ut jag ser bara ingen direkt anledning. Och dessutom att fråga hur blev du så fet? eller att fråga hur blev du underviktig? det kan man väl lista ut själv? men varsågod att fråga. Men tänk på att inte alla kommer uppskatta det och i värsta fall kan du såra någon vilket känns onödigt. Längre in i ett förhållande förstår jag inte heller syftet riktigt, visst man kan ju prata om sin vikt med varandra men åter igen vad ändrar det? nä jag förstår inte.

Jag pratar om allt med min kille, vad gjorde att han blev si, vad hände som formade honom så. Allt spelar roll då jag vill känna personen jag är tillsammans med. Hur har han hanterat sorg tidigare, hur hanterar han stress osv. Vill han förändra något, hur mår han längst där inne? Det ni inte fattar är att det inte behöver ligga ngn negativ värdering i att fråga. Tvärtom så handlar det om intresse för personen. Jag skulle aldrig fråga om vad som format en person, psykiskt och fysiskt, om jag inte brydde mig om individen och kände mig nära. Jag kan inte förstå hur man kan gå in i en relation utan att vilja veta om personen. Frågan, trivs du med dig själv är ju som exempel jätteviktig. Svaret säger mig om min kille behöver extra bekräftelse från mig, alltså om jag ska tänka lite extra på det. Blir han medveten om hur underbar jag tycker att han är bra för att jag ger honom en extra kram, eller behöver han höra det ofta. Med en överviktig kille så vill man väl veta om han trivs eller ej. Just då det är ett stigma runt övervikt. Trivs han, ja då är det ju bara att skita i det och inte tänka mer på det. Trivs han inte så kan man stötta om han själv vill göra en förändring. Oavsett så är det inte konstigt att undra och att oroa sig över hälsan då det kommer till en person man tycker om.

#93 Handlar väl inte om det, det är inte ens alla som är intresserade av att prata om sin vikt/utseende det finns djupare saker att prata om än så, jag har ju en kille och vi pratar om allt och visst har vi kommit in på samtalsämnet om vikt/utseende men det har inte vart något vi lagt någon vikt på jag förstår inte varför just det skulle vara så viktigt. Och att oroa sig för hälsan på en person man tycker om, ja visst oroa sig kan man göra men jag tror inte det påverkar ett dugg att man tidigt i relationen med andra ord ber sin partner att banta jag tror att personen är vuxen nog att göra egna beslut dessutom att oroa sig över hälsan det kan hon väl först göra när hon vet att han verkligen mår fysiskt dåligt. 

Att tidigt lägga kommentarer om att man undrar hur någon gick upp så mycket i vikt eller varför den är så smal osv är för mig fortfarande något jag har svårt att förstå, det är väldigt lätt att tänka ut själv. 

Dessutom vill man väl veta hur någon känner kring sig själv oavsett kroppsstorlek..?

Nej det är inte lätt att tänka ut själv. Ska man tänka ut själv så kommer otrevliga spekulationer. Vad som gjort att en person ser ut på ett visst sätt säger ju hur mycket som helst. Övervikt, är det sjukdom, är det tröstätande, är det att man gillar att laga god mat med vänner. Mao, är det dåligt mående, öl och fest, eller ngt annat som gett kilona. Om det är öl och fest, varför så mycket? Undervikt, är det en ätstörning, är man naturligt smal, tränar man jättemycket? Är det dåligt mående som gett undervikt, eller är det ngt annat? En utmärkande klädstil, är det dåligt självförtroende som gör att personen vill sticka ut, eller är det bra självförtroende som gör att man inte bryr sig om vad andra säger? Mao, hur vi ser ut och varför säger ju hur mycket som helst om en person och det är det som är det intressanta. Ni hänger upp er på att det ska handla om utseende, bara för att man frågar om utseende. Det är lite djupare än så.

#95 Varför spelar det någon roll varför personen är underviktig/överviktig osv överhuvudtaget?  eller varför vill man veta det de första man vill veta? det kommer väl med tiden fram oavsett ju mer bekväm man känner sig med den man umgås med, sånt där brukar vara privat och känsligt och inget man vill säga till första bästa.

Och som framgått i tråden så kanske det inte är ngt som kommer upp på en första dejt för alla. Vissa märker fort om de kan prata om känsliga saker, andra bör vänta. Pyromanen kunde fråga och mannen hade självdistans och humor. Ts bör kanske inte ta upp frågan ännu då h*n inte verkar känna sig trygg i att ta upp ämnet. Sen umgås vi nog med väldigt olika typer av folk, bland mina närmaste är det inte ngt jättekänsligt att prata om utseende. Du förutsätter dåligt självförtroende hos folk.

#97 Nä jag förutsätter inte dåligt självförtroende, jag har bra självförtroende men skulle någon fråga mig "Hur blev du så överviktig" när vi fortfarande höll på lära känna varandra hade jag nog undrat varför den personen undrade över det och om det inte fanns bättre samtalsämnen, det är faktiskt ett jobbigt ämne för mig och många andra då jag kämpar för att gå ner i vikt och behöver inte få höra något jag redan vet om. 

Det är som sagt inte alla som kan ta såna kommentarer med en klackspark, det får man räkna med när man tar upp känsliga ämnen du märker ju själv hur många i tråden som tänker liknande som jag..

Det behöver inte ha ett dyft med självförtroende att göra, det kan bara vara något man inte vill ta upp. Jag har en rätt stor näsa t:ex, men den stör inte mitt självförtroende för fem öre, skulle någon dock kommentera den skulle jag bli minst lika irriterad ändå för hur ytligt är inte det?

Kortfattat - problemet med resonemanget hos en del här är inte att man vill veta hur personen mår, hanterar kriser, osv. Vill man veta det så by all means, fråga.
Problemet är att ni istället lägger fokus på fettet och därtill förutsätter att det är ett problem/orsakat av ett problem/något negativt.

Om man vill ta upp ämnet om övervikt så gör det men var beredd på att ni kan lyckas trampa någon på tårna och såra en fin person.

Ni som pratar om att vara öppen om allt så måste verkligen ha lyckats såra en massa människor utan ni ens vet om det. Att vara väldigt direkt och rak på sak kan vara en bra idé eller en otroligt dålig idé. Det beror på vad man har att göra för person. Bara för att man väljer att avvakta med saker och ting betyder inte att man inte kan vara öppen och ärlig med människan utan det handlar om att man är finkänslig och bryr sig om människan och tar ett steg i taget. Vi vet inte vad den här människan har gått igenom och om hon/han verkar ha väldigt dåligt självförtroende som ts kille, så kanske man kan använda sunt förnuft och ta det försiktigt. Att bete sig som en bulldozer och köra över en person direkt kan få tråkiga följder. 

Jag har inget emot människor som är väldigt direkta med mig. Jag tycker att sådant är utmanande och roligt. Sen igen vet jag att min kille har svårt för sådant och kan lätt bli sårad även om han väljer att inte visa det. Som sagt, alla är olika och man bör vara försiktig i början då man inte känner personen särskilt bra, som tydligt är fallet för ts.

Jag tror vi är rätt överens om mycket egentligen. t.ex:

Vikt kan vara ett oerhört känsligt ämne för vissa, medans det för andra inte är så jätteladdat. Innan man ger sig till att prata om vikt o motion med någon ny potentiell partner ska man ha bra pejl på att det är ok att ta upp ämnet och hur, för man vill ju inte såra någon. Hur snabbt och hur man kan prata om vikt o hälsa går inte att generalisera om, det beror helt på vilka personer det är.

I TS fall låter det som en väldigt ung och ganska blyg kille som håller sig undan sociala grejer och efter 2 månader har de fortfarande inte pratat om t.ex. varför han inte hänger med till hennes kompisar t.ex. och då håller jag med om att det är läge att vara väldigt försiktig. Hoppas att han själv börjar samtalet nångång som innebär chansen för dom att fördjupa sin relation och hamna på nån  annan nivå när det gäller tilliten och möjligheten att "prata om allt".

Att fråga varför är inte samma sak som att säga usch. Att fråga hur är inte samma sak som att kritisera. Jag är rak och folk öppnar sig ofta för mig tidigt, men jag är inte oförskämd. Jag skulle aldrig säga, usch vad tjock du är, fetto. Så nej jag är ganska övertygad om att jag inte sårat ngn i min närhet speciellt mycket då det kommer till utseende. Att fråga om en stor näsa är ju ngt helt annat. Att bli överviktig är ngt som händer under livet, en näsa föds man med.

Folk öppnar upp sig tidigt för mig med. Kanske just för att jag INTE har behov av att fråga om människors utseende.

#103 Man behöver inte kalla någon fetto för att vara oförskämd.

#104 jag brukar inte heller kommentera folks utseende. Om jag nån sällan gång gör det så är det berömm, t.ex. Oj vilken fin tröja. Det är en jävla skillnad på att prata med "vem som helst" och hålla på att lära känna en partner nära så att man kan "prata om allt". Det handlar nog mest av allt om social kompetens som gör att man hittar rätt våglängd och vet vad man kan säga och hur. I mitt jobb (lantbruksrådgivare) har jag utan tvekan fått träna mycket på detta. Åker alltså runt till lantbrukare och ska ge råd. Har gjort i 18 år. Om det ska fungera är det a och o att man på en kort stund kan pejla in sig på vad det är för människa man träffar. Annars når budskapet helt enkelt inte fram och jag kan inte göra ett bra jobb. Ibland vet jag innan vem lantbrukaren är, kanske träffat hen förut, men oftast inte och då får jag vara förberedd på allt från en person som inte ens kan skriva sitt eget namn (ovanligt men det finns!) till någon som underviser på Göteborgs universitet. Det kan vara en företagarbonde i ett jävla tempo som pratar i 3mobiltelefoner samtidigt, dirigerar sina anställda runt och pratar med mig samtidigt som en betongbil kommer och hälla av sin last, eller så kan det vara en bonde som inte träffat någon annan människa på länge och det att jag kommer är veckans händelse så han har dukat fram kaffekopparna omsorgsfullt och sett fram emot besöket. Jag har också (flera ggr faktiskt) kommit till nån vars partner dött i cancer alldeles nyss och mina öron får ställa upp som lyssnande medmänniska och nån som är så förbannat bövelns arg över vargarna att han behöver få ventilera sin ilska en lång stund innan han är mottaglig för det som egentligen är mitt ärende på gården. Nu kanske ni tänker att jag spårar ut från trådens ämne, men jag tånker att det är exakt samma förmåga att känna in vad vad man kan säga och när och hur som behövs nör det gäller att prata om känsliga saker med en man date:ar. I fallet med mig och min make när vi var nya hade vi hittat nån gemensam ganska rak på sak och med humor våglängd mycket tidigt.

#106 Vikt och näsa är i allra högsta grad utseende.

#102 och det behöver inte ha ett dugg göra med övervikt eller något annat utseendemässigt.

#106 & #103 om någon tycker ni är ful ska inte den personen säga det öppet till er då för annars ljuger den ju? det är ju typ er logik i hela tråden.

Nej. Jag tyckte inte makens snea näsa var ful men flrstod att nåt hade hönt och var nyfiken. Och han gillade att få tillfälle att berätta historian om hur den blev så, han älskar när han får berätta och någon lyssnar. och hans mahe tyckte jag var finare när den blev mindre men i blrjan var den stor och beröttade en del av hans livshistoria och jag ville lära kånna hela honom, och var nyfiken även på magens historia. Jag säger inte alls att man ska kommentera allt man inte gillar, jag gör alldrig det och det skulle ju vara direkt elakt. Jag blev tokkär i min man MED kulmage, skadat näsa o s v och han i mig med mina för o nackdelar. Att kunna prata om båra för o nackdelar ser jag som en självklarhet och inget elakt alls sålänge det inte handlar om att vilja göra om varandra eller döma Utan acceptera och respektera.

#110 Det kan ju slå fel också - att det inte finns en historia att berätta. :) Otroligt många har kommenterat min näsa och antagit att jag har brutit den en gång i tiden men näpp, jag får bara berätta för dem att det var så jag blev född. Blir skitglad dock över hur mycket de skäms efteråt. Åh jag mår så gott av att se dem bli röda i ansiktet och mumla förlåt! Liksom, skit på dig din lilla skitnyfikna skithög! :D Skadeglädje - den enda sanna glädjen!;) Bara de nu har vett att skämmas förstås vilket de alltid har, hittills åtminstone. :D Det här har dock handlat om helt främmande människor som har kommit fram till mig och kommenterat min näsa och t.om. frågat om de får känna på den!

Jag förstår inte varför man är så besatt i att ha rätten att kommentera folks utseende när man vill bara för att vara "ärlig". Taktkänsla, kallas det. Man ljuger inte för att man inte uttrycker till folk vilka av deras kroppsdelar som är fula, konstiga, eller onormala.

#111 Jag har fötts med ett födelsemärke  som är rött på tinningen, jag har ofta fått höra "diskreta" kommentarer ganska snabbt med nya människor. "Vad har hänt?" "Har du slagit dig?"  "Vad är det där?"

Och det är bara en jobbig situation att behöva förklara att jag är född med det - och att dem ställde en fråga som dem sen skäms över. Men jag förstår att dem är nyfikna men fortfarande vissa saker kan man väl bara låta vara som dem är? för att vara tydlig så är mitt födelsemärke inte uppseendeväckande utan ser mer ut som något mindre utslag och det täcks oftast av håret ändå så får jag kommentarer om det, och uppskattar det inte direkt. Så förstår dig med onödiga kommentarer!

Tillbaka till  ämnesstarten och #0

Ts. Du älskar (eller är i alla fall förälskad) i denna man som han är. Du vill att han ska må bra och ha god hälsa.

Det bästa du kan göra, tror jag, är inte att prata om det, utan istället bara älska honom som han är, men försöka introducera honom till din livsstil genom att be om hans underbara sällskap ut och göra saker! Sådant som man bara råkar få motion av att man gör tillsammans.

Det är supertrist att gå till gymmet ensam (tycker jag i alla fall), men det är lika trist med andra sporter och att gå på promenader, hiker, cyckelturer, upptäcksfärder, badhuset, stallet och rida osv ensam. Dessutom ger det ´många gånger en massa aktivitet och motion att engagera sig i något intresse som kanske i sig själv inte är avsett för motion.

Tillexempel kanske man är intresserad av hundar och agillity, rally lydnad mm. Att träna en hund tar energi och ger motion, men inte för att man själv ska bli "fit" eller smal utan syftet är att ha kul. Eller gillar man att fiska? tja ta sig ut till olika ställen för att fiska kräver aktivitet och ger därmed också motion. Vandra, campa, geocatching är också sådana saker.. och många flera saker finns som liksom bara råkar vara aktiverande och motionsgivande av bara farten!

Förstår du hur jag tänker? Vad har du för intressen Ts? Vad har han för intressen? Vad kan du peppa och uppmuntra honom med eller väcka hans intresse för också bland dina intressen? 

Jag tror att du istället skulle stärka hans självförtroende mer om du visar att du vill ha med honom på saker som är roliga för att du vill dela det roliga med honom, istället för att du försöker "få med honom också för hans skull", så att säga.

Lycka till!  :)

Varken jag eller nån annan i tråden har flrespråkat någon rätt att kommentera folks kroppsdelar. Speciellt inte "folk" s kroppsdelar. Det är väl jävligt onödigt. Jag pratar om att lära känna sin partner inklusive allt.

#114 Enligt ts är han redan aktiv under dagarna och jobbar på ett fysiskt krävande jobb, det är hans matvanor som orsakat övervikten om jag fattat allt rätt..

Om ts och hennes kille inte har samma aktiva livsstil kanske dem får det svårt att vara ihop det är inte alla som är intresserad av att leva ett hälsoliv med nyttig mat och massa aktivering vilket är förståeligt då vi alla är olika :) men det får ts avgöra!

#113  Jag har dock slutat att se det som en jobbig grej utan tar numera nöje i att se människor skämmas ordentligt istället. Jag har fått höra det sååå ofta under mina snart 30 år så jag har lärt mig att njuta av att se hur människor börjar stamma och bli röda i ansiktet istället. 

Nyfikna människor som är så pass nyfikna men sen inte klarar av att höra svaret får gärna förudmjukas till 100. ;) Det är nog en liten djävul i mig de gångerna. :D

Jag har många gånger träffat på människor som har konstiga näsor, diverse utslag eller födelsemärken, ticks, osv men jag brukar inte kommentera sådant om de inte själva börjar prata om det. De får väl välja om de vill snacka om det eller inte. Det är så jag fungerar åtminstone. Jag tänker så att om det är något otroligt tydligt -t.ex. övervikt eller ett annorlunda födelsemärke mitt på ansiktet - så har de antagligen redan fått en massa kommentarer om det och är säkerligen trötta på det vid det skedet. Jag brukar ta det säkra före det osäkra eftersom jag själv har blivit utsatt för idiotiska kommentarer om t.ex. min näsa. =p

Eller så har han dom mindre bra matvanorna för att han inte hinner stå o laga mat eller tycker det är kul att laga bara åt sig själv. Men om det ska tassas så mycket att det inte får pratas om matvanor så blir det liite svårt att komma vidare.

#118 vad menar du? tycker du TS ska tvinga sin pojkvän hon dejtat i 2 månader att börja äta nyttigt?

Verkligen inte! Förstår inte hur det är möjligt för dig att misstolka in så mycket mellan mina rader! Jag tycker hon ska lära känna honom mer och bland annat förstå varför han äter som han gör. Om han gillar laga mat eller inte, vilka hans favoriträäter är, berätta om sina, testa laga mat ihop, den enas ich den andras favoriter kanske. Se om kombinationen hon o han funkar. Det är väl det datung går ut på.

Fattar inte heller hur det kan missförstås så mycket… Men om ni tycker att det är bättre att inte lära känna partnern, än att fråga varför man blivit på ett visst sätt, så fine. Ingen av mina killar har tagit illa upp. Jag har aldrig kommentat saker som är från födelsen, jag har heller aldrig kommenterat en partner negativt, bara undrat över saker. Det är att lära känna, vilket är den typ av relation jag vill ha.

Tror att det till viss det handlar om tanken bakom. Jag älskar att promenera och drar gärna ut pojkvänner, eller vänner för den delen, på promenader för att det är något jag gillar göra och jag gör det gärna tillsammans med någon. Men om någon skulle fråga mig om jag ville följa med och promenera med baktanken att försöka valla runt mig så jag går ner i vikt hade jag blivit förbannad.

På samma sätt hade jag och mitt ex många samtal om vikt/övervikt. Men tanken med samtalet var aldrig att försöka lista ut hur man bäst får personen att gå ner i vikt. Att lära känna någon är en helt annan sak än att undra: "Varför är du tjock" och underförstått mena, varför är du inte smal.

#121 Jag ser det inte som att lära känna för att man frågar varför är din näsa sned. Varför är du så stor.

Jag lär känna folk genom att umgås, prata och låta dom berätta själva.Jag frågar inte varför är du så smal, varför är du så stor, varför är ditt ena öga mindre än det andra, varför är din näsa sned.

Jag frågar istället frågor om livet som varit utan att blanda in kroppen.

#123 Exakt så! 😃

#123 Amen.

Att låta bli att ställa näsvisa frågor är inte lika med att man vägrar lära känna dem alls. Det är rätt lätt att lära känna människor utan att ställa en massa frågor om deras yttre. Dessutom brukar dessa ämnen förr eller senare komma upp på initiativ av den aktuella personen.

Hade jag en partner som drog med mig ut på aktiviteter med baktanken att jag ska motionera eller "introducera nyttigare vanor" så kan jag ju meddela att partnern hade blivit så jävla dumpad så jävla snabbt. Fy fan vilka jävla dumheter somliga kläcker ur sig rent ut sagt. 

Tror ni att ni är någon slags hjältar när ni drar ut en tjockis på en promenad för att lura i denne lite motion? Känner ni er duktiga? Newsflash, det är ni inte. Tvärtom.

Jag håller helt och hållet med #126. Det är deras kropp och det är deras beslut. Trivs de som de är så toppen! Om inte så är det deras beslut hur de vill ta tag i det.

Hur skulle ni reagera om en kille försökte övertala sin flickvän att skaffa större bröst? Eller att någon gav pikar om att deras partner har "fel" hårfärg?

Vart står det att syftet är att killen ska smal? Det har pratats hälsa. Det är ni som antar att vi som tycker att man ska kunna prata om allt, måste ha smal partner.

#128 Jag anser absolut att man ska prata om allt, men inlägg som föreslår att man ska "smygträna" honom och börja ge honom nyttig mat utan att först prata om det är faktiskt kränkande mot honom.

Att vara överviktig är inte alltid lika med ohälsosam. De flesta läkare är överens om att det är livsstilen som är det farligaste. Det vill säga att en smal person som äter fel, är stillasittande och allt det där faktiskt har större risk att bli sjuk än en överviktig person som äter rätt, rör på sig och lever allmänt hälsosamt.

På nåt jävla vis så insisterar flertalet på att tro det finns manipulativa oschyssta baktankar. #123 jag förespråkar inte näsvisa frågor. Om frågan som ställs fallar in under beteckningen näsvis då har man just inte använt sig av sociala kompetens eller "stoppat en finger i jorden" som vi säger på danska utan klantat sig. Jag vet snart inte hur jag ska kunna skriva hur jag menar när det hela tiden feltolkas eller läsas saker mellan raderna jag varken menar eller skriver. Men jag gör nåt mer försök: Ts och denhär kille datar. Att data anser jag är att träffas för att lära känna varandra och ömsesidigt ta reda på och känna in om kombinationen dessa två människor är nåt som funkar. Kan det leda till en relation? I#0 uttrycker ts bekymring för hans vikt o hälsa. Det är ett ämne de tydligtvis inte pratat om än och när ts beskriver sina tankar kring varför han inte hänger med till hennes kompisar är det tydligt att det är hennes soekulationer och tolkningar hon ger uttryck för, hon VET egentligen inte. Hon beskriver att han är aktiv jobbmässigt och nog äter onyttigt men hon vet inte hur han tänker eller tycker eller känner kring mat. Därför tycker jag hon ska lära kånna honom bättre (som jag skriver i #120). Obs att jag skriver INTE att hon ska ställa näsvisa frågor eller valla honom runt eller tvinga han att äta nyttig mat!!! Inte heller skriver jag att dethör ska göras med några somhelst nedvärderande eller manupulativa baktankar!!! Enda syftet är att lära känna honom bättre för att det är det man håller på med när man datar och hon har fallit för denhör killen, gillar honom jöttemycket, så det är lära känna varandra som står på dagordningen. Lära känna mer på ett område kan man göra på många sätt. Nån med en pangpå pratkäft och gott självförtroende kan man ställa ganska raka frågor till utan att det beteaktas som näsvist eller obehagligt, men nån som är blyg, oerfaren och kanske har lågt sjäkvflrtroende kanske man inte ska fråga direkt utan få reda på svaren långsammare genom att lära känna mer. Att glra saker tillsammans som matlagning eller gå nån vandringsled kan vara ett möjlugt sätt att närma sig. Att prata om mat eller fysiska sktiviteter kan vara ett annat sätt. Och nej, jag skrev INTE prata om mat i meningen ge honom en hemkunskapslektion om kalorier! Jag menar prata om favoriträtter, smaker, testa laga ihop flr att se om det är kul flr båda. Eller leta upp vilka naturreservat med vandringsleder som finns i trakten och ta på romantisk utflykt dit med filt o fikakorg. Då kommer TS så småningom få svar på om de kan passa ihop även inom området mat o hälsa som hon är bekymrat för.

#128 Ni vet ingenting kring snubbens hälsa. Allt ni vet är att han är tjock och att han enligt ts "äter onyttigt", samma ts som tyckte att han rörde sig för lite när det sen kröp fram att han sliter i lagårdar dagarna i ända. Att vara tjock är inte automatiskt att vara ohälsosam och även om han är ohälsosam så har han rätt att vara det. Det är inte upp till någon manipulativ partner att i smyg göra honom hälsosam. Det är inte snällt, det är inte respektfullt, det är så sinnessjukt egocentrerat och korkat och elakt att, ja, jag vet inte ord faktiskt - och det är knappast speciellt hälsosamt för den manipulerades psyke.

Det är inte ett dugg egocentriskt att bry sig om människors hälsa. Herregud. Ja, diskussionen började innan det kom fram att killen jobbar hårt med kroppen. Så, förmodligen har killen inga större problem. Men den principiella diskussionen är den samma. Självklart ska man uppmuntra folk att röra på sig. Säger ni samma sak till föräldrar som oroar sig över sina vuxna barn som sitter framför datorn dygnet runt? Egocentriska föräldrar som lägger sig i sina barns hälsa…

#132 Det är egocentrerat att pga sin egen syn och egna fördomar kring övervikt utgå från att en tjockis har problem, att denne är korkad och att ens tänka tanken att manipulera och lura denne till att bli "hälsosam" (läs: sluta vara tjock). Att manipulera är inte att uppmuntra och att uppmuntra någon för att denne är "ohälsosam" (läs: tjock) är bara fördomsfullt.

Föräldrar med vuxna barn som spenderar dagarna framför datorn borde rimligtvis slänga ut ungarna. Att öht dra in de i en diskussion kring övervikt är dock rätt talande kring synen på just överviktiga människor.

Han har rätt att vara så tjock han vill. Ingen här vet vad han vill. Inte ens ts vet vad han vill. Det kanske hon vet om ett tag när de kånner varandra bättre. Varför förutsätta att han vill vara tjock? Nej, ta reda på istället för att spekulera och tillägga nån oschysste baktankar. Många lantbrukares verklighet är att det finns jobb 365 dagar om året. Så att fråga om han gillar traska vandringsleder kanske inte får nåt bra svar flr han kanske alldrig har provat. Jag lovar att en eller två halvdagsutflykter med promenad och picnic och mysfilt inte kommer manipulera bort nåt av hans övervikt, men det ger dim tillfälle att känns efter om de trivs med några av samma aktiviteter. Och såklart motsvarande göra sånt han vet han tycker om. Att laga mat ihop och prata om vad man gillar innebär på liknande sätt att man lär känna varandra. Kanske äter han skräpmat flr att han har fullt upp med arbete på gården och varken har tid, ork eller inspiration till annat fast egentlugen gillar allt möjlig mat och görna äter annat eller kanske äter han skräpmat för att det är det enda han gillar och avskyr allt som innehåller grönsaker? Det kan ju vara av ganska stor betydele att veta om man tänker tanken att bli ihop och så småningom dela hushåll!

#0 Jag tycker det är fint att du bryr dig så mycket om din kille:) Jag uppfattar det som att du vill att han ska må bra och vara frisk snarare än att han ska gå ner i vikt för att han ska "duga". Jag tycker du ska prata med honom och förklara att du är orolig över hans hälsa. Respektera att det är hans val vad han äter, men jag ser inget fel i att du bryr dig och frågar/pratar med honom.

#132 Att vara någons partner och att vara någons förälder är helt olika roller. Men ganska talande association, med tanke på att många verkar tycka att TS ska agera som en förälder till sin partner och på olika sätt försöka lirka in honom i en "bättre" livsstil, med knep som om han vore en trilskande 3-åring som inte vill äta sina grönsaker.

Nej det är inte manipulerade att uppmuntra folk man bryr sig om, att äta bra och att röra på sig. Vill man äta skräp så är det bara att säga nej, jag föredrar pizza. Det är inte manipulerade att bjuda på hälsosam mat. Det är inte manipulerade att fråga om man ska ta en promenad.

#137 Beror på varför. Bjuder man med någon på promenad enbart för att man vill att de ska vara hälsosammare men inte är ärlig med motivet är det manipulerande. Däremot om man helt enkelt själv gillar att promenera och gärna tar med partnern för att det vore kul med sällskap eller så är det inte manipulation.

#137 Jo, det är det visst det. Om ditt syfte är att få honom att leva hälsosammare. Då utgår du nämligen ifrån att han inte fattar själv att en promenad är bra för hälsan och att han behöver din hjälp där.

Haha, nej jag igår absolut inte från att folk inte vet vad som är hälsosamt. Alla vet att det är bra att röra på sig och mindre bra att leva på skräpmat. Att ta tag i det är en annan sak. Då är uppmuntran bra och viktigt. Min kille är smal och musklig, men levt väldigt ohälsosamt i perioder. En "pommes frittes" som hans syster kallar det (är pt). En smal person som kan äta vad som helst utan att gå upp, men vars hälsa är tveksam. Jag har uppmuntrat honom att hitta en motionsform som han trivs med. Nästa helg cyklar han Gotland runt. Han hade aldrig orkat leta efter en hobby han trivs med om jag inte hade uppmuntrat till det. Han är också mycket piggare sen vi flyttade ihop, för att han äter bättre. Han är väl medveten om att jag uppmuntrat honom till en bättre hälsa för att jag älskar honom och vill att han ska må bra och vill ha honom i mitt liv så länge som möjligt. Jag är dessutom väl medveten om vad det var som gjorde att han sket i hälsan tidigare. För att jag frågade.

Jag orkar inte ens diskutera i den här tråden längre och har inte läst dem senaste inläggen tänker inte göra det heller, men det är sånt här som får mig att bli ledsen det förverkligar mina farhågor om vad vissa människor tänker. Lämnar diskussionen nu!

#129 "Att vara överviktig är inte alltid lika med ohälsosam. De flesta läkare är överens om att det är livsstilen som är det farligaste. Det vill säga att en smal person som äter fel, är stillasittande och allt det där faktiskt har större risk att bli sjuk än en överviktig person som äter rätt, rör på sig och lever allmänt hälsosamt."

Kan man verkligen bli/vara överviktig om man äter rätt, rör på sig och lever allmänt hälsosamt? Det tror inte jag på i alla fall.

Bara för att en överviktig person säger att hen äter rätt, motionerar, är aktiv osv så behöver det inte alls betyda att det faktiskt stämmer i verkligheten. Det är faktiskt ganska vanligt att höra överviktiga som uppriktigt och allvarligt försäkrar att dom minsann äter så lite och så nyttigt, samtidigt som deras kroppshydda då talar ett helt annat språk. Dom kanske inte ljuger medvetet, utan att det snarare handlar om nån sorts avancerat självbedrägeri och önsketänkande, men oavsett orsak så måste det ju vara ett hinder om/när det gäller att åstadkomma en förändring. Ett problem försvinner ju inte bara för att man låtsas som att det inte finns, snarare tvärtom.

Skrivet av Aniara, f.d. tjockis, numera smalis sen flera år.

#142 Mediciner och fel på ämnesomsättning är två saker som kan göra dig stor trots bra diet.

#143 Ja, det vet jag, men för majoriteten, inklusive mig själv, så beror övervikt på för mycket kalorier in och för lite ut.

#144 Det framgick inte eftersom du ställde frågan.

Och bland de som äter sig till en fetma utan mediciner eller ämnesomsättningsstörning så finns ganska många med ångestproblematik. Ätande är ångestdämpande och ångest kan vara rejält starka saker och då är det naturligtvis inte så enkelt som att "skaffa sig bättre vanor". Fast för en del så är det just så "enkelt" som att skaffa sig bättre vanor.

Oavsett vilket så är jag övertygad om att det är bra att prata om sina problem. Spöken som dras fram i dagsljus brukar krympa. Ligger det nåt allvarligare än dåliga vanor bakom så kanske det inte räcker med att prata med sina nära och försöka byta vanor utan då kanske man behöver söka vård för det bakomliggande problemet.

#145 Nej, men det beror på att jag ansåg att formuleringen "lever allmänt hälsosamt" automatiskt utesluter dom som är överviktiga p.g.a. medicinering eller sjukdomar.

Jag tror att man aldrig ska gå in i ett förhållande med inställningen att man vill förändra någon. Om det känns ok för dig att killen du träffar har de vanor han har så är det ju bra att du värnar om hans hälsa och så. Om det däremot blir en förutsättning  att han ändrar sig för att du ska känna att det ska fungera så kommer det antagligen bli väldigt tokigt. Det blir något helt annat en villkorslös kärlek och något som han antagligen kommer må väldigt dåligt av. Alla värderar ju egenskaper olika och alla har ju bra och sämre sidor, det viktiga är att man trivs med varandra som man är, trots ens brister.

Ser nu i tråden att pojvännen ju har ett fysiskt krävande jobb och en hel del muskler. Ts #0 är du medveten om att bmi är totalt missvisande på kraftigt muskulösa personer? Även superdeffade muskelknuttar med 0% underhudsfett kvar inför en tävling kan ha ett bmi över 35 utan vidare? Tex Magnus Samuelson (världens starkaste man) kunde se tjock ut i Lets Dance t e x. Fast han definitivt inte hade någon egentlig övervikt utan bara var muskulös. Hans bmi ligger garanterat över 35 då muskler är betydligt tyngre än fett. Har pojkvännen din lite mage som putar utöver musklerna lär det knappast vara någon större fara för hans hälsa ändå om han arbetar aktivt dagligen. Däremot mår ju förstås vem som helst bra av en hälsosam balanserad kost utifrån sina individuella behov och livsförutsättningar. Har han svårt att hinna med eller inte orkar fixa ordentlig bra mat åt sig själv till vardags skulle han säkert uppskatta om du bidrog med god och bra hemmalagad mat på bra råvaror. Bara han får äta så mycket han vill och behöver. Får man äta sig mätt och nöjd på bra mat minskar ju även suget efter sötsaker och sånt. Förövrigt håller jag med om som så många andra i tråden säger. Om han nu är överviktig och/eller lever ohälsosamt är han förstås medveten om det. Därför är det viktogt att du gör saker för er skull, bra mat är bra för er båda, och inte för att försöka ändra på honom. Om det då påverkar honom också positivt rent hälsomässigt är det en bonus. Att försöka ändra på någon sårar. Att vilja dela sin tillvaro och det man gör med den man älskar stärker och då kommer ofta bättre hälsa på köpet av bara farten.

Så här skriver TS i #42:

"Hann lever ändå ett väldigt aktivt liv på fritiden (lever på landet och hjälper bönderna ikring hela dagarna) men det är nog själva maten som är hans fälla."

Det låter ju faktiskt som om han både har ett fysiskt krävande jobb där han hjälper bönderna hela dagarna, och dessutom lever ett väldigt aktivt liv på fritiden. Om det stämmer så borde han ju verkligen inte ha nåt överflödigt fett utan bara muskler.

Men samtidigt så säger ju TS i #0 att han är "grovt överviktig", och det är ju faktiskt bara hon som har sett honom, det har ju ingen av oss andra här gjort, och jag har ju svårt att tro att hon inte skulle kunna se skillnad på fett och muskler.

Hoppas att TS återkommer med lite mer fakta som kan skingra mysteriet…

#142, de tankarna du har delar du med de allra flesta normalviktiga. D v s  (typ) att alla överviktiga är dumma i huvudet och inte själva kan räkna ut att de gör helt fel. Om de bara gör rätt istället så blir de helt normala…

Vi ska vara mycket väl medvetna om att gener och hormoner spelar  en enorm roll när det gäller hur vi ser ut. Hormonerna styr bl a hungerkänslorna. Hunger är en överlevnadsfunktion och därmed mycket svår att ignorera. Är man hungrig vill man äta helt enkelt. Vad vi sedan stoppar i kroppen påverkar också våra hungerkänslor, vilket är något som även proffsen verkar helt bortse ifrån (fast det finns de som missionerar hårt för en medvetenhet om detta).

Jag skulle vilja påstå att sisådär hälften av de normalviktiga jag känner äter som många  överviktiga gör, d v s skräpmat med mycket socker och andra kolhydrater samt onaturliga tillsatser. Dem är det minsann ingen som gnäller på! Och det bara för att de inte fick överviktsgenerna… Tvärtom är det inte sällan dessa personer som tycker att överviktiga bara ska göra ditten och datten för att gå ner i vikt.

Nej, vore övervikt något enkelt så hade inte världen sett ut som den gör, med skenande överviktsproblematik i I-länderna.

#142 Då kan jag ju bara berätta om mig. Jag är överviktig, väger ca 25kg för mycket. Jag odlar ca 80% av alla grönsaker jag äter, mitt kött kommer från gården 4 km bort likaså äggen. Jag äter i princip aldrig hel eller halvfabrikat eller snabbmat (närmaste pizzeria ligger 2 mil bort och likaså närmsta snabbmatsställe). Godis äts kanske 1-2 gånger i månaden. Jag äter med andra ord nyttigare kost än de flesta av mina smala vänner, till och med de som är hälsomedvetna.

Jag bor ca 3 km från närmsta affär och busstation och eftersom jag varken har bil eller körkort så innebär det att jag får gå eller cykla den sträckan så fort jag ska till jobbet eller om jag behöver handla. Så i alla fall 4-6 gånger i veckan så blir det tur och retur tripp. Sedan har jag en trädgård och ett hus att ta hand om helt själv. Här om veckan fällde jag fyra träd som jag fick ta hand om med hjälp av en motorsåg och ett rep. Dessutom så samlar jag in så mycket bär och svamp jag kan från skogarna runt omkring. Så motion får jag.

Jag har precis genomgått en större medicinsk utredning så jag kan berätta att alla mina värden är strålande. Blodvärde, blodtryck, blodsocker, syresättning, ekg, levervärden, kolesterol osv, allt ligger precis som det ska. Så jag är hälsosam enligt de medicinska normerna.

Så varför är jag då överviktig? Jag gick ner i en depression när jag var 21 år och spenderade 90% av min tid på soffan ätandes diverse mindre hälsosamma saker. Jag gick upp väldigt mycket i vikt under 6 månader. När jag blev av med depressionen så gick jag ner en hel del av det jag hade lagt på mig men inte allt. Jag har legat still på min vikt i snart tio år. Jag går inte upp, jag går inte ner. Och vet du vad? Jag trivs med min kropp. Jag försöker inte gå ner i vikt, när jag går ur duschen kan jag titta mig i spegeln och känna mig nöjd, jag har inga problem med att ta på mig vad jag vill och känner inte att jag måste dölja mina former under formlösa tält. Min läkare har de senaste 8 åren inte tagit upp min vikt som ett problem och när jag frågar om det (vilket händer någon gång vart annat/var tredje år) så får jag svaret att så länge min övervikt inte påverkar min hälsa så finns det ingen medicinsk anledning att försöka gå ner i vikt. Så jag lever mitt liv så som jag trivs med det.

#152 👍

Jag är fd överviktig. Jag mådde ganska dåligt av att vara tjock. Det som till slut fick mig att ta tag i det var när min kille började lägga sig i. Först blev jag ju arg på honom förstås. Arg ledsen osv

Men jag är väldigt tacksam idag att han gjorde som han gjorde. Han sa negativa saker när jag åt en massa onyttigt.  När jag redan ätit en semla under dagen t.ex och sen åt jag en på kvällen också så kunde han säga. "Men det där är ju verkligen inte bra för din vikt att äta 2 semlor på en dag"

Eller tex när jag jämt tog bilen överallt och fick sämre och sämre kondition och flåsade efter 2 små halvtrappor kunde han säga "men borde du inte börja träna lite. Jag märker ju att din kondition bara blir sämre och sämre"

Jag blev ledsen och arg när han sa så och jag lät nog otrevlig tillbaka, men hade han låtsas som ingenting (precis som alla andra runt omkring mig gjorde) då hade jag garanterat skitit i allt och bara tryckt i mig mer onyttigt. Men det fick mig att ge mig den på att jag minsann skulle visa att jag kunde bli normalviktig jag också.

MEN

Jag håller med de flesta om att första dejten inte är passande att kommentera vikten. Hade han gjort det på första dejten hade jag tackat för mig och inte velat träffas mer. Vi hade varit ihop 2 år när han tog upp det med mig. Jag var lite mullig redan när vi träffades, men jag fortsatte gå upp under vårt förhållande.

#54 hade inte tänkt & kommentera mer här men jag vill faktiskt kommentera det du skriver. Jag har en kille och vi har vart tillsammans i snart 4 år skulle bli riktigt sårad om han tog upp saker om att jag ätit för mycket, eller "du ska väl inte äta den där semlan?" det har han inget med och göra, min kropp mina val om jag vill banta gör jag det på egna initiativ samma sak för honom han vill inte höra mig kommentera hans vikt eller vad han äter det är hans liv vill han träna eller äta nyttigt så är det upp till honom jag kan inte tjata eller lägga kommentarer för att få honom att ändra sig. Det kanske har funkat för dig men för många skulle det inte alls funka utan mer såra och det leder ingen vart

#155 Jag förstår. Det var också så jag kände just i den stunden. Och det var ungefär det jag svarade honom. "Men bry dig inte, sköt dig själv och skit i andra, jag äter vad jag vill, lägg dig inte i!"

Ungefär så sa jag. Men efteråt, veckor efter, började det faktiskt gå in. Han har ju rätt. 2 semlor på en dag, + allt annat jag åt är ju för mycket för mig.

Och jag menar inte med det att alla andra överviktiga också äter för mycket. Inte alls. Men för mig var det faktiskt så. Jag överåt något så kopiöst. Därför blev jag tjockare för varje dag. Och även om det inte angår någon annan än mig så är jag glad att han sa dessa "elaka" kommentarer. För jag hade verkligen inte gjort något åt saken annars. Jag behövde få höra sanningen för jag valde att stoppa huvet i sanden och äta istället.

#156 Fortfarande även om du efter ett tag kände att det var bra så finns det många som aldrig skulle tycka det var bra eller ens motiverande utan bara ännu mer jobbigt och då skulle det inte alls leda till viktnedgång som i ditt fall!