Fast ni måste ju kunna prata med varandra! Det är en livsviktig del av ett förhållande, och om han bryr sig om dig så måste han ju bli orolig? Eller ens märka att du mår dåligt? Gör han inte det så kan det inte vara en så hälsosam relation.

Jag pratar och berättar om hur jag mår och han säger att det låter illa och att han inte vet vad han skall säga eller göra, men att jag borde få i mig något att äta. Så visst kommunicerar vi väl?

jag har varit gift i 8 år med en som hade djup depresjon. Till den punkt att han fick ECT-behandling. Mitt råd till dig är: Låt honom få ta beslutet om det är en börda själv. Ta inte valet åt honom, det är hans att ta, inte ditt. Säg det som det är till honom: Du vill inte belasta honom. Och att han måste säga hur mycket han orkar att lyssna på om din depresjon. Säg till honom att han måste sätta gränserna så du vet vad du kan förhålla dig till. Låt honom få tid att andas och smälta vad du har berättat innimellan. 

Och sen måste du även tänka på att folk utan de samma problem som dig utmattas i bland av det. det är inte för att de inte vill eller orkar hjälpa. men i bland måste de få andas lite ut så de hämtar ny kraft att hjälpa dig, och det är inte för att de tycker illa om dig eller om dina problem. Det är som att klättra en brant fjällskränt: I bland stannar man upp och andas lite innan man klättrar lite till. det betyder ju inte att man ger upp. Så om han i bland behöver dra sig undan, så tänk inte att han har tröttnat på dig, utan se det mer som att han behöver stanna och andas i klättrandet tillsammans med dig. 

Du måste be honom att själv säga till när han inte orkar höra mer just för tillfället, och att han själv måste sätta gränserna för hur mycket han kan och orkar där och då. Klart han vart ställd om du inte har sagt mycket om det innan, så han behöver nog andas ut lite efter nyheten. Sen kan ni tala om hans gränser där. Lycka till! <3

#2 Ja till ett visst plan, men kan tänka mig att det inte hjälper att han säger att han inte vet vad han ska säga, vad som helst är ju typ bättre att höra än det. Men du skriver att du är rädd för att belasta honom med din depression men försök att tänka på det som att han ska ju vilja hjälpa dig, ni är ju ett team tillsammans! Jag hoppas att du känner att han bryr sig om dig och är villig att hjälpa, inte att han blir belastad. Även fast han kanske inte kan hjälpa dig så jättemycket så borde han ju försöka att finnas där för dig och ställa upp, och vilja att du ska kunna prata ut om dina känslor osv..

Du skulle i varje fall behöva ta tag i ditt tillstånd, så försök ta kontakt med psykiatrin och berätta om din situation, omgående!! :) 

Vad gäller din pojkvän så kanske det skulle vara på sin plats att du skujuter upp er date om du ändå känner att han inte skulle förstå vad du just nu går igenom, men att du ändå förklarar att du inte är dig själv just nu, att du mår dåligt och helt enkelt inte är på topp.. Eller att du försöker få igenom en mysigare aktivitet, se på film eller något mer enkelt..

Förstår att du känner lite dåligt samvete och är rädd för vad din kille ska tänka, men just nu är det du själv som behöver vara i fokus. Älskar din kille dig så är ingen depression ett problem, även om han har svårt att förstå det, så ska han ju vara med dig "no matter what", gör han inte det så är han ingen vidare bra pojkvän heller. Okej att han inte kan sitta opch hålla dig i handen, men han måste ändå acceptera att du går igenom något jobbigt just nu, men att det går över med lite tid och kanske lite hjälp på traven…

Kramis

Min sambo har varit nere i en riktigt tung depression för ett tag sen och var rätt länge. Han får fortfarande små "dippar" men inte alls som innan. Det är som du skriver att han låg bara hemma, kände ingenting alls, hade verkligen inga känslor för ngt! Undvek att dricka för då måste han ju gå upp och kissa sen, ALLTING blev övermäktigt. Han var rädd att någon skulle komma och ge han ett dödsbesked om ngn i hans närhet för han visste att han i dom stunderna inte skulle kunna reagera på det. T ex. Jag fanns/finns alltid där och stöttade honom, men det tär på en till slut. Det är inte lätt att stå bredvid någon som mår så dåligt.. nu har jag en son på 4 år från ett annat förhållande och när det hade pågått ett tag och han gjorde ett aktivt val att inte skaffa hjälp så sa jag "jag älskar dig och finns här för dig genom allt. Men jag tillåter inte att min son går omkring bland denna energin längre plus att det även drar ner mig. Så jag vill att du bor hos dina föräldrar denna veckan när han kommer hem." Men sa hela tiden att jag fanns här om det var något. Prata, prata och kommunicera är det viktiga och var alltid öppen med han och ärlig om hur du mår och känner dig! Även om det kanske sårar honom (som när min sambo sa att han inte kunde känna ngt nu och inte heller ngt för mig). Så han har en chans att veta vad som händer med dig. Nu blev detta lite haffsigt skrivet av mig då jag egentligen inte har tid att skriva nu men om du vill skriva eller undrar ngt när det gäller depression och vara partnern som står bredvid det så kanske jag kan hjälpa lite, det är bara att skicka ett pm isf 😊

Komunikation i en relation är alltid A och O dock tror jag du behöver professionell hjälp med.

För att ta dig ur din "onda" spiral. Som jag skrev i en annan tråd till n annan person, börja med att kontakta din vårdcentral. De kan bland annat  hjälpa dig med samtalsterapi om det behövs.