Utifrån det du skriver som jag kan läsa, låter det inte som du än hamnat i en depression så jag förstår att psykiatrin inte tar in dig, därmed inte sagt att du inte behöver hjälp.

Jag skulle föreslå att du tar kontakt med din vårdcentral, även de har samtalsterapi plus de kan hjälpa dig med medicin gällande dina sömnproblem osv…. om de efter utvärdering tror att det är av nytta för dig.

Har ditt landsting vårdlots? Jag tror inte att alla har det tyvärr…

http://www.vardlotsen.se/index.php/vardlots

Ring annars (eller be pojkvännen ringa!) till någon ansvarig och fråga vad de har istället. För du ska fanimej ha hjälp. Hälsa dem det från mig!

Testa att inte gå till dne kommunala psykvården. Det blev bara problem för mig och efter att jag försökt överdosera min medicin så sa mina föräldrar att nu letar vi efter annat. Vi hittade en privat klinik men som är med i det fria vårdvalet, så det kostar lika mycket som det kommunala! Att du söker jobb när du är så här dålig tycker jag är rätt dumt. Vad händer om du får jobbet? Om du mår såhär lär du inte klara en vecka, och de kommer dessutom dra in ditt bidrag (om du får det beviljat). Hitta istället en annan klinik, det är mycket bättre tror jag! Nu vet jag dock inte vart du bor, så det kanske inte finns så många möjliga kliniker att gå på, men det kanske finns någon?

#1 Skrev i inlägget att jag inte är i depression nu, men känns att gå mot en.
Jag har kontaktat både hälsocentralen (skickas bara runt mellan olika personer som inget säger), psykosociala enheten (får jag inte vara för jag är under 25), ungdomspsykiatrin (då jag redan har min diagnos så får jag inte komma dit heller), akutmottagningen (fick bara ett spydigt svar att jag knappast är ensam om att få sådana panikattacker m.m. pga måendet och ska därmed sluta klaga, sen skulle de skicka vidare mig till vuxenpsykiatrin). Vuxenpsykiatrin skyller på att jag står i kö för vuxenrehabiliteringen, men det gör jag inte och när de såg det så sa de att de visst ringt mig och sen skyllde de på att systemet krånglat.
Jag har fått 2 olika remisser till psykiatrin av två olika läkare som båda blivit oroade över mitt mående, men ena remissen "försvann" och den andra remissen svarade de på att jag inte får komma in förren jag ringer/står vi dörren själv.
Men när jag både ringt och stått vid dörren så har de bara skyfflat mig vidare, så jag har fått börja om med att ringa UPM m.m.

#2 Aldrig hört talats om det där, faktiskt. Det var något nytt!
När jag ringde psykosociala så blev de arg över hur jag blivit behandlad, de sa också att om de fortsätter såhär så ska jag höra av mig till dom igen. Dock har hon jag pratat med slutat och det är samma visa igen med att skickas dit och dit.

#3 Har kollat runt lite men inte hittat någon som känts bra dock, jag tappar orken för att söka hjälp lite mer ju mer tiden går. Har blivit slussad fram och tillbaka i flera år, i gymnasiet hade jag minst 3 möten/veckan. Var egentligen bara då som jag haft en stabil kontakt, både före och efter har det varit problematiskt. Och jag har då gått hos psykolog sen jag var ca. 6-7år och fyller 22 i oktober.

Det blir inte bra, men jag söker för att jag har sådan enorm press från omgivningen. Jag får veckovis höra hur lat och dålig jag är som inte jobbar, jag får veta att 50% är inget att leva på och att jag måste ha en 100%. Min problematik är inte synlig, därför finns den heller inte enligt min omgivning och många fler.
Jag har både jobbat och arbetstränat, båda gångerna klara jag av 2-3 månader och jag jobbade då ca. 40%, sedan har det blivit övermäktigt och jag har blivit sjukskriven. För varje gång tar det längre tid innan jag känner mig så pass okej att jag kan göra halvhjärtade försök i att söka nytt. Men magkänslan säger stopp, du får inte söka. Men omgivningen kommer med pekpinnar, vilka ha blivit för mycket för mig att hantera. Därför söker jag, väl medveten om konsekvenserna. Så jag får mitt i allt skylla mig själv med.