Jag lever i ett särboförhållande sedan många år. Vi har mycket långa avstånd mellan varandra dessutom. Men vi båda två tycker det är helt perfekt som vi lever nu! Precis som ni så har vi båda stort behov av att få "egentid" mellan varven. Jag är nog den som har mest behov av det……. Han är den som reser mellan våra hem mest. Jag har katterna hemma hos mig (hans katt flyttade hit nu i somras). 

Eftersom vi har långa avstånd mellan oss ända från början så har vi anpassat vår relation efter det. Vi ses varje månad, ibland bara nån vecka, ibland mer. Och tillfällena då vi ska ses blir bara extra mycket värda, vi ser alltid fram emot dom gångerna! Och därför blir det också att vi värdesätter dom gångerna vi träffas på ett annat sätt än om vi vore sammanboende. 
Det känns också skönt ibland att längta efter varandra! 

Jag tror att jag skulle tycka väldigt mycket om att vara särbo även om vi bodde nära varandra. Just för att vi båda skulle få vårt eget "space". 

Vi är inte heller purunga och har inga hemmavarande barn. Och jag tror att ju äldre man blir desto mer uppskattar man också sitt eget utrymme men också stunderna då man ses!

Lycka till med särboendet! Jag hoppas att ni båda kommer att tycka om det! Vem vet, kanske väljer ni att bli sammanboende så småningom!?

Skillnaden mellan särbo och sambo är nog ganska stor.  Om det känns bra för er båda och det inte finns stora ekonomiska fördelar att bli sambo så tycker jag särbo passar bra - tills den dag det passar bättre och bli sambo. Det är ju inte hugget i sten?

Jag fick en överraskningen när jag blev sambo. Det är lite speciellt när vardagen kryper på förhållandet och de  små skillnaderna börjar synas. Vid ett särboförhållande förbereder man sig lite för att träffa den andre. Man är redo s.a.s. Lessnar man ur kan man alltid säga "Måste hem o betala räkningarna…"

Jag är särbo sen 5,5 år tillbaka. Vi bodde ihop innan men av olika anledningar flyttade vi isär. Det är bra tycker jag, om vi hade haft lite kortare sträcka oss emellan (nu 7 mil) så hade jag gärna fortsatt med det. Men, nu ses vi för lite och kommer nog flytta ihop igen om ett år eller så. 

Det positiva med särboskapet är friheten att göra som man vill hemma, och att man alltid kan vara helt själv om man vill. det negativa är att mycket av vardagslivet försvinner, iaf när man bor lång ifrån varandra. Jag kan sakna att inte äta frukost ihop osv. Men, vi ses bara 1-2 ggr i veckan. 

Så, är det inte barn inblandade och man inte har allt för långt mellan sig så ser jag egentligen bara fördelar med att bo isär. Och pengar såklart, det är dyrare att ha två hushåll.

Tack för svar. Ja kanske kommer vi att bo ihop till slut ,men  just nu försöker jag vänja mig vid tanken att vi kanske inte kommer att göra det. Jag vet inte riktigt vad jag själv vill, men för tillfället funkar det ju bra! Vi bor relativt nära varann.

Vi lever nu som särbos på heltid då vi tidigare varit sambos varannan vecka. Det var från början hans idé då jag velat flytta ihop men insett att det aldrig kommer fungera så länge hans barn fortfarande bor hemma då de aldrig accepterat mig. Vi ses från tre till fem gånger per vecka vilket fungerar bra. Har mycket smskontakt och sånt och vi bor bara en halvtimmes gångavstånd ifrån varandra. Blir en helt annan grej när vi ses då vi inte sitter med mobilen eller datorn osv utan umgås istället. Sex blir inte heller på slentrian och både han och jag har lust att göra mer romantiska saker för varandra när vi ses. Jobbigast för mig eftersom jag är sjukskriven och inte har mycket annat att göra på dagarna. Saknar mycket av det vi brukade ha och göra men det här är det enda rätta för vårt förhållande just nu då vi bråkat mycket pga min Borderline och andra saker och vi båda mådde dåligt av stressen vi hade på oss från hans barn som krävde tid och jag som krävde tid vilket ledde till att han inte hade tid med något. Nu tar vi oss tid och gör något speciellt av det istället och det är som att vi blivit nykära en gång till nästan.

Jag är särbo o har alltid valt det. Känns skönast för mig. Denna karl tjatar om att flytta ihop o jag får panik bara av tanken - vart ska jag ta vägen då jag (& sonen) behöver egentid?

Jag och min pojkvän kommer nog fortsätta vara särbo några år till (har varit ihop i 1,5 år nu). Jag bor visserligen hos honom varannan vecka när mina barn är hos sin pappa, men jag tycker ändå det är väldigt skönt att ha en egen lägenhet att dra sig tillbaka till. Jag är i stort behov av att få vara själv emellanåt. Sen är det skönt att få sakna varandra under några dagar.

Det största "problemet" för min del är hur andra ser på vårt förhållande. Detta kommer ju fortsätta några år (för alltid..?), och frågan är om vårt förhållande kommer ses som mindre seriöst.. Och kan man gifta sig och skaffa barn, och fortfarande vara deltidssambo? Det känns inte accepterat i samhället, men kanske är det den lösningen som funkar bäst för vissa par. Kanske är det till och med så att man kan undvika separationer genom att tillgång till sitt eget?

#7 Jag håller med dig det är skittrist, men det ända du kan göra är att göra vad som är bäst för er, ni som är i ert förhållande.
Det är klart att det kan vara seriöst hur den än ser ut i er förhållande, som att folk som inte vill gifta sig och/eller skaffa barn överhuvudtaget måste därför ha mindre seriösa förhållanden bara för att det inte följer den normativa stegtrappen i ett förhållande. 
Där man har bara en partner, av mostsatt kön såklart, där man skaffar barn och gifter sig så småning om, de accepterade stegen för att göra ett förhållande på riktigt.
Det är klart en del vill ha det så, men jag önskar att alla låta alla oavsätt val göra sina val ifred, utan att komma med en massa åsikter om hur rätt det är bara för att det inte är rätt för dem. 
Skulle aldrig komma på tanken att kritisera någon som vill följa normen, bara för att det inte är rätt för mig.

Kan nämna att jag inte har några planer på att gifta mig någonsin eller skaffa barn, är 36 år nu så tror inte att det är en fas som jag fick höra mycket när jag var yngre.
Dessutom är jag poly, för mig känns det helt rätt och naturligt att älska fler än en person och vilja ha relationer med dem, i vetskap och samtycke med alla inblandade.

Jag är särbo, är i ett långdistansförhållande och vi har ingen möjlighet även ens om vi ville att bo tillsammans och han är inte heller intresserad av att skaffa barn eller gifta sig.
Inte ser jag mindre allvarligt  på vårt förhållande eller älskar min partner mindre för det.

Som det är nu så tar vi vad vi får, kan träffas ett par gånger om året, ett par veckor sammanlagt.
Vi är egentligen inte så sugna på att flytta ihop eftersom vi båda behöver mycket egen tid, men om det står mellan att kunna träffas så lite och bo ihop så är valet lätt. :)

Jag är särbo har varit det i snart 10 år och det funkar fint. Det tog väl en 3-4 år att finna sig tillrätta . Vi bor över 10 mil från varandra. Han kör till mig varje fredag.( för jag har djur ) Våra vänner ser oss precis som vilket par som helst, Barnen är stora så vi rår oss själva. Men jag tror inte vi hade varit ihop nu om vi hade flyttat ihop, för vi vill ha rymd båda. Men det är mycket viktigt i ett särboförhållande att man håller kontakt flera gånger om dagen på dator eller telefon. Gör man inte det så blir det lätt svartsjuka och annat strul.

#9 Ja, jag pratar med min man/särbo flera gånger om dan i telefon. Jag tror vi pratar mer med varandra nu än om vi skulle bo ihop! Det blir ibland långa samtal, ibland bara väldigt kort. Men särboendet gör att vi längtar lite mer efter varandra. 🙂❤️

Särboskap:

För honom är det som att vara sambo fast utan allt det tråkiga.

För mig är det som att vara singel fast utan allt det roliga.

#11: Hur menar du då?

När det känns som att man lever helt separata liv även när man träffas så känns det svårt ibland….när man gör egna planer utan att involvera den andre först….

Var särbo i mitt förra förhållande pga olika anledningar. Mest för att han blev allergisk mot min katt men även för att han inte ens försökte skaffa sig ett jobb. Jag inbillade mig då att jag behövde mycket utrymme och ensamtid Och det var väl så, just i det förhållandet. Från dörr till dörr var väl resvägen en timma så vi bodde inte jättelångt ifrån varandra. Vi var tillsammans i 5 år och 4 månader. I det förhållandet så var jag helt säker på att jag aldrig någonsin skulle bli sambo med någon igen. Hade levt sambolivet i mitt förhållande innan det. Men så fann jag mitt livs kärlek, det tog slut med killen jag hade, blev tillsammans med den nya och vi bodde gångväg ifrån varandra så vi sågs ju ändå varje dag och ville alltid vara nära varandra. Så det kändes ju bara dumt att bo särbo då. Så ett halvår efter att vi blev officiellt tillsammans så flyttade han in. :) 10 och en halv månad hade vi väl då hängt ihop när han flyttade in. Nu har han visserligen bara hunnit bo här i 4 månader, men det känns helt fantastiskt och har gjort det från första stund. Känns inte alls konstigt på något sätt att plötsligt bo med någon igen efter 6 års ensamboende och den största förändringen är väl egentligen att lägenheten har blivit ett riktigt hem och inte bara ett ställe jag förvarar mig själv på, samt att jag fick hund på köpet. ;) (Är uppväxt med hundar och gillar dem samt att hunden är supersnäll och söt så det var bara välkommet) :) Min katt har inte så mycket emot hunden heller. X)

Hur som helst. Alla är vi olika och alla fungerar vi olika. Själv så inser jag nu att särbolivet som jag såg som något så himla bra för mitt förra förhållande bara var något som drog ut på det oundvikliga. Jag tror ärligt talat inte på att man kan ha ett livslångt förhållande som särbo, inte för min del i alla fall. Men det finns säkert de som faktiskt kan ha det. :)