Får jag undra varför du inte vågar ta konflikt med din mamma?

Min mamma vill ibland lägga sig i i mitt liv.
När jag för två år sedan sa till henne att jag kommit in på min drömutbildning 90 mil från henne(var bara 10 månader den var) så sa hon: Men gud å tråkigt.
Och jag frågade: För dig eller mig?
Hon: För mig.
Jag sa: Men kan du inte glädjas över detta med mig så kan vi ju skita i att prata med varandra någonsin igen!

Då blev det ett annat ljud i skällan.

Vissa saker i mitt liv har blivit uppskjutna för att jag förr tänkt att min mamma var för skör och blev så arg om jag gjorde saker som inte föll henne i smaken. Men tillslut insåg jag: Antingen gör jag som jag vill och mår bra, eller så kan jag lägga band på mig hela livet och behaga andra och må skit då jag väl ligger på dödsbädden och vara förbittrad och arg för allt jag inte gjort.

Du måste välja ts.

Det är ditt val. Vill du leva ditt liv som din mamma tycker att du vill leva det, eller som du själv vill leva det?

Jag vet såklart inte hur er relation ser ut i övrigt, men kan tänka mig att detta tar en hel del på dina krafter om hon hela tiden är som du beskriver. Och jag vill bara påpeka att man inte måste ha kontakt med folk som bara tar en massa energi och klagar på en, och inte ger något positivt. Det gäller oavsett om det är ens mamma eller någon annan.

Sen är det självklart enklare att bara lyssna på henne och göra som hon säger. Så det beror ju på om du vill göra det enkla, eller om du vill ta konflikten (eller säga upp kontakten med henne). 

Har du någon gång tagit upp detta med henne?

#0 Och det gör mig så ledsen. Jag sitter här och har nästan lust att säga upp bekantskapen med honom bara för jag inte orkar med hennes reaktioner… 

Du har inte funderat på att klippa band till din kära mor istället? Även om du gör som hon vill och blir en "duktig flicka" (igen) så räcker det bara fram tills du träffar nästa person som hon ogillar. Då är du i precis samma situation igen.

Jag har en pappa som beter sig väldigt illa mot mig. Visserligen beror det på alkohol och troligtvis dåligt psykiskt mående men efter 27år har jag fått nog. Jag tar inte mer skit. Och du, det är jätteskönt! Aldrig mer oro och ångest över telefonsamtal eller arga sms. Att inte behöva får höra hur hemsk man är eller få lögner kastade i ansiktet. Det är en stor sorg förstås, att "förlora " en förälder. Men den sorgen kan man lära sig leva med! Bättre än att konstant vara på sin vakt och gå och vara stressad inombords över när det ska "braka loss" nästa gång… Föräldrar är ju faktiskt vuxna människor och sådana har eget ansvar för sina relationer och sitt beteende. Inte ens föräldrar med vuxna barn kan bara "köra sitt race" utan måste också ta ansvar för hur dom beter sig!

Låter du din mammas tyckande styra dig när du är 30? Kanske ör det din konflikträdsla som gjort att du alldrig satt ner foten? Men det behöver du nog göra ordentlugt om du både vill leva ditt liv (det enda liv du har) och vill ha kvar kontakt med din mor. Det är du som bestämmer om ditt liv! sätta ner foten kan vara att när hon säger nåt om dig eller dina val säga imot på skarpen: så kanske du tycker men det viktiga här är ju vad jag tycker. Du skulle också kunna ta ett seröst samtal med din mor innan hon får träffa nya partnern och glra klart att han är den du vill vara med och att om hon vill träffa honom/er då är det ett villkor att hon accepterar och respekterar ditt val.

Ehh.. har inte lusläst all inlägg.. men du är 30.. du borde klippt banden till föräldrar för länge sedan!

Fundera i stället på.. vad vill du med ditt liv.. kärlek/familj/egna relationer är nog så komplicerade!

Man klipper banden för att sedan återknyta dessa.. fast på helt andra villkor.. dina villkor!

Ibland skiter det sig fullständigt.. då är det något fel på personerna inblandat!

Det hör till att barnen skapar sig en egen världsbild/livsstil/egna vuxna relationer/barn!

Vill man som förälder vara en del av sina barns liv.. får man förändras.. när de förändras från barn till vuxna!

Därmed inte sagt att alla "barn" utvecklas positivt!

Mammor/Pappor kommer alltid att vara Mammor/Pappor.. de tror sig för det mesta att veta bäst.. så ock du vad gäller dina egna barn!

Vad det handlar om är mer att veta när det gäller att släppa greppet om dem.. och inse att man inte kan göra mer än att se på och finnas till där när det krisar sig.. men då mer som ett stöd.. för alla vuxna är tvungna att hantera alla sina egna tillkortakommanden!

Man behöver inte alls klippa sina band till sina föräldrar. I ett normalt förhållande så respekterar man varandras val efter man har blivit vuxen.

I detta fallet däremot så tror jag att TS måste sätta ner foten och tänka på sig själv och våga stå för det.

Inte lätt förstås men det kommer att ge så mycket….

Du är 30 år ung.

Det är dags att du tar hand om ditt liv. Du är vuxen. 

Men den här killen verkar inte vara rätt. Hade han varit det hade du aldrig skrivit som du gjorde. 

Din mor kommer alltid vara din mor. Oavsett vad du än gör.

Jovisstfan klipper man banden, dvs de som handlar om barn/förälder!

Det är lika viktigt som att klippa av navelsträngen vid din födelse!

Klipp, klipp.. det stadiet kommer alldrig mer tillbaka!

Vad innebär då detta.. jo man är fortfarande sina föräldrars barn.. otvetydtligt.. på gott och ont!

Att klippa banden betyder altså inte att man dör.. utan att man förändras.. likaså ens relationer!

Finns därmed fortfarande flera band kvar.. och de skall man ta fasta på och helst utveckla!

Handlar lika mycket om att ens föräldrar klipper som man själv.. de är ämnade för att bli och axla rollen som far/mor-föräldrar!

#9 Det beror kanske hur man tolkar "klippa banden"

Att  klippa banden i positiv bemärkelse innebär att man går vidare!

Finns föräldrar som man definitivt bör klippa alla band till.. de är trots allt och som väl är undantag!

Förr eller senare så står man där utan föräldrar, de dör!

Då är det bra om man står på egna ben!

En annan braig grej är om man lyckats utveckla egna relationer/lärt sig hantera sina egna tillkortakommanden utan att dessa drabbar ens egna barn särskildt mycket.. helst bör de ge några erfarenheter att föra vidare över generationer så att ens barnbarn slipper göra alla misstag själva!

Dvs skifta focus.. det handlar inte såå himla mycket om dig själv.. se mer till dina barnbarn.. och barnbarns barn!

Och grunden läggs i din relation till dina föräldrar.. hur du utvecklar det till hur du själv utvecklar ditt liv och dina relationer!

"Klippa banden" tolkar jag som att man säger upp allt och det tycker jag absolut inte man ska göra om man har ett normalt förhållande.

Däremot måste TS markera att hon har ett eget liv och försöka sluta bry sig om mammans reaktioner.

#11 Jag kommer aldrig klippa banden med min mor. Hon är min bästa vän.

Det innebär på intet vis att jag inte utvecklas eller inte är en egen person. Att jag inte står på egna ben.

Man bör klippa vissa band helt enkelt och bli vuxen!

Det är för övrigt förödande för ens utveckling att behålla barn/föräldrabandet och det beroendet allt för länge!

Som barn har man som regel föräldrar att se upp till.. och när man gör sin mor/far glad så har man uppnått något positivt!

Om föräldrarna var hyfsat psykiskt friska så var det säkert en del av präglingen till att bli en väl fungerande individ!

Dvs man lärde sig något om hur hyfs och normalt uppförande?

I ungdomsåren klipper de flesta av banden rätt rejält.. man prövarr sina egna vingar.. det behöver dock inte nödvändigtvis innebära att man bränt alla broar tillbaka!

Att klippa banden innebär i stort sett att man blir vuxen och står på egna ben.. man är inte beroende utav den navelsträngen till föräldrar som man behövde förut!

Att bli vuxen är att se till sin egen lycka, utveckla nya relationer, bilda egen familj och ha de senastes lycka som främst rättesnöre!

Och om det går, (det gör det allt som oftast.. väldigt ofta faktist) se till att relationen till ens egna föräldrar utvecklas på rätt sätt.. dels för egen del, dels för föräldrarnas del.. men framförallt så man kan erbjuda sina egna barn en bra uppväxt med föräldrar och mor/far-föräldrar, där flera generationer är en del av dina barns och deras barns uppväxt!

#14 Vi tolkar uppenbarligen "klippa band" helt olika.

Mm.. man bör definitvt klippa vissa band till sina föräldrar som vuxen och behålla/återanknyta till andra!

Lika som när navelsträngen klipps, din mor är lika fullt din mor.. med allt vad det kan innebära för ditt framtida liv!

Du lär hur som helst alldrig kunna klippa de genetiska/genealogiska banden!

Utan tvärt om.. som vuxen är det lika mycket ditt ansvar.. som dina föräldrars!

Ni hamnar på en jämbördig situation.. du behöver dem, de behöver dig.. när de blir gamla behöver de dig ännumera.. men som medelålders så behöver du dem som stabila föräldrar till dig/ som mor/far-föräldrar till dina barn!

Och det kan handla om allt ifrån relationer/släktskap/känslor/ekonomi/barnpassning och vardagens olika bekymmer!

Dvs livet går vidare.. siktet bör vara dina egna barn och barnbarn!

#16 Ja du säger så men jag tolkar ordet "klippa band" annorlunda.  Kan du förstå det?

Mm.. förstår prexis vad du menar med att "klippa banden"!

Har jag oxå gjort.. men det fanns dock broar kvar som man senare kunde använda.. för att senare binda nya band.. nyare bättre band.. och som tar fasta på mer grundläggande genealogiska och känslomässigt mer rättvisa utgångspunkter!

Som ung vuxen klipps en hel del band.. det är som regel rätt nödvändigt.. senare som vuxet barn till föräldrar får man reparera vad som rivits ner i ungdomens iver att frigöra sig!

Då helt plötsligt är ni jämlikar.. lite samma som i ett förhållande.. ge och ta, se till varandras behov och jämka för allas bästa trevnad och samvaro!

Det viktiga här är att man som vuxna är jämlikar, du behöver dina föräldrar, de behöver dig.. dina barn behöver både dig och dina föräldrar! 

Skall jag vara helt krass.. det är dina barns behov som är det viktiga.. om dina föräldrar, dina barns farförädrar inte fyller det behovet.. klipp banden och ge dina barn den bästa uppväxt du kan ge dem från dina förutsättningar!

Du är inte lika viktig som dina barn, det är där skon klämmer!

Du är till för dina barn.. och barnbarn!

#18 "dina barns behov"

Vilka barn?

Dina eventuella barn.. dina nära och käras barn.. hela världens barn om du vill!

Om man säger som så.. du har en höjdpunkt i livet.. inte alla, men rätt många och det är som barn!

Sen är inte du i fokus längre, dina behov är inte längre centrala.. det är barnens behov som är centrala och det gäller de flesta högre stående djurarter!

Fast, vänta, what? Ska ens egna behov helt försvinna för att man skaffar barn?! Nog för att barnen ska komma först, däremot får man absolut ha sina egna behov, intressen, sin egen vilja, osv. Om barnen har det bra och får det de behöver så finns det inget som hindrar en förälder att även prioritera sig själv ibland. Inte så att barnen far illa, men barnen dör knappast om man skaffar barnvakt någon gång för att kunna unna sig lite egentid och barnen far inte illa av att man låter dem se på film ibland så att man själv kan läsa, pyssla, eller göra annat man tycker är kul. Låter lite som om #18 menar på att blir man förälder så är ens egna behov irrelevanta och ALLT ska handla om barnen.

Oj vad olycklig jag skulle bli i så fall om jag blev mamma.

Mnjae.. det är väl att hårddra det hela lite långt va?

Man har helt klart egna behov hela livet, fast i vissa situationer kommer andras före ens egna.. det är det som kallas att bli vuxen/förälder/what ever!

Förr hade vi värnplikt.. då skulle alla redige män bli soldater och sätta landets bästa före sin egen välfärd och liv om det knep!

Skulle ens egoistiska behov råda hela livet så blev det inga barn gjorda alls!

#22 Fast är det egoistiskt att vilja ha ett eget liv också? Oavsett om man har barn eller inte så har man all rätt att ha ett eget liv. Det är inte så att man måste välja antingen eller. Sen vet jag inte vad värnplikt har med något att göra. Det går knappast att jämföra att dra ut i krig och dö för sitt land med att skaffa barn och prioritera dem över sig själv…

Jo det har med varandra att göra.. alla har rätt till ett eget liv.. så länge det inte går ut över andra som är beroende utav en, tex ens barn eller nation!

För de flesta är det inget problem, det är sällan krig.. och man har ett socialt nätverk där man hjälper varandra med barnpassning och annat samt så finns dagis och skolor som sköter en stor del av barnens behov!

#24 I Sverige kanske vi inte har direkt mycket krig, men i andra länder är det värre. Och nej, det går inte att jämföra att riskera sitt liv för sitt land med en kvinna som väljer att stanna hemma med sitt barn istället för att t:ex arbeta. Det är äpplen och päron hela vägen i den logiken.

Grejen är att som vuxen handlar det inte lika mycket om ens eget egoistiska välbefinnade.. ju fortare man lär sig det ju fortare blir man en ansvartagande vuxen!

Och som väl är har vi sluppit krig sedan länge och kan välja att stanna hemma med våra barn om vi vill och har råd!

#26 Att skaffa barn är egoistiskt och de flesta vuxna bestämmer familjens val och barnen får följa med. Barnens behov är viktiga, men det är även nyttigt för barn att lära sig att även vuxna har behov. Just nu har vi en generation som är extremt "jagfixerade", då de ständigt har stått i strålkastaren. Empati och lyhördhet är viktigt. Sedan utvecklas banden till en förälder och man är alltid barn i den relationen. Min familj är det som står mig närmast och min mor är enormt viktig. Jag upplever det som dysfunktionellt när man vill fly sin familj.

Min mamma är likadan så vet hur du känner. Har tyvärr inget tips till dig. Min mamma hatade mitt ex trots att hon varken kände honom och han inte hade gjort något fel då det var jag som valde bort min dåvarande pojkvän för honom. Tog över två år innan min pappa lyckades övertala morsan till att de skulle få träffa honom och hon gillade honom aldrig. Jag hade turen att finna mitt livs kärlek som jag är tillsammans med nu som hon älskar säkert mer än min första pojkvän (som var en av anledningarna till att hon hatade min senaste kille) så jag har fått en mycket bättre relation med henne nu. :) Hon vet fortfarande bäst enligt sig själv så saker jag vet att hon inte skulle gilla talar jag helt enkelt inte om för henne om det inte kommer på tal senare. Mamma måste inte veta allt hennes vuxna utflugna dotter gör eller tänker. :)

Tack för all respons. Det är pinsamt att vara så pass gammal och inte våga sätta ner foten. Speciellt när jag har släktingar i 15-års åldern som vågar bråka riktigt rejält med sina föräldrar om "så behövs". Jag har nog alltid varit rädd för mina föräldrar och har inget minne av att jag vågade stå på mig ens i tonåren. :/

Detta betyder inte att dom är hemska. Dom har ställt upp väldigt mycket och jag vill inte säga upp bekantskapen. Men det tar såklart på energin ändå att alltid tassa på tårna för att ingen ska bli arg. Jag kan liksom aldrig slappna av.

Jag har vid vissa tillfällen blivit så arg att jag sagt ifrån. Men min erfarenhet av detta har varit att det bara blivit ännu värre. Ibland så pass att min mamma istället blir ledsen, gråter, säger att hon är sjuk och ingen bryr sig. Detta är ingenting jag vill åstadkomma vilket gjort att jag numera har ännu svårare att säga ifrån. :/ 

Det låter så lätt när folk säger att man ska sätta ner foten och stå på sig. Men hur gör man det i praktiken? Jag har ingen djup relation med mina föräldrar där man pratar känslor och sånt. Hela grejen blir fruktansvärt ångestfull. Vad ska jag säga för att hon ska förstå? Och när är lämpligt att ta upp det? För det känns inte som hon kan ta till sig… även om jag inte vågar stå på mig så finns det andra i familjen som gör det. Men hon fortsätter ändå?

#29 men så roligt, hon kör med känslomässig utpressning och kör på sig offerkofta.(och ja jag var ironisk, för min mamma kör lite samma stil)

Du behöver ju inte egentligen bråka, du kan bara i lugn ton säga: Mamma, jag älskar dig. Men jag känner….
Fortsätt med samma lugna ton. Och börjar hon gapa och gorma så är det bara att försöka hålla sitt lugn.

Jag skulle antingen skriva brev eller säga det i telefon. Men brev kanske är bättre för dig.

Jag tror att du ska säga ifrån, och markera på alla sätt du kan att du inte viker dig en tum och inte bryr dig över hur hon reagerar. Du behöver inte bråka och skrika och säga elaka saker (fast det kanske kan vara bra också faktiskt… det är just sånt tonåringar gör när de frigör sig) utan framför allt var väldigt bestämd och markera att du har bestämt dig och att det inte går att ändra på det, det spelar ingen roll vad hon säger eller gör. Lyckas du förmedla detta kommer frigörandet gå så mycket fortare. Din mamma kommer tvingas inse att hon bara har så mycket makt över dig som du tillåter henne att ha.

Du måste lära dig att säga ifrån varje gång din mamma tycker och begär saker från dig som inte är välkommet från din sida. Påminn henne om att respektera dig och dina beslut och tankar. Säg att du är en vuxen människa och beslutar själv över ditt liv, och om hon inte är nöjd så är hennes åsikter inte välkomna.

Frigörelse är ett arbete, som många ägnar sig åt under tonåren. Det är jobbigt och tar tid, men när man kommer ut på andra sidan blir relationen till föräldrarna ofta så mycket bättre. Man möts mer som vuxna på ett respektfullt sätt.

En väldigt bra anledning till att du behöver ta tag i det här är för att personer som inte frigjort sig från sina föräldrar är väldigt jobbiga att leva tillsammans med i en relation. Och har du inte frigjort dig när/om du blir förälder kommer allt vara mycket smärtsammare än innan. Man är så sårbar som ny förälder, men också i andra nya situationer i livet. Då vill man ha en mamma som respekterar en och som fattar var gränsen går.

Jag förstår att det är extra jobbigt att säga ifrån just därför att du inte har fått träna dig på att ha en egen uppfattning och få den respekterad av dina föräldrar.  Men att lära dig sätta gränser och stå ut med deras reaktioner är ett arbete du måste göra, om du vill ha ett fungerande eget liv med fungerande relationer till andra. För du kommer att behöva sätta gränser mot andra människor du möter också, och det kan vara svårt om man aldrig har fått lära sig hur man gör!

Om du har möjlighet (inte minst ekonomisk möjlighet…) skulle det nog vara jättebra att gå i kognitiv terapi och avslöja varför det känns så förfärligt farligt att gå emot din mamma. Och öva dig på att göra det ändå.

Tycker att #31 och #32 formulerar det på pricken.

Det är inte lätt men det går!

Att ställa upp väldigt mycket för sina barn kan också vara en känslomässig utpressning. För att kunna säga "Jag som har gjort det och det…." Ja, även om man inte säger det är det ju en press på barnet.

Själv har jag svårt att inte ställa upp allt jag kan för mina barn, men jag anser ändå att vi har en sund relation för barnen säger ifrån när de tycker det. Tro mig, jag har frågat mig själv efter mina motiv genom alla åren. Plus att jag medvetet är väldigt mån om att respektera deras viljor och privatliv. Jag är verkligen rädd att de inte skall känna att de kan vara ärliga, eller att de skall tycka att jag är för påflugen eller försöker styra.

Visst ser man en del saker man inte gillar 100%, och så har det varit genom åren, men jag litar ändå på deras omdöme i stort sett.

TS måste verkligen ta ett snack med sina föräldrar och klargöra sin ståndpunkt. Kan man hålla det på en seriös och lågmäld nivå är det naturligtvis bra, men det är svårt att styra sina känslor. För känslor för våra föräldrar har vi ju.

Det kan hjälpa att först formulera sig i skrift. Att skriva ett brev som man kanske inte skickar, utan tar upp det muntligen sedan. Då är man mer förberedd på vad och hur man skall säga. Och säga det en gång när man inte är i affekt. Tror det är bra att börja med att säga att man älskar sina föräldrar och vet att man har dem att tacka för mycket, men…..

Läs denna länk om narcisstiska mödrar. Det kanske kan passa. Känner igen mig i en del Du skriver och min mor passar in på nästan alla punkter. Vi har inget umgänge eller kontakt längre.