Jag skulle göra som du, flytta ut och ta det som det kommer. Så länge du är nöjd med vad du får?

Älskar Du honom, så prata igenom med varandra, så inget går snett…

Jag känner lite som du a.net :( Jag känner mig oxå väldigt ensam fast vi bara är särbo. Han är ju här ibland, men då gör vi inte så mycket tillsammans :( Blir liksom samma varje dag, inget händer. Jag brukar ju föreslå ngt jag oxå men det händer liksom inget då¨häller.

Så man får väl ta det som det är  ??

Tass

Sessan1

Jag är nog inte i rätt fas att säga nått. Men vill du prata är det bara att ringa. Jag sitter just nu och ska gå igenom att stå på egna ben efter 4 1/2 år med manne. Vi kanske kan hjälpa varandra.

Kram på dig

När jag var 18 år träffade jag en helt fantastisk tjej. (Eller ok, hon som "hittade" mig men i alla fall).

5½ år senare så var hon på firmafest och jag hämtade henne på kvällen, hon ville sova ensam (jag skulle upp dagen efter) och jag körde henne hem. Vi var inte sambos utan bodde i vars en lägenhet, jag hade valt att flytta till egen lgh istället för att flytta in till henne - hon flyttade till eget boende ca 10 månader innan jag). Anledningen var att jag ville bo ensam knappt ettt år (flyttade hösten och vi snackade om att flytta ihop till sommaren) för att få ha det gjort innan jag blev sambo.

Dagen efter träffades vi på eftermiddagen och hon förklarade att jag var giftasmaterial men att hon inte "lekt av sig", sägas skall att hon var in första tjej och jag hennes första kille.

Då kändes det som världens undergång, i efterhand har jag insett att det var helt rätt.

Varför - vår vardag var väldigt lik den ni pratar om. Vi umgicks, men gjorde inget ihop. Var på samma plats (i bästa fall), hade lite sex ibland, åt middag ihop ibland…. men umgicks sällan med varandras familjer, hittade sällan på kul saker ihop.

Mitt tips: Snacka ihop er - antingen gör ni en ändring, eller så gör du slag i saken och flyttar till eget. Man ändras som person, mer när man är yngre än när man är äldre. Det är inte helt ovanligt att det som ett år är "perfekt" några år senare inte är lika perfekt.

Ett förhållande bygger på mer än vänskap, det bygger på att två personer var för sig anstränger sig, gör saker för motparten. Det bygger på känslor och ja - listan kan göras lång.

Givetvis är det ändå så att man vill ha den man är ihop med, det är det man är van vid och något är det ju som gjort att man fastnat från början. Det är viktigt att försöka ta ett par steg tillbaka, att titta på relationen med distans (japp, lätt att skriva - svårt att göra).

Jag önskar dig (er) lycka till!

mvh /Martin

Tycker du ska flytt till egen lägenhet. Och se vad som händer! Det som händer det händer….

Tycker du ska flytt till egen lägenhet. Och se vad som händer! Det som händer det händer….

Oj, vad jag kände igen mig i det du skrev! Har känt väldigt mycket samma sak med min sambo, särskilt de du skrev om han lovar följa med på något och sen samma kväll plötsligt ändrar sig. Min sambo brukar komma med nåt bra som "Äh, men jag sitter här framför datorn istället. Åk du".

Men jag tror inte han hajar hur ledsen jag blir. Det handlar inte om att han inte följer med, utan att han först lovar och sen bara ändrar sig. Detta har gjort att jag inte litar på honom alls när det dyker upp något. Jag är aldrig säker på att han följer med på släktens födelsedagsfirande, eller liknande, fast han lovat.

Nu tror jag dock att det håller på att förändras. Han har nyligen bytt jobb och jobbar nu med det han vill, inte med det han måste. Dessutom har han inte en heltid utan bara 80% vilket ger honom en extra ledig dag i veckan.

Plötsligt har vi det väldigt städat runt omkring oss (jag har också fått lite mer struktur i vardagen och därmed blivit med ordningsam), middagar blir lagade - inte köpta och tiden med varandra har bättre kvalitet. Han följde till exempel med mig till stallet två gånger i helgen! Det är mer än han gjort under hela det 1½ året jag haft min häst!

Om det är nu är så att din sambo har ett heltidsjobb på G så tycker jag nog att du ska vänta lite och se hur det förändrar relationen. För lite sysselsättning om dagarna kan göra att man längtar mer efter varandra och rår om varandra mer när man väl träffas.  

Lycka till!

Önskar att fler kunde se alternativa sätt att leva ihop! Varför måste man nödvändigtvis bo ihop? Tror de flesta förhållanden skulle må bra av lite särboskap! Få slippa vardagsslitet och välja att träffas när man vill.

#9 Jag går i liknande tankar. Jag har både varit sambo och bott själv, så jag vet vad båda delarna innebär. Jag har kommit på att jag är en särbotyp som lever samboliv. Men inget är hugget i sten, och det går nog att hitta en levnaddskompromiss där man vårdar både sig själv, och sitt förhållande.

oj oj oj. Det här är jag rakt upp och ner.

Dock tog jag beslutet och göra slut och bo själv efter 4 år ihop. Insåg att vi inte hade något gemensamt kvar och mina känslor inte fanns där längre. Kan inte bo med någon som inte hjälper till och så på det hade vi 4 illrar och ta hand om. (idag är jag själv med 5 st och det är så mycket bättre)

Men det går ju alltid och flytta isär och se vad som händer.

Visst kan du vänta, det kan bli bättre.. men tänk såhär, du har bara ett liv, bara en chans att vara lycklig.. Är du inte lycklig i det här livet så är det kört sen, du kommer aldrig få en andra chans.

Den erfarenheten jag har är att om man börjar leva bror/syster-förhållande är det väldigt svårt att hitta tillbaka till passionen om inte båda vill det väldigt mycket.

Jag hade flyttat!