Det låter som en väldigt jobbig situation. Jag förstår att du känner dig bortvald och man kan undra hur någon är villig att avsluta och "ge upp" det fina ni har tillsammans. Samtidigt så förstår jag hen gällande att åka iväg och bara finna sig själv, har man den känslan (vilket jag själv haft) och den är väldigt stark så är det bästa att följa sitt hjärta då det med största sannolikhet gör väldigt mycket för en själv även om det låter egoistiskt. Hen kommer ganska säkert inte att vara samma person när den kommer tillbaka och det enda rätta är att släppa hen och gå vidare i livet. Försök inte övertala hen eller liknande, om hen till förmodan skulle ge vika och ändra sig så kommer detta fortfarande troligtvis ligga kvar i bakhuvudet och finnas där hos hen vilket kan skapa problem i er realtion. Du ska absolut inte sitta och vänta för att sedan efter flera bortkastade år inse att det du väntat på är egentligen ingenting då hen kommer ha förändrats och er kärlek kommer nog inte finnas kvar, och om den till förmodan skulle göra så kommer den inte vara detsamma som nu.

#1 Tack så mycket för svar! Saken är den att personen har varit ute och rest i flera år ensam tidigare, över hela världen så de resorna har liksom redan skett till en stor del redan men nu handlar det om en annan slags resa, Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara utan att vara lite för detaljrik :) Ja jag tror också att det är väldigt viktigt att följa sitt hjärta, jag vill inte vara med någon som känner en stor längtan efter att vara någon annanstans, dit inte jag kan följa med. Nu upplever jag att någon slags tvekan har uppstått, men jag känner mig så sviken så just nu får det vara.
   En av de sakerna jag reagerade mest på var att den utgick ifrån att jag som skulle vänta och vara kvar, det verkar inte ha tänkts på att jag kanske inte skulle kunna vänta så länge, framför allt när vi fortfarande är så unga och om något borde försöka se om vi kanske kan utveckla något riktigt bra tillsammans. Att jag skulle visa maximal trogenhet när den bara skulle överge mig utan tvekan. Det känns inte rätt.

Stå för att du känner så! Säg personen att om hen drar iväg länge då upplever du det som ett stort svek och att du prioriteras bort och att du faktiskt inte tycker det är rimligt att hen förväntar sig att du ska vänta. Om personen väljer att åka kanske det är bättre då att du gör slut.

Jag tycker att det bästa skulle vara att göra slut om hen åker, speciellt eftersom hen inte ens hade diskuterat saken med dig först och sen förväntar sig att du ska snällt vänta kvar. Vad händer om denne person träffar någon på resan eller liknande? Hela grejen med att åka bort betyder ju också att man lever ut det man vill göra och inte vara begränsad (i de flesta fall i alla fall). Jag personligen skulle aldrig kunna ha ett långdistansförhållande då jag är en person som behöver närhet och kärlek ofta, så det skulle inte funka för mig, jag vet inte hur du fungerar men tippar på att du känner likadant. Jag hoppas att det löser sig!

#3 Tack, jo det kanske är rätt! Samtidigt är jag rädd att ställa ett ultimatum, den verkar tycka att om vi verkligen är rätt för varandra så klarar vi av det ungefär. Jag tycker ändå inte att det känns rimligt, framför allt känner jag att om jag ska vänta så rinner så mycket tid ut i sanden, framförallt om det inte blir samma sak sen. Att vara ensam funkar väl, men att vara ensam på det sättet tror jag att jag kommer må väldigt dåligt av. Jag vill ju få leva nu och inte behöva vänta så länge på att en så viktigt bit i mitt liv ska komma tillbaka. 
#4 Jag har lite svårt att förklara hur situationen är, men det blir nästan omöjligt om jag inte säger vad det handlar om så får väl hoppas att det inte blir tokigt. Personen är buddist (stötte på det hela på någon utlandsresa och föll för det helt) vilket jag inte har några som helst problem med. Fokus ligger ju på att känna empati och ha medmänsklighet ( om jag förstått det hela rätt) vilket jag bara har tumme upp för.        Resan handlar om en s.k. reträtt, dvs att man sitter varje dag och mediterar i ett par år, utan någon som helst kontakt med omvärlden, man ska inte prata med någon annan som är där heller vad jag förstått. Saken är den att det betyder att vi inte skulle kunna prata en enda gång eller se varandras ansikten under hela den tiden. Ett problem är att eftersom jag inte tillhör denna livsåskådning själv (klassas inte riktigt som en religion) så har jag lite svårt att förstå den starka önskan som finns att göra detta, samtidigt om jag måste kunna förstå att det kan vara oerhört betydelsefullt för någon annan. "En fantastisk möjlighet". Det hoppas jag kanske att den tycker att det vi har också är.
   Jag tänker att kan man inte göra det lite senare och under några månader eller så men det är nog inte samma sak, samma upplevelse. Som personer är vi lite olika, jag är mer stabil och trivs i min trygghet skulle jag nog kunna säga medan den andra är lite mer flyktig, föränderlig ( nu menar jag inte våra känslor för varandra, där känns allt bra). Hittills har det funkat bra, men just något sånt här skulle exempelvis inte jag bestämma mig att göra över en dag precis. Jag är väl lite mer att bestämmer man sig för något så ska det vara genomtänkt och sedan kör man på det. Att ge mig en halv hjärtattack och sen säga att man ska fundera lite mer är inte så uppskattat :)

Jag har funderat lite på hur jag ska hantera det hela, och tänker att det bästa kanske är om vi kan kommer överens om att fundera över det hela i någon månad eller så och sedan ta ställning utifrån ett mer genomtänkt beslut. Det är ett stort beslut och risken finns att även nära gå bort under tiden den är borta, egentligen är ju jag bara en del i ett stort sammanhang.

#5 Ja jag förstår, men känns som du säger att om hen vill göra detta så kan hen väl ta en kortare resa på någon/några månader så erat förhållande inte blir klämt pga det. Dock om hen vill vara borta i några år så skulle jag i alla fall inte klara att sitta omkring och bara vänta, och speciellt inte om man inte får ha någon kontakt med omvärlden. Man förändras ju enormt på bara ett år, ni kommer ju vara olika personer när ni träffas igen och har ni växt utan varandra så kan det ju vara så att ni upptäcker det när hen kommit hem och så funkar det inte längre, då har ni ju slösat bort all den tiden helt..

Om ni verkligen är rätt för varann borde hen ha kunnat prata med dig om sina funderingar innan det kom till ett beslut, frågat hur du kände, och framför allt inte bara plötsligt deklarerat att nu ska jag göra det här och du ska sitta här och vänta. Som du säger är det framför allt det sistnämnda som känns väldigt egoistiskt. Det hade varit rimligare att åtminstone säga "Jag förstår att det känns svårt för dig och att du kanske blir ledsen och besviken, och jag är ledsen att du har de känslorna (vilket inte behöver innebära att man ångrar sitt beslut!). När jag kommer tillbaka vill jag gärna träffa dig och se om vi kan fortsätta/börja om vår relation och lära känna varandra på nytt eftersom  vi båda förmodligen har förändrats. Under tiden hoppas jag att du gör vad som känns rätt för dig, på samma sätt som jag gör det som är viktigt för mig."

Så tja, personen kanske kan ha nytta av att öva upp sin empati lite också.

Stå upp för dig själv. Det är lättare sagt än gjort jag vet. Men om personen i fråga bryr sig kan ni prata och borde gjort så innan denne bestämde sig. Du ska inte vänta eller ge minsta löfte till denne person tycker jag. Så gott det går, låt det här läka och gå vidare. Du är värd mer!

Jag kan förstå varför man kan vilja glra en sån sak. En mära vän från stidietiden tillbringade 3 år i ett tibetanskbudfistiskt tempel i Frankrike vilket haft enorm betydelse för honom i hans vidare liv. Men han var singel! Om man är i en relation som är bra och man önskar ha kvar då bryr man sig mycket om hur sin partner mår. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar eller vad det nu heter. Var så öppen och ärlig som möjligt mot både dig själv och honom och ge uttryck för hur du känner och hur du tror du skulle må som "väntandes". Jag tycker det är att välja bort dig om han reser.

Om det är meningen att ni ska fortsätta med varandra efteråt så kommer det gå av sig själv. Hen kan inte förvänta sig att du ska lova att vänta. Då är det bättre att acceptera att "här skiljs våra vägar åt och det är sorgligt men vi hoppas att våra vägar ska gå samman igen men det får framtiden utvisa." Finns alls alternativet att du skulle följa med och göra samma resa samtidigt i varandras sällskap annars? Vore det alls möjligt?

Jag hade tagit det som att personen gjorde slut med mig. Klart att jag kan förstå personens önskan och kanske även uppmuntra till att åka. Men vänta, nej det skulle jag inte. Då kan man ses när personen är tillbaka, vart man är i livet.

Hej igen och tack så mycket för svaren.
Just nu känns allt bara tungt, går runt med en konstant tryckande känsla över bröstet. Jag pendlar mellan att vara ledsen, upprörd, nästan arg och de tillfällen när jag lyckas vara positiv. Vi har inte träffats sen dess att jag fick reda på det, blivit frågad några gånger men då har det inte känts bra och just nu hör jag inte av den andre alls. Jag vet inte vad det var som fick mig att ha så stort förtroende, jag har varit övertygad i flera månader nu om att jag inte bara skulle bli lämnad eller så, jag trodde verkligen att vi brydde oss om varandra och skulle visa det även om saker blev annorlunda. Nu har skolan också kommit igång och jag känner att jag inte orkar med det. På jobbet har jag kunnat stänga av lite så där har det funkat. Problemet är att mina vänner också börjar nu och det gör att det brukar vara någon månad när man inte hörs av så mycket, jag vet att de har fullt upp och vill inte störa just nu. Det blev väldigt dålig tajming, haha.  Jag känner mig mest så otroligt ensam, för bara ett litet tag sen var allt precis som vanligt och nu är jag rädd att kanske aldrig höra av den igen. Jag ville vänta med att ses tills jag slutat vara så upprörd och ja, nu är jag mest bara väldigt ledsen som jag visste jag skulle bli. Jag sa lite arga saker innan, men jag tycker faktiskt att jag har haft rätt att vara upprörd. Nu vet jag inte alls vad jag ska göra. 

Förut träffade jag en som bara försvann helt efter några månader, och sedan kom tillbaka efter en sommar och tänkte att det skulle vara som innan. Jag tror att det är därför jag reagerar som jag gör nu, jag är rädd att personen också bara ska försvinna. Fast jag tror inte egentligen att det kommer hända, inte bara så men det blir så jobbiga nostalgikänslor liksom, jag var tillräckligt modfälld innan.

#12 Åh, vill bara skicka en styrkekram! Har hen inte sagt något mer om resan? Är hen fortfarande helt inställd på att åka och tänker inte på dina känslor? Är hen inte villig att kompromissa eller något? Om inte så känns det lite som att ni borde gå skilda vägar och om ni vill ses igen när hen kommer tillbaka och båda är singlar så kan ni göra det och se vart det leder. Eller så ses ni aldrig mer igen, men att gå och pinas medan hen är bortrest är inte rättvist mot dig själv! Ta hand om dig ❤️

Håller med #13. Gå inte och pinas medans hen är borta, det är inte rättvist mot dig själv! Ta hand om dig själv istället! ❤️

Förstår att du känner dig ensam just nu, men jag lovar att det kommer gå över. Du kommer att hitta tillbaka till ett liv med vänner igen och kanske en ny partner så småning om rent utav.

Men lova inte bort dig, du behöver och har rätt att vara lika fri som den som lämnar dig! ❤️

Har själv blivit lämnad på samma sätt. Min första stora kärlek som jag varit förlovad med i 3 år bestämmer hux flux att han ska resa typ världen runt, Australien, Thailand och Amerika under 1 år och 6 månader. Jag sa att jag kommer inte att sitta hemma och vänta och i och med det tog vårt förhållande slut. Förstår inte att man kan göra ett sådant val när man har hus och hem ihop med någon.

Först vill jag ge dig styrkekramar . Hade jag varit i din sits hade jag gjort slut . Och när den kommer tillbaka kan man se vars i livet man är . Jag hade inte heller ställt ett ultimatum för om den då bestämmer sig för att stanna hemma skulle jag bara vara rädd för att den skulle komma på efter ett tag att den skulle fara iallafall . Så resonerar iaf jag Lycka till

Lider med dig, men det enda som du kan göra är att göra slut.

Jag tycker att din partner är en stor egoist som hastigt och lustigt säger "japp nu ska jag ut och resa ett par år"

Hen verkar strunta i vad du känner och bara dra iväg, kan inte vara mycket kärlek kvar då.

Prata med personen och säg att hen inte verkar ha empati o känslor, utan slänger ert förhållande i soporna.

Jag tycker att du talar om som det är för dina vänner och få lite stöd.

Svårt, men slopa kontakten med personen.

Hej igen!
Vi har pratat lite nu och det verkar ha löst sig. Jag blev glad över era svar men visste inte riktigt vad jag skulle skriva eftersom hela situationen var så rörig. Jag ville inte behöva ta någon ställning utan det kändes bäst att vara lite avvaktande och tänka på annat i största allmänhet. 
   Min uppfattning nu är att det främst handlade om en önskan att göra någon slags förändring för att kunna må bättre, och förändringar kan man ju även göra på andra sätt.  att fly tror jag inte är rätt sak att göra, vilket den andra sedan sa också utan att vi pratat om det hela som att det skulle vara så.  Mellan oss så blev det ju skakat i grunden, jag känner mig fortfarande lite sviken/ upprörd men känner att det börjar lugna sig. Visst kan jag känna att det är dumt att tänka efter efteråt men samtidigt så tror jag att vi båda kommit till insikt om att vi måste bli bättre på att kommunicera med  varandra för att vi ska kunna utvecklas och må bra tillsammans . Det fanns ju ingen elak baktanke utan sågs väl som den bästa lösningen just då antar jag. Man utvecklas ju aldrig om man aldrig gör misstag, nu tror jag båda lärt sig lite. Vi kommer antagligen behöva prata mer för att det ska bli helt bra mellan oss igen men jag tror absolut att vi kan lösa det :)Mest glad är jag över att det verkar som att den kommit på att det skulle vara bra att ta tag i lite saker så att den kan må bättre, göra förändringar som påverkar den positivt helt enkelt. Jag känner inte av någon brinnande önskan att genomföra en reträtt nu, om den kommer upp igen så får vi ta det då. Det finns ju så väldigt mycket annat man kan göra för att kunna må bättre istället.