Ensamhet och separation
Det här året har varit tufft för mig. Det började med att vi nästan höll på att förlora pappa i en hemsk misshandel (han mår bra idag, inte helt återställd än dock). Det tog mycket från mig, jag försökte vara stark åt alla i den situationen samtidigt som jag inte hade någon att stödja mig mot. Jag gick till jobbet fastän att jag behövt sjukskriva mig ett tag och verkligen återhämta mig och framförallt behövt vara hos pappa. Det var superstressigt på jobbet (mitt jobb innebär mycket personkontakt och man får ta mycket "skit"), men jag gjorde allt jag kunde för att hålla ihop allt. Det blev bara mer och mer stress och press och sen kom nästa smäll, en i familjen tog ett riktigt dumt beslut som slutade med polisen. Jag var så rädd och orolig att hen skulle börja må riktigt dåligt av det hen gjort då hen normalt sett är en underbar människa med ett hjärta av guld, och också är väldigt ängslig. Hen är ung fortfarande och ja.. det blev som det blev. Stressen ökade, kände ångest och ett måste över att ta hand om personen och andra som berördes. Jag började få tillbaka min panikångest. Det hände "mindre" saker däremellan å samtidigt hade jag en sambo hemma som tog extremt mycket energi av mig då han dels kräver mycket uppmärksamhet och dels mår dåligt och har gjort länge. Han fanns aldrig där för mig när jag behövde honom som mest så jag slutade helt enkelt finnas där för honom för jag orkade inte mer. Jag har gjort så mycket för honom men det dög aldrig. Han var alltid missnöjd med mig, och alla runtomkring. Jag försökte ha tålamod och förståelse för jag vet hur det är att vara i hans situation. Men nu kunde jag inte mer. Jag var helt slut, och är, fortfarande, helt slut. Mentalt, fysiskt, själsligt på alla plan. Jag har försökt jobba på det och göra saker som får mig att må bra trots låg energi. Men så under sommaren dör våran familjehund vilket var och är en stor stor sorg för mig.. Samma vecka som han dör får jag inget stöd av min sambo och kommer därefter på honom med att sitta och smsa med en tjej i smyg. IGEN. Vi har haft det problemet förut och nu stod vi här igen, 5 år senare. Efter allt jag har gjort för honom tar han det steget IGEN även om han vet att det fasiken inte är ok. Jag blev så himla sårad men jag sa att du får en sista chans nu. Du tar bort henne NU på en GÅNG och sen är vi klara med det här. Efter 7 år tillsammans väljer han ändå att vilja ha kontakt med henne och nu är det slut mellan oss. Jag mådde väldigt dåligt de 3-4-5 första dagarna och sen blev jag helt tom. Jag ville sörja min hund, jag ville sörja honom, men det har inte gått. Det var som om jag blev helt likgiltig inför allt, som om hjärnan stängt av. Men jag mår väldigt dåligt, jag lider av en sån fruktansvärd ångest och när jag inte "jobbar" (tro mig, koncentrationsnivån är lika med noll) så sover jag. Jag orkar inte. Jag orkar inte ta hand om mitt hem allt är bar ett stort tjockt moln och jag vet inte hur jag ska hantera det här. Jag har redan varit sjukskriven både heltid och deltid men jag har verkligen inte råd att vara sjukskriven mer., Jag inga riktiga vänner längre heller, och de jag har bor såå långt ifrån mig. Det i sig gör allt bara så mycket värre. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag vet inte vad jag ska göra. Finns det någon som förstår mig? Som kan relatera? Jag behöver verkligen råd :(
Det var mycket på en o samma gång. Ibland kan man skratta som en reaktion på allt skit som ramlar över en. Hoppas det blir lugnare framöver. (missförstå mig rätt när jag skriver "skratta")
När jag läser vad du skriver så skulle jag faktiskt ringa VC. Vi kan prata mycket här men parallellt med det borde du lägga korten på borden och få hjälp av läkare. Du kanske får remiss till kurator.
#1 _fisken: Tack! Jag har fått en samtalskontakt/kurator, som jag kan ringa och boka tid med när jag orkar. Just nu är orken dock lika med noll och att ringa och sen faktiskt ta sig dit känns så överväldigande. Att ta sig an det känns lika med att springa ett maratonlopp… Det låter rätt fånigt när jag skriver det och jag borde verkligen ta tag i det. Jag får försöka sätta en dag å tid i veckan å bara boka in det..
Känner igen mig i mycket du skriver. Du får gärna kontakta mig om du har lust. Min mail är vargarna@hotmail.com
Det där med att inte ha orken känns igen. Det är "basic stuff" som man orkar med. Toabesök(tur!), enkel mat, jobbet (knappt). Det handlar om en motivationströskel. När motivationen är stor nog så gör man det. Att gå/ringa besöka vårdinrättning kräver motivation - som inte alltid finns. Jag fick diagnos "lätt depression" och fick lyckopiller och tog mig ur spiralen. Det hände pga en intensiv period i mitt liv som innehöll hårt arbete, lite sömn och allmänna problem.
Lycka till !
#3 Stormen13 Jag ger helst inte ut min privata adress men behöver du skriva av dig skriv här :)
#4 _Fisken Precis! Skönt att du tog dig ur det! Jag ställer mig väldigt tveksam till läkemedel (några vänner har haft dåliga erfarenheter) så jag får nog vänta in den där motivationen, hitta den någonstans, å framförallt prata ur mig så gott det går å så länge man orkar. Tack!
Ja, börja med kurator. Hon kanske kan få dig till att bli endorfin-jägare. Börja träna hårt och bli berusad av kroppens eget botemedel, endorfinerna. Nu ska du inte känna dig nerslagen om du inte ids ta dig ur soffan o träna men endera kvällen kanske du reser dig och tar dig ut. Då börjar kanske den positiva spiralen klättra uppåt. Det gäller att plantera tankefrön i skallen som kanske växer.
(Själv gillar jag inte träning alls..möjligtvis en promenad med musik)
Ge det tid, det kommer bli lättare, och du kommer sen se att du förtjänar bättre. Men allting har en mening, Right ! Du kommer sedan förstå, och va tacksam att det tog slut. Är lite i samma sitts, men det har gått 3 mån sedan min flickvän gjorde slut.
Hon gjorde det kort, kallt, utan att egentligen förklara varför. Har försökt få svar, avsluta relationen som vänner, men hon är för rädd och har duckat all kontakt. Mår förhållandevis bra även fast jag älskar henne och har förlåtit både henne och mig , ville bara säga att du är grym, underbar och förtjänar att bli älskad. Lycka till.
#7 _Fisken Ja, förhoppningsvis får jag en liten knuff i rätt riktning! Träning är väldigt skönt när man väl är igång, avstressande etc. Kanske skulle börja göra saker som man tycker om att göra i övrigt..
#8 Pantalimon: oj, usch sånt jobbigt avslut! Speciellt när man har så mycket känslor. Vad fint att du kan förlåta ändå mitt i allt. Att hon undviker kontakt kan kanske bero på att hon behöver lite distans, och känna efter på håll om hon verkligen gjort rätt. Det är svårt att veta om man håller igång kontakten så kort tid efter.. (Jag har nämligen gjort så nu, är rädd för att falla tillbaka till något jag inte vill tillbaka till egentligen) Och ja jag tror absolut att allt har någon slags mening. Så det kanske var dags att gå vidare nu.. Så många kloka och peppande ord från dig här. Det gav mig lite ny energi, det behövdes. Tack snälla!
Du skrev nåt ovan: "Kanske skulle börja göra saker som man tycker om att göra i övrigt.."
Det ska du absolut göra! Fokusera allt du kan på just det du vill göra. Positivt och roligt ska du omgärda dig med. Se det som en medicin och en själv-hjälp.
Köp en hundvalp och gå på hundkurser om du gillar hundar!
Starta ny diskussion