Jag tycker inte du ska be om ursäkt annat än om du känner att det är ditt fel..

Vad blir ni osams om?? För mig har orsaken till att min mamma och jag kommer överens medan min pappa och jag inte gör det varit att min pappa alltid lägger sig i, försöker styra och ställa och att jag aldrig duger åt honom. Hur jag än varit eller gjort så har det varit fel.. I ett sånt fall tycker jag verkligen felet låg hos min pappa och inte mig. (För så j*vla ovettig är jag inte bara för att jag gillar piercingar, har pojkvänner och anser att jag som myndig har rätt att bestämma själv över mitt liv…)

Sen måste man absolut inte ringa varje dag för att vara en bra dotter.. Måste man ens vara en "bra" dotter?! Tycker inte man ska avsätta tid på personer man inte gillar eller inte kommer överens med bara för att man råkar vara släkt.. Livet är för kort för det..

Hm, är du min okända syster eller nåt, för det verkar onekligen som att vi har samma mamma… *fniss*

Jag brukar säga att telefonen inte är enkelriktad och hon får gärna ringa själv om hon vill prata. I övrigt har jag lärt mig att låta det rinna av mig, hon får säga vad hon vill för jag går varken i försvarsställning eller bryr mig om det.

Förmodligen har hon bara pisstråkigt och ska ta ut sitt trista liv på mig som lever min åldersmässigt sett mest händelserika tid med barn i dagis- och skolåldern och en karriär som bara eskalerar varje dag…

Men visst, ibland funderar man ju på att säga "jag tänker inte inleda varje samtal med att be om ursäkt, för alternativet är att jag inte ringer dig alls".

Sällar mig till syskonskaran….Jag har en mamma som skiter i hur jag mår..det är bara henne och hennes sjukdomar som är viktiga..Känns som jag ska ha dåligt samvete för hon har hållit på och dött i 25 år..Nu har det oxå gått flera veckor sen vi hördes av..tycker inte det är bara mitt fel..Känner som dig Madde att jag får dåligt samvete..Men sambon har gått igenom en stor operation jag jobbar för oss båda nu i butiken själv har jag gallstensanfall dagligen + min värk ..När jag fyllde hörde hon inte av sig..Min syster däremot  är så duktig hon går hem till henne varje dag med lunch ..jag däremot är världens elakaste och självupptagne människan på denna jord..

När det inte hjälper att man sätter ner hälarna och säger ifrån då kan man skita i att dom surar..för surar är vad dom gör..

Hehehe, mina föräldrar är urdåliga på att höra av sig men jag har vant mig. Jag har accepterat hur det är och hör av mig när jag känner för att prata.

Sen har vi svårt att kommunicera eftersom dom fortfarande tror att jag är 10…

Jag har faktiskt inga såna här problem med min mamma! Kanske beror det på att jag "bara" är 23 och inte har blivit riktigt vuxen än

Eller också beror det på att hon har upplevt exakt samma sak som ni skriver om med hennes mamma. Med undantaget att hennes mamma faktiskt ringer ibland, på fyllan och skäller ut mamma för att hon aldrig ringer…

Eller också beror det på att jag träffar mina föräldrar så ofta. Mina systrar och jag har häst i samma stall, jag och mamma simmar tillsammans varje tisdag. Vi behöver liksom varandra ofta. Vi ringer inte för att höra hur man mår eller för att kolla läget, vi vill alltid något när vi ringer..

Får väl se hur saker förändras när jag skaffar egen familj och inte har lika mycket tid för "deras"..

Mamma och jag har jättebra kontakt, men däremot pappa och jag kan inte prata normalt med varandra utan det blir alltid att vi fräser och är kort i tonen.
Jag önskar att det var annorlunda men han har aldrig gett ett berömmande ord under vår uppväxt, däremot kritik och påpekande hela tiden.
För det mesta låter jag det gå men jag blir oerhört sårad inombords, och jag har försökt att alltid vara till lags, det går inte att säga ifrån för då blir han jätte arg.
Min bror och pappa har fått bättre kontakt på senare år med gemensammma intressen, och det tycker jag är jätte bra för han var väldigt hårt och vrång med honom också när han var mindre.

Det är svårt att ge råd, men att ta kontakt med någon kurator eller psykolog för att få tips är nog det bästa om man inte kan reda ut allt själv. Jag tror att man är för lika i sättet så det är därför det krockar.

Jag och min mamma är som katt och råtta. Värst var när jag bodde hemma. Då gick det inte alls.

Så ja, kanske ska kolla med någon psykolog eller någon vad man kan göra och kanske få lite tips.

Har en vän som gått hos pysko pysko för just sin mamma .Den sa att hon skulle säga J-a kärring j-l högt och ofta om sin mamma ..bara för att det va precis hon kände det..

"pysko pysko "? :) Du menar väl psykolog :)

tycker det låter mysigare…*L*

Man har så mycket gammalt groll med sina föräldrar… hemska minnen från barndomen eller att syskonen fick fördelar. Och föräldrarna kanske har dåligt samvete de också.

Men om man VILL ha en relation med sina föräldrar kanske man måste bortse från sådant. Ingen har perfekta föräldrar och det beror på att det är jäkligt svårt att vara förälder!

Jag pratar med mamma 1g/v, det är lagom för oss. När vi träffas är det lagom med ca ett dygn sedan går vi varandra på nerverna men det kan vi idag garva åt och anpassa oss efter (vi bor ca 15 mil från varandra).

På avatarbilden (den är jätteliten, jag vet) står jag i grått och håller om min mamma i grönt. Hon är trots allt en viktig person i mitt liv om än inte den viktigaste.

Ofta vet man ju vilka tår som är ömma och då får man undvika att trampa på dem om man vill behålla en relation.