Det enklaste är väl att fråga vederbörande 😊

#1 Det är väl givet. Men jag är mer nyfiken på hur man annars märker det…. Alltså de små detaljerna som man i efteråt kanske borde ha fattat!!

Håller med #1 att det naturligtvis är enklast att fråga. Men samtidigt så är det väl så att man behöver plocka upp ett par signaler först så man i alla fall misstänker att personen i fråga är intresserad. Jag går åtminstone inte runt och frågar folk om de är intresserade av mig utan att först faktiskt ha fått någon typ av signal.

Jag har bara varit med om att ha gått från vän till par en gång. Han och jag lärde känna varandra via en bekant till mig, de var ett par på den tiden. Vi umgicks i samma kretsar och det här var på den tiden då msn var stort så han och jag pratade där lite någon gång om olika fester osv. Det tog slut mellan han och min bekant och jag började plugga på en annan ort så hon och jag förlorade kontakten. Då och då pratade jag och killen på msn, inte några långa konversationer, mest om vad som hände där hemma och så. Han skaffade ny flickvän, jag skaffade pojkvän osv. Ett par år gick och helt plötsligt så började vi prata mer och längre med varandra. Vi var båda singlar då. För första gången så pratade vi om oss själva och lärde känna varandra. Första gången jag tänkte att han nog var lika intresserad av mig som jag i honom var när han stannade uppe till 3 på natten och chattade med trotts att han skulle gå upp kl 6 och jobba. Kvällen därpå tog jag mod till mig och erkände att jag började få känslor för honom och han sa att han kände likadant. Vi var ihop i nästan 6 år innan vi gick skilda vägar, fortfarande ett av de bästa förhållanden jag har haft.

Varför avslutade ni förhållandet om det var det bästa du haft?

#4 Det fanns aspekter som inte var så bra. Hans mamma var van att styra och ställa allt i hans liv och han vågade/ville inte säga ifrån. Hon kunde vara extremt elak som när hon sa till honom att hon inte alls förstod varför jag var ihop med honom för jag kunde ju få tag på någon som var bättre. Hon kritiserade alltid hans vikt, kallade honom lat och annat. Hon kunde komma upp i hans lägenhet (hon hade naturligtvis egen nyckel) kl 8 en lördagsmorgon när vi fortfarande låg i sängen och konstatera att nu skulle det minsann storstädas för det var ju som en soptipp i lägenheten, vilket det naturligtvis inte alls var. Det var alltid hon och hennes planer som gällde och om det krockade med något som vi hade planerat så vek han alltid sig och gjorde som hon ville. På så sätt så missade han min mammas 70 års dag, min examensdag och ett antal av mina släktsammankomster.

Om någon skulle sätta ner foten så var det alltid jag, vilket känns lite olustig för då hamnade jag i konflikt med hans mamma stup i kvarten och eftersom han inte stöttade mig så blev det bara konstigt. Det värsta var när vi hade flyttat ihop (strax innan jul) och kom hem en dag och hela hemmet var ommöblerat och julpyntat förutom sovrummet där sakerna var undanplockade och det fanns en hög tapetrullar och tapetlim och en lapp från hans mamma där det stod att hon hade "fixat lite" och köpt tapeter åt oss så vi kunde tapetsera nästa dag (en lördag). Då brast det för mig. För det första var det gräsliga tapeter, verkligen inget jag kunde tänka mig att ha på mina väggar. Han tyckte att vi kunde ju sätta upp dem i alla fall  för det var ju enklast så. Jag krävde att han skulle ringa sin mamma och sätta ner foten och ta tillbaka nyckeln hon hade fått till vår lägenhet. Men han ville inte. Jag inser ju att han inte hade det så lätt där mellan mig och sin mamma, men jag såg hur hon styrde över resten av vårat liv och ännu värre var tanken på vad som skulle hända om vi skaffade barn, Så nästa dag flyttade jag hem till min mamma och det var det.

Ett par år senare så tog han kontakt med mig och ville prova på nytt. Jag ska ärligt erkänna att jag hade känslor kvar för honom och skulle gärna ha gett honom en chans för han var verkligen en underbar människa. Men när jag frågade hur det var med hans mamma så var det precis samma sak. Så jag insåg att jag aldrig skulle kunna få honom att stå på egna ben och då valde jag att en gång för alla gå vidare.