Jag rekommenderar att du funderar över ett par frågor. Varför tog det slut? Har något/någon ändrats? Är det troligt att samma/liknande sak som orsakade uppbrottet kommer hända igen? Varför/varför inte? Du behöver inte skriva det här om du inte vill, men fundera på det.

Fattar jag detta rätt när du skriver att hon dyker upp samt att hon ber dig om hjälp med en flytt i samma andetag? Eller under dessa timmar ni spenderar ihop menar jag. Jag skulle bli misstänksam mot henne. Och hon kan inte vara så oslagbar, för då hade väl det kanske varit ni fortfarande?

#1.  

Det tog slut sist pga att jag tvingades välja mellan mina barn o henne. Vi älskade varann men det funkade inte mellan henne o barnen (som inte bodde hos mig).

#2.  

Hon har aldrig bett mig uttryckligen hjälpa henne med flytten. Däremot tänker jag  erbjuda mig hjälpa henne. Hon hjälpte mig med allt när jag var nyopererad. Jag är skyldig henne mycket.
Hon är oslagbar på det viset att hon är hjälpsam, kärleksfull och att jag helt enkelt gillar henne makalöst mycket. Vi är inte tsm nu pga en olycksalig händelse som berodde på en tung period för henne, kulturkrock, språkförbistring och sur dotter. Det ledde till en katastrof som i sin tur ledde till att jag måste välja mellan två jag älskar. (Går inte in på det nu. Skrev om det i en annan tråd förut).

Vad som sker om jag låter detta fortsätta är att det kommer fram till mina tonårsdöttrar (som flugit ut ur boet) att jag fortfarande är i kontakt med henne och de i sin tur blir förbannade på mig. Men jag gillar inte att barn styr mig på detta sätt. Det är inte rätt. 
Så, jag funderar på om jag ska riskera och ta en fight med dem senare.  Speciellt nu när stridsdammet lagt sig och man kan se på händelserna på ett mer nyanserat sätt. De kanske har mognat och kan se tillbaka på det som hände med lite mer förståelse? Tyvärr tror jag inte det.

Grymt att du var tvungen att välja mellan barnen och henne. Jag tycker att det aldrig borde få komma till något sådant.

Nej. Det var enormt jobbig period o jag försökte medla mellan dem men det funkade inte och jag måste helt enkelt välja barnen. Trots att de inte besöker mig så ofta och trots att min sambo var en mycket vänlig människa. Hon och dottern hade bara en dålig dag och tyvärr sammanföll det. 
Döttrarna ville se blod och jag tvingades bli bödeln. Usch. 

Egentligen skulle jag vilja skicka dem på par-terapi hela högen och de får fan inte komma ut förrän de lagt ner vapnen!

Problemet är nu alltså att min fd sambo och jag har träffats och känslor har uppstått och återigen står jag där - ska jag eller ska jag inte fortsätta trots risk för intermezzo? Barnen flyttar långt från stan om nåt eller några år och jag blir sittande här…hmm…

#5 Dina ungar har inte ett piss att göra med vem du är ihop med. De är ju vuxna eller hur? 

Jag blir bara så upprörd då jag tänker på saken. Varför ska de få styra hur du ska leva ditt liv?

Jag känner samma sak egentligen. Just då när dramat skedde fungerade man inte riktigt. Ingen fungerade bra. Känslor styrde. 
Barnen är unga vuxna och jag börjar ifrågasätta om de verkligen ska få styra mig hur mkt som helst. Nån borde tala om för dem att de får svälja sin sårade stolthet och det blir nog ett hemskt liv. Men det får jag ta. Jag måste stå upp för mig själv och även för henne som egentligen är den som ställt upp för mig i alla svåra lägen jag varit i senaste åren.

#7 Om det blir ni två så kan du aldrig svika henne på samma sätt igen. Hon förtjänar någon som kommer alltid att stå upp för henne. 

Men ja, dina ungar tycks ju inte bry sig om ditt välmående så vem ska då göra det? Det är nog dags för dig att rå om dig själv. Du behöver inte ta hänsyn till dina barn längre, de är vuxna och har sina egna liv. Nu är det dags att du lever ditt eget liv. Frågan är om den där kvinnan ens vill ha dig tillbaka efter att du valde barnen framför henne. Det kan vara lite knepigt.

Ja. Jag har ju ställt upp på henne också väldigt mycket. Egentligen otroligt mycket och hon har försökt att hålla jämna steg och det tycker jag hon har gjort.

Det jag tyckte mig märka när jag träffade henne i lördags var att hon var mycket hängiven mig. Hon är nämligen mycket spontan och hon sade  "jag har saknat dig så oerhört mycket" och så kramade hon mig mycket hårt. 
Om det som hänt sade hon att hon har gjort upp med det tunga och lagt det åt sidan och vill inte tänka på det mer. 
Vi får se vad som sker..

Nu kommer inte jag ihåg alla detaljer sist det begav sig, men visst var det väl så att hon hotade att slänga ut dina döttrar och var ganska otrevlig mot dem? Det var väl inte bara döttrarna som satte sig på tvären, för vad jag minns i tidigare tråd var det i alla fall såpass illa att flera rådde er att antingen bli särbo eller gå isär? Visst måste man som vuxen få leva sitt liv, men fundera ett par varv extra om varför ni gick isär sist. Kan ni mjukstarta och leva som särbo istället? Jag kommer bara ihåg från det tidigare att jag tänkte att hon gjort saker och sagt saker så skulle det varit min pappa och hans nya, och pappa ställt sig på hennes sida skulle jag blivit otroligt besviken och ledsen. Och då är jag ingen lättkränkt individ. Nu låter det lite som att det bara var barnen som satte sig på tvären och hon var helt oskyldig. Kunde hon inte vara våldsam mot dig också? Eller blandar jag ihop med en annan tråd? I så fall ber jag om ursäkt, det är bara nån liten klocka som ringer…

#10 Det är ju barnen som lägger sig i och vill inte att han ska få göra som han vill för att vara lycklig. Det är de som inte respekterar deras pappas beslut. Istället gjorde de så att han blev ledsen och besviken och det är ju hans liv, inte deras. Om de blir ledsna och besvikna, åt helsicke med det. De ska väl inte leva hans liv?

Sen om det är som du skriver så är det kanske en annan sak men sist och slutligen tycker jag inte att det ska vara barnen som styr. De har inget att säga till om hur han ska leva lika lite som han har något att säga till om hur de ska leva.

#10. Tack för ditt inlägg. Jag minns dig från förra tråden. Era åsikter uppskattas för ibland är jag osäker på hur vettigt jag reagerar. Därför tar jag emot alla kommentarer med glädje. Både negativa och positiva.  
Jag kan bara spekulera men  om det går så långt är det helt rätt att bli särbo. Det är ett helt ok val. Sen får man se. 
Hon är inte våldsam av sig. Tvärtom. Lågmäld och vänlig. Hon har dock  en gräns för hur barn till föräldrar får bete sig. Denna gång sade hon ifrån på ett för kraftfullt sätt. Överilat.  Jag förlät henne för hon hade varit utsatt för stark press utifrån under lång tid och hade en mental stress.  Jag lider verkligen med henne för hon har inte haft det lätt och hon är en kämpe. Men sådana orkar inte hur mkt som helst.

#11.  Du har rätt i vad du säger.  Mina barn är stolta och lite bortskämda. Jävlar om nån sätter sig på dem. De måste lära sig att vara lite mer ödmjuka inför människors reaktioner och handlade. Samtidigt ska de lära sig att rannsaka sig själva.

Tråkigt det blev så, jag kommer med en förslag som kanske kan hjälpa att få din barn en tankeställare? Fråga dem om hur det känns att de en dag möter en kille och du inte gillar och ser till att "förstöra" det mellan dem. Det är en situation hur du och hon har upplevt. Så får de fundera och låta dig vara lycklig och leva med en partner. Det måste de respektera och inte använda "sin stolthet" eller nåt..

Jag har varit en sådan barn efter min pappa gick bort för flera år sen och hade svårt när hon mötte nya kille efter pappa. Men senare förändras det för mig att tänka för min mamma är värd att vara lycklig och dela livet med någon.

Kom ihåg, det är DU som bestämmer. Ingen ska styra över dig.

Tack för det. Jag tänker som dig. Men det har runnit lite vatten under broarna sedan vi separerade och hon lät trött på män i ett SMS till mig nyss. Jag kan förstå henne. Först jag. Sen detta havererade "kompisförhållande" hon haft med en äldre man.

Jag o hon skulle äta lunch imorgon. Jag avböjde. Jag vågar inte träffa henne. Det kan bli en stor frustration för mig hela sommaren och det fixar jag inte.

Jag tycker att du ska ge det här en chans men kanske inte kasta dig in i ett förhållande med henne direkt. Mjukstarta som någon redan skrev, bo på var sitt ställe och träffas ibland. Så får ni se vart det leder och hur det känns för båda. Du har uppenbarligen starka känslor för den här kvinnan och jag tycker att det är synd att kasta bort det. Men jag förstår och tycker att det är en bra idé att du avböjde lunchen. Du behöver lite andrum till att fundera. Jag har följt ditt tidigare tråd om er relation och konflikter med barnen och vet att jag tänkte att ni egentligen hade lite otur. Dels att hon har en annan bakgrund och annan syn på barnuppfostran och dels att dina döttrar verkar vara rätt så bortskämda. Det blev en olycklig kombination helt enkelt.

Allt i detta har du handlat på ett hedervärt sätt och när du kände dig tvingad att välja valde du barnen. Det var verkligen bra gjort av dig. Men nu tänker jag att du förtjänar att vara lycklig och eftersom dina döttrar är unga vuxna och bor inte ens hemma hos dig så tycker jag att den här gången ska du prioritera dig själv. Jag har varit i en liknande situation, inte när det gäller barn, men två personer som står mig väldigt nära och som inte kunde stå ut med varandra. Jag älskade båda och tyckte att det var fruktansvärt jobbigt och kände mig också mer eller mindre tvingad att välja bara någon av dem. Samtidigt önskade jag att de kunde hålla sams för min skull. Men det slutade med att jag insåg att de inte behöver tycka om varandra eller umgås med varandra. Jag kan ändå ha en relation till båda. Ibland går det bara inte att få en lycklig slut där alla blir nöjda, utan man tvingas kompromissa. 

Om dina döttrar varit små och bodde hos dig så skulle jag utan tvekan sagt att det är jätte viktigt att din partner kommer överens med dem och skulle råda terapi. Men eftersom de inte längre bor hos dig och är på väg ut i vuxenvärlden så tycker jag att du inte behöver ta samma hänsyn. De behöver egentligen inte träffas heller och du behöver inte redogöra för dina barn vem du umgås med. De berättar väl inte heller allt om deras kärleksliv och ber om ditt godkännande? Lycka till hur du än väljer att göra!

Loris. Du kan inte tro hur tacksam jag är för din (och andras) kommentarer.
Det jag gjorde i eftermiddags var att SMS:a henne igen och säga att "jag äter gärna lunch med dig. Förlåt för min rörighet.". Svaret jag fick är "Va bra. Jag var ledsen. Ville inte störa dig."

Orsaken till min ånger att avboka lunchen är lite som det du säger. Jag måste sondera terrängen lite innan jag tar drastiska beslut. Så jag ska luncha och efter den vet jag mer hur jag ska handla. Som en väninna till mig sade, "Ingen kvinna söker upp en man, har sex med honom och samtidigt lämnar sin väninna ensam utan att inte känna något".  Det var precis det som hände. Det tillsammans med en massa kramar och känslor - från henne (och även från mig).
Så jag tänker ge det en chans men ligga lite lågt och låta saker o ting ha sin gång. Jag rusar lätt på men måste behärska mig. Som jag skrev tidigare så är hon min "the one and only" (lite överdrivet men det känns så). Eftersom jag tycker just det så är det värt att ta det lite easy innan jag i min frustration skiter i allt. 

Finns inte medicin mot detta???

Go for it! 

Hade min bortskämda dotter fått bestämma hade jag inte varit gift med min man idag. Det var jobbigt ett tag men för en gångs skull valde jag mig själv och gjorde klart för dottern att detta är vad jag vill och du bestämmer inte över vem jag träffar, lika lite som jag bestämmer vem du träffar.

Idag några år senare umgås vi alla och dottern ringer oftare till min nya man än mig när hon behöver hjälp med något då han oftare har mer tid över än mig. Vi trivs alla med varandra och jag ångrar inte att jag satte ner foten.

Lustigt. En kvinnlig vän använde just de orden "Go For It!" i samma fråga. :-)
Jag håller helt med dig LadyK angående om hur mkt barn ska få bestämma i föräldrarnas liv. Man kan kompromissa upp till en viss gräns men sen måste man lixom sätta stopp. 

I detta läge, om det går så långt, så kanske jag ska påminna dem om min rätt att forma mitt liv - utan att det skadar någon annan. Barnens stolthet får sig kanske en törn men de får väl repa sig. De kommer att stöta på sånt i livet i alla fall. Som jag sade tidigare, de kommer att spridas ut över Sverige och även utomlands om några år. Sen sitter jag här - själv. Jag måste se om mig själv också.

Så idag blir det en lunch! Hon SMS:ade "Puss o kram".  Vi får väl se hur detta fortskrider. Jag har i alla fall semester och ett relativt nytt glest socialt nätverk.

Fotnot: "Barn" i detta fall är unga vuxna, 17, 18, 19 år och en liten vickivire på 11år. Alla tjejer! Tjoflöjt! 

Jag tänker att eftersom det funnit en jättekonflikt tidigare där då såg dig tvungen att välja mellan barnen och kvinnan och du då valde barnen. Då kan det för barnen kännas som att du nu väljer kvinnan istället, om det blir att ni blir ihop igen. För att det ska gå bättre än förra gången tror jag det är viktigt att upplägget är nytt. Håller naturligtvis med om att barn inte ska få bestämma över den vuxnas kärleksliv, och åt andra hållet så tycker jag inte det är rött att unga vuxna ska tvingas leva ihop med nån som de verkligen inte funkar ihop med. Det skulle ju kunna gå ihop genom att ni ör särbo och låter bli ses när ungdomarna (de under 18) är hos dig, åtminstone ett bra tag i början. Berätta att ni träffas/är ihop (om det nu blir så) men låt det gå lång tid utan att detta innebär att barnen träffar henne. Eller:om du älskar dina barn och du älskar en kvinna då ska du inte behöva välja bort en part, men om barnen och kvinnan inte älskar varandra eller npgra till o med mår dåligt i varandras sällskap då kanske du inte kan ha alla dina kärlekar under samma tak.

Nu hade vi en trevlig lunch tillsammans och redde ut alla frågor. Klart är att hon vill stå på egna ben och inte behöva luta sig mot nån karl som hon sade. Jag kan inte mer än att hålla med henne. Hon måste ta ett avstamp själv. 
Hur jag känner? Ja, jag kanske inte vill engagera mig i henne nåt mer för hon lät "avstängd". Visserligen tvärt emot vad hon visade i lördags. Då talade hennes hjärta tror jag. Idag talade hennes förnuft. 
Så jag kastar nog in handduken - tyvärr. Orkar inte med de upp- och nergångar som kommer. "Upp" när man ser henne. "Ner" när man inte är med henne. Ganska jobbig situation. Tack men nejtack.

Är jag klok? Vet inte.  Hjärtat säger en sak. Förnuftet en annan. Men just nu får förnuftet råda.

Nu skiter jag i detta och åker med en grupp kompisar och tar en bastu med grillkväll här i närheten.  😎

Bastu+grill+bad

Epilog
Jag har tänkt en hel del på detta nu när allt lagt sig. Hon är ju förtjusande men hon har ett moln av problem runt sig - fortfarande. Så hade det blivit nåt hade jag ärvt det också. Visserligen hade jag hjälpt henne som sist men det är inte lockande och gå igenom samma visa igen. När något/någon är förknippad med problem och bekymmer försvinner mycket nöje på vägen.
Hon är som en drog för mig. Himlastormade roligt men ack så farligt.

Jag ska nog nöja mig med vanliga "droger" tror jag.. :-)

#22 Oberoende vem du blir tillsammans med i framtiden så kan även de ha mörka moln som följer dem. Ingen är perfekt.

Om du är nöjd med livet som det är så fortsätt i den takten bara.

Det är helt sant. Alla har en ryggsäck med sig att bära på. En del har rejält tunga grejer, andra lyckligt lottade har mindre. Men alla har nåt.

Epiolog
För att komma ur förtrollningen som damen jag berättade om ovan försatte mig i så gick jag med en dejtsite! Då får man annat o tänka på. Tro mig. Så igår var jag på en otroligt fin dejt som jag trodde skulle vara max 30 min fika men den slutade efter 5 timmar. Makalöst fin kvinna. Vi har redan planerat middag! Ha ha. Tänk hur det kan bli!

--

Hoppas det kommer något bra utav det. Lycka till med middagen.

Såpoperan lades inte ner.  
Middagen blev det inget av. Jag ställde in den. Varför?

Jag och Marie (som hela inlägget handlar om) träffades igen i onsdags och hade en otroligt fin dag tillsammans med besök på blomsterträdgård, middag och mycket romantik.  Jag kunde alltså inte motstå att träffa henne trots att jag sagt till mig själv att avstå.

Jag skrev ovan om den mur hon försökte satte upp mot mig förut. Den tycktes jag kunna riva för jag hade en helt annat Marie i händerna än den som talade sist. Det är som om hon hade tänkt sig till en "plan" som hennes förnuft har knåpat ihop. Den planen var "inga nya pojkvänner på ett tag". Men sen har hon också ett hjärta som vill helt annat och känner jag henne rätt så har hennes hjärta utslagsrösten. Det hjärtats språk kan jag tala - och gjorde det.

Det resulterade i denna fina dag tillsammans med henne. Så jag har bestämt mig för att fortsätta att uppvakta och hon verkar inte alls vara tveksam till det längre. *flin*  Skam den som ger sig!

Problem runt henne? Äsch, inget som inte jag kan hantera! Bah!

Vad är det för konkreta förändringar som har skett med henne som gör att du är säker på att det inte kommer att bli likadant som förra gången efter ett tag? Jag gissar att allt var fint och romantiskt i början då också?

Dåså då önska jag dig lycka till med uppvaktningen, ber dig dock att inte förlora dig själv utan ge dig in i detta med öppna ögon förhoppningsvis har ni båda lärt er något under tiden isär och kan uppskatta varandra med nu.

Jag tycker att det verkar som om du flyger hit och dit some en pingpong boll. Du måste börja bestämma dig för vad du vill och sluta vackla. Ingen vill väl ha någon som inte vet vilket ben han ska stå på? Bara att rycka upp dig själv och försök bestämma dig om du vill kämpa för henne eller ej, gör inte henne besviken igen.

Obstinat.
Problemen förut var stora språkbrister, kultur, isolering, barnen etc. och sen det olycksaliga bråket. Min kärlek till henne försvann inte. Det grumlades tillfälligt pga problemen. Till slut gick vi isär.

LadyK.
Det fina i kråksången är just att hon har nu skaffat sig ett språk, socialt nätverk, utbildning etc. och jag tycker att vi straffats nog för det som hände. Så jag har lärt mig en hel del på vägen - och hon. 

Devya
Jag kan tyckas flyga hit o dit men jag reagerar på hennes sätt mot mig. I och med sista "träffen" så har det lixom blivit klart för mig hur jag ska göra framöver.  Det är drygt med hattande när det gäller val av tapet etc. men när det gäller sånt här kan man inte ljuga för sig själv. Ingen har heller blivit sårad eller ledsen av mitt agerande. Möjligtvis jag själv som tillåter mig "hatta".  Men ska man hålla på med sånt här så får man tåla en del törnar - och jag har kastat tärningen nu och ska göra så gott jag kan. Men jag vet att jag kan bli besviken. Vi får väl se..  :-)

Sen  måste jag kommentera #11, Devya.
Rätt att barnen inte ska styra mig. Det håller jag helt med om. Barn är barn och jag är pappa. I denna soppa som var då så kunde jag bara gå på barnen. Allt blev så infekterat eftersom bieffekterna blev större än själva bråket.
Varför jag "hoppar på tåget" nu är för att nu finns inget argument längre. Barnen kan inte styra mig längre då det inte föreligger nån incident. Gnälls det nu får de tamefan ta o skärpa sig, samtliga parter - om det går så långt. Barnen är bra (men bortskämda) och damen ifråga är hur schysst som helst.

#29 Så vilka konkreta förändringar är det som har skett med " stora språkbrister, kultur, isolering, barnen etc."? Förutom att du nu har bestämt dig för att bry dig mindre om vad barnen tycker?

Obstitant.  Det som skett är att vi fått lite mer distans för det som skedde då. Vi har träffats, talat flytande svenska med varann (helt otroligt), hade djupa samtal om det som hänt och det fanns en förståelse mellan oss. Vi har insett att samtliga känslor finns kvar mellan oss. Hon har också bott i Sverige nu i två år och fått lite mer inblick i hur allt fungerar. Det finns skillnader - faktiskt. DETTA har skett. Det är det viktiga.

Barnen (tonåringarna) har alltid ett öra hos mig men denna gång får de faktiskt svälja sin, som jag skrev ovan, något kantstötta stolthet och lära sig förlåtelsens svåra konst. De bor inte hos mig. De kommer ibland, ett par gånger i månaden och det vore själv f*n om de ska välja partner åt mig!  Sist valde jag att bryta pga bieffekterna mellan henne och mig.

Lycka till :)

Tack Sarah!! Jag har fått några mycket varma och mer än trevliga SMS och chat från henne ikväll efter några fina brev från mig.
 Det ser hoppfullt ut! 🙂

Har inte läst alla kommentarer men ska ge min bild av det hela.

Jag och min sambo bröt med varandra första advent 2014, vårt förhållande gick bara nedåt och vi var inte bra för varandra. Jag tog mitt pick och pack och drog till mamma, bodde där i 1,5 månader innan jag fick min egna lägenhet januari i år. Det var en otroligt bra tid i mitt liv, jag mådde så otroligt bra och hade fått en ny vän och vi umgicks ofta. Fick i ordning i min lägenhet (som jag kan sakna idag, den var så mysig) och hade det helt enkelt otroligt bra. Min sambo hade försökt tagit kontakt med mig, han ville ha tillbaka mig men jag kände bara ett starkt nej. Jag hade mitt nya liv och mådde bra, varför skulle jag ge mig in i något som sårade mig så mycket?
Sen en kväll så skrev jag till honom, jag saknade honom varje dag men jag ville inte bli sårad, och jag träffade honom dagen efter. Skulle bara vara där i någon timme sen ta taxi hem. Men jag vart kvar över natten och sen dess har vi aldrig varit utan varandra igen… men jag var rädd. Jag tog en dag i taget och ville se om jag kunde lita på honom igen, om det vart värt det. Om min rädsla för att bli sårad gick över. Det gjorde den. Jag ville vara med honom och alla de krav jag ställde på honom levde han upp till och gör än idag, idag går jag i första hand vilket jag inte gjorde förut. 

Idag väntar vi vårt första gemensamma barn, det vi har idag hade vi aldrig för ett år sedan. Nu känns vi som en familj. Jag har fått träffat hans dotter och jag umgås regelbundet med hans syster och hennes barn. Sånt hände aldrig förut.
Men jag var rädd för att gå in i förhållandet igen, det var en hemsk rädsla. Och jag ställde mina krav på honom, sa att jag går min väg om en del saker upprepar sig igen. När vi sa att vi ska försöka få barn så var jag noga att säga att jag då kommer kräva dygnet runt att han ska finnas för oss om vi behöver (nu kommer jag absolut inte göra det om jag känner att jag kan ta hand om vår dotter själv i några timmar så han kan åka iväg och vara med vänner eller dylikt, är mitt första barn och hans andra så jag är nybörjare på detta och är rädd) och att jag kommer kräva att han följer med på de samtal till läkare och barnmorska där han också behövs. Än har han inte svikit mig alls. Jag var bara väldigt noga att sätta ned foten på en gång, visa mina gränser tydligt och starkt. På så sätt kunde jag känna mig trygg, och vetskapen att jag faktiskt kan lämna detta förhållande utan att påverkas av mina känslor om det går åt fanders och att han vet om det. Att ställa krav och sätta ned foten var mitt sätt att kunna känna mig trygg och säker att våga ge mig in i detta förhållandet igen. Jag tänker inte leva som jag gjorde förra gången, denna gången vill jag vara glad och må bra med honom och inte gråta och vara ledsen.

Det jag kan råda är att ta en dag i taget tills det känns bra och du vågar. Träffa henne, umgås, prata och diskutera och se vart allt leder. Man behöver inte stressa fram sitt liv alls. Man ska leva i nuet och så länge nuet känns bra så fortsätter man. Du vet ändå inte vart du är om 1-60 år, du vet inte vart du är om en vecka. Allt kan hända. Lev i nuet och lev efter det som känns bra för dig.

Va roligt att läsa din story! Han insåg vissa saker när ni gick isär. Ja, man kan ibland behöva en käftsmäll för att fatta läget.

Jag ser inte så långt fram denna gång. Visst har jag grova planer men inget jag delger henne. Jag märker på henne att hon vill. Det ser mycket hoppfullt ut. Men jag är luttrad och vad som helst kan hända. Jag ska nog trivas i denna "uppvaktningsfas" ett bra tag till.

#39 Hur har det gått nu då? En uppdatering skulle vara roligt :)

Hej, tack för frågan!  
Jo, jag håller tät kontakt med henne och vi var på en mkt mysig picknick i en solbelyst skogsglänta med filt, sallad o vin.  

Vi ska träffas igen på måndag. Hon är…kärleksfull mot mig. Jättetrevligt. Jag ser inte längre fram än en vecka i taget. "One step at a time…."

#41 Va kul! Låter som att detta kan bli något bra, och det är nog aldrig fel att gå sakta fram :)

Hade en supermysig dag idag med henne. Gick runt på stan med henne i affärer och tittade på inredningsdetaljer. Hon är en sån varm och fin människa o jag blir alldeles till mig. Jag sade till henne att jag var glad över att jag fick uppvakta henne. Hon sade, "ja, det gillar jag. Det hann vi inte med sist.".   Så jag går i ett litet rus nu. :-)

Fick samtal nyss. Hon o sonen kommer till mig på lördag o ska sova över hos mig. Min yngsta dotter är där då men hon hyser inget agg mot henne, kanske att hon blir påverkad av de äldre syskonen? 
Det är de andra tonåringarna jag måste tala om för vad deras pappa(jag) vill och har beslutat.  Det torde bli ett jävla liv - men denna gång kan jag stå upp för henne och för mig själv till 100%. Det var svårt sist…

Kul ska det bli ialla fall!

Åh, lycka till! Det är bra att du är förberedd på att du skall stå på dig. Mindre risk att du blir arg då, vilket ju inte främjar några relationer.

Tack. Jag blir aldrig arg Sindri. Möjligtvis på idioti. Det är mina flickor som har humör - efter mamman. Jag hoppas de kan besinna sig och att de mognat och kan med lite större ödmjukhet se på en annan människas dåliga dagar med mer förståelse.  Jag kan lova dig att ingen kan kasta första stenen. 

Jag o hon ska på grillfest på kvällen hos kamrater. Det ska bli mycket roligt för det är första gången vi kan gå på nåt och hon kan tala svenska. Helt underbart. Vi blir nog inte där så länge…  :-)

Det är väl inte mer än rätt att jag berättar. Jag skickade ett grupp-SMS till tonåringarna och informerade dem om vem som skulle komma på besök till mig till helgen. Det blev faktiskt inte speciellt mkt liv alls. Lite stim från äldsta dottern men vi var ut o övningskörde bil i eftermiddags. Den andra dottern (som normalt sett har ett humör som heter duga) sade faktiskt ingenting. Bara "öh?" på tonårsvis.
Tredje dottern blev lite överdramatisk men det är hennes stil o det går över. Yngsta var som sagt bara glad.
Så nu ser jag fram emot denna helg och inget ska sabba den. Jag har städat här så jag blev alldeles skakis. :-)

Vad härligt att det gick så bra med kidsen ändå. :)

Skönt :)

Den här tråden startade med att jag skrev att jag var förvirrad och inte riktigt visste hur jag skulle hantera mig själv o känslorna för min fd. sambo. Efter denna helg vet jag fullständigt klart vad jag känner och vad hon känner och också hur det ser ut framöver.
Efter en avslappad dag (lördag) tillsammans med henne på altanen med sol, vin och prat och retsamma beröringar så gick vi tillsammans på grillfesten. Ett antal timmar senare gick vi ganska tidigt hemåt till mig. Vi ville hem till våra barn som satt o spelade dataspel när vi kom (de visste nog inte ens av att vi hade varit borta). 
Vi återupptog altan-pratet men gick till sängs ganska tidigt. Inga detaljer.

Nu ligger hon och sover i sovrummet härintill och jag ska fixa i ordning frukost åt henne snart.  Sen ska vi prata lite mer. Tänk hur livet kan ta slumpartade riktningar.

Så, "slutet gott, allting gott, fortsättningen god".  😍

Detta blir ju en såpaberättelse? Ha ha. Medan jag sitter o väntar på att panacottan ska bli klar så kan jag ju kludda ner det sista.
Vi har träffats regelbundet. Har sovit över där någon gång. Hon har sovit över här. Förra veckan bjöd jag hem henne  på extra fin trerätters hit till mig nu imorgon lördag. Hon sade ja och just nu donar jag med efterrätten. 
Jag var förbi henne idag på em. Hon strök mig genom håret och sade leende "Min man behöver klippa sig tror jag..".  😍

Döttrarna? Vissa är sura som ättika men vad kan jag göra?  Nån gång framöver (om nu detta förhållande med henne fungerar) är att dra ihop alla och gå till en rådgivare.

#51 Eller så får de ta och växa upp och förstå hur man ska bete sig. =p

Jag hoppas att de är snälla och artiga mot henne för annars börjar jag ifrågasätta deras uppfostran helt ärligt. Jag skulle aldrig i livet behandla min mammas partner illa på något sätt oberoende om jag gillade honom eller ej. Man ska respektera människors val här i livet.

Jag får inte ens nämna hennes namn bland två av dem. De vänder mig ryggen. Allt detta har fått för stora proportioner och jag tror mer att det  gått över i en maktkamp - som inte jag spelar med i.
Två av de andra döttrarna accepterar att jag uppvaktar henne och de vill och kan också umgås med henne. Jag tror det är glada att se mig glad. De är dock lite oroliga för argbiggornas reaktion och bearbetningar.
Det är ledsamt att de är så oresonliga.

Vet inte döttrarnas ålder men får inte känslan av att de är små barn, hur kan de tycka att de har någon rätt att dömma deras mammas val av partner? 

Man behöver aldrig älska någon annans val av partner men som vuxen person får man acceptera andras val av partners. Så även ens mammas val,  ( eller pappas val för den delen) så länge det är ett sunt val och icke "skadligt" val.