Tycker det låter som att du borde se dig om efter ett nytt kompisgäng😕

#1 det känns så svårt i min ålder(29). jag har andra vänner men att träffa en sammansatt grupp som håller ihop i så många år känns omöjligt. Tror jag får ta ett snack med dom när jag håller på att brista, har ju inget att förlora då.

Säger som #1, låter som om du är färdig med dem.  Alla går inte genom livet enkom med sina barndomsvänner, snarare tvärtom. Vi utvecklas olika.

Varför ska du känna att det är ett problem att vara 10 cm längre än dem å bära klackar? Jag har alltid varit den korta och har aldrig ens funderat över varför mina längre vänner bär klackar,

#3 det låter så mycket lättare än vad det är, att vara färdig =/ Ni tror inte det hjälper att säga hur man känner? 

Jag tycker också det är absurt att man ska behöva tänka över ens skor när man träffar vännerna. De känner väl mer gemenskap för att alla är runt 164 och jag är 174.  Hade det varit tvärtom, tre tjejer över 170 som inte ville gå jämte en tjej på 160 för hon var för kort hade det blivit ett jäkla liv.

#4 tror inte att dina "vänner" är dummare än att dom fattar att det dom håller på med inte är ok, och att dom sårar dig. alltihop låter mest som passiv-aggresivt skit från deras sida, tycker jag, och såna människor mår man bättre utan. klart att det är svårt att börja om och hitta nya vänner, men att gå och känna som du gör och hoppas att träffar blir inställda, är inte hur en vänskap ska vara.

Det vore kanske bra om du kunde  hitta andra vänner också som du kan göra andra roliga saker med ? 

Jag tycker absolut att du ska lägga en rejäl ventilation med dessa vänner, antingen ändrar de sig eller så får du avgöra om det är värt att fortsätta träffa dom.

Jag tycker att du borde prata med dem om hur du känner dig. Om de ändå inte bryr sig efter att du har berättat om hur de får dig att må så är det faktiskt några vänner du ens vill ha då?

Vänner bryr sig om varandra och man ser också till att kompromissa.

#5 jag misstänker att hon som håller på mest är av ett sånt slag. Oftast har jag viftat bort henne som klumpig men magkänslan säger ngt annat. typ som när hon frågar mig högt inför alla ifall jag har lösögonfransar. (hade några få i ögonkanten) Sen fortsätter hon "varför har du det om du inte ska ut?" hon är medveten om att jag blir obekväm när alla stirrar på mig. Det är småsaker som blir jobbiga. Sist tog hon upp inför alla om mitt näskomplex jag hade som tonåring. Hon sa "ja men du ville ju operera näsan när vi var små, är det ngt du kan tänka dig nu?" Sen fortsatte hon fokusera på min näsa, typ bad min väns barn att nypa i den oså. Låter som en barnslig grej men hon är medveten om att jag grät och hade extrema komplex över området som "barn". Nu gillar jag den men det kan inte hon veta. 

Tror jag kör på era Udoon, Vanja och Devyas råd och ventilerar med dom vid ett passande tillfälle. Risken är att allt annars kommer på en gång som för flera år sedan. Då fick jag ett utbrott på hon som kommenterar mest och all skit som sårat mig kom ut, inte speciellt bra sätt att ta det på men bägaren rann över.

Helt ärligt så låter inte det här som några vänner som borde få finnas i ditt liv. Jag funderar på om du har varit lite mycket av en dörrmatta och aldrig sagt ifrån. Vänd det de säger mot dem själva. Hur skulle ni reagera om…. I mina öron så verkar de arbeta för att utesluta sig, att stöta i från det som inte är homogent. Vad är de rädda för?

Du måste prata, det är inte okej att du blir behandlad som du blir.
Sen tycker jag att det är löjligt att dom bara ska sitta och kolla film konstant.
Jag är i samma ålder, visst dricker inte jag och mina vänner alkohol konstant och jag dricker sällan då jag tar medicin som gör att jag inte får dricka.
Men nog kan vi gå ut utan alkohol och ha lika kul för det.
Och vi brukar ta vänder på kyrkogårdar utan att det är allhelgona. Men det är vårat vrickade intresse. 😂

Nej, prata enskilt med alla och säg hur du känner. För att hålla på att frysa ut dig hjälper ju ingen.

Jag hoppas det löser sig.

Det där låter inte som vänner , de måste ha dåligt självförtroende eftersom de behöver trycka ner någon för att må bra själva . Så där höll en av min dotters barndomsvän på , till slut tog hon upp det mellan fyra ögon , vännen grät o bad om ursäkt , men tilliten är borta o det blir aldrig som förut säger dottern min.