Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver, känner också att jag hellre är ensam än känner mig kvävd och vänskapen känns mer som en belastning än något positivt tillbaka, i mitt fall blir jag även  vrålstressad av att jag bör vara tillgänglig mest hela tiden.

Har varit så där tillgänglig hela tiden förut, men det drev mig till allvarlig utmattning (inte bara det, men det bidrog definitivt)

Det måste gå att hitta vänner som är mer som vi….

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag har så svårt att förstå personer som hela tiden ska ha kontakt med sina vänner och sin partner, 24 timmar om dygnet helst. Därför har jag bara tre nära vänner som accepterar hur jag är. En av dem har andra vänner som hon kan vara mer "på" med, en annan är precis likadan som jag så vi kommer väldigt bra överens och den sista hon har precis fått sitt andra barn och har fullt upp med allt där hemma så hon tycker också det är skönt att inte har krav på sig att behöva vara social stup i kvarten.

Jag är också lika, jag har väldigt litet behov av umgänge. Det gäller helt enkelt att hitta vänner som är lika, eller vänner som kan acceptera dig som du är (och som kanske har andra vänner att umgås med lika mycket som dom vill). 

Det är ju absolut inget fel med att inte vilja träffas så ofta, men det är inte fel att vilja det heller. Men det kan bli fel när två personer som är olika på den punkten försöker bli vänner, för man har olika syn på hur vänskapen ska vara.

Du kan ju försöka prata med dina vänner om hur det ligger till, kanske de accepterar det eller så inte. Poängen är att man måste ju kunna prata med sina vänner och accepterar inte de vad du har att säga så är det inte några vänner att ha. =/

#4 Det är precis vad som brukar ske. Att jag pratar med dem om att det känns för intensivt för mig att umgås flera dagar i veckan och flera timmar varje gång.  Då är jag en dålig vän som inte tycker att en vänskap måste underhållas ofta för att inte dö ut. Men för mig är väl en dag varannan vecka lagomt. Men "då är man ju inga vänner" har jag fått höra.

#5 Nja, man kanske är mera bekanta än vänner om man träffas så pass sällan. Åtminstone är man kanske inte nära vänner för det är nog omöjligt att veta vad som händer i ens vän liv om man endast pratar med dem en gång varannan vecka.

Jag har en "vän" som jag träffar någon gång i månaden men jag ser inte henne som en nära vän utan bara någon jag träffar nu som då och det är helt ok.

Mina nära vänner träffar jag kanske en gång i månaden, men vi håller kontakt via sms ett par gånger i veckan. Jag anser inte att man behöver träffas eller prata varje dag för att vara vänner, eller till och med nära vänner. Det är väl mer att de gånger man ses och hörs så ska det verkligen kännas rätt och som om man kan vara sig själv helt och fullt.

Det låter hårt men om dina vänner inte kan respektera att du ser annorlunda på vad en vänskap behöver så kanske ni trots allt inte är så bra vänner.

Jag vet ärligt talat inte hur man skaffar nya vänner för det gör jag aldrig, men det kan ju vara bra när man lär känna nya människor att man kanske ganska snabbt ser hur pass ens åsikter om vänskap och att träffas funkar ihop, och antingen pratar om det redan direkt eller låter det vara en ytlig bekantskap bara..

Känner helt som #7 här. Höras via sms/tele ett par gånger i veckan är lagomt men ses oftare än 1-2 gånger i månaden har jag inte behov av alls. Träffas oftare än så, då blir det mer att jag gör det för att ställa upp och inte för att jag vill

Sen huruvida man då egentligen räknas som nära vänner eller bara bekanta kan ju diskuteras. Det kanske helt enkelt inte är så att jag är i behov av någon nära vän utan mer nån att hänga med ibland. Men inte det där intensiva, umgås umgås umgås. Det är inte sån jag är bara.

Oj, i så fall har jag nog inga riktiga vänner, för jag har ingen som jag träffar mer än högst en gång i månaden! Flera träffar jag kanske en gång om året. De har småbarn, stressigt på jobbet, och/eller bor långt bort, jag har begränsat med ork och orkar inte göra så mycket osv, men flera av dem har jag ändå betraktat som nära vänner i sådär en 25 år.  En pratar jag med i telefon 1-2 gånger i veckan, många kommunicerar jag regelbundet med på Facebook, andra inte ens det, men vi vet att vi finns där.

Delvis tror jag det är en åldersfråga. När vi var unga och singlar träffades vi mycket oftare (men inte nödvändigtvis varje vecka!), gjorde en massa saker tillsammans eller satt och hängde hemma hos någon bara. En kompis brukade jag prata med i telefon nästan varje dag, och i flera timmar ibland.  Men som sagt, sen kommer det in en massa annat i livet, och man har inte lika mycket tid längre.

För mig är i alla fall kvaliteten i vänskapen mycket viktigare än kvantiteten, dvs hur ofta man träffas. Jag har hellre vänner som jag träffar två gånger om året och har långa samtal om livet med, än att hänga varje dag med någon och bara ha ytliga konversationer om ointressanta saker.

Men sen finns det iofs en aspekt till, som är att det kan vara roligare att ha sällskap på vissa saker än att göra det ensam, även om man inte har jättedjupt utbyte av varandra. Jag har ju en partner som jag kan göra många saker med, om jag inte hade haft det hade jag förmodligen haft större behov av att ha någon att gå på bio eller teater med, gå ut och äta, åka på semester osv. Fast fortfarande inte flera gånger i veckan.

#6 Det kan jag inte hålla med om. En av mina absolut närmaste vänner bor i Holland, det är 6 år sedan vi träffades senast men han är faktiskt en av de personer som känner mig bäst och som jag vet att jag kan lita till 100% på. En nära vän är inte någon man träffar ofta, för i så fall skulle mina arbetskamrater vara mina nära vänner. En nära vän är någon man kan lita på oavsett vad som händer, någon som du känner att du kan berätta allt för, någon som accepterar dig för den du är och som du accepterar på samma sätt.

Sedan om jag inte vet exakt vad han gjorde i måndags spelar i min värld ingen större roll. Vi hörs via Fb eller mail någon gång i veckan, ibland oftare och ibland mer sällan beroende på hur livet ser ut. Jag vet det om hans liv som är viktigt att veta och det samma gäller åt andra hållet.

Du låter som en typisk introvert person, har bara ett litet behov av umgänge och stort behov av ensamtid. Jag är likadan själv. Några av mina närmaste vänner pratar jag inte ens med varje månad och jag träffar dom några  gånger per år trots att vi bor i samma stad. Det gäller att hitta likasinnade. Dom vänner som finns kvar över åren för mig är dom som har samma inställning, riktig vänskap behöver inte konstant underhåll för att överleva. Vänner som jag inte träffat på flera år är fortfarande mina vänner och det känns precis som tidigare när man väl ses igen. Ge inte upp hoppet om att hitta personer som passar dig, som har din syn på vänskap och som inte försöker pressa dig till att umgås konstant, för det kommer bara att dra energi av dig.

#6 kan inte heller hålla med om att vänskap hänger på hur ofta man träffas. Jag har några få vänner som jag ser som mina närmaste vänner, men dessa vänner träffar jag kanske 1-2 gånger om året. En av dom har jag inte träffat på 5 år men vi hörs av via facebook och sms ca 1 gång i veckan iaf. En annan vän har jag inte träffat på 3 år men även där hörs vi ändå av och vet vart vi har varandra. Även om jag träffar vännerna väldigt sällan så vet vi att vi finns där förvarandra och ställer alltid upp om det skulle va något. Det är trygga vänskapsrelationer utan några krav och absolut är vi även nära vänner då vi ofta delar djupa samtal och tankar med varandra och inte bara ytliga och ointressanta konversationer. Och eftersom jag har sambo, barn, jobb och övriga intressen så skulle jag inte orka med vänskap där man måste ses flera gånger i veckan. Så jag känner igen mig mycket i TS-inlägget. Vänskap utan krav är enligt mig den bästa vänskapen.

Konstigt att dina vänner anser att man måste ses så ofta för att vänskapen inte ska dö ut, varför skulle den dö ut liksom?

Om dina vänner vill att du ska ställa upp med att ses fast du egentligen inte vill så ofta bryr de sig ju bara om sig själva och struntar i dina önskemål och förutsättningar, det är ju i så fall DE som är dåliga vänner, knappast DU!

#13 Men nu är det ju så att alla är vi olika och har olika förväntningar på vänskap. Om man är inte på samma nivå så kommer det inte att fungera.

Varför har så många här svårt att förstå att människor har olika behov då det kommer till vänskap? Nu säger jag ju inte att ts vän är särskilt trevligt gentemot ts då hon inte förstår hennes behov. Men som det nu ser ut så tycks båda två ha svårt att kommunicera och förstå varandra. Kan de inte komma över det här så lär inte vänskapen hålla.

Många kan tycka att man behöver inte vara i kontakt särskilt ofta för att hålla vänskapen i liv medans det finns andra som tycker att det är viktigt. Är det så konstigt att förstå?

Av erfarenhet så vet jag att en vänskap kan bli ganska fattig om man ses sällan. Min vänskap med min bästa vän har blivit helt fantastiskt bra efter att vi har börjat ses en gång i veckan. Hon är min allra bästa vän och jag älskar att umgås med henne och lyckligtvis tycker hon samma sak. Om hon inte skulle vilja samma sak skulle det finnas en obalans i vår vänskap och jag skulle känna mig ganska utfryst på något sätt att veta att viljan att ses nu som då inte är ömsesidig.

#12 Men ni pratar med varandra åtminstone en gång i veckan. Om ni skulle endast snacka en gång varannan vecka i några få timmar om ens det, skulle du säga likadant då? På ts låter det som om att hon/han vill endast umgås varannan vecka och inte prata något där emellan, om jag nu har förstått det rätt.

Visst har jag vänner som bor i andra länder men vi pratar med varandra ganska regelbundet. Sen har jag de vänner som jag sällan talar med, som bor också i något annat land men just de kan jag ju inte kalla för nära vänner om vi talas vid någon gång i månaden.

För mig är det nog ändå så att vänskapen mår bäst av att ha någon sorts kontakt åtminstone en gång i veckan, oberoende om det är att skriva ett par få ord till varandra eller att ses. Så länge man är på samma nivå är det ju inga problem.

I ts fall så är de här två människorna INTE på samma nivå och då lär säkerligen den här vänskapen dö ut så småningom, för de har olika förväntningar på vänskap. Hur svårt kan det vara att förstå det? Nu säger jag inte att ts har rätt eller att hennes/hans vän har rätt, bara att det finns en obalans som kommer leda till att vänskapen dör ut om de inte börjar förstå varandra.

#15 Jag har en barndomskompis som jag kanske kommunicerar med någon gång i månaden med bara. och ses ännu mer sällan. Men vi ser ändå varandra som nära vänner för vi vet att vi finns där för varandra efter 22 års lång vänskap. Visst hade det inte skadat att höras av oftare eller att ses oftare än vad vi gör i dagsläget. Men vi har båda så olika liv idag jämfört med varandra så det krockar en del men vi vill ändå behålla vänskapen med varandra trots våra olikheter då vi varit bästa vänner sedan barnsben och vi är helt enkelt inte redo att släppa varandra.

Men ja, i TS situation så låter det som att det inte finns en ömsesidig överenskommelse över hur vänskapen ska se ut och det är ju viktigt om man ska kunna hålla den vänskap man önskar. Att båda parter är överens om hur kontakten ska se ut och att man är okej med det och ändå förstår att vänskapen finns kvar trots att man vill ha andrum.