Svår fråga det känner man det måste stämma för bägge

Jaa absolut är det så och jag kommer inte stressa han, tänkte mer eftersom han "skyller" på sin agenda (där han har väldigt mycket att göra absolut), men de har han haft sen vi första gången träffades, och jag tror inte att de kommer att minska direkt på ett bra tag heller då han har 3 jobb och några förtroendeposter här och där..

2 Om det är så verkar det som hans jobb är viktigare än relationen till dig.Jag rekomdera dig ett samtal med honom om livet är ni rätt för vandra vad priotera vi

Efter fem månader vet man vad man vill. Tyvärr verkar det som om du borde gå vidare.

4 Här har jag annan åsikt

#5 Helt ok :)

6 tack har en fin dag

#7 Det samma.  Och välkommen hit!

8 tack tack

#4 jaa jag känner som samma sak egentligen, men sen när dom dagarna kommer när jag är med han och vi har det helt underart så ångrar jag mig att jag ens tänkt tanken att "ge upp" han.. :/

Min första tanke är: vem har han mer då, som han måste "skaka av sig" först?

Jag träffade min fästman för några år sedan. Vi träffades och bara varandra (dejtade alltså inte andra) men han ville ta det långsamt.
Efter flera månader började folk pressa mig; jag borde göra slut, jag borde ställa krav och det ena och det andra.

Till slut blev även jag osäker och tänkte att "nä nu orkar jag inte vänta längre". För mig var det så självklart att jag ville vara med honom, i ett seriöst förhållande, men för han verkade det inte lika självklart.
Jag valde dock att inte ge upp, jag tänkte att blir det ingenting så visst skulle det bli jäkligt jobbigt, men jag ville ändå vara med honom så det fick bära eller brista.

Ett helt år tog det innan vi officiellt blev ett par. Numera har vi en son tillsammans och älskar varandra villkorslöst. 
Jag har, i och med att jag har lärt känna honom mer, förstått vem han är och varför han ville ta det långsamt och för mig personligen så var det definitivt det rätta valet att ha tålamod.

Det kanske inte är ett råd till dig och jag säger inte heller hur du ska göra; bara att jag kan känna igen mig i situationen och det behöver inte alltid vara något negativt att skynda långsamt.
Även om det stundtals kunde vara riktigt jobbigt att inte riktigt veta om man var på samma våglängd hela tiden.

Det enda du kan göra är att känna efter själv; vill du stanna eller vill du gå.

🌺

Du måste avgöra det själv. Men efter 5 månader hade jag tyckt att det fick räcka om han började jamsa på så. Man borde ju ha ett hum om något, och inte bara "skylla" på att man inte ska stressa. Visst behöver man inte bli öppen med sin relation, men man vill ju veta om detta är något att alls satsa på.

#12 ja de är något sånt jag tror att detta kan handla om, han har inte varit så jätte öppen om sitt liv och sina erfarenheter, men av de lilla jag har förstått så har han haft det ganska jobbigt, så de kanske är därför han inte vill "stressa" in i ett förhållande. Vi får se, ska prata lite mer med han så får jag se vars jag hamnar :) 

#13 Nä jag tänkte det oxå men jag fick som inte rum att säga något om det… :/

Jag har presis samma upplevning som #12. Träffade min pojkvän inte många månader efter han gjort slut med en flickvän som han varit med mer än 4,5 år, och där förhållandet hadde tryckt ner honom rejält. dock var han alltid mycket rak och öppen om varför han ville ta det riktig långsamt innan han ville kalla oss ett par. Det tog lite mer än ett år för honom att slappna av och släppa förtiden, våga se vad jag faktisk var och vad han hadde nu och inte vad han minndes från innan, men nu är vi ett par och otroligt lyckliga. Jag tog en risk att vänta ut honom. Risken är ju självklart att jag hade kunnet vänta till evig tid eller se honom hitta någon annan än mig. Men jag valde själv ta den risken då jag var så otroligt kär i honom och accepterade det jag fick av honom. Jag vann på att ge honom tid. Jag kan inte lova att du vill vinna.. men bara du kan bestämma hur länge du känner du orkar och vill vänta på honom innan du känner att nu får det räcka.