![[Snana]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Han vill inte flytta ihop
Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ett inlägg om min relation och be om råd på nätet, men när kommunikationen brister eller står stilla känner jag att jag inte har något att förlora, snarare tvärtom.. behöver lite andra perspektiv att se ifrån.
Jag är en 25årig tjej som för ca 3 år sen blev tillsammans med min pojkvän som är 6 år yngre än mig, dvs 19 år nu. Redan när jag gjorde valet att bli tillsammans med honom visste jag att åldersskillnaden längre fram skulle kunna orsaka problem, vi båda bodde då hemma hos våra föräldrar väldigt nära varandra. Att jämt ses hos våra föräldrar blev med tiden jobbigt då vi aldrig kunde vara riktigt ensamma, jag kom då med förslaget en gång när han gick sitt sista år i gymnasiet att vi skulle kunna flytta ihop, att det faktiskt skulle funka eftersom han gick halvdagar och då kunde jobba halvdagar och att jag kunde försörja oss till största del så länge. Han sa dock tvärnej vilket jag såklart förstår, det är kanske ingen dröm att flytta så tidigt och behöva ta ett så "stort" ansvar, jag tror jag visste detta innerst inne men hade ju inget själv att "förlora", jag ville ju bara komma vidare i livet tillsammans med honom. Hans förklaring var att han såklart vill bo med mig men att vi måste vänta tills han får fast anställning, vilket skulle betyda 2,5 år in i förhållandet. Jag har under hela vårt förhållande tålmodigt väntat i TRON om att han faktiskt delat mitt tänk och stora behov av att komma vidare i vårt förhållande, något som jag själv ser som ett "bevis" på att man älskar varandra och därför är naturligt. Samtidigt har jag alltid behövt ha hans ålder att ta hänsyn till och vara förstående, vilket många gånger varit frustrerande. Jag köpte en egen lägenhet för 7 månader sen som jag självklart erbjöd honom att flytta in i men han vill inte.
Det som hände efter att han gick ut gymnasiet, som för honom var enda hindret att flytta ihop, var att han direkt hoppade in på GMU (grundläggande militär utbildning) i 3 månader och är just nu där och har 1 månad kvar. Efter detta är han lovad en heltidstjänst inom Försvarsmakten med en provanställning på 6 månader. Detta var något han velat typ hela sitt liv och jag stödjer självklart detta och väntar tålmodigt vidare. Vi har pratat till och från om boende, eller snarare jag har tagit upp det, då hade han plötsligt ändrat sig och sa att han inte var redo att flytta hemifrån och att han ville bo hemma några år till, vilket såklart gjorde mig väldigt besviken.
Bara några veckor senare framkom det att han genom försvarsmakten skulle kunna få en bostad i närheten av sitt framtida jobb, en etta som han får hyra för 6000 kr i månaden och att han starkt funderar på att flytta dit, vilket innebär en lång bit ifrån där jag bor. Självklart blev jag fruktansvärt ledsen och sårad eftersom jag under vårt förhållande alltid hängt med på hans villkor och det han vill och väntat och väntat. Jag vill inget hellre än att vara med honom och dela min vardag med honom, att komma någon vart och gemensamt ta förhållandet ett steg framåt. Han däremot ser inte det som ett steg framåt utan är nu plötsligt nöjd som det är och vill att vi ska ha det som vi alltid har haft det, efter 3 år, på exakt samma nivå som från början. Jag har så fruktansvärt svårt att förstå det och känner mig på något sätt lurad att ha väntat på hans lovande om att flytta ihop så fort han får en fast anställning och sedan ångrar han sig och säger att han inte är redo att flytta hemifrån, varav erbjudandet om lägenhet i anslutning till hans blivande jobb ändrar honom än engång och då är det helt givet. Som att anledningen att flytta för att kunna vara med mig inte var tillräcklig, men när det gäller hans blivande jobb som han brinner för, då var det knappt något att tveka över. Alltså var snacket om att "inte vara redo" egentligen bara bullshit.
Det känns som att jag är ensam om att driva oss framåt, att jag vill utvecklas i livet MED honom men att han själv endast är fokuserad på sig själv och sin egen framgång där jag bara är hans "sidekick" men att han inte är redo att dela sitt liv med mig. Det är fruktansvärt jobbigt allt det här, att inse att han inte vill samma som jag när det väl kommer till kritan, vilket självklart också får mig att bli osäker på hans känslor för mig. Detta har bidragit till att vi ofta hamnar i diskussioner och tjafs där det slutar med att jag blir ledsen eftersom jag inte känner att han vill vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom. Mina tankar snurrar hela tiden om det är värt att fortsätta vänta på att han ska vilja samma sak som jag i livet, när det kanske inte ens blir så? Eller om jag någonstans måste infinna mig i läget, ta smällen av det jag visste skulle komma, att vi nu vill olika saker i livet och faktiskt försöka gå vidare. Samtidigt gör det för ont för att tänka på för han är helt perfekt för mig och jag är fruktansvärt kär i honom. Han själv säger som sagt att han älskar mig och vill vara med mig, men att vi har det bra som det är nu. Vilket vi enligt mig har men det räcker liksom inte.. jag känner mig frustrerad och vill komma vidare. Efter 3 år tillsammans känns det viktigt för mig att få den tryggheten och bekräftelsen att han vill vara med mig genom en ansträngning och handling, där bara ord inte riktigt räcker till längre. Det är som att jag är den enda som vill anstränga mig och vårda vår relation, medan han stretar emot och vill ha det på sitt eget sätt och är inte alls intresserad av att ens möta mig på vägen för att få det att hålla i längden, att ge och ta. För inget förhållande kan vara på "nybörjarnivå" en hel livstid och må bra av det, det funkar ju inte om man inte gemensamt vill utveckla relationen och ta den vidare. Vad ska jag göra?
Jag kan förstå honom delvis, det är klart att han vill flytta närmare sitt jobb som han kommer att ha. Det är inte roligt att veckopendla.
Och i och med ett sådant jobb som han kommer ha så kommer man väldigt nära sina arbetskamrater, så kanske känner han att större delen av hans liv är ju där han nu gör GMU. Har du inte funderat på att flytta med honom? Det kan väl vara en lösning?
Annars så finns det inte mycket att göra, man kan inte tvinga någon att känna som man själv gör. Men jag förstår att det måste vara jobbigt.
/ Vanja
Sajtvärd på Politik I Fokus.
Mognadsmässigt är det en oerhörd skillnad på 25 år och 19 år. Hade han varit 25 och därmed hunnit få en chans att leva ett vuxenliv under några år, och du 31, så hade skillnaden varit mindre. Han är ung och erfaren. Här får du förlåta mig, men han gör klokt i att inte gå från mamma till flickvän. Man mår bra av att ha ett eget boende innan man ger sig in i livet som sammanboende. Med tanke på att ni har varit tillsammans sedan han bara var 16 så har han knappast någon större erfarenhet av ett längre och moget förhållande. Du har i alla fall i teorin haft möjlighet att testa det innan ni två blev ihop.
Antingen får du vänta ut att han får samma chans som du hade mellan 19 och 22 att testa sig fram, eller så får du inse att det inte blir ni två "tills döden skiljer er åt".
Medarbetare Hittekatter iFokus
Jag kan förstå om han inte vill flytta ihop. Man måste iaf ha försökt bo själv kan jag tänka att han känner. Sen är det ju en ganska stor skillnad både ålders och nognadsmässigt mellan er två. Dunkande får fundera om du ser detta som ett förhållande att satsa på.
Memento mori
Medarbetare för Julen
Jag känner spontant att "måste ni flytta ihop?" Jag förstår att det är något som verkar vara viktigt för dig, men som för honom inte är en prioritet. Ni kanske ska försöka diskutera ihop vad som är viktigt i ert förhållande och vad ni båda vill framöver, oavsett om det gäller boende, barn, ekonomi och allt annat som kan komma i vägen framöver. Vill ni samma saker på kort och lång sikt? Vad kan ni kompromissa med och vad står ni fast vid stenhårt?
Jag personligen tyckte det var superviktigt för mig att faktiskt få bo ensam när jag flyttade hemifrån. Att få prova på att sköta allt själv, vara min egen så att säga. Jag sa till min pojkvän att nej, jag flyttar inte hem till dig eller söker lägenhet ihop trots att vi varit ihop i fyra år, för det var otroligt viktigt för mig att få bo ensam först. Nu har jag bott själv i ett snart ett år och för oss funkar det utmärkt, till och med bättre, att vi är särbos. Så för oss är inte att bo ihop detsamma som att förhållandet inte utvecklas och går framåt för det gör det hela tiden.
Det är väldigt svårt att avgöra på en kort text utan att man känner er, men jag tycker inte att det låter som om ni riktigt är på samma nivå. Kanske är det så att ålderskillnaden just vid detta tillfället i era liv ställer till det. Ni verkar inte prioritera samma saker och då kan det bli väldigt svårt att gå vidare tillsammans. Det låter på texten du skriver som att du är missnöjd med situationen och att han inte är det. Då tror jag tyvärr att beslutet för vad du vill göra måste ligga enbart på dig. Att "kompromissa" kan bli svårt om ena parten inte kan se vad den andra tycker felas eller behöver förändras. Ni verkar ha försökte prata om det men inte kommit någonvart. Då får du se till dina behov och kanske inse att det här inte är ett förhållande som fungerar just nu! Ni kanske kan ta ett break, och vem vet om ni hittar tillbaka till varandra om ett par år när han fått satsa på jobb, bo själv och det han vill göra.
Det där är ju något du måste fundera över själv samt prata med honom om. Ibland är man inte rätt för varandra även om man älskar varandra. Om du tycker det är jätteviktigt att flytta ihop, men han inte vill det så kanske det inte är rätt för er att vara med varandra. Jag gjorde slut med mitt ex pga våra olikheter. Ett annat problem kan ju vara att din kille var så ung när han gick in i förhållandet med dig… Han har ju ingen erfarenhet av seriösa förhållanden mer än det han har nu med dig. Jag vet ju själv hur mitt första förhållande gick som jag hade med en kille som heller inte hade haft någon annan. Jag var dock 19 då och den killen 21. Men efter att vi flyttade ihop så tog det knappt två år innan vi gjorde slut. I efterhand (Nu när jag haft två långa förhållanden innan det jag är i nu) så inser jag ju vad som gick snett osv. Jag visste liksom inte hur ett förhållande skulle vara.
Nåt annat jag vill säga är dock att det kan fungera fint att flytta in hos någon annan direkt efter att man flyttar från föräldrarna. Beror snarare på hur mycket ansvar man fått ta hemma. Min sambo som även han är 6 år yngre än mig flyttade från sina föräldrar och in med mig när vi varit tillsammans i ett halvår. Nu så är ju han dock 23 år gammal, men ändå.
Som sagt ts, du måste fundera över vad som är viktigast för dig och din lycka, samt prata ordentligt med din kille om allt så ni kan se om ni har en framtid tillsammans eller ej. Bara ni kan avgöra det. :) *Kramar om*
Vet precis hur det känns! Har en kille som också går GMU. Han ska med göra de 6 månaderna nästa år.
Tänker att det blir helt fel att försöka vilja få honom att flytta ihop när han faktiskt inte är redo för det. Tror de allra flesta behöver flytta hemifrån i sin egen takt och bli en egen sjäkvständig person efter att ha låmnat föräldrarns innan man ev blir redo för sambo. Såklart jobbigt med otakten, att ni är i så olika fas i era liv och öbskningar. Tror att enda chansen att en relation med stor "skillnad" kan funka är om nan kan låta varandra utvecklas, ge utrymme och trivas med det/ gilla läget. Det är inte ens alla som vill bli sambo. Om hopflyttningen är så jätteviktig för dig kanske dethär inte funkar! Varför är den så viktig för dig? Du skriver du vill "komma vidare" med relationen. Det kan man väl komma på många sätt!? Att stadga sig och bli en liten familj när man är 19 är sällan nån är redo för i Sverige 2015. If you love somebody set them free
Starta ny diskussion