Stanna kvar i familien eller bli ensam?
Jag lämnade vänner, karriär och familj i Sverige och flyttade till norra Jylland för den stora kärlekens skull för cirka 2 1/2 år sedan. Innan hade vi pendlat fram och tillbaka, sett varandra en helg i månaden i 3 år. I starten var allting så stort, vi grät varenda gång vi såg varandra och varenda gång vi skulle lämna, vi hade sex överallt och hela tiden och vi kunde inte få nog av varandra. Men sen flyttade jag till honom. Och direkt blev allt annorlunda, nu ses vi hela tiden men har inget att säga. Vi har inte sex. Hans äldsta son har flyttat in och jag har bara lyckats få en liten del tjänst på skolan vi bor och arbetar på, så eftersom jag är hemma är det jag som ska ta hand om hushållet. Vi har delat konto men det är han som bestämmer ändå, det är ju han som drar in pengarna. Vi bråkar om pengar hela tiden, senast var om mina mediciner, att dem är för dyra. Jag har ganska svår astma och allergi och det är väldigt dyrt. Jag har flytta många gånger innan och har aldrig förr haft problem med varken jobb eller vänner, men nu har jag ingendera, alla vi umgås med är från hans umgänge. Jag har gått upp 20 kilo sen jag flyttade. Jag blev 30 i april och börjat drömma on barn, något jag aldrig gjort förr och som min partner sagt bestämt nej till. Han vill inte ha fler barn ( har 2, med sitt ex som han bråkar med hela tiden och skickar sms till varje dag) han vill heller inte gifta sig eller skaffa hund eller göra något som helst som kostar pengar eller tar hans tid. Han är stressad och pressad och har varit det sen vi flyttade ihop. Jag vill lämna allting, men ser också ett mönster; att jag alltid sedan mitt vuxna liv flyttar och bryter upp mitt liv var 3e år och det börjar bli tungt. Lämnar jag honom förlorar jag ett hem, ett (dåligt) jobb och hans två barn som jag har kommit till att älska och jag har absolut ingenting att flytta tillbaka till. Jag har tappat kontakten med mina gamla vänner, jag har inget jobb eller något som helst som väntar på mig. Och att bo själv igen skrämmer mig, jag var hemskt olycklig när jag bodde ensam i en lägenhet. Och jag vill inte vara den där 30 åringen som sitter på krogen och letar efter en blivande far till hennes barn. Jag kan inte flörta längre eller ens mäkta med tanken att hitta någon ny. Lämnar jag honom så blir jag nog väldigt väldigt ensam. Är det någon som har något råd?
Skapa dig ett eget bra liv för dig själv någonstans och inseminera! Du är ju redan i Danmark dit många singelkvinnor från Sverige åker för att inseminera och skaffa barn själva på så vis!
Hade jag varit du hade jag flyttat någonstans där jag hade familj i närheten, typ föräldrar eller syskon eller så om jag kunde. Någonstans där jag fick ett bra jobb i alla fall. Se till att bygga ett liv som du trivs med med dig själv först.
jag förstår att killen du är med inte vill börja om med barn och allt, han har ju liksom redan gjort den biten och har redan barn att ta hand om och ett ex att tampas med.
Bygg du ditt eget liv för Din egen skull och var öppen för att släppa in någon till dig sedan om det passar dig, istället för att harva runt och hoppas på att någon annan ska kunna ge dig det liv du önskar.
Medarbetare på Fågelmatning, Djurparker, Vilda djur och Politik i fokus.
Håller med #1 Flytta ut, och skapa ett liv för dig! Du behöver inte en man i ditt liv för att bli lycklig, och definitivt inte denna man, för han har haft chansen men lyckades inte. Tvärtom verkar han bara göra dig olycklig. Och vem f-n bråkar om kostnaden för livsviktiga mediciner?! Det är ju inte du som sätter priserna och utan dem kan du dö, herregud! Lämna denna man genast! Du säger att du ser ett mönster i att du lämnar när det blir svårt, men i detta fallet iallafall så lämnar du för att det inte är rätt. Du skriver att du älskar hans barn, men inte att du älskar honom, eller att du någonsin gjort det… Ganska talande, det verkar mest ha varit passion och sex i början, inte kärlek och det verkar inte heller ha utvecklats till det. Han bråkar med dig, och han bråkar med sitt ex. Du ska ta hand om hushållet. Du har gått upp i vikt. Du är inte lycklig där du är, men är rädd att vara olycklig om du lämnar. Men jag skulle hellre lämna för chansen att bli lycklig själv, eller med någon annan, än att stanna och vara olycklig ihop med någon som inte verkar vara lycklig med dig heller. Lycka till.
Min blogg: Fibroflicka med myalgisk encefalomyelit.
Om man stannar kvar i ett förhållande för att man är rädd för att bli ensam, så stannar man av fel anledning.
Grubbla inte över om det är "ett mönster" att lämna med en viss intervall! Det är en väldig skillnad mellan att ha ett distansförhållande och att bo ihop. Det blev ju inte fel mellan er nyligen, utan direkt efter att ni flyttat ihop. Och eftersom ni bott ihop så länge och inget ändrats på den tiden, så är det nog inte stort hopp om att det ska göra det framöver heller om det inte blir en radikal förändring er emellan.
Dina tankar om att bli den där 30-åringen som sitter på krogen och letar efter en far till sina barn känner jag igen sen tiden efter min skilsmässa (Då var jag 34). Jag var rädd att män på krogen skulle tro att min biologiska klocka skenade att jag var på jakt efter en far till mina ofödda barn (och därför sky mig som pesten) om jag gick ut. Det syntes ju inte utanpå att barn eller ens ett nytt fast förhållande var det sista jag ville ha då. Jag ville bara ha kul och njuta av min frihet.
När jag så småningom träffade min sambo (Vi har hållit ihop i 17 år) var det han som var "barnsugen". Det tog honom lång tid att få mig med på det. Att han lyckades är jag väldigt tacksam för ända sedan vår, nu fjortonårige, son föddes.
Ska du stanna hos mannen du lever med ska du göra det för att du älskar honom och tror på en framtid tillsammans med honom. Men i så fall rekommenderar jag att ni går i familjerådgivning eller parsamtal. För det är så uppenbart att du inte mår bra i förhållandet nu. Din sambo mår ju inte heller något vidare.
Medarbetare på Marsvin i Fokus
”Be true to yourself and you will be false to nobody.” Shakespeare
Ni kanske borde bli särbos igen?
Uppenbarligen så saknar ni attraktionen för varandra när ni lever ihop varje dag. Det låter som ett väldigt trist förhållande att stanna kvar i.
Jag tycker också att du för din egen skull borde bryta upp.
/Maria
![[Devya]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Så du vill hellre slösa flera år på något du inte vill ha?
Håller med dra därifrån, vill du ha barn kommer du ju inte få några ändå i denna relation och som sagt barn kan man skaffa utan att ha en man, min syrra skaffade barn nr 2 som singel nyss för hon ville att hennes son skulle ha ett syskon och det verkar funka bra. + Det är inte farligt vara singel och man blir starkare som person ifall man vet att man klarar sig utmärkt och mår bra som singel, då utstrålar man styrka och brukar inte bli trampad på av en ny partner för vet de att kvinnan de bor med har skinn på näsan och kan klara sig själv då vill de ju inte göra nått som gör att hon drar därifrån för det gör man om man vet att man kan ha det bättre själv än i en relation man inte trivs i. Låter som mannen du bor med ser din svaghet och har inga problem trycka ner dig med såna saker att din medicin är för dyr för sånt klankar man inte ner på om man är normal, medicin är ju en livsnödvändighet.
Du säger ju att du vill lämna, så då är det dags att göra det. Relationen verkar ju dessutom vara helt död. Att ni hade det fint i början betyder ju ingenting och det tjänar inget till att tänka tillbaka på det. Han vill inte ge det du behöver i form av framtid och inte heller i form av närhet som det verkar. Vad finns det kvar?
Du är inte lykkelig nu och ni har ingen gemensam framtidsdröm…
Starta ny diskussion