allt är så jobbigt
vet inte vart jag ska börja…men känner att jag måste få skriva av mig lite.jag är så trött på att passa upp och fixa allt här hemma.varje dag är den andre lik..städa.tvätta,plocka.osv.jag får aldrig nån hjälp av min sambo.han jobbar hel tid så visst jag förstår att han är trött när han kommer hem men jag vill ändå inte vara nån morsa och tala om hela tiden vad som ska göras..också att han sätter sig vid datorn direkt när han kommer hem.värkar som han inte har tid för mig.jag har även talat om för honom att jag är väldigt less på allt och att jag inte har nån lust med att ha det så här men det blir ju ingen förändring.just nu så ser allt väldigt mörkt ut.vet inte vad jag ska göra snart.sex finns nog inte med på listan längre.jag har verkligen ingen lust,det har varit så väldigt länge…vi hittar aldrig på nåt heller…ibland så kan jag bara börja gråta för att jag inte orkar med längre.vi har varit tillsammans i 8 år.ska det verkligen vara såhär?visst jag kanske inte är så lätt att leva med heller men.känns lite dumt att skriva här men vet verkligen inte vad jag ska ta mig till.tur jag har djuren som lyser upp mina dagar!
Du är 22 och har redan varit ihop i 8 år?? Wow.
Och du har fastnat i "Morsan"-fällan…
Det är ju lätt att se att du inte gillar situationen och relationen som du befinner dig i. Alltså måste du förändra den!
jag är 24 nu..måste ändra på min sida.nej jag gillar absolut inte situationen….men hur ska jag förändra den
Om du har ekonomiska möjligheter till en egen lägenhet tycker jag att du skall flytta.
24 år och redan less på gubben… dags för en förändring NU!
Men kom ihåg - man kan inte förändra andra, bara sig själv.
Vänta inte på att han skall ta första steget (han har det ju bekvämt nu varför skulle han ändra på något?
![[SharpMissy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag tror att det har blivit så här är bådas förskyllan eller hur man ska beskriva det…
För att kunna ge ett vettigt svar så behöver jag nog lite mer information.
- Vad gör du om dagarna? Jobbar du dagtid?
- Hur bemöter du din kille när han kommer hem? Glad och pigg, eller sur och anklagande?
- Vilka är dina förväntningar på honom?
- Vad har han för förväntningar på dig?
- Har ni några vänner/umgängeskrets?
- Vilka är era intressen?
Jag kan försöka ge lite input om jag bara vet lite mer.
//SharpMissy
jo visst kan det vara bådas fel…
jag är vikarie så jag jobbar olika varje månad men aldrig heltid.
hur jag bemöter honom???jo jag är ju jätte glad att han kommer hem.så jag brukar vara glad och pigg.
jag förväntar mig nog att han ska hjälpa till och att han kan se att nått behövs att göras.
jag vet inte vad han har för förväntningar på mig men jag vet att han tycker att jag ska göra mer hemma då jag inte arbetar lika mycket.och det förstår jag ju.
några vänner har vi väl men inte värst många…
vi har inte samma intressen.flrutom datorn då kanske.han älskar att fiska och sitta vid datorn.
jag vill sitta vid datorn en stund.sen har jag alla mina djur.det största intresset!
lite fakta iallafall.
Ja, jag tror nog ändå inte att hans ointresse gentemot dig beror på att du inte städar ordentligt hemma.
Jag tror på det stora hela att man blir hemmablinda, man tar varandra för givna och faller in i de mönster man bildat under många år tillsammans.
Egentligen vet jag inte vad som är bäst, att göra saker tillsammans eller var för sig? Kanske man bör hitta en balans mellan egentid och gemensam tid.
Jag och maken gör nog de flesta saker tillsammans och det funkar bra för oss. Vi har fortfarande en glädje och dynamik mellan oss även efter snart sju år tillsammans. Jag är kanske romantiskt lagd, men det här är ändå det jag sökt efter i hela mitt liv. Magnetismen, humorn och att båda är sprudlande sociala människor, är ingredienser som måste finnas för mig.
Känner man att något fattas, att livet består enbart av stiltje och aldrig varken berg eller dalar förekommer, då kanske man ska fundera på vad man vill ha ut av sitt liv. Nöjer man sig med den lugna stiltje man har och kan leva sida vid sida i trygg förvissning, då är det ju inga problem…
Men känner man att man sakta dör inuti för att själen inte längre förmår att känna varken glädje eller sorg, då håller man på att kasta bort det bästa man har i sitt liv - sitt inre jag…
Starta ny diskussion