Får han professionell hjälp?

Nej, detta "bara händer ibland" enligt honom, han lägger inte mycket vikt på det utan viftar bort det… Tydligen har han mått såhär några gånger (innan mig då), och efter några veckor går det över… Han skulle aldrig gå med på att skaffa hjälp.

Då finns det inte mycket att göra. Jag hade aldrig stannat med någon som rakt ut säger att han inte känner något för mig eller något alls och som inte tar tag i det.

Ska du alltså bara gå och vänta var gång det händer och tåla att höra sådant? Det är inget förhållande.

Saken är den att det positiva väger upp det negativa, och han gör mig lycklig. Han såg hur jäkla ledsen jag blev och hur det förstörde mig, så han försökte iaf muntra upp mig genom att kramas, skoja lite osv.. Han sa förlåt flera ggr, och att han inte borde sagt ngt osv… Men både jag och han har sagt att vi alltid ska vara ärliga mot varandra.

Jag förstår hur han känner för har känt likadant… Alltså tappat allt. Men då har han ryckt upp mig, men jag lyckas inte göra något för att hjälpa honom…

#4 Det är inte heller du som ska göra något. Det är han.

Fast är man riktigt deprimerad så kan man inte göra någonting. Finns inte engagemanget för något så kan man heller inte själv göra något för att må bättre. Låter helt sjukt för någon som inte har upplevt det, och är ett rent helvete för den som är där. Men så är det.

Finns det någon annan som står honom nära som du kan ta hjälp av?

#6 Tro mig, jag vet mycket väl vad det innebär att vara sjuk. Och jo, man kan be tex sin flickvän att kontakta psykiatrin. Inte bara sitta och säga att det går över.

Just därför råder jag ts till att lämna. Han försöker ju inte bli frisk och erkänner dessutom att det händer ibland.  Ska ts alltså gå runt och må dåligt då och då i hans nere perioder och stå ut när han inte försöker bli bättre?

Jag håller med dig Hera.. Tänker att jag snackar med honom, och föreslår hjälp. Han har aldrig berättat att han mår såhär, och han har aldrig reflekterat över att han kanske behöver hjälp utan trott att detta var normalt.. Jag har funderat på att lämna, men känner att det inte är värt det när det bara hänt en gång.

#6 Nej, tyvärr finns det inte det.. Möjligtvis hans kusin i sådana fall, men han mår ganska dåligt även han… Vill inte ösa på ännu mer oro på honom heller…

En nära bekant var gift med en man som periodvis "gick in i mörker". Han var så ända från början de träffades (och innan) och hon vante sig/accepterade att han ibland var i sitt mörker. De fick 3 barn ihop. Tyvärr vart nåt mörker aningen mörkare än vanligt och då sköt han sig med älgstudsaren. Gå inte med på att älska npgon som inte vill ta tag i sitt potentiellt allvarliga problem!!!!

Men, vad är det för kärlek om man utan vidare lämnar någon bara för att denne hamnar i en depression? Jag vidhåller att en person i en kraftig depression varken kan se sitt problem såsom det verkligen är eller har förmågan att ta sig ur situationen. Om jag ser mitt liv i nattsvarta toner och känner att jag är helt värdelös så finns inte bilden inom mig att detta skulle kunna vända om jag lyfter luren och ringer vården, samt går till en läkare. Där och då finns bara inte den känslan. Jag är helt uppfylld av att jag förtjänar att må dåligt och att inget kan hjälpa mig. 

Om någon som säger sig älska mig enormt mycket då vänder och går, vad finns då kvar?

Nej, man kan inte ta på sig någon annans mående, men man kan baske mig göra ansträngningar för att någon annan ska må bättre!

#11 Och vad är det för kärlek om man får höra att ens partner inte känner något för en?  Att ens partner säger att "det går över".

Nej du. Det är inte kul att vara sjuk. Men ens ansvar försvinner inte gentemot ens partner. Han kan söka hjälp så fort han kommit ut ur skovet.  Gör han inte det så visar han att han inte är värd att lägga sin tid på. Då bryr han sig inte om ts känslor.

Vad syftar du på för ansträngningar? Vad menar du att en lekman kan göra för någon som är så sjuk som du antyder så denne inte kan söka hjälp? Ansträngningar låter precis som att ta på sig någon annans mående. 

Ansvaret för sig själv måste man ta. Och man kan inte vänta sig att någon stannar kvar om man inte gör något för förändring. Man kan inte vänta sig att någon ska behöva ta skit för att man mår dåligt.

#11 det handlar ju inte om att lämna som det första man gör när partnern blir deprimerat. Här handlar det om upprepade perioder, att killen är medveten om det och ändå inte tar tag i det! då är det läge för både hans och sin egen skull att sätta ner foten mycket ordentligt.

Men det är inte lätt att fixa att man då och då hamnar i depression. Det är inte som att gå till Apoteket och köpa lite piller och så blur allt bra, eller gå och prata med någon så fixar sig allt. Så lätt är det oftast inte. Hur kan ni veta att den strategi som han har inte är den bästa? Kanske är det det bästa att ta sitt eget mående med ro och lita på att det kommer gå över. Som sagt, man kan inte fixa allt, men att ha förtröstan på att man tar sig igenom det är mycket värt. Idag finns det mycket press på att man ska "fixa" alla problem, men jag tror att vi fixar väldigt mycket på egen hand, men vi måste också ge oss själva tillåtelse att ha sämre perioder och inte prestera på topp alltid. Vi löser många problem bara genom att ge oss själva tid och tillåtelse att må dåligt en tid. Det kan vara en nödvändig tid av återhämtning, att få stänga ner en tid. Kärlek i denna situation skulle jag säga är att ge din pojkvän tillåtelse och tid att känna som han gör. Det är ändå dig han tyr sig till. Han stöter inte bort dig. Försök att inte göra den här situationen mer komplicerad än den behöver vara, så tror jag att den går över fortare och att ni kommer igenom den starkare än ni var innan. Har en vän som hade en väldigt traumatisk upplevelse vid en förlossning och vården agerade klumpigt vilket ledde till att hon var nära att dö. Efteråt sökte hon om ersättning för detta men de ifrågasatte att hon mått dåligt eftersom hon inte sökt vård/samtalshjälp. Hon fick iaf prata med en psykolog efter något halvår som skulle skriva ett intyg, och de pratade om just detta att min vän inte sökt samtalshjälp. Tycker det var SÅ bra av psykologen som sa att det bästa kanske inte hade varit att gå och prata med någon då. Ibland är det man verkligen behöver tid att få gå in i sig själv och processa saker på egen hand. Det gjorde min vän. Hon stängde av och all energi gick till att försöka ta hand om barnen. I övrigt var hon ganska avstängd i några månader. Men hon kom igenom det och hittade sin glädje igen. Jag tror att vi människor har en fantastisk förmåga och inre visshet om hur vi ska ta oss an våra egna känslor. Men vi måste få tid och utrymme. Många gånger får vi inte det och då tror jag allt kan bli så mycket värre. Att visa din pojkvän att du vill ge honom tid och tillåtelse att känna det han gör, tror jag bara kommer att stärka hans band till dig, och ge goda förutsättningar för att hans kärlek till dig kommer blomma ut igen i sin tid.

#14 Om man har återkommande perioder så är hans metod inte bäst. Då behöver han professionell hjälp hur du än vänder och vrider på det. Det är inte normalt eller friskt att tappa alla känslor gång på gång. Då är det läge att ta tag i det.

Att säga åt ts att ge tillåtelse för att han ska känna som han gör är att acceptera att han inte tar ansvar. Varför ska hon acceptera det? 

Älskar han henne innerst inne kommer han ta tag i sina problem när han kommit ur skovet för att undvika att det händer igen och får henne att må dåligt och känna sig otillräcklig.  För det ska ingen behöva känna i ett förhållande när det finns hjälp att få.

Avskyr den hör syn att man inte kan eller inte behöver. JO MAN KAN OCH BEHÖVER SÖKA HJÄLP OM MAN MÅR SÅ DÅLIGT.

Nej det kanske inte är normalt, men man kan inte bli någon annan än den man är. Det enda man kan göra är att hitta ett bra sätt att förhålla sig till den man är och vad man går igenom. Att hitta ett sätt att känna ro är en väldigt bra början tycker jag. Sen är det inte säkert att man lyckas hålla ihop ett förhållande eller vara lyckliga tillsammans i tiotals år, men man kan fortfarande inte i grunden förändra den man är. Man kan bara bli bättre på att hantera sig själv och bekräfta dem man älskar. Han gjorde ett försök till att vara ärlig och öppen med sin flickvän men ångrar sig då han märkte att hon inte kunde hantera det. Det jag ser här är en kille som har en period av återhämtning där han stänger ner mycket av sitt känsloliv, en period han behöver gå igenom, och en tjej som behöver välja om hon ska stå vid hans sida igenom det eller inte. Tror hon på deras framtid, eller inte?

Det finns behandling för depression. Att inte ens försöka ta hjälp är att inte ta ansvar. "Hur vi kan veta" det kan vi såklart inte veta, är inte psykolog och känner inte ts kille, men utifrån det hon skriver låter det som att han definitivt behöver hjälp. Jag har sett en kvinna förlora sin man och detas tre barn förlora sin pappa i självmord pga att mannen inte sökte hjälp i tid för sin depression.

Din pojkvän har nog inte tappat känslorna för dig. Men när man kommer i en depression så blir man egoistisk och tänker bara på sig själv. Du får känslan av att han inte bryr sig men det gör han nog innerst inne. Det kan inte va så att din pojkvän inte vet hur han ska gå tillväga för att lösa sina problem? Vågar han erkänna att han mår psykiskt dåligt? För många kan det ju var en skamm att må psykiskt dåligt.

#16 Man är ju någon man inte är när man är deprimerad. Tycker det är hemskt att du kallar det "återhämtning ". Det är ingen jäkla återhämtning när man är som ts beskriver honom.

För ca 6 månader sen hade min sambo en depression. En rejäl sån. Han har tidigare haft vad vi kallar "dippar" då och då i ett par dagar men sen kommit ur dom. Men för 6 månader sen kraschade han totalt. Att gå ur sängen var en bedrift, han kunde undvika att dricka för då han klarade inte av tanken att gå ur sängen för att gå på toa, han kände ingenting. Kunde inte få fram en känsla i kroppen och tappade allt hopp. Kunde bryta ihop och bara sitta och skaka och rycka i kroppen och sen sitta och stirra tomt framför sig. Jag tyckte ju självklart att det var jättejobbigt dels för det gjorde så ont att se mannen jag älskar så, men även för han sa att han kände inget för mig, men han kände inte något för någonting. Jag förstod hur kämpigt det skulle vara för honom att kontakt psykvården pga att han inte orkade någonting, plus att han inte gillar sjukvården i någon form.. När detta hade pågått i flera månader så tog jag kontakt med vuxenpsyk till honom. Han valde att gå men gick bara en gång. Jag insåg att jag som hans flickvän inte kunde göra något för att få honom att komma ur detta.. och på detta så sa han att han inte visste om han ville vara med mig eller inte. Jag blev både ledsen och förbannad för när han inte väljer att söka hjälp så gör han också ett aktivt val att strunta i vår relation. Då sa jag att han får flytta hem till hans föräldrar (har en son på 4 år med varannan vecka, ville inte att han skulle gå i dom negativa känslorna), men att jag finns här om det är något. Det gjorde han. Och ringde mig några dagar senare från jobbet och bara grät och sa "du måste köra in mig och få mig inlagd." Och det ska krävas jävligt mkt för att han skulle säga så. Så det gjorde jag. Idag är vi starkare än någonsin och han säger själv att han alltid älskat mig "men hur kunde jag känna känslor för någon annan när jag själv bara ville dö och inte kände något för någon eller någonting." När han kom ur sin depression (på egen hand), så kom även hans kärlek tillbaka som han alltid haft till mig. Jag vet hur mycket det smärtar, hur det känns som om hjärtat ska gå isönder när man älskar själv så otroligt mycket och bara vill vara med sin pojkvän och fortsätta hålla ihop. Men jag tror inte du kan göra så mycket för han just nu. Mer än att säga till han att du finns där för han. ❤

#20 Bra att han tog tag i det och att det slutade väl.

Tyvärr är risken stor att det inte slutar väl om man inte får hjälp.

#0 Alltså, när din kille säger att han "inte känner något för dig" låter det mera som något som en deprimerad person kan säga till sin partner. Att det speglar hans känsla av "tomhet" som han beskriver. Jag undrar dock om det verkligen stämmer att han inte känner något för dig. Då skulle han nog göra slut med dig. Tänker lite såhär; om du till exempel skulle flytta ut så skulle det inte förvåna mig om han då inser hur mycket han egentligen känner för dig och hur mycket du ger honom. Om han inte skulle känna något för dig skulle han knappast vilja mysa och pussas med dig under nätterna

Låter som att han vill ha mer uppmärksamhet bara, för du har väl frågat honom om han fortfarande vill vara tillsammans med dig? 

Tycker däremot att du ska kräva av honom att han gör någonting för sin hälsa, för när man är inne i en depression tänker man inte normalt och förstår inte vad som är bäst för en. Det är jättevanligt att man sätter sig på tvären och säger "jag orkar inte" eller "jag känner inte för det.." Men det är hans ansvar att ta hand om sig. Och du kan motivera honom genom att säga att det verkligen gör ont i ditt hjärta att se honom ge upp på det här viset..

Han såg vad detta gjorde med mig. Ja grät hela kvällen, fick panik så sprang ut i regnet och bara grät… Även jag lider av misstänkt depression så detta gör inte saker lättare. Föreslog dock att vi skulle göra slut, men han verkade inte vela det… Föreslog även en paus, han sa "vill du det så gör vi det annars gör vi det inte"… Frågade min terapeut om detta och finns till och med ett ord för det, anhedoni. Läst på och det är exakt det han har.

Min man lider av depressioner och panikångest som går i skov. När han mår som sämst klarar han inte av mycket alls och när han mår bra är han som vem som helst, klarar inte av alla situationer, men i stort sett som vem som helst. Han går till läkare för detta men det är inget man botar utan det är så här att leva ihop med en människa med depressioner. Jag älskar honom för den han är med bra och dåliga perioder.

#23 Det kan vara bra att bryta ihop ibland också, att han ser att du inte kan klara av allt på egen hand. Men ni kom inte fram till att han skulle söka hjälp? Att din sambo mår på det här viset kan göra ditt tillstånd ännu värre också, ni behöver ju försöka tillsammans. Det är svårt att ha ork när man är deprimerad så det blir svårt för dig att hela tiden dra lasset och inte få någon bekräftelse, han måste ju försöka även om det inte känns som om han är glad. Då är det nästan bättre att han låtsas och ger dig bekräftelse för din, eller er, skull.

Det blir nog bättre, bara ni båda lägger den sidan till!

Han totalvägrar att söka hjälp. Han erkände att det bara är för hans tjurskallighet, och att han förstod att jag ville ställa det kravet. Men han vägrade. Tog mig 1 år att få honom till läkaren för ngt annat… Så har inte stora förhoppningar. Men vi kom fram till att vi ska försöka vänta ut det. Han ska försöka att skriva till mig, iaf skriva som vanligt osv, fråga ngn gång om vi kan ses (vi bor inte ihop utan bor väldigt dåligt avstånd) osv, och idag skrev han faktiskt godmorgon… Och samtidigt ska jag försöka tänka att detta går över, försöka stötta honom osv. Tack för alla svar!