Hej,

För många år sedan när jag var typ 16-17 år träffade jag en kille som då var ca 19-21 år. T låter precis som honom… Han sa samma saker…. Jag gav upp efter ett tag och gick vidare i livet. Träffade min man som jag nu har varit tillsammans med i 14 år och vi har 2 fina barn tillsammans… ❤️

Kanske allra bäst att "go with the flow" och leva i nuet? Han har ju i alla fall varit fullständigt ärlig med hur kan känner och att han inte kan lova dig något. Kanske du kan försöka att bara ha det mysigt och underbart så länge det just känns bra och du mår bra av att umgås med T? Om det känns bra just nu, i stunden, när ni är nära varandra. Ja då är det väl bara att köra på? :)

Slutar det med att någon av er inser att ni inte passa ihop så får det väl vara så, gör det inte det kommer han nog inse att det är ni två som skall hålla ihop och försöka se till att det blir så (du tycks ju redan känna så, därför jag skrev "att HAN nog kommer inse")

Han tycks ju vara bra på att kommunicera och känna efter på riktigt, så tror inte att du ska vara så himla rädd att han bara lämnar allt och drar/lämnar något oavslutat.

Om nu inte du känner att du måste ha ett definitivt svar för att må bra. Är det så så får du väl helt enkelt ställa dig in på att det kan blir ett nej för att han inte är redo. Du ska ju inte behöva gå runt och må dåligt av att inte veta, men ja, då är det ju bara att försöka gå vidare och se framåt.

Att du lämnade J var inget annat än rätt när du kände som du gjorde. Bra så ni båda kunde gå vidare.

Med tanke på att han blivit psykiskt misshandlad finns risken att du visserligen är den som får honom att "komma tillbaka till livet", men kanske inte är den som får hans hjärta att slå extra slag. Tiden får utvisa, och i och med att ni lär känna varandra kommer ni nog naturligt märka åt vilket håll det lutar. Men hopp finns.🙂

Garantier finns alldrig. Och inget varar evigt. Om du kan låta honom få känna sig fri även tillsammans med dig kanske det är just det som så småningom kan få det att funka även för honom? Njut nutiden och skjut framtidstanker ifrån dig ett tag. Kräv inga svar eller löften. Klasskompisar på dagen och mysa på natten med nån man verkligen gillar… Låter väl alldeles förbaskat trevligt!

Tack för alla svar! Det känns skönt att få lite tankar från andra perspektiv, då jag har samma tankar som bara cirkulerar runt hela dagarna. Känns bra att ni tror att det finns hopp åtminstone. Kanske borde jag som ni säger bara njuta av nutiden och inte tänka så mycket. Det är dock svårt att låta bli då jag är rädd att bli sårad. Att få T att känna sig även när vi är tillsammans låter som en bra idé. Frågan är väl hur jag ska kunna få honom att känna det. Jag är väldigt tacksam över alla svar jag får,  så fortsätt gärna diskutera! :)

Inte märkligt att känslan att vara rädd för att bli sårad kan komma. När man tycker så mycket om någon  och har en intim relation med någon då gör man sig sårbar, det ingår liksom i att älska någon.  För att leva livet får man ta den risken.  Och den finns där under alla omständigheter. Om du så skulle få honom att gifta sig med dig imorgon så kan det ta slut änddå och du kan bli sårad.

I din rubrik "kommer det att bli vi" ligger någonstans att du har en framtidsdröm/ett mål/ en mall du tycker ni ska in i/ en bild av hur det ska vara.  Försök intervjua dig själv om vart den bilden kommer ifrån och om den är jätteviktig.

UPPDATERING!

Nu har det gått snart 3 veckor sen jag skrev här och det har hänt massor.

För cirka 2 veckor sen så gick jag till hans hus, skickade sms och frågade om vi kunde prata. Han svarade att han ville se på fotboll och sen lägga sig tidigt och undrade om det kunde vänta tills dagen efter. Så dagen därpå går jag till hans hus igen (typ alla i min klass bor i samma hus som honom). Han hälsar glatt på mig, frågar hur läget är och så, men verkar inte vilja prata om djupa saker.

Efter ett tag går jag in i hans rum, sätter mig på hans sängkant och frågar ''vill du inte prata om det?'' Han svarar då att ''Nej jag tänkte mer på att jag har lite att göra och det passar inte så bra just nu . Och jag vet inte vad du vill prata om heller.''

''Om det här'' svarar jag.

''Vi har redan pratat om det här många gånger och det känns inte som vi skulle få nån lösning på det idag'' säger han.

''Det känns som du avvisar mig utan att säga det'' säger jag.

Då säger han att det börjar bli lite tjatigt. Att han faktiskt sover bättre själv osv.

Jag blir helt paff. Känner att han krossar mitt hjärta där och då.

När han sedan frågar vad jag egentligen menar med avvisande, och säger att det känns som att han egentligen inte vill att jag sover där och att han bara inte vågar säga det, och att jag tycker det är jobbigt att behöva undra om han avvisar mig. Att jag skulle uppskatta om han bara kan säga det om han inte vill fortsätta.  Sen verkar han ändra sig helt. Han säger då att det är klart han kommer vara ärlig, att han tycker det är mysigt när jag sover där och att jag alltid är välkommen i hans säng. Sedan kramar han om mig.

Dagen efter säger jag till min kompis att jag ska gå till affären efter skolan. T verkar ha hört mig fastän han går 20 meter framför mig. Han stannar upp och frågar om jag ska dit på en gång efter skolan, och att han också behöver handla. Så vi går tsm till affären, pratar och skrattar, har det trevligt.

Dagen efter det bestämmer jag mig för att ge honom en sista chans. Jag känner att jag inte orkar med det hela längre. Jag bestämmer mig för att verka totalt ointresserad några dagar och se om han själv hör av sig. Jag är medveten om att hör han inte av sig så är det over.

Så dagen efter undviker jag honom. Helt och hållet. Jag tar ingen som helst ögonkontakt med honom. Undviker att gå nära honom och hamna vid samma matbord i matsalen. Dagen efter det gör jag likadant. Han verkar då förstå, och jag ser i ögonvrån att han tittar lite på mig. (han sitter rakt framför mig i klassrummet).

Tredje dagen gör jag likadant. Han börjar nu försöka ta kontakt. Han tittar på mig, försöker få min uppmärksamhet osv.
På kvällen ska några till badtunnan på skolan. Det är mörkt ute och nästan alla i badtunnan har druckit. T sitter också där (nykterist). Alla börjar hångla med varandra och det blir väldigt konstig stämning när jag och T hamnar bredvid varandra och alla andra sitter och hånglar. T pratar med mig. Han sätter sig närmare och närmare, våra armar nuddar varandra. Väldigt diskret så nuddar vi varandra mer och mer. Men inte mer än så. Efter 3 dagar så pratar jag tbx till honom och kollar honom i ögonen igen. Sedan går vi hem och det tar knappt 15  min innan T har hört av sig till mig. Han skickade ett sms ''Haha herregud vilken  kväll''. Så vi messar lite och säger sen gonatt.

Nästa dag är det bastu. Min kompis som sitter mellan mig och T (och vet om hela situationen) reser sig, sätter sig på andra sidan och knuffar in mig mot T. Först har vi ett mellanrum på 20 cm men sedan sätter vi oss allt närmare varandra. Tillslut nuddar våra armar varandra, och benen. Sedan lägger han sig ner och lägger benen bakom mig, så att jag lutar på hans ben. 

Dom senaste 2 veckor har sett ut som så att jag har verkat mycket mindre intresserad. Vissa dagar kollar jag knappt på honom. Medan T har visat väldigt mycket intresse. Till och med offentligt (ganska diskret dock). Under föreläsningar när han suttit framför mig har han vänt sig om och tittat på mig. Han följer efter mig ibland, stället sig nära mig, pratar med mig osv.

Denna veckan var jag i hans hus en hel kväll. Han var ganska tydlig med att han ville att jag skulle sova hos honom. Han sa det inte, men han hade ett tydligt kroppspråk. Enligt min kompis stod han tydligen och väntade lite i hallen efter att han hade sagt gonatt och tittat mig djupt i ögonen. Men jag gick inte till hans rum. Ville att han skulle fråga. Jag var för osäker.

Nån dag senare hörde jag av mig till honom på kvällen. Jag frågade om han ville komma hit och sova men han sa att han redan låg i säng. Sedan skrev han ''vi kanske kan sova i helgen''. 

I förrgår var jag i hans hus. Han stod och borstade tänderna på kvällen. Jag gick rätt in, rätt fram till honom, kramade om honom. Han blev lite paff, kramade tbx, sa att ''jaha du var bara kramsugen'', släppte mig efter 3 sekunder och sen gick jag därifrån.

Så dom senaste dagarna har han fortsatt visa mycket intresse. Han var ganska tydlig med att han ville umgås under helgen. Men igår (fredag) när alla andra skulle hem på höstlov så skulle bara han och jag vara kvar på skolan. På eftermiddagen skulle han och jag köra bort nåt från skolan. Vi pratade och skrattade. Handlade tillsammans. Han petade mig i sidan, kollade mig djupt i ögonen osv.

Men när vi skulle gå ifrån varandra sa han ''Vi kanske hörs eller ses sen. Eller nästa vecka. Isåfall hadeeee''. Jag sa lite kallt ''hejdå'' tillbaka och gick hem till mig. Hoppades på att han skulle höra av sig. Jag ville inte fråga honom. Ville att han skulle ta initiativet. Så jag väntade hela kvällen. Men han hörde aldrig av sig.

Idag åker han hem på höstlov. Skulle så gärna vilja se honom. Men jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte var jag har honom. Varför har han plötsligt blivit SÅ intresserad, att till och med klasskompisar har lagt märke till det, men vill ändå inte riktigt sova tillsammans? Om han nu ''bara'' vill vara myskompisar, varför hörde han inte av sig igår? Varför tog han inte sin chans?

#7 För att han inte vågar kanske. Han har ju varit med om ett förhållande som gjorde honom rejält illa. Så kanske att han vill ha närhet, men att det samtidigt skrämmer honom. "Tänk om det visar sig att hon är som mitt ex?" kan ligga i hans bakhuvud fast han medvetet känner att det inte kan vara så.

#8 Hmm det är möjligt. Men jag förstår inte vad han är ute efter. Dom senaste 2 veckor har det känts som att han VILL ha nåt seriöst. Att han bara vill ta det lugnt. Varför skulle han annars visa så mycket intresse? En annan tanke som slog mig idag var att kanske är det inte bara han som behöver tid, utan kanske ville han att jag helt och hållet skulle komma över mitt ex Jesper som jag gjorde slut med för ganska exakt en månad sen. Kanske vill han inte stressa in i nåt. Kan det vara så, eller har jag för stora förhoppningar när jag tänker så?

#9 En månad? Ah, ja det kan vara bra att ta det lugnt då.

Istället för att analysera hans avsikter och varför han gör si eller så, fundera på hur länge du skulle orka vänta på ett klartecken från honom. Nog kan han vara en superfin kille, men om du inte känner att du skulle orka med ovissheten i flera månader så får du göra det som känns bäst för dig.

Min kompis hade en kille på g som efter ett år inte kommit över sitt ex. Dem hade ett halv-förhållande där han inte ville binda sig men ändå ville vara henne nära. Efter 6 månader sa hon stopp. Han fortsatte att vilja ha kontakt, men hon kände att dem stod helt still och orkade inte mer.

Jag tycker ändå att det låter som att det gått fort. Sakta ner själv och låt honom få den tid han behöver. Ni har känns varandra i 3 månader och du har varit singel i 1. Det är kort tid. Pusha inte.

Jag tycker ni har vettiga diskussioner. :) Jag följer nyfiket tråden för fler uppdateringar om hur det går för dig moonii!

Jag tycker personligen att detta är en enda soppa för dig. Min första fråga är om du gjorde slut med Jesper för denna T? Jag kan inte svara på om det någonsin blir ni. För det verkar som att killen är osäker på något. Och du verkar för på. Ta och lugna dig först. Sen tar du och pratar med T och försöker få någon rim och reson. Om han ska hålla på att ha dig som myskompis så är det bara tacka för dig. För då kommer han troligen vela i evigheters evighet och krossa ditt hjärta både en och två gånger.

Nu när ni säger det… Det kanske har gått för fort alltihopa.  Det har faktiskt bara gått en månad sen jag pratade med T om hela situationen och berättade att jag började få känslor för honom.

Jag har ju redan sen dag 1 på skolan haft ett öga på T. Och kanske känns det så mycket längre i mina ögon, eftersom utbildningen är väldigt intensiv och vi inte bara ser varandra i klassrummet på dagarna, utan även sover i samma tält osv. när vi är ute på paddelturer, fjällvandringar osv.

Jag gjorde slut med Jesper av flera anledningar. Jag hade varit tillsammans med honom i knappt 2 månader när jag började skolan. Redan första dagen fick jag upp ett öga för T, men försökte få det ur huvudet eftersom jag hade en pojkvän och det kändes fel mot honom. Men desto längre tid det gick, desto bättre lärde jag känna T och utvecklade känslor för honom - Samtidigt som mina känslor för Jesper började tina bort. Plötsligt insåg jag att det faktiskt fanns killar som delade mina största intressen. Friluftsliv, djur & musikspelande. Något jag saknade med Jesper. När T dessutom fanns där när jag kände mig som mest sårbar dvs. när han hjälpte mig komma över min rädsla och hoppade med mig in i forsen, så insåg jag att jag inte kunde ha det som det var. Så ja, jag gjorde slut med J pga. T. Men inte bara därför, utan även för att det inte längre kändes bra mellan mig och J.

Jag har dock kommit över J för länge sedan. Om jag ska vara ärlig så har jag enbart känt lättnad sen jag gjorde slut. Jag har egentligen inte ens saknat honom det minsta.

T verkar inte vilja prata om vad vi har. Han säger att han själv inte vet vad han vill. Jag vill inte heller skrämma bort honom genom att hela tiden gå och prata med honom, då ha senast sa att det började bli lite tjatigt.

Jag tycker du gjorde rätt i att göra slut med J när det inte kändes riktigt rätt. Speciellt när du blivit kär i någon annan. Angående T ska du nog varva ner lite, skippa förväntningarna och låta tiden avvisa om ni kan bli någonting. :) Vad jag förstått det på honom så är han nog rädd för någonting seriöst just nu och att du inte visar ditt rätta jag riktigt när du är orolig och lite "på". Men det är ju lättare sagt än gjort att inte vara när man är kär och lever nära inpå varann, men försök slappna av, är mitt tips. :) Då kommer han säkert till dig. Och märker du sen att han aldrig reder upp sig så har du i alla fall gjort ditt! Lycka till!

# 15 Du har så rätt. Jag har nog varit alldeles för på. Jag försöker ta det lugnt och tänka på annat men det är skitjobbigt när han inte hör av sig nu när det är höstlov. Har inte hört nånting från honom. Igår var jag nära på att skicka ett sms, men lyckades hejda mig själv.  Inte van att inte se honom på så länge. Saknar honom så.

Men jag ska inte höra av mig. Det är hans tur att höra av sig nu! Tänkte försöka få honom att sakna mig denna vecka. Tack till er som svarar! :)

Usch, jag förstår dig verkligen! Känner absolut igen känslan av att vilja höra av sig och bara lääääängtar efter att den andra ska göra det. Det är synd att han verkar så rädd och kanske blir det till och med så att hans rädsla går i överhand och det inte blir någonting utav det alls, men du får hålla tummarna! Jag hejar på dig. :)

UPPDATERING!

Nu har det gått 2 veckor sen min senaste uppdatering. Känns som det hänt massor, men inget direkt nämnvärt. Det är egentligen framförallt dom senaste dagarna som  det har hänt något. Förra veckan började T bli allt mer fysisk på dagarna. På innebandy rör han mig mer, lägger armen på min rygg om vi kommer nära varandra så vi ''inte krockar'' osv.  Han har själv ''klappat'' mig på ryggen några gånger förra veckan. I torsdags hade vi haft ett kvällspass på sjukvården som jag varit orolig för. Jag jobbade i samma grupp och efteråt kom T fram till mig och klappade mig på ryggen samtidigt som han sa ''det gick ju bra''. Det stod klasskompisar runt omkring men helt naturligt så kramade jag om honom. Skickade även ett sms ''Tänker på dig''. Då svarade han ''Har också tänkt en del. Vad mycket som ändrades efter vi låg med varann''. Jag svarade bara ''ja…'' för att jag var osäker på på vilket sätt han menade. Då skrev han bara ''I don't know''.

Det känns som har vill ha fysisk kontakt. 

Idag hände det massor… Vi skulle på städuppdrag i skolan. Det hela började med att  T nöp mig i armen. Jag nöp tbx och vi började småbråka lite. Sedan skulle vi städa i duschen och det slutade i vattenkrig. Han tryckte in mig under duschen och hotade att sätta på vattnet. Sen skulle han kasta en vattenhink på mig men jag kramade honom bakifrån, så när han häller över huvudet så får han det mesta i nacken.  Det var länge sen vi skrattade så mycket som idag. Hela dagen har vi retats med varandra. Försökt kasta vatten på varandra, sprungit efter varandra med en vattenflaska, nypit varandra, klämt mig fast vid honom osv. Jag bestämde mig för att försöka kyssa honom efter innebandyn idag. När innebandyn tog slut och T tar fram sin vattenflaska och ska låtsas hälla över mig, tar jag en annan vattenflaska och springer efter honom i mörkret. Jag ville så gärna få tag i honom, kyssa honom och sen ta konsekvenserna. Jag vill veta vad han skulle göra. Men han var för snabb för mig och sprang in. 

Jag vill så gärna kyssa honom. Har velat det hela veckan. Frågade förra veckan om han ville gå en kort promenad på kvällen. Han svarade ja, men när vi väl skulle gå var han för trött så han hade redan gått och lagt sig och sa att vi kunde gå en annan dag istället. Vi får se dom närmaste dagarna. Det känns kul nu när vi retas med varandra som småbarn haha. Hoppas på att få en bra möjlighet att kyssa honom denna vecka och hoppas bara att han inte stöter bort mig.

Tråkigt utan respons….

Nu är det över iallafall. Tror jag.  Det lilla hoppet som finns kvar kommer nog aldrig lämna mig. Men jag är förbannad och arg. Och han med.

Åh, vad tråkigt :/

Åh vad tråkigt , vad hände ?

Jag drack för mycket i fredags. Var hos några killkompisar. Den ena killen som jag pratat med om T börjar fråga hur det går, inför en annan kille som är kompis med T. Jag vet att han vet om att jag tycker om T men jag har aldrig pratat med honom om det. Min kompis är full och berättar en massa och tillslut inser jag att det är lika bra att berätta allt som händer mellan mig och T.  Dom försöker ge mig råd. Säger att T håller på att leka med mig och att jag borde gå och prata med honom. Så jag går till hans hus. Alldeles för påverkad. Jag hade 2 timmar innan messat honom ''vill du träffas?'' men inte fått nåt svar. Så när jag kommer dit ser jag att han tar fram mobilen och väntar på att han ska svara. När han efter en halvtimme fortfarande inte svarat messar jag till honom:

''Nu får du följa med ut och prata.''

Han svarar: Nej.

'' Fan vad feg du är. Du vågar inte ens säga det face to face''

Han svarar: Jag vill inte. Bli inte otrevlig. Precis det här jag verkligen inte ville ha… Du fattar ingenting, vad jag gått igenom i allt. Sitter här och har trevligt och kommer inte gå ut för nåt sånt. Fan.

''Du kan säga hur du känner istället för att låta mig gå och undra. Jag vet att du har det jobbigt och jag försöker ge dig tid men det tär på psyket att inte veta var jag har dig överhuvudtaget.''

Han svarar: Kommer inte ta diskussion såhär. Inte en chans. Hatar de här, du sätter mig i samma situation IGEN. Berättar en annan gång. Inte nu.

Jag svarar inte på hans sms. Gick där ifrån och tillbaka till killkompisarna. Vi satt och prata om T typ hela kvällen. Fick råd från killarna vad jag skulle göra och så men enligt killarna så är det kört. Får även höra att T har sagt till hans kompis för cirka 2 månader sen (nån vecka efter att jag hade berättat för honom att jag var kär i honom och efter vi hade haft sex) att T inte tycker om mig, att han är trött på mig men inte vågar säga det till mig.

På morgonen skickar T sms: Trodde de var mellan oss. E berätta det var de enda ni snacka om igår. Fuck it.

Jag svarar '' Ja dom fick mig att inse att det ändå aldrig kommer bli nåt. Jag sitter inte i en liten ask som du kan plocka fram när du har lust för det. Jag har också känslor.''

På eftermiddagen har han fortfarande inte svarat och jag skickar ett sms till '' Skönt att åtminstone få höra från någon annan att du är trött på mig och inte gillar mig, men att du är för feg för att säga det till mig. Hoppas du njöt av att leka med mina känslor.

Han svarar då ''Du förstår ingenting. Glöm det, gå vidare och försök hålla god ton/syn på allt. Det är 1 år skola kvar. Så tänker jag och jag skiter i vad andra tycker.

På kvällen får jag ångestkänslor och skickar tillbaka ''Jag är ledsen att det blev som det blev. Jag var alldeles för påverkad. Förlåt.''

Han har inte svarat. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har aldrig hatat mig själv mer. Jag är arg på honom samtidigt som jag förstår honom. Jag vet inte vad jag ska göra. Vill att allt ska bli som förut. Jag har bara gråtit och gråtit. Han skrev att jag skulle glömma det och gå vidare. Jag vill inte att det ska vara över….

Ledsen över allt som hänt. Men försök att inte hänga upp dig för mycket på honom (även om det är skitsvårt). Jag tror att det är bäst för dig att gå vidare då han inte verkar vara redo att ta något steg åt något håll alls just nu. Lev vidare ditt liv så kommer han tillbaka in i det när han känner sig redo. Då kommer ni ha mycket bättre förutsättningar också. Ta hand om dig 🌺

Tråkigt att höra, samtidigt inte oväntat. Han har sagt att han inte vill prata om det, han har sagt att han inte vill ha ngt seriöst. Sen har du tolkat sönder hans agerande. Vill en person vara med en så kommer de anstränga sig för att det ska hända, den här killen har inte gjort det. 

Du hittar ngt bättre om ett tag :)

Jag vill bara säga en sak; DET ÄR INTE DITT FEL!!! Beskyll inte dig själv för vad som har hänt, du kunde inte ha gjort någonting bättre, för han ville/vågade uppenbarligen inte gå längre. Inte ens det ni hade som var kul kunde han ju hålla. Nej, du skonar dig själv en massa jobbiga känslor genom att släppa honom, även om det känns ännu mera skit nu. Tänk dig ett helt år där du hade fått gå runt och "jaga" och undra vad han vill. Nu har han gjort sitt och du kan glömma honom och hitta kärleken någon annanstans. Kram på dig, du är BRA, och det är hans förlust.

Tack för era fina svar!

Nu har det gått lite mer än en vecka och det känns som det blir jobbigare och jobbigare för varje dag. Det gör så ont. Första 2 dagar låtsades T som ingenting hade hänt. Han var väldigt pratglad och det kändes nästan som han ville visa mig att han inte brydde sig om mig. Men sen vände det. Hela veckan har han suttit och kollat ner, bara suttit helt tyst, undvikit mig och hörde att han även låser in sig på sitt rum hela tiden. Han har varit extremt nedstämd denna vecka. Jag tror jag inte riktigt insett hur mycket jag faktiskt har sårat honom. Jag bröt hans förtroende. Först genom att prata med andra om honom trots att han trodde det var mellan oss och sedan gjorde jag det han absolut inte ville: pressa honom. Och sedan skriva elaka saker. Jag skäms. Jag ångrar allt så mycket att jag skulle göra vad som helst för att spola tillbaka tiden och göra om saker. Men gjort är gjort. Och han skrev ''glöm, gå vidare'' och det gör så fruktansvärt ont. Det är som att jag inte tagit det på allvar förrän nu. Det är nu jag inser att jag rivit upp hans gamla sår och att han aldrig kommer vilja ha mig tillbaka. Han litade på mig. Det var det som var hela grejen mellan oss. Tillit och förtroende. Och nu är det borta.

I fredags skickade jag ett sms:

Vill att du ska veta att jag ångrar det som hände förra veckan. Jag har några vänner som jag bollar med ibland för jag skulle gå sönder om jag skulle hålla allt inom mig. Jag behöver prata om saker. N och jag har pratat om personliga saker och han vet att det är privat. När han fick i sig för mycket alkohol drog han upp det och E fick veta mer än jag ville. Men vi snackade aldrig skit om dig. Folk ser. Folk märker. Rykten sprids fortare än man tror. Du sa själv att det är omöjligt att hålla hemligt och att du inte brydde dig om folk visste. Så efter för mycket alkohol tog jag deras råd att prata med dig. Jag ångrar mina handlingar. Men när jag fick höra att du själv sagt att du inte gilla mig, var trött på mig men att du inte våga säga det till mig blev jag förbannad. Jag vet inte vad jag ska tro längre. Jag trodde det var nåt mer mellan oss än så. Jag saknar dig och hade jag kunnat spola tillbaka tiden och gjort om vissa saker hade jag gjort det. Hoppas du kan förlåta det jag gjorde. Jag borde vetat bättre.

Han svarade aldrig. På nått sätt hade jag hoppats på att det skulle göra nån skillnad. Att han skulle prata med mig, reda ut det och sen glömma det som hände förra veckan och fortsätta som innan.

Än vill jag inte sluta hoppas på att det nån dag kommer bli som förut. Jag kan inte sluta hoppas. Trots att han skrev att jag skulle glömma och gå vidare. Det gör så ont. Jag ångrar det så. Jag borde aldrig pratat med andra om det och jag borde aldrig pressa honom så. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hela min kropp skriker efter att gå till honom och bara krama om honom. Men jag får inte. Jag kan bara hoppas att han förlåter mig och att han är villig att ge det en andra chans. Är det dags att inse att det aldrig kommer bli så? Eller finns det hopp än, även utanför mitt huvud?

Skulle vara enormt tacksam för svar. Jag känner mig så fruktansvärt ensam och jag vet inte längre vart jag ska ta vägen. Det går inte 20 sekunder utan att jag tänker på honom.

Jag kan känna igen mig i hur du känner. Att känna sig helt ensam och inte veta vad man ska göra alls. Försök träffa någon god vän och prata om det hela, bara att känna att någon finns där gör väldigt stor skillnad. Att du reagerade när hans vän sa att han berättat att han inte tyckte om dig är väldigt logiskt, sedan om han menade det eller inte vet nog ingen förutom honom. Jag kommer själv ihåg att jag knappt kunde förmå mig att göra någonting, men att se på någon rolig serie eller nåt sånt kan lätta upp och göra att man kommer av sig i sina tankar. Om du klarar av att vänta ett litet tag tror jag absolut att han går med på att ta en fika och bara prata igenom det hela med dig om du går fram till honom i skolan och frågar. Det är otroligt skönt att få prata igenom något och om inte annat få ett lugnt avslut.
    Det finns så otroligt många andra killar där ute i världen, även om du nu känner att du aldrig kommer träffa någon annan så är det inte sant, jag själv var helt övertygad om att jag aldrig skulle träffa någon sån igen och alltid vara ensam pga v hur jag är men jag har märkt att det finns många snälla killar därute. 

En sak jag tror du ska försöka låta bli nu är att smsa och berätta om dina känslor och hur du tänker, det är så otroligt svårt att förstå en människa genom text och ofta blir man missuppfattad. Dessutom så väcks en människas empati på ett helt annat sätt när man ser den andras ansikte, om du skriver att du mår dåligt över att ni inte kan prata igenom det hela kommer han inte uppfatta dina riktiga känslor en uns på samma sätt som om du skulle stå framför honom. Så om jag var du skulle jag ge honom lite tid och sedan fråga om vi inte bara skulle kunna prata igenom det som hänt, så det slipper kännas så jobbigt att ses varje dag.

Alkohol och dess bieffekter =/ 
Man reagerar och agerar innan man hinner tänka två gånger på vad det egentligen är man gör.

Att du pratat med andra är ok och förståeligt. Som du säger, man går sönder av att hålla saker inom sig. Det ska du inte klandra dig för. 

Men, nu får du låta dig själv sörja precis som man gör vid alla uppbrott. Fokusera på dig och ta hand om dig själv. Bryt med killen. Inga mess, inga samtal osv. Förstår att det är jättesvårt när ni lever inpå varandra dock :(

Jag tycker också du ska sluta ge, ge och ge. Samla all kraft du har till att inte höra av dig till honom. Och skulle han komma FRAM till dig och vilja prata, be om förklaring, vad som helst, så säg bara som det är. "Jag var kär och agerade efter det". Typ. Att berätta för någon att man är/var kär är något kraftfullt tycker jag.. Om inte annat kommer det få honom att tänka, kanske. Jag vet inte. Men försök vara stark och låt honom komma nästa gång, om han nu vill det. Och låt honom för sjutton inte leka med dig!!! Du får inte bli en sån person som låter sig bollas runt med. Försök vara självständig, det kan du! <3

Jag tycker att du ska försöka släppa det, hur svårt det än är! Jag har varit i samma sits (typ) och det är otroligt svårt att släppa sånt, men det GÅR. 
Så köp dig glass (om du nu tycker om glass) och choklad (om du nu tycker om choklad) och gråt ut hos en vän, det är det allra bästa man kan göra!

Det gör ont att höra andra säga att det enda alternativet jag har är att gå vidare.
Jag kan inte. Jag vill inte…

Han har börjat prata med mig den här veckan. Det är fortfarande konstig stämning mellan oss men han försöker iaf låtsas som ingenting har hänt. Åtminstone offentligt för att det inte ska märkas i klassen. På innebandyn har vi roligt. Vi skrattar och han pratar med mig. Jag vet att det troligtvis är önsketänkande men ibland känns det som att han ångrar att han sa att jag skulle gå vidare. Men att han inte hör av sig för att han tror att det är för sent nu när han redan sagt att jag skulle glömma och gå vidare. Det var ändå något han skrev medan han var förbannad och innan jag skickade förklarings smset. Jag vet inte. Som sagt, det kanske bara är önsketänkande. Men det är även den tanken som gör att jag har så svårt att gå vidare. Det känns som det finns hopp kvar och sålänge det finns hopp kvar kommer jag inte kunna släppa det. Alla säger åt mig att jag inte får höra av mig till honom men just av den här anledningen undrar jag om det kanske är bra att gå till honom och fråga om han vill reda ut det. Kanske fråga om han verkligen inte känner något, och att om han verkligen inte ser nån chans till att det kan bli som förut, att han då måste säga det face to face att han vill att jag ska gå vidare.

Vad säger ni? Är det en dålig ide? Kan det ligga nånting i det jag säger eller är det bara mina tankar som spökar? Kan det hjälpa att försöka prata om det eller kommer jag bara göra allt värre då?

Du har förklarat. Finner han inget intresse i att lösa så är det bara gå vidare. Risken är att det bara blir ännu jobbigare. Det är inte kul att släppa en man är kär i. Men ibland måste man för sitt bästa.

Jag tycker nog att du ska ge honom lite mer tid innan du frågar om han vill prata om det. Jag kan förstå att det är frustrerande och att det känns som att det har gått lång tid redan, men det har ju faktiskt bara gått några dagar och han kanske behöver några veckor på sig för att smälta det som har hänt och fundera på vad han egentligen vill. Låt honom ta initiativet, annars kanske risken är att han känner sig mer och mer pressad och det gör att han stöter bort dig även om det kanske inte är vad han egentligen vill. Vissa behöver bara lite mer tid än andra för att komma underfund med sina känslor.

#34 varför prata mer om saken? Det börjar bli uttjatat, han vill inte och det är inte mer med det. Hon har bett om ursäkt för sitt utbrott och kan inte göra mer.

Jag hade gett det en vecka minst, hade han mer och mer börjat försöka bete sig som innan allt hände så kanske du kan ta kontakt. Men egentligen tycker jag verkligen att du ska släppa honom! Det är jätte svårt, jag vet! Men det GÅR! Jag släppte personen som jag inte trodde skulle gå att släppa (han fanns alltid där i tankarna även i andra förhållanden), men tids nog gjorde jag det, och nu har jag träffat någon jag inte BEHÖVER släppa, för han finns alltid där!

Nu har det gått 9 månader sedan jag startade denna tråd. Tänkte att det vore kul för er som har följt med en uppdatering.

Efter jullovet, alltså i Januari, började han visa intresse igen. Framförallt de 2 första dagarna. Han pratade med mig. När jag åkte omkull med snöskotern stod hela klassen och tittade på, och han var den enda som körde fram mot mig, satte sig bredvid mig, la handen på min rygg och frågade hur det gick. Den kvällen pratade vi en hel del, bara om allmänt, men det kändes så skönt. 

Sedan har det gått fram och tillbaka under några månader. Ibland visade han intresse, ibland ignorerade han mig snarare. Det var som att han inte ville vad han visste. Jag har varit väldigt avvaktande. Det var ett tag som jag var helt säker på att det skulle bli vi igen då han visade så mycket intresse. Så en dag skickade jag sms och frågade honom:

Tänker du på mig ibland?

Oj… Förvånad över dit mess. Alltså visst har jag tänkt på de vi gjorde, o vad som hände då och efter.

Okej…

Va undra du på?!

Om du ångrar nåt?

Ja och Nej.

Okej. Jag saknar dig ibland.

Joo. Jag vet inte vad jag skall säga. Det blev som de blev, gjort är gjort men inte glömt. Positivt o negativt. Men jag tycker det är nu rätt neutral känsla och socialt.

Okej. Märker ju att du beter dig annorlunda. Både bra och dåligt. Är det något eller tänker du bara släppa det?

Jag beter mig som jag känner mig :) De kommer ju aldrig bli mer än vänner, så få inga förhoppningar…. Men att dra sig undan o undvika hjälper inte.

Först DÅ gav jag upp på riktigt. I april. Flera månader efter alltså. Jag hade sålänge hoppats på att det skulle bli vi igen. Men där och då gav jag upp. Visade absolut inget intresse till honom, och även han slutade. Vi har mer eller mindre ignorerat varandra sen dess. Däremot har han försökt jävlas med mig.  För nån månad sen så satt jag bak i en bil. Han kommer fram emot mig, tittar mig i ögonen och säger ''Jag vill ha en kram'' samtidigt som han lutar sig över mig, tar hans vattenflaska bakom mig, flinar mot mig och går iväg. När vi fick i uppgift att sätta upp saker så bad jag honom ställa sig på räcket bakom mig och knyta fast nåt längst upp. Då nyper han mig i axlarna medan han går upp och trycker sedan skrevet mot min rygg. 

Jag har verkligen insett vilken douschebag han egentligen är. En extremt självgod kille som vill ha allas uppmärksamhet och tycker att han är så speciell. Jag har även fått reda på att han ljugit om vad han varit med om. Han påstod att hans ex hotade med att ta självmord om han skulle göra slut - och därför var osäker på om han ville ha en relation. Via via fick jag reda på att det är tjejen som hade gjort slut med honom. Han har ljugit mig rätt upp i ansiktet för att få mig att tycka synd om honom.

Så, visst saknar jag honom fortfarande ibland, men så fort jag tänker tillbaka på vilken idiot han egentligen är så inser jag att jag klarar mig fint utan honom. Och idag kan jag faktiskt med självrespekt säga:

Även om han skulle vilja, så skulle jag aldrig, aldrig, aldrig nånsin vilja vara med honom igen. Aldrig nånsin.

#37 det låter som att du verkligen hade tur där att du fick reda på sanningen! Och nu har du ju dessutom fått ett avslut, vad skönt

Åh, ja vilken skitstövel!! Glad att du sett mer av hans riktiga sidor. Tänk vilken fantastisk kille det finns där ute som väntar på dig någonstans, så lycklig du kommer vara att du inte lagt mer tid på denna idiot. :) <3

4 månader sedan mitt sista inlägg. Mer än ett år sedan jag skrev mitt allra första inlägg och bad om hjälp.

Gissa vad…. Jag föll dit igen. Efter sommarlovet visade han mycket intresse. Han råkade försäga sig att han stalkat mig på facebook trots att vi inte ens var vänner där. På en skolfest såg han mig och en kille från skolan kyssa varandra bakom huset. Han gick fram och tillbaka 6 gånger, alltså gick förbi oss 12 gånger. Det var då jag insåg att han faktiskt var svartsjuk och ville ge honom en sista chans. Så en dag skickade jag ett meddelande och frågade om han ville hjälpa mig med företaget. Och det gjorde han. En kväll kom han över till mig och så satt vi och pratade om allt möjligt i nån timme.  På kvällen hintade han om att han ville sova hos mig, och då började vi prata om oss. Där och då sa han att han inte kunde ha nåt seriöst pga. kaos i vardagen. Men jag var överlycklig över att han på sätt och vis hade sagt att han faktiskt var intresserad. 

Så jag la till honom på facebook och började chatta med honom. Det blev mer och mer öppna konversationer, och till slut frågade han om jag ville komma till honom och sova hos honom. Och det gjorde jag. Känslan av att vakna upp mitt i natten av att han håller om mig var så fantastiskt så jag kan inte ens beskriva det i ord. 

Vi fortsatte chatta, men allt oftare började vi tjafsa lite, trots att vi sa att vi skulle lägga det som hade hänt bakom oss. För 2 dagar sen fick jag höra att en tjej i klassen sovit hos honom, och frågade då om han ligger med andra tjejer. Han svarade att han inte gjorde det, och frågade om jag trodde det. När jag sa att jag misstänkte det men inte ville dra egna slutsatser så blev han förbannad. Jag sa att jag tyckte det kanske vore bra att komma överens om något, då han ändå hade sagt att han inte ville ha nåt seriöst. Då kom snacket igen om att han var en fri man, hade fritt liv osv.  Han sa att han bara varit med mig på länge nu, men att han kan försvinna fort och lika gärna kunde ändra sig imorgon.  Så jag frågade om han skulle bry sig om jag låg med andra killar. När han sedan svarar ''Nope inte det minsta. Skulle jag avväga att strunta i dig?! Nja kanske.'' så inser jag att det här inte kommer funka.

Idag skickade jag ett meddelande. ''Det här funkar inte. Du vet att jag inget hellre vill än att somna i din famn. Men inte såhär. Jag kan inte vara med nån som inte bryr sig ett piss. Så är det bara.''

Det enda svaret jag fick var ''Ok.''

Åh jag lider med dig!!! Och förstår att du vill så gärna! Jag hoppas av hela mitt hjärta att du struntar i honom nu, han är en riktig SJÄLVISK och rädd liten pojke.

Du får gärna uppdatera oss hur det går. Dethär va spännande att läsa, lite som en bok. Fast såklart är det inte kul för dig och det måste vara hur jobbigt som helst… Hoppas verkligen allt löser sig hyfsat smärtfritt. Även fast känslor aldrig är smärtfria.

Usch, jag tycker så synd om dig. Han leker verkligen med dina känslor. Dags för honom att ta lite ansvar tycker jag. Hoppas allt ordnar sig för dig och att du kommer att hitta någon som är bra för dig och känna den där fantastiska känslan med någon som bara har ögon för dig!

Han klarar antagligen inte mer än att ha KK-relationer (helt på sina egna villkor) just nu och är dessutom opålitlig. Det vore inte mer än rätt om han hittade någon som betedde sig likadant mot honom när han började få djupare känslor. Det kanske skulle få honom att vakna till och inse vad han sysslat med.

Du är värd bättre!

usch, jag känner igen mig såå mycket i detta!

För drygt två år sedan hände ungefär samma sak med mig. Hade en kille och det förhållandet hade väl varat i nästan ett år, men det var allt annat än hälsosamt. Vi velade fram och tillbaka hela tiden, och en gång sa han något i stil med "Jag mår psykiskt dåligt just nu… Så kanske ligger med någon annan, men det är inte otrohet eftersom du vet om det".

Efter ett tag började jag ta upp kontakten mer och mer med en gammal vän, låt oss kalla honom D.

D och jag började prata mer och mer, skypa osv, då vi hade många gemensamma intressen. Jag började få känslor för honom, vilket gjorde att jag tog steget och dumpade A.

Efter att D och jag pratat under några månader bestämde vi oss för att träffas för första gången. Han lagade mat till oss båda och efter det stack vi till skateparken, då det var en av hans hobbies.

Efter det satt vi bara en stund vid hans dator, lyssnade på musik och sjöng tillsammans till de texterna vi kunde. D hade verkligen allt. Snyggt utseende, smått sadistisk personlighet men kunde samtidigt vara gullig på sitt egna unika sätt. Vi började retas med varandra och jag låtsades tjura och gick och satte mig i soffan. Han la sig över mig och började kittla mig(eller satt jag över honom? Jag minns inte haha).

Till sist hotade jag med att jag skulle bita honom ifall han fortsatte. Han kittlade mig ännu en gång, och jag satte tänderna i hans hals vilket resulterade i att han började andas tungt. Efter att det upprepades några gånger blandade jag även in kyssar och sen slutade det upp med att vi låg med varandra… Två gånger, tror jag?

Efter det skulle jag ta tåget hem igen, då mina föräldrar bara ville att jag skulle stanna där över dagen.

Några veckor gick, och till sist sa jag att jag var intresserad av D, och han svarade med att "Jag skulle kunna tänka mig ett förhållande med dig med. Men isådanafall efter sommarlovet"(Jag skulle ändå vara bortrest under den tiden, så förstod varför han ville vänta).

Vi sågs två gånger till innan jag åkte utomlands, och skypade under nätterna när jag var iväg. Men då hade vi även hans vän L och min vän J i samtalet, då jag inte ville att det skulle vara allt för uppenbart att jag saknade honom(vilket det nog va, höhö)

Men han började prata mer och mer med J, vilket gjorde mig paranoid. Efter ett tag frågade han varför jag höll på och betedde mig som jag gjorde och jag svarade med "Vad tror du" och hans svar var något i stil med "Om det är vad jag tror så kan du lägga av direkt. Du har blivit så tråkig och jobbig på sistone"

Men jag, precis som du ts, vägrade ge upp.

Så jag försökte spela svårfångad, och jag inbillade mig själv att det funkade. Men det var bara han som lurade in mig i sitt nät igen.

Till sist bröt vi kontakten, men har nu tagit upp den igen efter något års uppehåll. Vi pratar inte mycket, bara några rader då och då och något samtal. Vi pratade om vad som hade hänt, och han bad om ursäkt för sitt beteende. Han hade själv gått ut ur ett seriöst förhållande då, och kände ingenting. Min gissning är att han använde mig för den fysiska kontakten och för att försöka gå vidare.

Visst, våra historier är väl inte så lika, men jag kan se några kopplingar i dem. Jag vet hur svårt det är att gå vidare, jag själv hamnade i en svacka efter den här händelsen men nu är jag mycket starkare och har lärt mig av händelsen.

Jag kommer fortfarande ihåg allt och har fortfarande minnena kärt, även fast det aldrig kommer bli vi. Efter många om och men kom jag över honom, och nu har jag istället en relation med en tjej sen åtta månader tillbaka. Jag vet vart jag har henne, hon litar på mig helt och jag känner inte alls samma begär av bekräftelse längre, vi behöver inte sitta i telefon i timmar för att det ska kännas okej. Utan istället pratar vi mer på kvällarna och somnar med varandra i telefonen haha.

Så vart vill jag komma med den här stora muren av text? Det sårar, så oerhört mycket. Men tiden läker alla sår, även om såren lämnar ärr så är det en erfarenhet som -förhoppningsvis- kommer göra dig starkare! Håll ut och många styrkekramar till dig!