Känner igen det där. Jag är också svartsjuk som attan, men försöker att bli bättre. Jag blir misstänksam så fort något inte är som det brukar, även om det bara är småsaker. Jag förstår att min sambo känner sig anklagad för att göra något som egentligen är helt oskyldigt eller något det finns en anledning till, fast som jag uppfattar som något helt annat.

Jag vet inte vad jag ska ge dig för råd för jag har inte kunnat hjälpa mig själv än =) Men jag tror det är viktigt att man diskuterar sånna här situationer och förklarar att det inte var som det lät, att man (som i ditt fall) bara undrade om han inte längre fick prata i telefonen på jobbet, och inte hade någon baktanke med det lixom.

Hoppas att det ordnar sig! Kram

Tyvärr finns det inget annat du kan göra än lita på honom. Eller iaf lossas att du gör det. Annars är risken stor att det inte fungerar.

Så mycket tips vet jag inte om man kan ge. Allt handlar om dig och din självkänsla och självförtroende. Försök bygga upp dem.
Bit dig i tungan, och kanske undvik ringa då det finns en chans till att han inte svarar, så slipper du tänka så som du gjorde.
Undvik alla situationer där du kan känna svartsjuka i bästa mån.

åh vad ni är gulliga!! =) Jag har beställt två böcker, självkänsla nu! och mera självkänsla, hoppas de fungerar!

Min andra hustru var mycket svartsjuk och jag anklagades för en massa saker tagna ur luften och det var mycket destruktivt i längden. Svartsjuka är som ordet säger en sjukdom och endast du själv kan göra nåt åt det. Det finns naturligtvis en massa förklaringar på varför man är svartsjuk, men sist och slutligen är det upp till dej själv att bestämma över ditt liv. Jag anser att en av hörnstenarna i ett förhållande är förtroende för varann och att man tar ansvar för varandras känslor. Under inga villkor vill jag såra den person som litar på mej och tar för givet att jag inte sårar henne. Om jag är otrogen har jag alltså förbrukat ett förtroende och det kan aldrig nånsin repareras. Jag kräver också av min hustru att hon behandlar mej med samma respekt. Hon brukar säga till mej, att om det är nåt jag saknar hemma så berätta det för henne och hon ska försöka att ändra sig. Går inte det så är jag fri att gå vidare för att hitta det jag saknar. Vi har ett helt underbart förhållande med alla hörnstenar på plats, vilket också är oerhört viktigt för våra 2 grabbar. Samhället vi lever i kallas "kommunikationssamhället", men hur många av oss kan kommunicera med varandra? Kommunikation och förtroende är viktigt!

#4 Tack så mycket för ditt svar!  Jo, jag vet och jag önskar att jag inte var så svartsjuk.. men det börjar bli lite lite bättre, men det är ansträngande och kämpigt.. Och han är otroligt dålig på att kommunicera. Men jag har som sagt beställt två böcker som jag fått tips om och hoppas på att det blir bättre. Han är ganska flirtig till sättet, fast det vet han inte om och han berättar inte för folk att han har tjej osv och för mig som är svartsjuk är det ganska krävande..

#4  Jag skulle aldrig klara av att leva med någon som var så svartsjuk av sig. Litar man inte på mig så förstår jag inte vad som gått snett.

Jag är själv övertygad om att det har med självkänsla att göra och jag tror, kan inte vara helt säker, att jag har lyckats komma över den svartsjuka jag själv kände när jag var i 20-års åldern. Den berodde på att jag inte kunde kräva den kärlek jag ville ha utan var tyst och blev istället svartsjuk när min pojkvän ägnade tid åt andra.

Men jag VET att han var fullkomligt pålitlig. :)

#5 Kämpa på! För det som händer i langden när man anklagas för saker som bara existerar i partnerns fanatsi är att man ger efter och uppfyller det man anklagas för. Det går inte att bygga ett förhållande med svartsjuka som en hörnsten. Det är dämt att misslyckas och skilsmäassor gör otroligt ont och efterlämnar djupa ärr genom livet. Kam du inte övervinna din svartsjuka så stay single, för i längden sårar du din motpart och dej själv. Lycka till! Samlevnad är en konst som det tar en livstid att lära sig.

#6 Jag tror att det är nedärvt och ligger i generna, sen är det upp till individen att bearbeta problemet och öka självförtroendet. Iaf är det inte lätt.

#7 Du menar att svartsjuka är genetiskt? Vad har du för belägg för det? *nyfiken*  Kan inte påstå att jag nånsin hört en genetisk förklaring till det, enbart psykologisk.

Ibland får man helt enkelt bita sig i läppen och knipa igen även fast man vill ställa dom där, för honom, "obekväma" frågorna.

Böcker om självkänsla låter som en bra idé =) Läs dom och fundera sedan över om du känner någon skillnad.

Jag har verkligen ansträngt mig de senaste dagarna, och det har gått jätte bra.. det känns verkligen som att jag är på väg åt rätt håll! =) Och det är mest tack vare ert stöd, och era ord. Tack så mycket allihopa! Så när jag läst böckerna blir det nog jätte bra tror jag.

Det är ingen obekväm fråga för mej. Jag har inga belägg och jag har inte ens sökt det. Jag är redan gammal vorden och träffat många människor från många kulturer. Jag har lärt mej att vara ganska öppen och det jag sett är att om en person är extremt svartsjuk, så finns det nån av föräldrarna eller ytterligare en generation som lider av samma åkomma. Ni kan väl bidra med iakttagelser om det kan tänkas ligga nåt i det jag skriver.

Och Kamilla det är helt upp till dej. Något annat som jag starkt hävdar, att man inte kan beskylla nån annan, utan man tar beslutet själv hur man ska reagera. Jag är även själv svartsjuk ibland, men jag säger till Imane, att jag och ingen annan ska "deal with my ghosts". Mina 2 första fruar övergav mej för andra män, så dom gamla spökena kommer naturligtvis tillbaks ibland. Imane förstår det och säger att hon kan ändra sin öppenhet, men det är ju som hon är som jag älskar henne och inte en person som inte är hennes naturliga jag. Då föredrar jag att jobba med mina tomtar på loftet i stället. Jag skulle kunna utveckla det längre, men nu får det vara nog. Well, hon är ju också mycket yngre än mej.

#11 Så många kloka ord =) Tack! Jag och min pojk har diskuterat detta massa nu, och han säger att eftersom att jag verkligen försöker att bättra mig så gör det inget om lite svartsjuka sipprar ut. Mina böcker om självkänsla kom igår, jag hoppas att de fungerar ska börja läsa dem ikväll tänkte jag. Får ett eldprov nu på torsdag, pojken ska iväg med det nya jobbet nån natt, men vet ni, än känns det rätt okej. Det är väl ett steg i rätt riktning??

Jag håller på dej! Kämpa på! Det är en sjukdom som det inte finns nån medicin mot, utan du måste själv bekämpa den och det kommer att vara upp och ner, troligen hela livet. Tyvärr är inte teori och praktik detsamma. Det som teoretiskt förefaller vara enkelt kan i praktiken vara svårt. Och se upp för dom små tuvorna, det är dom som stjälper dom stora lassen.

Om du kan hitta en bok av Gary Chapman & Ross Campbell som heter The five Love Languages råder jag dej att läsa den. Dom 5 språken är 1. Physical Touch, 2. Words of affirmation, 3. Quality time, 4. Gifts, 5. Acts of service. Jag introducerade den för Universitetet här i Byblos och dom blev helnöjda. Imanes och mitt Love language är Quality time, vilket i praktiken betyder att vi tillsammans skickar iväg grabbarna till skolan, sen fikar vi ihop och pratar om allt möjligt som hänt. Det får ta den tid det tar. Leta rätt på vad som binder dej och din partner närnmare varandra och du har mycket att vinna. Rubrikerna ger dej ledtrådarna. Det gäller alla förhållanden. innan vi gifte oss gick vi kurs i dom problem som uppstår i ett äktenskap (jag har ju stor erfarenhet, men ändå) och pastorn gav oss 3 ord som jag kallar RollsRoyceFerrari för att komma ihåg dom. Dom står för RespektRomansFörlåtelse. Jag har mycket svårt med romans, men Imane har förståelse för detta. En enda liten blomma iaf, brukar hon säga. Lev väl!

#13 Tackar, ska absolut leta efter den boken =)