Låter jobbigt som du beskriver det! Och givetvis måste du ju inte älska ungen. Men det är förstås klart lättare om du tycker om eller gillar honom på något vis, i någon situation. För det behöver ni förstås lyckas "connecta" på något vis på i alla fall något område där ni kan mötas med glädje eller humor. Då kan du "ogilla" när han är/gör vissa saker och känna att du ändå gillar honom på andra områden som kanske kan utvecklas och växa?

Kan det hjälpa alls om du tänker på dig själv ungefär som en skolfröken/lärare/fritidspedagog istället för "styvmor"?

Kanske kan du förmedla den relationen till barnet också då så kanske det blir lättare för han att acceptera dig i hans liv?

Funderingar utkastade som brainstorming bara! 🌺

Tänker att det är sunt att han reagerar på en ny person. Han känner säkert ett stort ansvar för hur hans mor mår och kanske även hans syskon. Det är viktigt att du skapar en relation innan du kan sätta några gränser. Du behöver även se till att tala väl om hans mor , då det är en av de viktigaste personerna i hans liv. Att känna att man inte är omtyckt och kanske till och med utkonkurrerad och det mitt i tonåren är tufft. Tonåren är en enormt utmanande tid. Du behöver vara vuxen, lugn och visa omtänksamhet och respekt för honom och hans mor. Sedan är det pappa som ska ta de djupare samtalen. Du och hans pappa blev kära och valde varandra. Han har inte valt.

Av det du beskriver- att alltid synas och höras, bestämma vad vi ska prata om och diktera hela omgivningen, är inte så typist adhde eller add för mig.  Hur går det i skolan för honom?  Hur är det med kompisar? Hamnar han ofta i bråk?  

Är han så här även när han är själv med sin pappa? Det låter som en ung kille som har mycket hormoner men även inte mår så bra. Det har tagit hårt på honom att ha två hem och säkert haft kaos inomborts ett tag. Att tagit över rollen som vara huvudpersonen att se efter sina mindre syskon. Jag tycker du ska försöka göra roliga saker med honom om du har chansen till det, för att sen få bra kontakt med honom. Att sen ta upp det är lättare att prata om saker än att smälla i dörrar och skrika.

Han måste ha ett enormt kaos inom sig själv om han är så arg hela tiden och inte kan kontrollera sina känslor. Jag jobbar med barn som bara är några år yngre och det här är ett ganska vanligt problem  som inte behöver bero på diagnoser alls. 

Jag håller med om att ni kanske borde göra något kul tillsammans och bryta negativa mönster mellan er. Hitta något som kan bygga tillit mellan er. Inom pedagogiken pratar man om förtroendekapital, och det är något du kan googla lite på om du vill ha konkreta råd på hur du kan försöka bygga en trygg relation med honom. För även om det främst riktar sig till lärare så är ju barn alltid barn liksom. 

Och så tycker jag att du ska ta upp det hela med hans pappa. Det låter som att barnet kan behöva hjälp, allra minst av en skolkurator. Men det är inte ditt ansvar i första hand.

Det första du gör fel är att skuldbelägga barnet tyvärr.. 
Ett barn är alltid ett barn och han är dessutom en tonåring, vilket gör att han kanske är i den mest vilsna delen av sitt liv. 

Att bo med ett barn som man inte tycker om, och som man uppenbarligen stöter bort den andre föräldern är helt och håller ohållbart. Det kan låta lite brutalt, men det är sanningen. 
DU måste arbeta mer med att försöka få en bättre och tryggare kommunikation oavsett hur mycket han än kämpar emot det, för det kommer att komma en dag då han vänder och hans känslor stabiliseras.. Allt handlar och tålamod vilket alla föräldrar ska ha. 

Jag har själv en dotter som har två pappor, och ja jag säger två pappor för det är så hon ser det, det är så hon själv säger. 
Och hade min sambo inte älskat mitt barn då hade han fått gå, tyvärr men så är det. Jag lämnade flera killar just pga att de inte kunde acceptera min dotter. 
Sedan träffade jag min sambo som redan från start tog henne som sin egen, och det spelade ingen roll hur många gånger han än kände att mitt ex förtjänade en näve i ansiktet, för han samarbetade/samarbetar med mitt ex även om han inte tycker om honom. Och ALDRIG har han visat agg gentemot mitt ex när min dotter är i närheten. 
Och då kan jag tillägga att när mitt ex och hans morsa gav tillbaka min dotter efter en helg med dom, så hade hon ett krossat blå/svart  öra. Någon av dom brukade nämligen våld gentemot vår dotter, och idag kommer hennes biologiske pappa hem till oss 3 timmar i veckan och träffar henne under bevakad tid då min sambo alltid är närvarande. Och inte en gång har min sambo visat agg mot honom trots att han velat slå honom hårt. 

Så när du sitter och ger din bonusson och hans mamma bokstavskombinationer och diagnoser de egentligen inte  har, så hjälper du inte din egen situation. 
Du som nu mer är en förälder till ett "lånat" barn, bör ha tålamod till tusen och speciellt eftersom barnet är tonåring. Finns där för honom istället för att klanka ner på honom. 
Försök se det från hans vinkel, och ta det lugnt. Han kommer att landa med fötterna på jorden någon dag och det du gör nu är att lägga grunden för vad han ska tycka om dig då. 
Så var kärleksfull även om det kanske är jobbigt, hitta på saker som han tycker om att göra och försök skapa ett band med honom. För då landar han rätt när han landar. :)

Tack för alla fina och goda råd! Där är mycket kärlek mellan mig och barnen, och vi gör mycket tillsammans. Jag har varit i deras liv i 5 år och bott tillsammans med dem i 2. Dem här anfallen hos den äldsta har alltid varit där, precis som hos hans mamma. Och jag vill klargöra här att jag aldrig någonsin skulle tala illa om henne framför barnen, tvärtom lyfter jag henne och försöker få resten av familjen att se andra perspektiv. Samtidigt som deras mamma hatar både mig och deras far och talar illa och försöker förstöra för oss så ofta hon får en chans. Deras mor har själv sagt att hon tror hon har adhd, inte för att det spelar så stor roll, men när jag tänker att hon har det så får jag en större förståelse för henne, att det är vissa saker hon har svårt med. Det var mer något i den riktningen jag var ute efter, kanske ett sätt att hitta förståelse eller tålamod när dem här utbrotten sker. För egentligen älskar jag ju dem bägge två, annars skulle det här aldrig fungera. Men, tex, vi spelar mycket spel ihop men nästan varenda gång är det skrik och tårar, alltså det sker varje dag, och jag börjar märka nu att det stressar mig och att jag gör allt för att dem här anfallen inte ska hända. Deras pappa konfronterar, kanske inte alltid på ett sätt som jag tycker är bra men jag har inte något att säga till om, jag har inte barn och jag tror på en "gemensam front" framför barnen. Sen kan jag och pappan diskutera själva om hur man kan göra men det är ju efter själva anfallen, och blir någon slags efterklokhet. Den äldsta har problem att få vänner, kanske kan det bero på att han konstant rättar folk, berättar hur saker egentligen är och är väldigt lillgammal, när han inte har anfall, något som var charmerande när han var liten men blir mer och mer en ganska irriterande glasögonsmurf.9bata för att måla upp en bild0 Detta säger jag inte till honom för jag kan inte komma med någon kritik, men jag har väldigt försiktigt tagit upp det med pappan och han höll med men det var det. Det hände liksom inget mer. Men har ni kanske några råd hur jag kan nå honom, eller lugna ner mig själv?

6 Hur går det för honom i skolan? 

Du kan inte göra saker på tu man hand med bara honom? Gör hans pappa något med bara honom? Jag har haft bonusbarn (bor eget nu) och jag gjorde egna saker med henne. Även jag hade barn och min man och han har gjort "killsaker" bara dom för att få egen tid. Han är så pass gammal att jag tycker gott man kan prata med honom, du är inte ny i familjen så det kan du kanske göra nu. Ha en bra plan för samtalet och sätt honom inte mot väggen utan ta detta lite försiktigt och kolla läget. 

Vi vände oss till bup för sonens utredning nu heter det väl inte bup längre?  🤔 Men man kan få hjälp via dom även med samtal iaf var det så för 8 årsen :)

Du har fått jättebra råd och tips ovan så jag kommer nog inte med så mycket sånt och för dig som för mig underlättar det att "sätta diagnos" för att då kan man tänka på vad som kan vara hjälpsamt i bemötande. Men jag tänker inte ADHD utan det låter mer som AST/asperger (eller kanske en kombo?).

http://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/diagnoser/autism/?gclid=CNqgoNLnn8oCFaLVcgodMxYOvw

Vår dotter har haft liknande beteende som din styvson när hon var yngre. Med henne får man välja sina strider och se till att alltid uppmärksamma, på ett eller annat sätt, när hon gör bra saker och lägga band på tungan när det går snett,  för hon vet om det men kan liksom inte hejda sig i stunden. Och om man "sätter hårt mot hårt" eller blir arg på henne så hjälper det inte ett dugg, behålla lugnet är det bästa.