Får/tar du emot professionell hjälp för ditt mående? Jag tror ju inte på att låta bli vara ärlig med sin partner kring måendet men däremot är det inte rimligt att älta det med han kanske. prata om annat också. Och jobba aktivt pä att bli bättre.

#1 Nej. Jag har funderat i det senaste om jag behöver gå tillbaka till att prata med någon, men jag är livrädd att allt ska spinna vidare och bli större än vad det är och det skulle jag inte klara av igen. 
Precis, ljuga vill jag ju absolut inte. Jag menar mer om jag inte ska gå in på detaljer, och kanske inte prata med honom när jag mår som allra sämst. Vi pratar om massa annat också, flera timmar om dagen, det är oftast när jag har riktigt dåliga dagar som jag pratar med honom om det för att få ur lite ångest och hindra mig från att skada mig själv. Det jag känner är att jag är så himla svår, frustrerad, ledsen och känner mig alldeles hopplös på de dagarna att han inte riktigt kan hjälpa ändå och det slutar bara upp med att vi båda två mår ännu sämre. Samtidigt så är han min klippa och oftast den enda som jag vill prata med och behöver när jag mår dåligt. Åh, jag vet inte 😕

Jag har nu tillbringat den senaste timmen eller så med att prata med honom om det hela. Han anser att det inte är något problem, men han lovar att säga till om det blir för mycket. Han vill absolut inte att jag ska sluta prata med honom om det, att det skulle skada mer än något. Så jag tror att jag får lita på honom helt enkelt. Och jobba ännu hårdare för att må bättre

Jag skulle ändå söka upp professionell hjälp om jag vore dig. Det skulle säkert även lugna honom om han visste att du tar faktiskt itu med dina problem.

Fint att du har en vän som lyssnar men han är ingen psykolog och det blir säkert väldigt tungt i längden för honom och om ni är vänner så bör du inte sätta allt på honom. Ta istället kontakt med någon professionell så att ni båda två kan må lite bättre. :)

Jag säger som 1 och 4 att vända sig för att få hjälp av någon utomstående tror jag är bra. Sen självklart ska du kunna vara ärlig och säga att du mår skit, men jag skulle inte lasta över för mycket om du förstår vad jag menar. Lycka till 🌺

#4,5 Hade jag klarat av att söka hjälp så hade jag det. Det är heller inte så illa som det säkert låter 😊 

Det är ju just det med att jag inte vill lasta över för mycket på honom som jag känner är jobbigt. Men han pushar mig ofta till att prata med honom även om jag har sagt att jag inte vill, att jag kan prata med någon annan om det. Och han kan vara rätt övertygande haha. Han vill verkligen hjälpa till, att han gjort det i 3 och ett halvt år säger ju rätt mycket, och har han klarat det så länge kanske det inte är hela världen? 

Han säger själv att han tror på mig så mycket att han vet att jag kan ta mig igenom allt, och därför inte har något emot att bara finnas där som extra stöd. Som någon jag kan ventilera alla tankar och känslor med. Men jag vet inte. Jag vill såklart inte göra hans liv svårare eller få honom att må dåligt heller, och jag vet faktiskt inte om jag ska lyssna och tro på honom när han säger att han vill och att det inte drar ner honom, eller inte 🤐

#6 Tyvärr har jag nog hört en hel del fall där ena kompisen till slut inte orkar, fast de har sagt att de visst vill lyssna på en. Om man år ut och år in hela tiden beklagar sig för sin bästa vän så kan det hända vid något skede att de bara inte orkar mera och klipper kontakten. Det behöver förstås inte alls hända för dig men faktum är att det sker för vissa så kanske därför bör man fundera lite på hur mycket man belastar sin vän.

Tråkigt att du inte kan söka hjälp. Din vän är säkert ett bra stöd för dig men du ska komma ihåg att han är inte din psykolog och kan inte ge dig de verktyg som du behöver för att bli bättre.

Jag hoppas att det ordnar sig för dig. :)

#7 Han är min pojkvän, men visst. Jag vet inte, det är inte så att jag frågar utan ofta är det han som ber mig att berätta när han känner att jag inte mår helt 100. Jag försöker också att inte beklaga mig, utan att komma till honom för att få tröst och hopp, för att han får mig att må bra bara genom att finnas där. Ofta tror jag att han känner att han hjälper mig, något som jag tror lyfter upp honom väldigt mycket. Självklart vet jag att han inte är min psykolog, och det vill jag inte att han ska vara heller. De sakerna som jag säger och gör runt honom skulle jag aldrig kunna göra med en psykolog. Och jag har också snackat med tillräckligt många genom åren, och till och med fått höra av en psykolog att det där med samtalsterapi kanske inte är vad jag behöver, för att veta att det inte funkar för mig. Tillräckligt med verktyg och strategier har jag också :) Tack! Det finns ingen här som har varit i en liknande situation?

Jag har bara varit på andra sidan och haft en relation med en kille som var deprimerad men inte ville söka hjälp. Vi pratade ibland om det, ibland inte. Jag var den enda han pratade med och jag vet att min närvaro gjorde det hela lättare men man kan inte helt läka en annan människa. När det till slut tog slut var det delvis en lättnad även om jag fortfarande älskar honom, och alltid kommer göra det. Men till slut nådde jag en punkt där jag inte orkade, all oro, rädsla och sorg tog död på det bra i relationen. Kanske hade det varit skillnad om han aktivt försökt ta tag i sitt mående, men att spendera år med någon utan att se en ljusning fungerande inte i längden.

#9 Det förstår jag måste ha varit jättetufft. Starkt av dig att vara med honom så pass länge ändå! Det är svårt när någon man tycker om så himla mycket ger en så mycket oro och smärta. Vi var som sagt i den situationen för några år sedan, med skillnaden att jag fick professionell hjälp. Vi båda två förstod nog att det inte var hållbart i längden. Nu är jag ju så mycket bättre, är absolut inte deprimerad längre och förutom ett återfall har jag inte skurit mig själv på över 2 och ett halvt år. Jag pratar alltså om några dåliga dagar i månaden där minnen, tankar och ångest tar över och jag pratar med honom för att distrahera mig själv tills det går över. Det är inte majoriteten av vad vi pratar om, och han själv säger att han ser mig som en person som oftast är glad med en enorm lust att leva. När jag skrev inlägget i #0 hade jag precis haft en dålig natt, och skuldkänslorna svämmade över. Jag tror inte egentligen att det är ett problem faktiskt haha. Hjärnan spann loss bara, helt enkelt. Självklart är målet ändå att jag ska bli så pass bra att jag slipper de dåliga dagarna också, men det är något jag jobbar på :)