Jag läste i din andra tråd, den om kameraincidenten. Jag tycker inte att det är något fel att du umgås med någon som är äldre än du, eller ens att du har känslor för honom trots att han är gift - även om det förstås kan vara jobbigt för dig. Däremot så verkar han inte vara en person med så mycket samvete. Tycker du att det känns som att han verkligen bryr sig om dig? Tycker du att han är en fin person värd respekt? Om inte, så föreslår jag att du struntar helt och hållet i dina känslor av saknad eller ånger när du har brutit kontakten med honom, och tar på dig en rustning av självständighet. Du behöver inte någon annan människas vänskap för att klara dig, om du inte inbillar dig att du behöver den. Du är stark nog i dig själv om du tillåter dig att vara det. En person som tynger dig och gör ditt liv miserabelt borde inte få ta plats i ditt liv.

Om du är rädd för att bli ensam så får du se till att träffa nya vänner. Läs en guide om hur man gör, ifall du är orutinerad!

Jag läste den andra tråden och fy vilken manipulativ och opålitlig människa han verkar vara. Jag fattar verkligen inte hur du kan ha känslor för honom. Han är otrogen mot sin fru i och med att han har camsex med dig. Du ville inte först men han pressade dig. Om han nån gång lämnar sin fru och blir tillsammans med dig istället, skulle du lita på honom då? Att han inte går och har camsex med nån annan eller på annat sätt är otrogen?

Nej fy…. bryt kontakten bara. Det finns bättre människor.

Har ingen aning om hur han och frun har sitt förhållande och därmed kan man inte säga att han är otrogen eller inte. Många skulle säkert ta detta camsex som helt okej, medans jag skulle ta det som otrohet. Enligt det andra inlägget antar jag det är samma äldre gifta man som du är kompis med och jag skulle verkligen säga hejsvejs till honom. Han drar ner dig och du kommer inte må ett dugg bättre av att ha honom kvar i ditt liv.

Jag har lite svårt att förstå hur du kan vara vän med en sådan skitstövel. Ursäkta ordvalet men det är precis så han framstår med tanke på hans äckliga beteende som jag läste om i ett av dina äldre inlägg. Hur kan du ens vara ledsen över tanken av att bryta upp med honom? Vill du verkligen ha en så pass respektlös människa i ditt liv? 

Usch, nej jag blir bara upprörd över det här. Han visar ingen respekt för dig eller hans fru. Sådant här beteende gör mig så frustrerad. =/

okej alltså, nu vill jag bara påpeka lite saker. Han är INTE så hemsk som ni målar ut honom och jag inser att man får en rätt ensidig bild av hur folk egentligen är när man bara har en enda beskrivning att gå på och inget annat, men här är några positiva saker:  han stannar uppe med mig på nätterna ofta när jag mår för dåligt, lyssnar på all min skit, bjuder med mig på saker för att få ut mig ur huset , stöttar  och försöker hjälpa mig sluta med mitt självskadebeteende , skämtar med mig, skrattar med mig, spelar spel med mig för att distrahera mig från min tomma vardag, står ut med mitt konstiga sätt att vara, har lämnat jobbet tidigt helt av egen vilja för att möta upp mig ibland när jag varit för ledsen för att veta vad jag skulle ta mig till , varit med mig hos läkaren när det varit för jobbigt för mig, hjälpt mig med skolan och min ångest över den sen jag var typ 16 och mycket mer. 

Är man helt ensam, deprimerad och någon gör allt detta (samt mycket mer) för en, känner man såklart en stor tacksamhet mot den personen. Sen säger jag inte att m,an nödvändigtvis behöver få känslor för en person som stöttar en på det sättet, men nu har det börjat bli så i mitt fall. 

Dessutom är vi mycket lika han och jag, mycket i vårat sätt att bete oss och tänka är lika, många åsikter är lika, våran humor är lika , våran smak när det gäller det mesta är också lika. 
Klart att man dras till någon som är nästan som en kopia av en själv. Det känns tryggt. Och det var inte förrän typ i somras som allt det här konstiga började också, så innan dess hade jag verkligen ingenting alls att klaga på när det gällde honom. Jag var bara så oerhört tacksam att han fanns i mitt liv. 

Förstår ni kanske mina känslor bättre nu? 

Nu till det dåliga, det som får mig att må dåligt. Ja. Jag är helt, hundra procent, inga tvivel alls, medveten om att han är otrogen mot sin fru när han gjort detta, jag är också rätt säker på att han gjort det förr, men inte riktigt hur grovt. Han säger själv att han skickat videos till folk och att han och en vän skickade bilder till varandra några gånger. Och i mina ögon är det inte okej att bete sig såhär när man har en partner. Han däremot, tycker att det här beteendet är helt okej och har inga (vad jag kan se) skuldkänslor alls när det gäller detta.  Och det kan vara okej, OM den man är gift/ihop med också tycker att det är okej och att man tillsammans har kommit överens om att det.  Dock tror jag inte att de har gjort det. Jag kan inte helt säkert veta vad hon känner i och för sig , för jag känner henne inte, men med tanke på hur han beter sig och smusslar så tror jag knappast att hon skulle tycka det. Det känns inte alls som att han är ärlig…

Sen är det det här med att jag känner att han utnyttjar och manipulerar mig. Detta är en magkänsla jag har. Han har aldrig rakt ut typ hotat mig till att göra saker, men han HAR lirkat och manat trots att jag varit öppet motvillig från början. Och med tanke på att han vet hur beroende av honom jag är och att jag tycker mycket  om honom (inte på ett romantiskt sätt) så känns det som att han använder det för att få något slags övertag.

Han har också flera gånger dragit skämt som fått mig illa till mods. Typ som en gång  när en kille som jag inte alls är intresserad av skickade mig en lättklädd bild. Jag berättade om detta för min kompis och han sa "ja, vissa vill för mycket för snabbt. jag däremot. jag väntar och har tålamod hö hö ;)."  och kommentarer i samma stil. Sånt förstärker bara mina misstankar ännu mer om att han utnyttjar mig.

Nu blev det en lång text, och jag vet inte om någon kommer orka läsa, men min poäng var att, ja, å ena sidan har han betett sig som ett svin. Otrohet är inget att leka med och jag vet hur sårade folk blir av sånt här (och det är därför jag har så dåligt samvete av att jag varit en del av det) så att han beter sig som att det är helt normalt är  ABSOLUT svinigt beteende.  Och om det är så att han utnyttjat mig (vilket jag inte har några bevis för förutom min magkänsla och vissa kommentarer han slänger ur sig) så är det också hemskt (egentligen värre än "hemskt" men kommer inte på något annat bra ord) och bara tanken på det får mig ibland att börja gråta, men samtidigt tänker jag på allt det andra. Alla de fina saker han gjort för mig och fortfarande gör, samt alla år av stöd och vänskap… Så jag vet inte riktigt vad jag ska känna. Jag har ju faktiskt inga bevis för att han medvetet utnyttjar mig, även om det känns så, och att han varit otrogen mot sin fru är , krasst uttryckt, inte mitt fel eller problem även fast jag inte vill vara en del av sånt (och inte har varit heller sen det hände). Det enda som egentligen gör ont kontinuerligt är mina känslor för honom och min svartsjuka som hela tiden ligger i bakhuvudet och gror, trots att jag vet att jag inte har någon rätt att vara svartsjuk.  Det andra, dvs mitt dåliga samvete och min oro, det är sånt som kommer och går liksom. 

Förstår ni nu varför jag har så svårt att släppa taget?

Jag förstår varför du har svårt att släppa taget. Relationer är inte alltid så svartvita. Ditt fall är extra jobbigt eftersom många fina egenskaper kombineras med otrevliga egenskaper. Förmodligen kommer du att befinna dig i den här situationen fler gånger i livet - det gör många människor. Det jag undrar är om du på allvar tror att du skulle kunna "stänga av" magkänslan som du har av att han utnyttjar dig ifall du fortsatte att vara vän med honom? Om inte, tycker du inte att du i så fall borde följa din magkänsla (för magkänslan stämmer ju tyvärr ofta) och avsluta "vänskapen"? 

Vissa besvärliga eller dåliga egenskaper hos en person kan inte kompenseras med goda gärningar och egenskaper, hur lång listan än är. Om personen är destruktiv för dig så är det vansinne att låta honom fortsätta vara det bara för att du kan räkna upp fina saker som han gjort för dig. Ett extremt exempel för att förklara poängen: Om du hade en vän som räddat livet på dig, hade du för den sakens skull haft överseende med att han hade ihjäl din partner?

#6 Precis så är det ju. Det förnekar jag inte. Och jag har redan kommit fram till att jag måste säga upp bekantskapen, men…det är lättare sagt än gjort. Som sagt har jag försökt detta många gånger på olika sätt, men aldrig lyckats. Har både blockerat och tagit bort honom från alla sociala medier och inte svara på flera dagar (utan att säga något först) samt sagt till honom rakt ut att jag inte orkar vara hans vän längre, men han snackar alltid tillbaks mig. Och det blir till sist så att jag förr eller senare börjar kolla på de meddelanden han skickar igen (istället för att ignorera dem) , helt enkelt för att jag känner mig så ensam och ledsen och utan honom har jag verkligen ingen annan att prata med. Vad väljer man liksom? Att sitta och gråta i sin ensamhet eller att prata med en idiot som trots allt får en att skratta och må bra, även fast det bara är för stunden? 

Jag önskar jag kunde tänka som #1 och bara isolera mig, men jag kan inte det. Jag är, som många andra, en människa i behov av social kontakt då och då för att må bra och säger jag upp bekantskapen med den här människan så kommer de enda människor jag träffar vara mina föräldrar och på dagarna, min klass, som är trevliga, men jag står dem inte nära på något sätt. Och jag är inte så social att jag bara kan  "skaffa" vänner sådär heller.

Mitt läge känns rätt hopplöst.

#7 Utifrån det du skriver så tror jag faktiskt att du har två problem som egentligen är nödvändiga att ta itu med innan du kan bryta med den här envisa personen. 

Det första beskriver du väldigt bra med din sista mening "Mitt läge känns rätt hopplöst". För en utomstående är det väldigt tydligt att du har många handlingsalternativ och att ditt läge absolut inte är hopplöst. Det är grundläggande psykologi att hopplöshet är något som främst har med hur du tolkar din situation att göra, och inte med situationen i sig. Det finns människor som befinner sig i livshotande nöd och ändå inte ger upp hoppet. Att hoppas är något du väljer, och något du kan bli bättre på. 

Det andra gäller din uppgivenhet rörande att skaffa vänner. Att skaffa vänner är inte en förmåga som bara tillhör vissa, och som några otursdrabbade personer saknar. Att skaffa vänner, särskilt i det tidiga stadiet (för det är där du verkar ha problem?), är någonting man till stor del kan lära sig och bli bättre på. Dessutom kan man lätt inbilla sig att vänskap bara kommer av sig självt, utan att man själv måste anstränga sig, vara lite modig och ta risker. Jag rekommenderar dig starkt att läsa lite på den här sidan: http://www.succeedsocially.com/sociallife

Skälet till att jag tror att du måste jobba med ditt hopp är att du måste våga tro på en framtid utan den här personen, om du ska kunna stå fast vid ditt beslut. Detta gäller MÅNGA svåra beslut som man fattar här i livet. Om man bara ger upp vid varje hinder så kommer man ha väldigt svårt att gå vidare i livet när jobbiga situationer dyker upp. Skälet till att jag tror att du måste tänka om när det kommer till att skaffa vänner är inte att du inte klarar av att vara ensam en period - det tror jag att du gör - utan att det är mycket lättare att bryta med en kontakt om man har nya, trevligare kontakter på gång. Om du förstår att även du har förmågan att träffa nya människor, och dessutom anstränger dig för att göra det, kan du lättare lägga din destruktiva före detta vän bakom dig. 

Kanske skulle det vara en idé för dig att tala med en terapeut (via Ungdomsmottagningen kanske?) om den här situationen för att få hjälp och styrka att stå fast vid beslutet och göra positiva förändringar i ditt sociala liv, men det är inte nödvändigt om du bara finner modet på egen hand.

#8 ja g håller med dig om det du skriver. Klart att all min osäkerhet och så sitter i huvudet, men det gör det inte lättare att bryta för det. Anledningen till att jag t.ex. inte har vänner är för att jag är väldigt blyg så jag låter folk komma till mig, sen gillar jag inte heller att festa och sånt (känner mig väldigt obekväm i sånna situationer) och då går genast mycket av umgänget med t.ex. klassen, bort eftersom det är typ det enda de vill göra.  Så jag sitter hemma framför datorn för det mesta. Chattar en del med folk från olika delar av världen, men det är inte ofta man hittar någon man kan ha längre konversationer med, och när man väl gör det får JAG hålla kontakten. Slutar jag skriva så hör de aldrig av sig igen. Och just nu är jag på ett ställle, emotionellt där jag kämpar med att bara gå upp ur sängen så att vara social är ännu svårare än det var innan och jag orkar inte riktigt kämpa med att hålla kontakten just nu. I nästan tre år  har jag t.ex. verkligen gjort allting för att rädda vänskapen med en tjej som jag kallade bästa vän innan den här nuvarande kompisen, och det vart bakslag efter bakslag. Trots min blyghet och tillbakadragenhet försökte jag utmana mig själv och planerade roliga grejer för oss att göra, men hon ignorerade mig bara. Ibland tog det dagar innan hon svarade på meddelanden och ofta svarade hon inte alls. Ibland bjöd hon själv in mig till grejer och då blev jag glad och tänkte "ja, hon vill umgås. vad kul!" och så blev det alltid så att hon spenderade tiden med att titta i mobilen, bete sig som att jag var ett störningsmoment samt dra elaka skämt på min bekostnad.  Detta var mycket jobbigt för mig och har förstört mitt självförtroende en hel del eftersom jag verkligen tyckte om henne (och gör fortfarande på ett sätt även fast jag numera inte vill vara hennes vän längre eftersom hon sårar mig hela tiden) . Vi stod varandra rätt nära förr och så bara helt utan anledning vände det helt och jag fick inte ens en förklaring, även fast jag frågat om jag gjort nått fel… 

Nu kom jag in på något helt annat och jag vet inte riktigt vad min poäng med det där var. Jag känner mig bara hopplös som sagt, och jag vet mycket väl att man  måste ta sig ur sin "comfort zone" och jobba lite för att träffa nya människor , men efter att ha varit den som alltid måste kämpa för att hålla vänskap vid liv (med de få personer som jag faktiskt kommit nära) orkar jag inte riktigt längre. Det känns knappt ens värt att försöka skaffa nya vänner för jag känner mig bara totalt ointressant och tråkig.

#9 Mitt svar har dröjt eftersom jag blev lite förstummad av ditt senaste inlägg. 

Ser du inte att du målar in dig själv i ett hörn och klänger fast vid bilden av dig själv som ett förlorat fall? Hur ska någonting som någon skriver till dig kunna vara till nytta om du redan har kommit fram till att ingenting är lönt att göra? Det är så sorgligt att se den här inställningen eftersom den är både fel och onödig. Ingen har påstått att det är "lätt" att bryta med en gammal vän eller att ta sig ur sin bekvämlighetszon och träffa nya människor, men livet är inte lätt! Framgång nås just genom att ta sig an det som är svårt och jobbigt och genom att utmana sig själv. Det är inte bara "fina ord", utan det är den trista verkligheten. 

Du är verkligen inte ensam om att ogilla festande, så det handlar bara om att hitta andra situationer att träffa människor i.  Läste du i länken som jag skickade (på ditt svar så verkar det inte så)? Alla som ogillar att festa är inte ensamma. Det kan verka svårare än det egentligen är om man fortfarande går i skolan och det känns om att skolklassen är universum, men så fort man lämnar klassen så är det väldigt tydligt att de här människorna verkligen bara var några som du av en slump tvingats ihop med en period. I resten av världen finns det otaliga nya sammanhang där man umgås på andra sätt och värdesätter andra egenskaper än just där du råkar befinna dig nu. Se till att hitta dem, för din egen skull!

Detta kan låta hårt, men jag menar bara väl: Om du upplever att folk inte är intresserade av dig och att du är den som får hålla kontakten hela tiden så kanske du borde jobba med dig själv. Det kan ha med framtoningen att göra. Du kanske inte bemöter folk trevligt och gör dem glada? Du kanske har någon ovana som folk stör sig på? Vissa människor är energitjuvar och lägger all tid på att prata om problem, när den andre är i behov att glädje. Vissa personer lever helt enkelt liv som är tomma på riktiga intressen och aktiviteter, och därför blir ointressanta för andra.  Om man vill ha vänner så gäller det att inse att man inte är född till att vara som man är, utan att man själv gör sig till den person som man är genom det liv man väljer att leva.

Återigen, om du har allvarliga problem med blygsel och självförtroende så borde du tala med en terapeut, för annars riskerar du att begränsa dig helt i onödan på lång sikt.  Det är klart att det känns tufft att skaffa nya vänner om man har dåliga erfarenheter av tidigare relationer, men det finns ofta både förklaringar och lösningar till det. Det är möjligt att du helt enkelt har haft otur, och då kan det mycket väl bli bättre nästa gång! Kom ihåg att det är du som bestämmer över ditt liv!

#10 Det är helt okej. Jag kräver inte svar av någon ändå så. 

Jag måste säga att ditt svar, hur välmenande det än är,  känns lite som ett slag i ansiktet. "Ser du inte att du målar in dig själv i ett hörn och klänger fast vid bilden av dig själv som ett förlorat fall? Hur ska någonting som någon skriver till dig kunna vara till nytta om du redan har kommit fram till att ingenting är lönt att göra?"

För det första.: Jag har aldrig nånstans skrivit att jag är ett "förlorat fall" eller att "ingenting är lönt att göra" , jag har skrivit att jag , just nu KÄNNER mig väldigt hopplös och ledsen. Det är det jag har skrivit, sen om du har förståelse och empati för sådana känslor är en annan sak.
För det andra: Jag bad aldrig om råd hur man skaffar nya vänner för sådana råd har jag fått nerkörda i halsen hur mycket som helst. Så tack så mycket för att du har tagit dig tid att skriva till mig och ge mig råd om detta, men jag vet HUR man skaffar vänner. Det är att omsätta detta i praktiken som är mitt problem och det kommer inga råd i världen hjälpa mig med. Så sluta. Du får mig bara att känna mig ännu mer värdelös. Okej? Du känner inte mig, men jag försöker så gott det går. Dock är det inte speciellt upplyftande att konstant bli påmind om att jag inte försöker tillräckligt hårt , så lägg av. Jag skuldbelägger redan mig själv tillräckligt, behöver inte att någon annan gör det också.  

"Det kan ha med framtoningen att göra. Du kanske inte bemöter folk trevligt och gör dem glada? Du kanske har någon ovana som folk stör sig på? Vissa människor är energitjuvar och lägger all tid på att prata om problem, när den andre är i behov att glädje. Vissa personer lever helt enkelt liv som är tomma på riktiga intressen och aktiviteter, och därför blir ointressanta för andra. "

Ja du, hur folk ser mig kan jag inte svara på då folk aldrig är ärliga med sådant. Men jag har , enligt mig själv, aldrig behandlat någon illa i alla fall. Jag har ställt upp, lyssnat , stöttat, aldrig blivit arg på någon ens om de behandlat mig dåligt osv. Pratar om problem gör jag inte heller för jag vet att så fort man öppnar munnen och råkar nämna att man har det lite jobbigt så är man en "energitjuv" som du så fint uttryckte det och då tar folk avstånd från en. Därför har jag varit väldigt noga med att aldrig berätta för någon (förutom min kompis) hur jag egentligen mår.
För alla runtomkring mig är jag känd som en "harmonisk" och "självsäker" person och ingen vet att det är så långt ifrån sanningen man kan komma.  Det är bara såhär , anonymt, som jag känner att jag kan vara ärlig. För ni känner inte mig och därför kan jag säga exakt hur jag känner utan att riskera att förstöra bilden av mig själv.  

Jag vet inte vad mer jag ska säga ärligt talat. Det var aldrig meningen att gå så långt in i mitt liv i den här tråden… Jag ville bara skriva av mig om något jag går igenom just nu och som är väldigt jobbigt för mig. Kanske få någon slags stöttning, kanske nå ut till någon som har varit i en liknande situation? Jag vet faktiskt inte vad jag ville uppnå… Har bara gått med dessa tankar så länge att det kändes skönt att "säga" rakt ut vad som stör mig. För folk märker ju att något stör mig, men jag kan inte berätta för dem, dels för att jag är såååå rädd att vara en "energitjuv" eller en börda eller allt vad man kan kallas, och dels för att jag inte vill att detta kommer ut..och jag vet hur folk är. Säger man "du får inte säga till någon" så kommer de ändå berätta det för någon och så berättar den personen för någon och till sist vet alla om det fast "ingen" har sagt något.  *suckar*

Jag önskar att jag aldrig skrev den här tråden..Den har stjälpt mer än hjälpt.

#11 Låt inte en persons kommentar stjälpa dig sådär. Man måste vara beredd på mothugg då man skriver på nätet, men ta det med en klackspark. Den där personen känner inte dig utan endast spekulerar och tror sig veta saker och ting som den inte alls vet något om.

Du känner dig själv bäst så låt inte andra människors inlägg dra ner dig. 

Jag hoppas dock att du avslutar din bekantskap med den där killen för ärligt talat så tror jag att han gör mer skada än nytta i ditt liv. =/ I värsta fall så får du en massa problem med hans fru och det låter ju som om du inte skulle orka med något sådant. Jag hoppas att du får ordning på det hela, på ett eller annat sätt.

#11 Jag fattar mig kort eftersom mina försök att hjälpa till tydligen var oönskade. 

Jag utgick ifrån att du var öppen för olika typer av förslag och perspektiv med tanke på hur desperat du verkade vilja hitta en lösning på din situation, men jag förstår nu att du inte var intressera av hjälp, utan, som du uttrycker det "…skriva av mig om något jag går igenom just nu och som är väldigt jobbigt för mig. Kanske få någon slags stöttning, kanske nå ut till någon som har varit i en liknande situation? Jag vet faktiskt inte vad jag ville uppnå…". Missförstånd är sådant som sker i internetvärlden.

Mina formuleringar var, som du nog kan se, inte en beskrivning av dig, för jag känner dig ju inte. De var förslag på vad som eventuellt skulle kunna vara hinder i situationen du befinner dig i, samt försök till att peppa dig att ta itu med dessa hinder om du kände igen dig i dem. Tråkigt att detta uppfattades som "stjälpande".

Jag önskar dig all lycka till i framtiden!

#12 Den här personen tror sig inte "veta" någonting utöver vad som skrivits i inläggen, utan gjorde ett allvarligt försök att hjälpa till utifrån den information som fanns. Annars håller jag med: man ska ta inlägg som dina och mina med en klackspark, och definitivt inte låta dem stjälpa.