Ensamhet
Funderar på en sak som tagit upp mycket av mina tankar de sista veckorna. I min släkt finns det en man som är svärfar till min bror. Han och jag har inte särskilt mycket kontakt - vi ses då och då vid familjesammankomster och för det mesta är det inga problem alls. I början fäste jag inte ens särskilt mycket uppmärksamhet på honom, men så för två veckor sedan la jag märke till något som sedan dess har gnagt i mina tankar.
Han är alltså gift och har fyra barn och utåt sett verkar han må bra och ha det bra med sin familj. Men det är som om de inte räknar med honom. Han befinner sig på något sätt i utkanten av familjen, hans fru och hans flickor har mycket större kontakt. Han är med på ett hörn och verkar mest tycka det känns jobbigt.Och kanske är det för att han är borta på veckorna och jobbar i Stockholm. Han fru håller alltså ställningarna hemma, medan han jobbar.
Han anstränger sig för att passa in, men det är tydligt att han driver sina åsikter lite för starkt och att familjen blir irriterade på honom ofta och han drar sig undan som ett sårat djur, som någon sparkat hårt. Och jag inser att han är ensam, fastän han har sin familj omkring sig. Jag tror själv att det kan bottna i att han som barn förlorade sina föräldrar och kanske har svårt att tala om sina känslor med sin familj.
Själv söker jag gärna ensamhet, det gör mig inget och jag vill gå min egen väg.
Men för honom verkar det kännas jobbigt …
Jag undrar vad ni tycker, är det ett vanligt förekommande problem i dagens samhälle att en människa kan känna sig ensam, fastän man har sin familj omkring sig?
Det korta svaret är: Jag känner igen det hos mig. Jag VET inte om det är vanligt förekommande eller inte men jag TROR det.
Jag läser detta och får en väldig sympati med mannen, för jag känner igen mig i mycket. Jag har ansträngt mig i många år för att passa in i min egen familj och släkt och efter mycket terapi så har jag kommit fram till att det är tvärtom dåligt för mig att lägga ner så mycket energi på att passa in när jag inte kan få det jag behöver (kärlek och omtanke) tillbaka.
Visst älskar dom mig på sitt sätt, men dom accepterar mig inte som jag är. Det har dom aldrig gjort. Om du frågar dom så säger dom att dom gör det men ord och handling är inte alltid detsamma. Och kärlek och acceptans är inte alltid samma sak.
Man kan såra och älska någon på samma gång, utan att veta om det…
Ja, jag inser att det är jobbigt. Jag har förstått att det är väldigt vanligt att många känner så, men att det är jobbigt att tala om. Man blir på något sätt rotlös i sin egen familj eller är jag helt fel ute?
Jag fick ett mail från min bror häromdagen där han skrev att hans pojk ska vara hos mormor på söndag. Morfar nämdes inte och när morfar, för två veckor sedan, skulle hålla sitt barnbarn kändes det som att det var väldigt obekvämt för honom. Att han led och inte mådde bra av detta.Och det gjorde mig väldigt ont …
#2 Jo, om han haft knepiga relationer med sina föräldrar så kan han ju ha svårt för närhet och fysisk beröring.
Det är ingen lätt situation och jag vet inte hur man löser det heller…
![[SharpMissy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag skriver som zeretki, jag fick omedelbart stark sympati för den här mannen så som du beskriver honom.
Hade jag varit du så skulle jag nog ansträngt mig lite mer för att lära känna honom, få honom att känna sig bekräftad. Utav detta kommer han att sakta blomma upp och ta lite mer plats, kanske.
Det ÄR en väldigt svår situation …
Hans föräldrar tog livet av sig när han och hans syster var små, men jag tror att de växte upp hos människor de känner. Självklart så påverkar det ju, för att i hans familjen talas det aldrig om farmor och farfar, det är tabu att ta upp ämnet. Det är tragiskt tycker jag, i vår familj pratar vi om dem som har gått bort och det är en naturlig del i vår vardag.
Han kompenserar sin ensamhet genom att vilja vara inne på den politiska arenan för att få synas.
#4 En jättebra idé tycker jag, så det ska jag försöka att tänka på.
Starta ny diskussion