Hej jag vill skriva av mig lite angående mitt förhållande och höra andras tankar och åsikter om det jag beskriver. Jag blev tillsammans med min sambo för 3,5 år sen vi hade varit lite avlägsna vänner innan tills jag efter en tid började få känslor för honom. Han var i ett förhållande sedan 7 år tillbaka som varit ganska olyckligt de senaste åren. Vi började umgås allt mer och till slut sa jag till honom att jag hade känslor för honom och att han fick välja antingen gjorde han slut och satsade på oss eller så skulle vi bryta kontakten då jag ville vara mer än en vän för honom. Han valde att satsa på oss och vi blev ett par, jag var så kär han var en väldigt trevlig och charmig kille och uppfattades så av de flesta omkring honom. Utåt sett verkade han lite småblyg så chocken var ganska stor när jag träffade hans föräldrar första gången och märkte hur sur och arg han var på sin pappa. Jag ska lägga till att hans pappa är extremt ego och tjatar i stort sett hela tiden så det är inte svårt att bli irreterad. Tiden gick och vi var väldigt lyckliga och hade ett mycket bra sexliv till skillnad från mina tidigare förhållanden. Vi pratade om allt och delade en del intressen och fanns för varandra i vått och torrt. När det gått ungefär ett år började jag få ganska svåra smärtor i magen och det visade sig att jag hade problem med mina gallgångar. Det blev början på en lång sjukhustid med 2 stora operationer, sjukhusvistelse på annan ort och många komplikationer. Jag gick ner extremt mycket i vikt, tappade massor hår och missade stora milstolpar i livet men höll alltid humöret uppe och kämpade. Min sambo fanns alltid som stöd och kom upp till sjukhuset där jag vårdades så ofta han kunde då han jobbade och de var 25 mil enkel resa från vår hemstad. Ska jag vara ärlig såg jag honom aldrig bryta ihop under denna period han fanns där för mig och stötande, skötte allt hemma med jobb och lägenhet. För vi hade precis flyttat ihop i en lägenhet när jag blev sjuk men letade hus för vi trivdes inte med att bo i lägenhet. Så han skötte allt klanderfritt och som om det inte var nog med trauma så skulle sig hans föräldrar i samma veva och det var en smutsig skilsmässa så av dom fick han inget stöd under min sjukdoms tid. Vi köpte hus i denna röra och flyttade in samtidigt som jag gjorde en stor operation så även flytten skötte min sambo. Nu har vi bott i huset i snart 2 år och vi trivs jättebra och jag har äntligen blivit frisk och börjat gå upp i vikt och hitta tillbaks till mig själv. Så där har ni bakgrunden nu ska jag komma till själva problemet. Jag har under de senaste månaderna märkt att min sambo blivit mer och mer sur, deppig och otrevlig speciellt mot andra personer men han är ofta sur och tvär mot mig med. Det är inte vara jag som reagerat på detta utan även folk i hans omgivning. Jag har försökt prata med honom men han blir bara sur jag har även sagt att han kanske behöver få till en typ kurator och prata om allt som hänt då jag själv gjort det med gott resultat. Men han tycker bara det är onödigt och att han inte litar på dem. Jag har försökt få honom att kontakta vänner och umgås och bara snacka lite skit men det tycker han antingen är jobbigt eller så duger inte de vänner jag förslår. Innan allt detta hände umgicks han med ganska många vänner och var väldigt omtyckt. Jag har ju äntligen fått tillbaka min glädje i livet och försöker göra vad jag kan för honom men det smärtar mig att se honom så deppig jag vet inte vad jag ska göra? Vi har sex men inte alls som det var förr han hör det mest för att göra det känns det som medan jag lägger energi på att det ska vara intimt och njutbart. Jag förstår att han kan ha haft svårt att se mig som jag var innan och att han har den sjuka bilden av mig kvar i huvet så jag pressar honom inte. Men jag blir så frustrerad för så här vill jag verkligen inte att vårt förhållande ska vara och vill få en ändring på det men vet inte hur… Det vart ett långt inlägg men är tacksam för alla tips och råd jag kan få!