Oj då, det var en gripande berättelse, om än inte helt ovanlig i sin natur. Man tänker ofta att man själv har haft så speciell uppväxt med säregna föräldrar, men ju äldre man blir så möter man i livet människor med liknande erfarenheter.

Som du skriver så är det inte lätt att klippa banden till sina föräldrar, och det tror jag inte heller tjänar några bra syften att försöka göra. Man kan, precis som du menar, se till att skydda sig själv så gott det går, och hålla sin distans.

*varma kramar till dig*

Jag har precis haft en dust med min käre far. Jag försökte förklara för honom att jag blir ledsen och besviken när han inte anstränger sig för att höra av sig, när jag gör det jag kan för att visa mig. Men man kommer till en punkt när man tröttnar på den enkelriktade kommunikationen.

Det är lika svårt när det är på det hållet, som när man har en efterhängsen förälder som inte kan resepktera att man är vuxen och inte vill ha pikar om gardinval och det tomma kylskåpet.

Man kan ju inte tvinga någon att vilja hålla kontakten…och så länge vi inte har utvecklat vår telepatiska förmåga, så får jag nog acceptera min far som han är.

Ja… svårt det där… fast viktigast är ju ändå att du faktiskt KAN träffa honom om du vill, strunt samma vem som än har tagit initiativ till att träffas. Jag hade betalat alla pengar i världen om jag bara hade kunnat få träffa min pappa en gång till.

Om några veckor är det fyra år sedan han dog, men häromnatten var min saknad så stark att jag bara grät…

Jag tänker också så ibland….fan ta min stolthet….man vet aldrig när det är sista gången man ses…och det är så farligt att ta någon förgiven….men jag kan ändå inte låta bli att vända på det och tänka; "men för f*n….HAN tar ju mig förgiven…" Och så vill jag ju så gärna att han ska VISA att han tänker på mig…samtidigt som jag vet att han har svårt för det och att jag då borde vara den goda och förnuftiga i sammanhanget….Varför gör man saker svårare än man behöver?

#3 *kramar om dig tillbaka*

Detta forumet är gratis terapi har jag kommit på. Man skriver ett inlägg om det som surrar i huvudet , får lite distans till det, får lite feedback från andra medlemmar och så kan man kanske se saker i annat ljus.

 Igår slängde jag ut texten ovan för jag kände bara jag var tvungen att pysa ut lite av alla känslor och tankar som har snurrat i mitt huvud den senaste tiden. Det kommer ut något ganska snurrigt med fokus på det som är negativt.

Givetvis är inte allt negativt med mina föräldrar och mamma och jag har inte bråkat på många år nu, och jag har också fått större förståelse för hennes sjukdomar och skulle aldrig få för mig att trigga henne så som jag gjorde när jag var tonåring. Jag har såklart inte varit guds bästa barn och många gånger var jag ju själv skulden till mammas reaktioner. Hon är också en generös människa som hjälper när hon kan, både ekonomiskt och med handlingar.

 Jag glömmer det ibland. Jag är lite bortskämd mellanåt och är ganska bra på att snöa in mig på det som är fel. Det är min skuggsida.

Jag vill vara ansvarsfull vuxen, och ett barn samtidigt. Jag vill vara självständig, men omhändertagen och uppassad. Jag vill vara stark, men känner mig så liten ibland. Det går inte alltid ihop.

Jag kom också att tänka på hur jag speglar mig själv när jag svarar på andras frågor. Som det här med barnfrågan. I jn84´s tråd " vad gör jag nu?" skrev jag som svar:

"Hur var hans barndom och uppväxt? Har man har haft föräldrar som varit otrygga och dåliga faders/modersgestalter kan det skapa en ångest och rädsla inför sitt eget föräldraskap eftersom man inte har haft någon som visat hur det går till.

Det behöver absolut inte vara dig det handlar om, utan en djup rädsla hos din partner, hans skuggsida, som han behöver titta på och bearbeta så att han kan läka och mogna som människa, innan han tar sig an ett nytt litet liv."

Nu ser jag att det är mig själv jag speglar i det svaret. Det är jag som haft en otrygg barndom, det är jag som är rädd för att bli förälder och det är jag som måste bli tryggare i mig själv innan jag skaffar barn. det var ett ljus som gick upp för mig. För det är det sista jag vill, att föra vidare något skit som jag dragit på mig på mina barn. 

Det kändes självklart igår när jag skrev inlägget. Sedan fick jag dåligt samvete för allt negativt jag skrev om mina föräldra och blev trött på mina principer som inte tjänar något till.

Sedan tänkte jag på att jag skrev om att komma på att föräldrarna är enskilda individer och har egentligen inte någon makt över en, utan det är något man själv skapar. Men så ser jag samtidigt att jag absolut inte är oberörd av mina föräldrars beteende och då inser jag att jag inte alls har gjort mig fri från det.

Det är möjligt att denna tråden är lite snurrig, men det är nog för att jag själv är snurrig i den här frågan. Är det någon relation jag har problem med, så är det med mina föräldrar.

#6 Men visst är det väl så, att man ofta fokuserar på sådant som är negativt? Du menar att du gör det, och jag menar att jag många gånger är likadan! Kanske inte alltid när det gäller föräldrar, men ganska ofta i min egen relation till min man. Tyvärr, vill jag tillägga.

Men det är alltid lättare att se sådant som är negativt. Jag kan inte med säkerhet säga varför det är så, bara ledsamt konstatera att så är fallet. För normalt sett vill jag gärna se mig själv som en väldigt positiv, optimistisk person. Jag vill gärna tänka att allt alltid ordnar sig till det bästa, förutom just när det gäller kärlek, kanske…
ofta har det varit så att jag lättare fokuserar på mitt inre negativa klimat. Men jag tycker mig ha kommit en bra bit på väg bort från det, där jag ser både min man och vår relation i ett annat ljus. I mitt fall handlar det om mental träning att inte låta allt negativt poppa upp, utan istället fokusera på annat.

Detta forum är bra självterapi och även amatörpsykologi. Vi hjälper ju varandra med de infallsvinklar vi kan! Det heter så snyggt att "se saken objektivt" men det kan man aldrig göra, anser jag. Jag är ett subjekt, därför är jag alltid subjektiv. Jag kan bara resonera utifrån min historia, min bakgrund mina erfarenheter. Jag kan fantisera om hur saker ser ut från andra synvinklar, men aldrig korrekt bedöma något utifrån dem, eftersom det inte är förankrat i mitt inre. Hänger du med?

Men oftast är de svar vi ger till andra, de svar vi vill ge till oss själva.

Jag hänger med i ditt resonemang =)

Negativt fokus, Finn-fem-fel….  Jag tror nog inte lösningen är att fokusera på något annat, utan jag tror att man måste stanna upp, reagera på sina tankar och där och då vända det till en positiv omformulering innan man går vidare. Såklart är det lättare sagt än gjort, men hjärnan är omprogrammeringsbar… men det kräver lite vilja och arbete.

Jag har läst lite om NLP: ( Nu tar jag på mig de små läsglasögonen, rättar til knuten i nacken och läser högt för alla som vill höra från en informationssida om NLP)

"Helt kort skulle NLP kunna beskrivas som:

En metod för att upptäcka och förändra medvetna och omedvetna mänskliga tanke- och beteendemönster.

Konsten och vetenskapen om hur människor strukturerar sin inre verklighet genom sina inre och yttre upplevelser.

NLP står för Neuro Lingvistisk Programmering. Det betyder ungefär att man med hjälp av språket programmerar om hjärnan. Ja, programmering kanske inte känns så passande för hur vi hanterar hjärnan. Vi kan väl säga lära om istället. Har man lärt sig något som inte är bra så måsta man försöka lära om, så man kan göra något bättre istället. Det hela är egentligen ganska naturligt. Du har säkert lärt in något så effektivt att ditt undermedvetna sköter det alldeles själv. Ditt undermedvetna kanske ser till att du blir uppstressad av en särskild situation, vare sig det behövs eller ej. Det brukar ju inte fungera så bra att bara säga: Nä nu ska jag sluta stressa upp mig för _________. Det undermedvetna är kanske inte så lättlärt alla gånger. Fast det kanske beror på hur man gör? Just det!"

Mycket intressant teknik och jag kom in på det under mina ledarskapsstudier. "För att kunna leda andra, måste man först kunna leda sig själv" heter det ju.

Det jag vill ha sagt, (tar av mig läsglasögonen igen) är att man nog inte ska hoppa över ett sådant här beteende och tro att det försvinner av sig själv. För det gör det garanterat inte.

Jag skulle mer än (hj)ärna vilja bli av med min fel-sökningsradar. Jag ska nog smyga in på adlibris och se vad de har att erbjuda……. 

På dansk tv har det nyligen gått en serie om Danmarks hälso- och skönhets guru nr 1, Ole Henriksen där han har bjudit in några av Danmarks mest hårdföra män, och mjukat upp dem med spa-behandlingar, meditaioner och livsfilosofi. Han är nog den mest positiva, kärlekssprudlande och harmoniska mannen jag har stött på ( om än bara i mitt vardagsrum framför tv.n) Han ler konstant och hans motto är " I love it! " Han har nog gått en och annan positivitets-kurs a´la NLP. Det finns inget negativt i hans värld. Han är min idol. Jag vill vara som Ole.

NLP är jätteintressant och positiv affirmationer också. Jag försöker själv jobba med sådant ju, så jag är verkligen intresserad av det.

MEN man ska också komma ihåg att man kan inte bara ta bort allt negativt från sitt liv eller sina upplevelser. Jag säger inte att det är det ni försöker göra, jag vill bara påpeka att det faktiskt är naturligt att känna sorg, ilska, irritation och andra "negativa" känslor för sina föräldrar. :)

Så om man upplever en negativ känsla i en situation så är den där av en anledning. Och du kanske kan bli av med den genom att analysera varför den är där och när du VET varför så kanske den försvinner av sig självt?

Visst finns det folk som är totalt negativa och alltid ser allt i svart och bara ser problem överallt, folk som enbart fokuserar på det som är dåligt.

Men det finns också dom som vägrar att erkänna sina negativa känslor och jag vet inte om det är bättre det, för det ligger i vår natur att känna båda sidor och att ha balans i dom.

Bara några tankar om det du skriver… Sen har jag själv rätt mycket tankar om familj idag eftesrom min syster ringde och det blev jobbigt. Hon anmärkte på att jag inte såg det positiva och att jag skulle vara glad för hur bra jag haft det som barn jämfört med andra barn.

Så där var alla mina känslor totalt bortförklarade. Jag har inte rätt att känna något negativt om min familj eftesrom det finns dom som haft det värre. Bra va?

Det första jag tänker på när jag läser denna tråd är…..Du måste må bra själv för att kunna hjälpa andra att måbra…

Jag har lärt mig fast det varit svårt att alla människor är olika och tänker inte som jag själv i allt…När det gäller min mamma så är vi sååå olika..men tyvärr har hon lyckats få mig på gamla dar lika negativ till allt som hon..men det kanske är generna*L*

Att komma hem till min  mamma är som att gå in i en krigszon.Säg för guds inget negativt om syrran  eller något annat tok som hänt för då får jag höra att det har jag mig själv att skylla,minsann.

Jag kämpar för att tänka positivt men det är svårt när man hela tiden har saker som händer som är negativa.Ta min hyrestvist t.ex 3 år tog den många tårar och besvikelser.Trots det dömde tingsrätten till min fördel så framtiden är ljus .MEN jag ser bara det negativa som varit och kan inte glädjas..

Jag skulle behöva NLP

Tja, snygg var han ju, i alla fall. :-)~

*fniss*

Min mamma är ofta ganska negativ och hon får ofta stunder när hon flippar ut och får panik. Det fanns en tid när hon blev arbetslös när jag vägrade att gå hem till dem när hon var ensam för att jag inte pallade med hennes tjat om hur synd det var om henne som inte hade något jobb. Ibland säger hon också saker som kan såra, men jag tror inte att hon är medveten om det, hon vill bara styra och bestämma över mitt liv trots att jag är 35 år.

Min pappa är lugn och tålmodig och har ganska mycket "gammaldags" idéer för sig, men det brukar jag säga till honom och även om han blir lite sur så går han inte omkring och tjurar länge. Då är det värre med morsan.