Tankar kring mitt förhållande (Lång läsning)
Hej!
Jag har ett dilemma kring att flirta med andra medan man är i ett förhållande.
Först och främst vill jag varna att det är väldigt mycket text att läsa där jag återberättar hur jag och min partner hade det där problemställningarna kommer upp. Jag vill höra era åsikter kring detta, hur ert förhållande har påverkats av flirt etc.
Jag ska avgränsa problemställningen lite. Problemområdet gäller när man faktiskt är med sin partner ute i stan, restaurang eller dyl. Dvs när man är tillsammans bland människor och inte när man är ensam själv. Jag skriver inte vilket kön vi är men det kan nog listas ut.
Till mitt dilemma i mitt förhållande - Jag och min partner (som vi kallar T) har vart ett par i 10 månader nu. Under en längre tid av vårt förhållande, så flirtade T konstant med andra när vi var med varandra. Återigen så skedde detta konstant, dvs med nästan varenda person vi gick förbi eller såg när vi satt på restaurang (konternueligt blickar fram och tillbaka) . Ett par gånger pågick det så mycket att det uppstod problem för mig. Ibland flirtades det vilt till den grad jag framställdes som "svag" där slagsmål mellan mig och de andra nästan skedde.
Till en början (ca 2 månader) så brydde jag mig inte särskilt, först efter det flirtades mellan min partner och min nu f.d vän(som vi kallar H) som jag först agerade. Därefter fortsatte det ( ca 3-4 månader dvs sammanlagt 6 månader) innan det slutade helt.
Under dessa 6 månader så förklarade jag extremt många gånger för min partner att detta bör sluta. Det nonchalerades ständigt och bortförklarades att det inte flirtades alls mellan hen och de andra. Detta skedde dock väldigt tydligt tills en dag då..
En nära vän(E) till mig hade fått höra vad som hände mellan mig och H. E fick en bild av T. E 's bild av min partner stärktes ännu mer då hans släkting (som är helt oberoende av H) berättade att han var på samma middagsbjudning som mig och min partner, där min partner under middagen flirtade konstant med (släktings) vän(som vi kallar F). F började prata, en hånande attityd, mot mig där F försökte framställa mig som en "tönt" framför min partner som samtidigt raggade med F framför mina ögon. Detta togs då direkt upp med min partner när vi gick på toa som då slutade med beteendet. F fick tydliga signaler från mig att sluta samtidigt som T ignorerade F.
E tog upp detta/bilden av min partner då vi hade en diskussion angående den första incidenten med H. Jag förde detta vidare till T om vad som diskuterades. T kände sig ordentligt träffad då hen blev väldigt sur/irriterad över att ha blivit dömd av E samt ansåg att jag gjorde fel genom att diskutera detta. Jag röt till och förklarade då att detta är bilden mina vänner har, då T har agerat på detta sätt. Jag förklarade för T att hen inte ska tycka synd om sig själv då jag är den som är tvungen att skämmas.
Detta ledde till min föga förvåning att flirtningarna upphörde helt och hållet. En tydlig förändring har skett sen dess. I dagens läge så finns respekten, tilliten och lojaliteten mellan oss som ständigt växer.
Jag anser att det är okej då det är nyttigt med bekräftelse från andra men det finns gränser dvs flirta till en grad det inte går utöver sin partner. Sedan vad för typ av flirt som är okej? Flirtens syfte som huvudsakliga är "Jag vill ha sex med dig" anser jag dock inte är okej när man vistas med sin partner. Andra oskyldiga flirt som händer enstaka gånger tycker jag är normalt. Sedan om det flirtas vilt när vi inte vistas med varandra anser jag är helt okej. Flirtar T då jag inte är med så är det T ensak(jag litar på hen att det stannar vid flirt). Detta gäller givetvis mig också. Jag kan även konstatera att jag inte flirtade med andra när jag var med T. Jag älskar uppmärksamheten T får av omgivningen vilket tyder på att jag har bra smak. Mitt dilemma var att flirtar skapar problem.
Nej jag är inte svartsjuk/osäker på mig själv etc. Jag litar på min partner men i vår situation så var det ständigt med flirts då det inte gick en dag utan att hen flirtade runt. Jag anser att man representerar varandra i ett förhållande där respekt, tillit och lojalitet är stommen. Jag accepterade inte det överdriva beteendet men ville heller inte tjata varje dag då själva flirtandet inte var problemet utan mer att jag fick problem och att det skedde ständigt.
Så gott folk vad anser ni?
Vart går gränsen för flirt? Agerade jag rätt/fel? Hur ser det ut i ert förhållande? Andra tankar kring detta?
Mvh
DenGodaKillen
![[rore]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hej du DenGodaKillen!
Gränser går där Du väljer att sätta den!
Vem avgör om agerandet är rätt eller fel?
Det kan bara du avgöra.
Allt annat är ett försök att normalisera/omstrukturera situationer som faktiskt upplevs som obekväma.
Om du nu inte känner dig svartsjuk eller osäker i din relation, så förstår jag inte vad problemet är. Faktiskt.🤔
Som jag förstår det, så flirtar din partner för att få uppmärksamhet. Du i din tur tycker att det är okay, eftersom h*n får uppmärksamhet, som bekräftar att du har bra smak(?)
Det har till och med varit situationer där du varit på väg in i slagsmål med den person som det flirtats med(?) 🥵.
Förlåt om jag låter hård nu. Men när jag läser din text så uppfattar jag det som att ni båda två är bekräftelsetorskar, som sitter fast i ett märkligt spel.
Att 😉 när man har partner är fel. Att 😉 när partnern är med är fruktansvärt respektlöst!
Jag har inga problem med lite oskyldigt flirtande då man inte är med partnern. Alla mår bra av lite bekräftelse. Men, inför partnern. Då är det bara respektlöst och osmakligt.
#0 Hej TS!
Nå, om jag helt utgår ifrån mig själv så gillar jag inte det där flörtandet, jag har överlag aldrig flörtat så mycket heller. Är man ute och festar så är man ju självklart trevlig och öppen, men aldrig att jag skulle "anspela på något", har aldrig gillat att få den sortens uppmärksamhet heller, just för att det är så ytligt på något vis.
Eftersom jag inte skulle vilja ha sex med någon annan än min sambo, så förstår jag heller inte varför jag skulle flörta med någon annan. För jag vill ju inte att DEN personen (en utomstående) ska tro något, eller få falska förhoppningar. Då kan hon eller han hellre lägga sin tid och energi på någon annan som vill ha den. Mig bryr det liksom inte i ryggen, tycker snarare att det är påträngande och jobbigt om någon helt tydligt är intresserad. Då avfärdar jag det hellre, och det på grund av respekt både för DEN personen men också för min sambo.
Bra att ni fått någon balans i det där, för har själv varit med om det och jag vet att det är jobbigt. Man blir till och med mer känslig och tillslut nästan tittar man efter och börjar leta efter såna blickar eller signaler. Det bidrar bara till en himla osäkerhet. Hujj, det är inte bra för ett förhållande helt enkelt. SÅ VIDA det inte är så att båda är helt med på det förstås, då är det helt annat. Antar också att lika barn leka bäst, speciellt när det kommer till värderingar, sexliv och familjeliv.
Ciao :)
Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.
Att en skitstövel som F flörtar med din tjej och samtidigt nedgraderar dej för att kanske lättare få din tjej på fall är åt helvete fel.
Att du tog upp det o tjejen tyckte inte om det är inget att bry sej om.
Däremot tycker jag att du håller dej undan F, för att inte slå eländet på käften tills du är/har lugnat ner dej.
Har hon nu tagit till sej och lugnat ner sej om flirtar, bra då är allt lugnt?
Starta ny diskussion