Jag tycker det helt sonika låter som om du inte bör ha ett förhållande innan du kommit över dina egna problem.

#1 vi har inte tagit paus i förhållandet utan jag sa att jag behöver ensamtid tills jag löst mina egna problem. Dock så är det svårare att faktiskt lösa dem speciellt när ett av dem är att man känner sig ensam…

#2 Det första ni bör göra är väl att försöka träffas öga mot öga och lugnt och sansat diskutera vad som hänt, vad ni känner, och se vad som kan bli nästa steg i ert förhållande. Jag förstår din sida av saken för jag har själv liknande problem, däremot går det inte att lägga över det på din partner då osäkerheten kommer ifrån dig. Det är inte ditt fel som så, men det är inte hans fel heller utan det börjar som sagt med dig och dina känslor och dina svårigheter kring osäkerhet.

#3 Tack för din förståelse och du har absolut rätt, vi ska faktiskt försöka träffas och prata om saken snart. Men hur blir man normal igen, hur blir man så säker i sig själv att man inte behöver någon annan längre? Sen undrar jag vilka problem har du haft? Vad har hjälpt dig?

#4 Normal och normal, vi duger alla till oavsett om vi är "normala" eller inte. 🤪

Att bygga upp en självkänsla som blivit nertrampad pga mobbing kan ta lång tid och kan vara en jobbig process. Det kan absolut vara en god tanke att faktiskt ta kontakt med skolkuratorn eller ungdomsmottagningen eller liknande för att få någon form av samtalskontakt. Någon som har erfarenhet och som under mötena kommer lyssna på dig till 100% och finnas där för dig i den mån du behöver det.

Jag är i princip inget annat än en vandrande barbapappa med problem, åt alla håll och kanter, har aspergers syndrom, blev mobbad i 12 år, varit deprimerad i 20 år, lider av sömnstörningar, panikångest och grov ångest dagligen. Fortfarande, så jag är inte frisk än (för övrigt kan jag inte bli det heller, för asperger blir man inte av med vad man än gör), men jag medicineras och har kontakt med psykvården samt habiliteringen. Som sagt, en långsam process, men nödvändig ändå. :)

#5 Haha jo det är i för sig sant!

Har tänkt på det där med att prata med någon som kan sin sak och förstår mig men alltid varit så rädd för att prata om det här och öppna upp mig, tanken är läskig att öppna upp sig för någon helt främmande människa (även om jag vet att de har tystnadsplikt och den biten) men antar att det viktigaste är att bli frisk…

Oj hjälp förstår att det är svårt då! men sålänge du inte går runt med problemen "ohjälpt" så kommer det gå utmärkt för dig tillslut, hoppas på det bästa för dig !

#7 Skynda långsamt, är ett bra motto att ha när man träffar en ny person att prata med. Det finns absolut inga tidsramar som är "rätt" eller "fel". Du kanske känner dig bekväm att prata om dina djupare problem efter bara fem minuter, eller så kanske det dröjer fem månader. Och man klickar inte alltid med alla man pratar med heller, ibland måste man pröva sig fram innan man hittar rätt. Det är också okej. :)

Detsamma till dig. ^_^

Men tänk så här istället; vad skönt att få prata med en helt främmande människa, som inte har några värderingar om  mig, som kan se allt utifrån, som har träffat många i liknande situationer, som jag inte behöver behaga eller ställa mig in hos för att hen skall lyssna, och som kan använda både mina och andras (kanske egna) erfarenheter för att hjälpa just mig.

Jag kan helt hålla med dig om att tjejer kan vara väldigt bitchiga och elaka, men man kan välja att spela med om man nu vill umgås med tjejer. Du verkar ha ganska mogna insikter om dig, livet och relationer, du har bara svårt att använda dem på ett "street-smart" sätt. Ta tjejer för vad de är, kul att ses och göra vissa tjej-grejer med, men inget att bli beroende av. Så småningom kan det utvecklas en riktigt fin vänskap, men det tar tid, och ni måste nog bli lite äldre.

Viktigast av allt; lär dig tycka om dig själv! Med tycka om menar jag inte självsäker, men jagstark! 
Är väl det svåraste man kan säga till en tonåring, men det är så himla viktigt. Tonåringar lever i en väldigt ytlig och materialistisk värld och den är jättetuff (det var så även för 50 år sedan!). Men tro mig, det finns många av de där tuffa ungdomarna som verkar ha stenkoll som också känner sig osäkra inuti. Rädda att inte "få vara med och leka", att inte räknas. Det finns även vuxna som är likadana. De har bara lärt sig att inte visa det.

Jag tycker det är konstigt att din kille som faktiskt ska stötta dig i vått och torrt inte förstår dig. Om han försökte förstå din sits kanske du inte skulle söka berkräftelse hela tiden…

#7 Tack så mycket, jag ska absolut följa ditt råd! Iallafall försöka :)

#8 Jo det är ett bra sätt att tänka på, håller med dig på många punkter, det svåra för mig är bara att öppna upp för när jag väl öppnat upp så är det inga problem, men svårt att bara bryta isen… Är väl mest rädd för att någon ska se ner på mig eller tycka jag är konstig eftersom jag det är det jag blivit utsatt för hela mitt liv… 

Vill bara säga att jag har försökt ha tjejkompisar men de har självmant lämnat mig/svikit mig och killar har jag nu märkt vill bara vara vän för sexuella kontakter… Är en väldigt ödmjuk och omtänksam människa så för mig är det svårt att låtsas vara bitchig, det är helt enkelt inte min stil. 

Tror absolut inte att alla tjejer är idioter för det finns säkert jättemånga som skulle vilja umgås med mig men inte vad jag sett hittils. Har verkligen analyserat mig själv och tänkt ut vad jag behöver göra för att bli mig själv och inte söka bekräftelse och jag tror att jag kanske behöver vara ensam ett tag, helt ensam och bara gå till en psykolog istället. 

Det svåra är att jag och min kille inte riktigt gått vidare. Det känns som vi är fast i ilskan och även om vi inte pratar nu så känner jag att allt inte är löst. Det är så jobbigt för samtidigt som jag sagt att vi ska vara ifrån varandra ett tag så saknar jag honom, varje dag, varje minut som går. Eftersom han är den enda jag vågat släppa in i mitt liv är han också den jag kan berätta saker för. Känns tråkigt att man måste hejda sig själv från att prata. Men jag antar att jag måste för att kunna fixa mig själv…

Tack för din kommentar, den hjälpte mig att se allt med helt andra ögon!

#9 Jag tycker också det är konstigt men försöker ha förståelse, jag måste nog förstå att jag inte kan fixa människor eller få dem att bete sig som jag vill… Jag måste nog fixa mig själv nu i guess

#8 och jag håller med dig med att det är en ytlig värld vi lever i, väldigt svår för oss tonåringar att växa upp i oxå … Om alla ändå kunde bry sig om personlighet ibland :/

Det låter hemskt när du säger ensam, har du ingen familj att luta dig lite mot?

Jag menar inte att du skall låtsas vara bitchig, det kan ju vara så att du visar hur känslig du är, och känslighet kan tolkas som svaghet i den där hårda världen. Alla är rädda för svaghet för alla skall låtsas vara så tuffa. Det är jättefint att du är hjälpsam och ödmjuk, men tyvärr är det få som vågar uppskatta sådant i tonåren.

Jag upplevde att när folk började närma sig de 50 blev de trevligare……

Tyvärr är det bara att bita ihop. Det finns fler som du, men kanske du är för inne i dina egna grubblerier och din vilja att bli sedd och bekräftad att du inte ens ser dem.

Finns det ingen sorts förening, eller ett intresse du kan ta tag i för att få kontakt med andra. Det behöver inte bli en bästis, men du behöver komma ut och träffa folk och tänka på annat också, inte bara sitta och grubbla.

#13 fast nu sa hon att hon faktiskt blivit mobbad och då är det väl inte bara att bita ihop och dra till någon förening? Sen har hon haft problem med pojkvännen, det var källan i alla dessa problem för visst hon är ensam men hon vill ju inte förlora sin pojkvän? Förlåt om jag verkar dryg, menar inte att vara det men hon sitter ju inte bara och grubblar runt, hon har problem! :)

#0 Jag tycker att du ska ta en paus som du sa med din pojkvän och sen kan ni prata ut, ingen idé att prata med varandra när ni bara är arga på varandra. Sen tycker jag att du ska prata om ditt problem, kanske visa det du skrivit här och låta honom läsa det så han förstår på riktigt? Om han inte förstår då så är han ingen partner för dig och du borde hitta någon annan som kan stötta dig till 100% !

#0 kom också ihåg att ej lägga skuld på din pojkvän, han har inte orsakat problemen kom ihåg det!

Jag känner igen mig mycket i det du skriver, har själv ett stort bekräftelsebehov och känner mig otroligt lätt ensam och är superkänslig för om någon inte "sätter mig först" och blir lätt ledsen på grund av det. Jag kan såklart inte döma ert förhållande och han är säkert en bra kille och det är inte alltid lätt, men hade min pojkvän betett sig så hade det inte fungerat. Jag hade mått alldeles för dåligt. Vi har också ett långdistansförhållande (sverige-england) kan jag ju tillägga. Känner du att du har saker som du måste arbeta med för att du ska må bra och kunna ha ett hälsosamt förhållande med någon så tycker jag absolut att du ska ta lite tid och jobba med dig själv, ta hjälp om det behövs! Känner du däremot att det helt enkelt är sån du är, att du helt enkelt behöver någon som bekräftar dig mer, och om din pojkvän inte uppfyller det, ja, då kanske han inte är rätt för dig. Jag har inte riktigt läst igenom hela tråden, men om du inte har gjort det redan så tycker jag att du ska prata med honom. Förklara att du behöver mer, fråga om det är möjligt för honom. Annars kanske det är bättre att hitta någon som passar dig bättre. Jag tror inte helt på att man måste vara helt frisk och glad och inte ha några problem själv innan man kan vara ihop med någon, utan det gäller bara att hitta någon som man mår bra med ändå.

Jag var mobbad från jag var fem till jag var tretton, fjorton, ungefär.

Förmodligen är det därför jag också alltid har haft problem med relationer, jag har väldigt svårt för att lita på andra människor. Eller ja, jag skall säga att jag Hade väldigt svårt att lita på andra.

Dessutom tillbringade jag tidigare väldigt mycket tid med att jaga umgänge. Jag försökte hela tiden anpassa mig efter andra människor för att få vara med.

Men för femton, sexton, sjutton år sedan så slutade jag med det. I stället började jag fundera på vad Jag tycker är roligt? Vad vill Jag ägna min fritid åt? Och när jag hade klurat ut det och börjat ägna mig åt de sakerna, ja, då kom vänskaperna helt enkelt av sig själv också. Jag träffade människor som delade mina intressen. Och visst, det tog ett tag innan jag litade på dem. Men, våra intressen gjorde att vi fortsatte hålla kontakten, vilket till slut också gav förtroende.

Nu vet jag inte om samma sak fungerar för dig?
Och det handlar ju inte heller om relationen till din kille kanske. Men, jag tror att det grundläggande, oavsett om vi pratar vänskapsrelationer eller kärleksrelationer, är att först och främst lista ut, Vem Är Jag?

#14 av: robbana
Att träffa människor på andra platser och under andra förhållanden, där man t ex delar ett intresse, är en helt annan sak än den dagliga nötningen i skolan.
Bara för att man blivit mobbad i ett sammanhang betyder det inte att man är dömd till det evigt.
Jag tycker dessutom TS  verkar ha viss mognad och reflekterar över detta, så med den inställningen kan det gå jättebra.

Där har man inte redan en bestämd roll, och man kan börja från noll med människor man delar ett intresse med. Det kan vara en förening där man t ex jobbar mot ett bestämt mål, då glömmer bort lite av sig själv. Det är skönt att slippa tänka på vad folk tycker omen, vad de menade med att säga si eller så.

TS: din kille är också fortfarande tonåring (efter vad jag kan läsa mig till). Om han inte är ovanligt mogen kommer han ha svårt att förstå dig och kunna stötta dig på rätt sätt. Han har säkert sina helt egna tonårsproblem.
Det behöver inte betyda att han inte vill hjälpa dig, eller inte skulle göra det om han kunde, men han har het enkelt inte insikten och mognaden. 

Tycker i alla fall att du har en bra början med din insikt och att du reflekterar över ditt sätt. Tro mig, en dag kommer du att vara mer säker och självklar, men jag förstår att det känns jobbigt just nu. Men du kan jobba med det.

Jag hade otroligt bekräftelse behov mellan 13 och 20 årsåldern. Varit med lite för många killar, pratat med ännu fler på socialamedier. Din psykiska hälsa spelar så klart roll men tänk också att det är naturligt i din ålder att vara osäker på sig själv, att vilja ha bekräftelse och att ha killproblem. Vissa människor behöver "leka av sig"  och i och med det hittar man sig själv. Just nu känns det som ett kaos men när det är över så är du lite tryggare i dig själv och vet lite mer vad du vill ha.

Mina killproblem är över, men utan alla de där åren i kaos med olika killar och ett riktigt stor bekräftelsebehov så hade jag förmodligen inte fått upp ögonen för min pojkvän. Vänskapsbiten är fortfarande svår men jag vet vem jag är och vad jag kan och det gör livet lite lättare att hantera.

Du känner dig kanske ensam men du är inte ensam om att känna dig ensam. Killproblem hör till tonåren, hur jobbiga de än är. Se inte ner på dig själv för att du har ett bekräftelsebehov, bara vetskapen av att du har det gör att du är bättre och har en större självinsikt än många andra.

🌺

Jag förstår om din kille missförstog allt men kan ni inte börja om? Asså kanske ta en paus och sen bara börja om från början utan lögner och missförståelser. Ibland kan det bli lite fel i tonåren när man inte riktigt vet vem man är eller vad man vill som #20 skriver om. Man kan också behöva mogna innan man inleder en seriös relation. Hur du än vill göra så är det viktigaste att ni båda är lyckliga, att ni mår bra i relationen eller utan den! Har ni pratat med varandra än? :)