Nej man måste inte. Men det underlättar och gör det mycket trevligare.

Inget måste enligt mig. Det är ens partner man ska leva med.
Men såklart fördel om man inte avskyr varandra utan kan umgås ändå vid behov

Ja vi kan umgås. Menar inte att  avsky. Men jag gör det för att  ställa upp för min partner och inte för att det är något jag ser fram emot.

#3 Om du menar min kommentar, då jag nämnde det, så sa jag inte att du sagt det? =)

#3 Det ser jag som en självklarhet.

Jag och min sambos mamma hade en väldigt god relation i 1,5 år. Sen fick hon nån knäpp i skallen och jag hamnade i skottlinjen. De saker hon sa till mig och om mig kommer jag aldrig kunna förlåta. Just nu har vi ingen kontakt och jag vill inte ens att hon och min sambo pratar om mig.

Det funkar. Det är inte skoj, men det funkar. Jag är fortfarande så djupt sårad att jag inte klarar av henne alls, jag går ut ifrån rummet när hon ringer min kille för jag blir så irriterad och arg av att påminnas om henne, och jag hör ju hur hon beter sig mot min sambo. Hon är svårt psykiskt sjuk och sjukdomen gör att det inte går att diskutera vettigt med henne när det blockerar sig i hjärnan på henne.

Vi kanske kommer kunna vara i samma rum i framtiden men det kommer aldrig någonsin bli som förut där vi kunde sitta i timmar och prata eller hitta på något bara vi två.

#6 Det låter inte roligt alls att hon sagt så elaka saker till dig och om dig att ni inte kan träffas alls. Hoppas det blir bättre, och att du kanske kan tänka att det är pga att hon är psykiskt sjuk . Det kanske kan lindra lite att tänka att hon beter sig så pga sin sjukdom.

Nej, man behöver inte älska sin partners släkt men det underlättar att man trivs med att träffa dom. 

6 Där gjorde hon en stor förlust på en bra svärdotter. Hoppas att du går vidare och jag förstår helt att man inte kan förlåta elaka personliga påhopp.

Nej,. Mitt ex mamma var väldigt speciell och alla fjäska för henne. Jag tålde inte människan.

Man måste inte tycka om, det är dock en stor fördel om man gör det eller åtminstone klarar att vara artig/respekfull och prata lite…

#7 #8 ❤️

Jag håller med er som säger att det underlättar, för det gör det verkligen. Jag har ingenting emot min sambos släkt mer än hans mor och bror. Modern klarar jag inte av och därför är jag aldrig med på jul/påsk-middagar, kalas och liknande. Jättetrist faktiskt.

Som tur är så spelar det inte så stor roll för min kille om jag är där eller inte vid olika tillställningar, men hade det betytt mycket för honom hade jag försökt ställa upp så gott jag själv klarade av!🙂

Nej man måste inte, men allt känns så mycket bättre då. :) Min mamma hatade mitt ex och han gillade så klart inte henne av den anledningen (han hade inte gjort något mer än att bli vald av mig i stället för killen jag hade innan honom) Det var jobbigt både för honom och för mig och antagligen för min mamma med (och min bror som stod på mammas sida) De träffades dock bara tre gånger (eftersom det tog över två år innan farsan lyckades övertala morsan att han skulle få hälsa på hos dem)

Det var som sagt ingen kul sits för någon… Nu är jag tillsammans med mitt livs kärlek och i början var hans pappa lite som min mamma var mot mitt ex. Jag vågade inte ens gå innanför deras dörr i början om han var hemma. :P Men efter ett år så gick det över och nu har vi jättetrevligt tillsammans allihopa. :) Och min mamma älskar min sambo och han tycker det är jättekul att vi ibland åker hem till dem och umgås. :) Jag är en sån där person som egentligen älskar sociala familjer, men då jag inte är van vid dem själv så blir jag lätt väldigt psykiskt och fysiskt utmattad av att umgås med sambons familj då de är  helt galet kärvänliga och vill umgås så mycket som möjligt. X) Men jag älskar det verkligen. Vi brukar resa tillsammans med hans familj osv. :)

Men som sagt, NEJ man måste inte. Ibland kan man ju inte ens gilla vissa människor. Och det enda man behöver göra då är att visa respekt mot dem.

Visst underlättar det, som en hel del här säger. Det är ju en självklarhet.

Men nu var frågan om man måste tycka om sin partners familj, och det måste man absolut inte, tycker jag.

Absolut inte. Jag klarar inte av min sambos morsa. Hon ifrågasätter på ett elak och fult sätt mina val. Ifrågasatte min utbildning, vad jag gillar på fritiden osv. Klarar inte av henne med farsan är jätterolig. Så jag bara ignorrerar henne och umgås med min sambos andra släktingar. Tyvärr gillar varken mina föräldrar eller min sambo varandra för en händelse för över ett år sedan. Eftersom mina föräldrar bor på andra sidan landet så har inte dom behövs träffas. Men nu har egentligen all ilska laggt sig på bägge sidor så jag tror de skulle gå bra att träffa igen. Men inget jag aktivt kommer se till då jag kommer att komma i kläm ifall det blir bråk igen. De orkar inte jag med. Konstigt att mina föräldrar och partner drar i mig när de egentligen är problem mellan dom.

Inte ovanligt att det finns "gnissel" i familjer. Personligen tror jag att man vinner på att "bita ihop" och kompromissa sig igenom sammankomster som man inte helt älskar & känner sig bekväm i. Svårt? Ja. Jobbigt? Ja.

Tyvärr skär det sig ordentligt ibland, då hjälper inte "bita ihop"-metoden. Då får man ta sig en rejäl diskussion med sin partner om hur man går vidare.

Nej man måste inte tycka om sin partners familj men som många skrivit, det underlättar.
Men går det absolut inte att jämka får man bara acceptera det och låta partnern umgås med sin släkt själv.

Jag själv har kommit väldigt bra överens med alla mina pojkvänners släktingar, utom föräldrarna till mina barns pappa, då de är rent av riktigt elaka mot våra barn.
Jättetråkigt, men det är mest farföräldrarnas förlust.

#15
Ja, jag håller med dig. 

I mitt fall är det inte så värst ofta som vi träffas,  så de få gångerna som det händer försöker jag att inte bry mig så mycket. Jag kompromissar och biter ihop.
För allas vår trevnad.

#17 Ja, jag tror att det är den bästa lösningen. Det är svårt att helt klippa banden till familj & släkt samt att det kan uppstå obekväma konflikter. Exempelvis kanske jag inte är direkt förtjust i A & B, men kommer väldigt väl överens med deras barn. Vilket då leder till slitningar som blir helt omöjliga. 

Jag har inga vetenskapliga bevis, men känslan är att det är väldigt vanligt med gnissel inom familj & släkt. Kanske t om ovanligt att det fungerar helt friktionsfritt?

Jag ogillade mitt ex pappa, han sa rasistiska och elaka kommentarer hela tiden, till folk på tv och folk han såg på avstånd på gatan… När man är ung så gör de kanske inte så mycket, det är rätt jobbigt bara, jag hade tex inte lust å va med hans pappa något alls…. Men jag kan tänka mig att de är värre när man blir äldre, jag hade liks ALDRIG kunnat ha barn me mitt ex, för ja hade iaf aldrig lämnat barnet med den pappan… Och det är inte det lättaste att förklara när mitt ex inte ogilla pappan som jag gjorde hehe…

Man måste inte något alls med sin partners familj, vare sig gilla eller umgås med. Det viktiga är väl att man själv och partnern är överens hur man ska göra med släkten om det är så att man inte trivs med dem.

Jag ogillar min partners familj tyvärr och det blir bara värre och värre varje år som går för av nån anledning blir de bara jobbigare hela tiden. Jag ställer upp på de absolut mest viktiga högtiderna för min partners skull men i mesta möjliga mån så undviker jag att träffa dem. Min partner tycker också att hans familj är jobbig att umgås med men han vill ändå göra det ett par gånger om året. Han funkar däremot fantastiskt med min familj, det är som om han är en av oss och han kan umgås med både mina föräldrar och bröder utan att jag är med.

Numera, efter flera år i terapi och behandlingar för mitt psykiska mående, har jag insett att jag numera inte alls har problem att sluta umgås med folk som jag inte mår bra av oavsett vilken relation vi har. Det är inte värt för mig att offra mitt mående bara för att man "ska" gilla sin släkt, sin partners familj eller liknande.