Väldigt svårt att veta nåt konkret, för jag känner dig inte, har inte sett/hört hur din kommunikation med andra människor går till. 

Tänker att du förstår att nåt inte funkar helt som det ska. Du skulle behöva jobba med din kommunikation med andra på något vis.  Tänker att det kan finnas flera sätt. Antingen skulle du kunna söka hjälp med dina relations/kommunikationsproblemer hos en terapeut där du kan få hjälp att lista ut hur du fungerar och sedan hur du kan göra istället bättre.

Ett annat sätt är om du skulle  kunna prata med kompisar du litar på om sådant. "metakommunikation" alltså att ni pratar om hur ni pratar.  Hur säger du, hur skulle nån annan säga samma sak, vilken skillnad gör det för den som lyssnar, hur upplever ni varandras olika varianter att säga samma sak om ni provar.  Detta kräver naturligtvis att det finns någon/några som kan tänka sig sådant prat och att ni litar på varandra och kan vara ömsesidigt både respektfulla och ärliga när ni pratar om detta.

När jag var deprimerad minns jag att jag tyckte allt var bara orättvist. Vännerna hade "allt" och jag var bara blä typ. Vågade inte göra något. Och mycket jag pratade om var rent gnäll. Det var min misär som räknades mest. Och jag kan ge tusan på att mitt prat var så med. Att söka bekräftelse av andra är inte värt något om du inte kan bekräfta dig själv. Klart att vänner ska vara där, men att behöva eventuellt sitta och bekräfta någon konstant kan bli jobbigt som vän med. Så du kanske borde se saker från andras synvinkel. Och prata med kurator eller dylikt. Och börja arbeta på självkänsla.

Jag kan känna igen mig mycket i det du skriver. Jag hade inga vänner i under 8 och 9 i högstadiet. När jag kom till gymnasiet kände jag att jag fick en ny chans och möjlighet att få nya vänner. Det fick jag också, men det blev inte så lätt som jag trodde. Speciellt då anpassade jag mig efter andra hela tiden, och min vilja kom aldrig fram för jag var rädd att jag tyckte fel eller att jag tog för mycket plats, eller att de skulle tycka illa om mig. Det har förföljt mig enda sen dess, men jag har hela tiden jobbat på att ta plats och att min åsikt och vilja är minst lika viktig som andras. 

Precis så tycker jag du ska tänka också. Andra har inte rätt att köra över dig, och om de gör så är de inga bra vänner. Kan de inte respektera dig för den du är och stötta dig så tycker jag inte du ska lägga energi på dem. Det finns massvis med människor man istället kan umgås med som är schyssta. Jag vet att det är svårt för vänner att man helt plötsligt har ändrat sig, man liksom tar plats helt plötsligt eller ändrat sig på andra sätt. En del reagerar tyvärr negativt på det. Skit i dem isåfall. Låter enkelt, men jag vet att det inte är så enkelt att bara säga upp bekantskaper, speciellt inte om de varat länge. Men det är ändå värt att fundera om just den vänskapen gör dig glad eller ledsen. Jag tycker det låter jättehemskt så som du beskriver dina vänners beteende. Jag tycker verkligen inte det är okej att bete sig så, och de motbearbetar din egen positiva utveckling. 

Ska skicka en youtubelänk som jag hoppas kan vara inspiration. Lyssna på hela eftersom det i början är musik, men en bit in i låten kommer ett tal som är jättebra och inspirerade mig i alla fall. Lyssnade på den flera ggr för att jag tyckte melodin var så fin. Allt eftersom började fundera på vad som sades och jag tyckte det hjälpte mig väldigt mycket. https://www.youtube.com/watch?v=1Bjzdbyn4xE

Tack för svar. Problemet är att jag upplever att mina vänner i generellt inte har så mycket respekt för mig. Det är inte bara en, utan flera, och även sådant som man tycker skulle vara självklart, är inte det. I så fall skulle jag ge upp ganska många av dem. De har stötta mig nu, när det gått så långt att jag mår dåligt och kommit ner i depressionen mm, men förut så har det varit rätt mycket av sådana här problem. En tjej som jag upplevt klagat på mig, jag undrar om hon bara gör det med mig, eller med sina andra "populära" kompisar, de som är några som hon värderar och som hon inte "vågar" göra så med. Typ så.

Jag har sagt till, jag har haft en bra kommunikation upplever jag, men man orkar inte hålla på så här i all evighet. Till slut vill man bara bli lämnad ifred.  Nu har jag också fått kritik på jobbet, det handlade om disken, att det var chefen och hennes man, som för övrigt jobbar tillsammans, som upptäckt att det gick fortare och smidigare om man langade disken till varandra, och då ville chefen ta upp detta med mig. Ungefär som ett klagomål på mig som person. Hon sa " ja det är ju bra att du tar samtal och sådant, men du måste tänka på det praktiska också". Sedan sa hon " ja det är ju inte så att vi vi inte vill att du ska jobba kvar".  Har nu fått ont i magen av att gå till jobbet på grund av det här och förstår fortfarande inte hur det kunde ta en sådan vändning. Jag har frågat chefen om jag behöver oroa mig för det här, och hon skrev att jag absolut inte behöver oroa mig. Om jag ska langa disken så ska väl alla göra det? Då får hon väl göra det till en allmän regel som alla måste göra likadant i så fall. Annars är det bara klagande som är onödigt och får en att känna sig utpekad. Går nu runt och undrar om jag kommer få en dålig referens från det här arbetet på grund av det?  Fick också frågan av en av de boende (flykting) om jag inte skulle komma till kyrkan på söndagen dit de går. Tänkte att jag ville, men bäst att fråga chefen först om man kunde göra det, och hon sa att om jag hade varit kille så hade det gått bra, men inte eftersom att jag var tjej. Sedan fick jag höra av flyktingen att tjejen jag jobbar med går i den kyrkan ibland. Så jag förstår ingenting.

Min andra kollega sa att han kunde vara referens åt mig till ett jobb om jag ville. Han sa sedan också att om jag hade frågat i början (jag frågade inte alls) så hade han sagt att han inte skulle vara referens, eftersom att jag var tyst och "inte visade mig". Fy vad trött jag blev. Förklarade att chefen sagt uttryckligen till mig att jobbet inte handlade om någon prestige, och att jag är socionom ,men inte anställd som det. Därför var jag avvaktande i början, och jag är sådan ibland. man är olika. Men faktiskt gav jag inte honom det bästa intrycket av mig som jag normalt brukar göra på en arbetsplats där det är människor jag inte känner.  Och det berodde på att jag slutade ett jobb bara veckan innan jag fick reda på det här jobbet, och trodde att det skulle ta ett tag innan jag fick ett nytt jobb, men det kan ju inte han veta. Det är ju inte så att någon är en perfekt arbetskamrat? Ska jag känna mig extra kass då? Har känt mig kass tillräckligt det senaste, så behövde inte mer knäck på det berget. Jag vet inte hur jag ska ta kritik. Hur allvarligt är det? Ska jag tro att jag ska få sparken för att jag inte langar disken?

#4 Kritik får man alltid på jobbet. Oavsett om du är ny eller varit där i hundra år. Så det är onödigt att gå och få ont i magen av det. Jag kan förstå om du får det. Men det är väl bättre att få det i början och lära sig av det? Du ska veta hur mycket gnäll jag fick höra i början. Men det är inte så konstigt då jag inte jobbat som det innan. Eller att jag jobbade på andra avdelningar och gjort som dom innan. Men visst, är man deprimerad redan innan så tar man hårdare på saker. Så är det bara.

Tycker det du beskrev kring dina tankar om disken och själva "langandet" av disken är rätt tänkt. Jag menar, du är ju ingen tankeläsare. Hur ska du veta vad andra tycker fungerar bäst. Det som han sa var en personlig åsikt tycker jag det låter som och inget du behöver ta personligen, utan snarare som ett sätt att utvecklas på. Beorende på hur personen framför detta kan det låta väldigt anklagande. men om du vet att personen är sådan ta inte det så personligt, försök separera på din yrkesroll, och dig som person. 

Angående de vänner du har så tycker jag det är en bra ide att komma ut i sociala sammanhang bland mycket annat/nytt folk och skapa nya vänner för då behöver du aldrig uppleva att du måste säga upp kontakten med alla du känner på en gång utan kan ta det succesivt som du känner att du fått nog. Jag tycker absolut inte att man ska lägga tid på vänner som inte beter sig som en vän. Du kommer må mycket bättre att umgås med människor som uppskattar dig för den du är.