Jag känner igen mig.

Jag är 30 år, har haft några förhållanden under livet, längsta varade 2-3 år.

Vill vara i en relation men samtidigt inte.
Vill gärna åldras tillsammans med någon… Men sedan kan jag tycka att det är så härligt att vara ensam och ha mina egna stunder.

Kan ju helt enkelt vara att jag inte träffat den rätta, därför jag känner såhär, så när jag väl träffar den rätta och blir kär så vill jag bara vara med honom hela tiden.

Men… har inte orken att leta.
Det får komma när det kommer.

#1 samma här. det kanske kommer när man träffar rätt person och allt faller på plats. Jag vet att när jag träffar någon jag verkligen tycker om så är det bara den jag vill vara med, men det är inte så ofta jag träffar någon jag känner så starkt för. 

Funderar om man kanske är för kräsen och ska bara köra, eller vänta på att man träffar den personen.

Jag är också i samma sits som er. Blir 30 snart och känner att det är dags att försöka träffa någon. Jag trivs också ensam, skönt att kunna göra precis vad man vill men på senaste tiden har saknaden efter att ha den där speciella personen växt.Det är lite jobbigt när syskonen gifter sig och skaffar barn, de flesta vänner har partners som de bygger upp ett liv med. 

Det jag är rädd för är att jag har haft dåliga erfarenheter med män på senare år och det känns nästan omöjligt att jag skulle kunna lita på någon igen. Jag undviker t.om utbildningar som leder till jobb där män är tex byggingenjör. 

Jag får också negativa tankar som du luneri skrev i #1 men de är ju väldigt onödiga egentligen. Man blir överväldigad av tankarna och vet till slut varken in eller ut tillslut. Man ska nog bara ta det som det kommer och inte tänka 20 steg före om hur det kan bli, vilka problem som kan uppstå osv. Men det är lättare sagt än gjort =)

Ja, sådant sätter i lite press, alla mina vänner har barn och de andra har iaf förhållanden.

Jag var också i ett litet si sådär förhållande sist, jag litade inte riktigt på honom och det kändes som han bara utnyttjade mig hela tiden, vilket gjorde att jag gjorde slut, vi hade självklart pratat om detta många ggr innan jag tog det steget.

Detta gör det inte direkt lätt att lita på män efter det. Jag la ner rätt mkt energi i mina två senaste förhållanden för att få det fungera (vilket var med samma kille). Känner mig liksom trött också på det hela.

Är jobbigt när vännerna frågar hela tiden " hur är allt, har du hittat nån" varje gång man ska träffas och säger men vi ska nog hitta en kille till dig osv.

Jag har sagt att jag inte känner för det men ändå så ska de vara på.

Nä, jag låter det vara. Just nu har jag andra problem jag måste ta hand om. Vem vet, kanske jag träffar honom när jag ska studera, får ett nytt jobb eller flyttar till en annan stad… 

Jag vill inte tvinga fram ett förhållande bara pga all press runt omkring heller.

#4 Ja fy sånt är verkligen jobbigt när folk pressar att man ska träffa någon. "Jag har en söt kollega, kan du inte dejta honom?" "Är du medlem på dejtingsida?" Så fort jag nämner killars namn i en vardaglig mening ex Jag pluggade med Sara och Johan efter skolan så blir det tusen frågor och press. ""Vem är han? Är det ngt mellan er? Kan det bli ngt mellan er? jaha han har sambo men skit i det satsa, eller okey han är 9 år yngre men det spelar väl ingen roll???"" Samma sak ifall jag nästa gång säger att jag pluggat med en Tobias…Blir så trött och mer sugen på att flytta till en stuga långt ute på landet utan täckning, med två katter, en hund o häst.🤦‍♂️

När jag var tillsammans med min förra kille så var jag jätteuttråkad. Och jag kände även att jag ALDRIG skulle kunna tänka mig att bli sambo igen (som jag var med killen innan honom) Jag var liksom inte gjord för att bo med någon, det skulle bara gå utför då tyckte jag. Jag är en sån där person som är supersocial när jag känner för det men trivs superbra i min ensamhet. Började även känna att det där med fast förhållande nog inte var min grej alls… Hade då haft ett förhållande på 3 år och 4 månader samt mitt förra då som blev 5 år och 4 månader. MEN, så träffade jag mitt livs kärlek, min soulmate. :') Efter att vi varit officiellt tillsammans i ett halvår så flyttade han och hans hund in här hos mig och min katt. Det var i maj och jag kunde inte tänka mig något annat då vi ändå sågs i stort sätt varje dag då vi bodde gångavstånd ifrån varandra. Nu har vi ju bott ihop i ett par månader och inget har känts det minsta negativt med vare sig vår relation eller att bo ihop. Jag kan liksom inte vara lyckligare än jag är när jag får spendera all min tid med honom. Så jag tror att såna känslor absolut förändras när man träffar den rätte för en. Men det kan säkert finnas de som aldrig känner så. Och frågan är väl om det är för att de inte träffat den där speciella personen då eller om de bara är så som personer helt enkelt. :)

#6 Åh vad inspirerande att läsa det du skrev och ger verkligen hopp :)

#0

Det kan ju vara så Luneri att du Har ett stort behov av egen tid?
Ett traditionellt, monogamt, samboförhållande kanske inte är vad du behöver?

Själv konstaterade jag för många år sedan att den konstellationen inte passar mig på något enda sätt i alla fall. Och när jag förstod det, ja, då förstod jag också varför mina tidigare relationer hade strulat till sig.

I dag lever jag som singel. Eftersom jag har ett väldigt stort behov av egen tid. Samtidigt som jag har två tjejkompisar som jag också delar förmåner med.

Vilket fungerar väldigt bra för oss alla tre… Eller fyra?
För tjejerna är också kompis med en av mina killkompisar.
Och ingen av oss är direkt intresserade av att binda sig.

Sedan vet man ju aldrig vad som händer i framtiden. För vi träffar ju andra vid sidan av också emellanåt. Och en dag kanske det säger pang?