![[Avokado637]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
seperationsångest
Så fort jag inte är med min pojkvän och det inte beror på mig själv (eller jobb) så får jag ångest. Jag har inga problem att vara utan honom om jag ska träffa mina kompisar eller har något annat inplanerat men så fort det är han som lämnar så får jag ångest. Det kvittar om han ska träffa någon kompis, gå ut och festa eller resa bort. Jag hanterar situationen genom att starta små olika bråk så han måste hålla sms-kontakt med min ständigt för han är väldigt kär i mig och oerhört rädd för att bli av med mig. Men jag vill inte vara denna personen. Jag älskar ju honom och jag vill unna honom att ha roligt, även när jag inte är med. Det känns som hag förstör för honom. Han har också sagt att han är en person som gillar att vara ensam ibland men att han ofta låter bli det för han tror att jag blir ledsen om han lämnar för mycket. Jag måste verkligen få bukt med mig själv för jag fattar ju att han kommer tröttna tillslut. När vi är tillsammans bråkar vi i princip aldrig och han säger ofta att hon önskar att jag var så fin och gullig alltid som jag är när det bara är vi två tillsammans. Hur ska jag göra för att slappna av när han inte är med mig? Vill inte förlora honom pga det här beteendet.
För övrigt har ingen jag varit tillsammans med varit otrogen vad jag vet. Min senaste pojkvän innan min nuvarande gick dock vidare väldigt fort med en gammal tjejkompis till honom vilket sårade mig trots att det var jag som gjorde slut. Jag hade en stormig relation till mina föräldrar, framförallt min pappa, under hela tonåren och den är fortfarande inte helt bra. Jag vet dock att dom alltid finns där för mig om jag skulle behöva det. Vet inte om dessa erfarenheter spelar någon roll i varför jag känner som jag gör.
Boktips: "Hemligheten" av Josefsson / Linge. De beskriver bl.a. olika relationsmodeller och ger en hel del råd. Det gäller ju t.ex. att förstå varför man blivit som man är.
Du bör försöka reda ut varför du känner som du gör och varför du beter dig som du gör. Ett förhållande där den ena parten alltid måste starta småbråk för att ha kontroll eller kontrollera när den andra gör saker är inget hälsosamt förhållande för någon av parterna. Mitt tips är att du ser om du kanske kan hitta någon att prata med, typ kurator, psykolog eller liknande där du kan få hjälp att förstå dina känslor och jobba med det. Det är ett långsiktigt jobb som troligen tar tid men som hjälper dig på lång sikt.
På kort sikt är det egentligen självdisciplin du behöver utöva. Det bästa är att du pratar om din pojkvän om att du har uppmärksammat att du gör som du gör och att du vill och behöver träna på att göra annorlunda. Var hård mot dig själv och bestäm dig för att ge honom en kväll med en kompis utan att du tjatar och gnatar eller kräver sms-kontakt. Sysselsätt dina tankar med något, ex städning. Skriv ner vad du känner och varför. Du kan se det som ett experiment för att testa vad som händer om du tvingar dig själv att agera annorlunda.
Jag brukar använda mig av metoden att se det som ett experiment eller se det med en frågeställning som att "vad händer med mina känslor om jag provar att faktiskt göra tvärt emot vad jag brukar och vad impulsen säger?" Så bestämmer man sig för att prova det en gång bara för att se om det blir annorlunda och om man känner annorlunda efteråt. Jag tänker alltid "jag kan återgå till det andra sättet ifall det här inte känns bättre, men jag måste prova först." Det har räddat mitt förhållande att jag faktiskt gjort så i situationer som jag förut förstört.
Det är väldigt bra att du sjäkv förstår att detta inte är varken bra eller hälsosamt! Att vara medveten är första steg till att ta tag i problemet.
Starta ny diskussion