Hur orkar man? (Flytt)
Vi är just nu uppe i planering av flytt. Vilket innebär massa förändringar, huset ska göras iordning så att någon annan ska hyra och bo här, vi ska planera för hur vi ska göra med så att dottern ska kunna träffa familjen någorlunda regelbundet trots att vi flyttar nästan 70 mil vi ska sälja av så mycket vi kan med mera.
Just idag har jag gjort något som jag skjutit upp i veckor, jag har lagt ut katten på annons och jag inser nu varför jag skjutit upp det, jag vill inte skiljas från vårt älskade lilla odjur. Det känns som om det får bägaren att rinna över och man börjar ifrågasätta hur klokt det hela är.
Missförstå mig inte, jag tror det är rätt. I vanliga fall är jag rent av glad (och nervös) över det hela och det är också det logiska valet. Vi vet dessutom att det bara är för en kort tid (studier). Men just nu känns det som för mycket.
Jag förstår inte hur andra klarar av att flytta så ofta och så långt som folk ofta gör. Min lillasyster tex har flyttat mer än dubbelt så långt två gånger under de senaste 5-6 åren (även det studier) och hon är ju inte ensam.
Ni andra som flyttat långt (eller gjort andra gigantiska förändringar) kändes det alltid rätt? Eller fanns det tillfällen då ni bara ångrade att ni ens kom på tanken?
l'm back
Oh ja… Vi flyttade 50 mil för studier och det tog ungefär ett år innan jag slutade må dåligt över det. När flyttdammet väl lagt sig och allt kom ikapp drabbades jag av sådan hemsk hemlängtan att jag var nära att lämna min man. Tack och lov gjorde jag inte det, och efter ett år kunde jag börja njuta av att vara fri från alla och kunna leva mitt eget liv precis som jag vill där ingen kan lägga sig i. Nu har set gått 5 år och vi är på väg att flytta 50 mil tillbaks igen. Vi är klara med studier och ska ha en liten i september och kände att det var dags. Nu känner jag istället ett fruktansvärt vemod åt andra hållet, att lämna mitt hem sedan 5 år och flytta tillbaks till något som jag delvis släppt… Det är svårt att bryta upp… Vi står mitt i försäljning, nytt jobb till mig, första jobbet efter studierna för min man, en graviditet med hormoner och gud vet allt, dubbla boenden och tight med pengar i 6 månader så helt ärligt känns det mesta väldigt vemodigt just nu. Kan inte ens tänja hur det skulle vara att behöva göra sig av med djuren i samma veva…
Jag har flyttat 100 mil och 20 mil. 100 mil visste jag att jag ska vara där en kort tid. Var hemskt men jag bodde inneboende då. Så det var som lite annat att flytta 100 mil då. 20 mil var värre. För då blev det så definitivt för mig. Jag bara grät att slitas upp från mina rötter. Sen flyttade jag till större för att tag sedan och då var jag bara stressad, grinade och hade ont av min sjukdom i samma vända. Var inte kul heller. Men skönt att rensa upp lite bland saker och ting. Men förstår att det känns hemskt. Det är inte kul att stressa och göra sig av med saker/djur. Jag har fortfarande dåligt samvete över att min mamma var tvungen att ta min katt. Hon har det bra men jag känner mig hemsk att jag som matte inte kan ta hand om henne.
Memento mori
Medarbetare för Julen
#2 "Jag har fortfarande dåligt samvete över att min mamma var tvungen att ta min katt. Hon har det bra men jag känner mig hemsk att jag som matte inte kan ta hand om henne."
Ja man känner sig som en hemsk matte, även om jag rent logiskt tror att djuren har det/kommer att ha det bättre nu då vi har mycket mindre tid nu än förr så vi har länge känt att djuren borde få mer tid även om vi inte fått ihop det. Men nu när det händer så är det inte kul alls 😭
#1 Jag tror att det kommer att bli en befrielse för oss också, tex så har vi inte allt ansvar med huset och gården som varit tungt för oss nu ett bra tag (sen min man blev sjuk, eller ja innan det han blev ju sjuk av stressen) men just nu är det svårt att tro.
l'm back
Jag flyttar idag. Inte långt men har massa att flytta. Inatt fick jag sms av de två "vänner" som skulle hjälpa till att de inte kommer för de festade. Är lagom glad och stressad nu. Är rent av förbannad!
![[Devya]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag gjorde nyligen en stor flytt, ca 170 mil - till utlandet. Det har varit otroligt stressigt och vissa stunder visste jag inte ens hur jag skulle orka. Det var så mycket packande och städande, oro över alla båtar som vi skulle ta tillsammans med en skruttig släpvagn.. Utöver det jobbade jag under de dagar vi behövde packa och städa. Jag gick ner flera kg på bara någon vecka och min bästa vän tyckte jag såg förskräcklig ut.
Nu är flytten genomförd och jag känner mig lättad. Så fort man får allt fixat så lättar det genast en massa, åtminstone för mig. Jag har dock en massa kvar att fixa även om jag har lyckats packa upp nästan allt nu. Måste ännu skaffa en hel del möbler och sen skriva in mig här. Sen dags att lära mig det nya språket.
Fullt upp men jag känner inte mera att jag ångrar mig. Ett par månader innan flytten så tvekade jag mycket så att jag fick ont I magen. =P
Jag flyttade från Västerbottens län till Mälardalen hösten 2008, av arbetsmarknadsskäl. (Har annars bott mesta delen av mitt liv i Jämtland, 1974-2003.) Kändes inget vidare då, men jag hamnade på en bra arbetsplats och har väldigt stor frihet att själv lägga upp min arbetstid. Därför har jag blivit kvar, även om jag saknar mitt kära Norrland.
Var singel vid flytten och hade det mesta av mitt bohag hos mina föräldrar, efter att ha vuxenstuderat på Umeå universitet. (Började hösten 2003, när jag var 35.)
Sedan tre år har jag min tjej i Jämtland, det funkar bättre än jag vågat hoppas.
Hoppas att allt går bra för dig!
Starta ny diskussion