Jag har inga barn men jag hoppas att jag kan få flika in med lite åsikter ändå (annars är det förstås bara att ignorera detta!)

För det första, har han problem med kontrollbehov? Som du beskriver det låter det onekligen som att han skulle behöva ta några steg tillbaka och låta dig plantera en blomma när du känner för det. 

För det andra tycker jag att du behöver ta ett ordentligt snack med honom och förklara att du vill att han tar körkort och att han inte kan bete sig som ett barn varje gång han känner sig kritiserad.

Jag hoppas det kommer gå bra för er! Hos mig gör vi lite varje dag. Diskar ena dagen, tvättar andra dagen osv.

Det låter lite konstigt att ni inte gör någonting alls på veckodagarna, men jag antar att det finns dom som gör så också. Gör du någonting på veckodagarna då? Eller "får" du inte för honom? Jag håller också med dig om att det nog skulle underlätta för er om han tog körkort, han verkar behöva det. Vad är anledningen till att han inte tar ett?

Nu har jag ingen sambo, men jag har vart sammanboende tidigare och klart man gör ärenden och umgås med folk på veckodagarna. Annars hinner man inte med allt.

Men om du är nyfiken kan jag berätta hur min senaste vecka med min särbo gubbe har sett ut fram till idag. I korta drag:

Lördag:
Han åker och tvättar bilen på förmiddagen och köper med sig lunch hem tillbaka medan jag har duschat och gjort mig i ordning. Sedan åker vi gemensamt för att köpa en doppresent och går sedan på dop. Sedan kör jag honom och hans vänner till hockeymatch. Jag äter middag med min syster.

Söndag:
Jag tvättar medan han bakisslappar lite på soffan. Sedan middag hos mina föräldrar.

Måndag:
Jag och min syster åker till veterinären med min ena råtta för avlivning efter middagen ca 20:00.

Tisdag:
Jag och gubben åker gemensamt för att lämna bort min sista råtta till en annan tjej. Jag får en blombukett och blir tröstad på kvällen.

Onsdag:
Vi äter middag och ser på hockey på TV.

Torsdag:
Jag hämtar ut mitt pass hos polisen medan han lagar mat. Sedan städar jag lite.

Ikväll blir det bara att slappa hemma och i helgen ska vi hinna med både sjukhusbesök hos närstående, åka över till en vän och kika på hennes nya lägenhet och så ska jag planera en lokal till en större fest jag ska hålla i sommar.

Nja, kontrollbehov vet jag inte. Han frågar inte ut mig vem jag har träffat på lunchen eller så, så han har inget sånt kontrollbehov.

Däremot har han problem med att inse att alla inte tänker och känner som han, samt att allt inte behöver vara perfekt. Han är perfektionist, men en misslyckad perfektionist eftersom väldigt mycket inte blir gjort alls.

Jag har pratat om vikten av körkort med honom sen innan vi skaffade barn. Ja, det är viktigt, ja jag ska ordna det. Men sen kan han inte göra det för under arbetsåret finns det ju ingen tid (om man ska hem och äta och sen softa varje kväll) och på sommaren vill man ju inte förstöra semestern. Att ta en snabbkurs en vecka i norrland är dåligt för man får så ytliga kunskaper. De ursäkterna har jag hört i 9 år nu. Inget hjälper. Jag har skaffat tillstånd att köra med honom, han har en körskola bredvid sitt jobb, och han är inte trängd på pengar. Nu börjar jag se så dåligt att jag inte tänker köra längre efter årsskiftet. Men jag torr inte att han kommer att ha något körkort då.

Och så behöver du ju inte skjutsa honom i bil till järnaffären för skruv. Han skulle ju till exempel kunna cykla.

Men helt klart är det många saker som gnisslar mellan er, och det behöver ni kanske rentav hjälp med att reda ut - kanske familjesamtal?

Det tycker jag låter som normal verksamhet, Surpan!

Jag gör inte så mycket mer än får i ordning mat till kl 18. Han kommer ju hem till 18 så han kan inte göra maten för då blir det så sent. Det ska vara vällagad mat från grunden, inget fryst. Om jag orkar tvättar jag kanske, sorterar tidningarna. Eller en sväng med sopen.

Om jag ska göra något så att han måste ta hand om barnet en dag/kväll så måste ju allt finnas handlat och hemma eftersom han inte kan köra iväg och handla och det tar 1 timma att gå fram och tillbaka till matbutiken.

Jag tycker att detta blir lite absurt.

#5 Ja jag tycker det i alla fall, vi får saker gjorda utan att slita ut oss. Det man måste göra är ju att planera tiden, och samarbeta. Sära på sig och göra olika ärenden på vardagar (så man får ihop vardagspusslet), och göra vissa ärenden ihop på helgen (för att det är trevligt).

Det låter lite som att du har två barn hemma så som han beter sig.

Jag tycker att det är dags att sätta ner foten. Behöver han en skruv så får han fixa det själv, eller så åker du och köper en skruv och kanske handlar lite mat, men då får han ta barnet + tvätta kanske under tiden.

Angående körkortet så tycker jag att du verkligen kan börja sätta hårdare press på honom. Om han bryr sig om familjen så är det dags att ta körkort NU, i och med din hälsa.

Jag håller med #6. Det låter som att du har två barn, inte ett. Ni måste samarbeta och han måste växa upp!

Man kan faktiskt inte tvinga någon att ta körkort. Jag har inget körkort och jag får riktig ångest av tanken på att jag skulle bli tvingad till det. Jag började två gånger men hoppade av. Blir alldeles skakig och verkligen vill inte. Min sambo respekterar det tack och lov och han får göra sådant som kräver att man tar bilen. Jag sköter hellre mer av både städning och tvätt. Mat turas vi om att laga och vi gör ofta storkok och fryser in så vi inte måste laga ny mat varje dag.

#8 Som jag uppfattade är ju problemet att han inte sköter om resten och dessutom att hela familjen måste följa med när de ska köra bil. Han kanske inte behöver ett körkort men då måste han låta henne köpa skruven ensam och han måste ta hand om barnet medan hon är borta.

#9 Ja precis jag menar det. Den som har körkort måste göra ärenden medan den andra gör annan nytta samtidigt. Effektivisera. Sen kanske man följas om man storhandlar så båda kan bära. Men inte för att åka och köpa småsaker.

Inga barn men vi har valt att bo i lägenhet just för att få mer fritid. Vi har bara en 2:a så då blir det inte så mycket att städa + vi har ingen gräsmatta som ska klippas och liknande. +Inget byggande på hus mm. så vi har nog aldrig ens varit i nån järnhandel. Vi båda jobbar och min man har extremt bra lön så vi skulle kunna bo mycket större men vi föredrar friheten man har då man bor mindre. +Vi jobbar lite i skift jag jobbar kvällar varannan vecka och då tvättar och städar jag en del på dagen +lagar mat medans min man gärna städar lite på helgen när han är ledig (+lagar mat när jag jobbar) + ingen av oss är pedanter vi kan låta bli att städa 1-2v ifall vi får något roligare att göra. Vi har båda lång resa till jobbet ca 1tim enkel resa men vi brukar ändå se till att kunna göra något en vardag med ifall man nu inte slutar jättesent.

 Inkanyezi, Vi har tagit hjälp med familjeterapeut förra gången jag ville skiljas. Det hjälpte ett tag, men han är väldigt envis och istadig och jag tror inte att han vill ändra sig. 

Han har ingen cykel, och det skulle ta väldigt lång tid att skaffa en för det måste ju vara helt rätt cykel. Samt att det är en mil dit och hem. Samt att han inte kommer att vara motiverad nog att cykla långt när han inte tycker att han orkar andra saker heller.

Kanske ni måste bo mer centralt? Jag har inget körkort så vi har valt att bo centralt där man har nära till allt så att jag lätt kan åka till affären och liknande. Väljer man att inte ha körkort får man välja antingen bor man centralt eller så får man vara beredd på att gå eller cykla långt. Jag har bott på landet utan körkort så jag har varit den som cyklat eller gått nästan 1mil varje morgon för att kunna ta sig till tåget. Sluta skjutsa runt honom kanske han blir mer motiverad ta tag i livssituationen ifall han får det jobbigare ta sig nånstans.

Millan21, varför blir du stressad av tanken att ta körkort? Övningsköra? Proven? Uppkörning? Rädd att misslyckas? 

Jag försöker förstå varför en fullt kapabel 40-åring inte tar körkort fastän han borde så jag rackar inte ner på något sätt. Vill bara förstå.

ÅsaS vi bodde i lägenhet förut, och det var ju inga problem. Det fanns buss och vi hade inga barn. Men när han var väldigt pådrivande till att få barn så sa jag att han behövde skaffa körkort, för man kan behöva köra. Det var 9 år sen. När man sen flyttar till hus med långt till kommunaltrafik så bör man ju känna att körkort vore bra. Han går 15 minuter till tåget varje morgon och likaså hem. Problemet är att vi har barn och bor i hus, samt att min hälsa inte riktigt tillåter att jag till exempel bär kassar med mat, eller åker och lämnar in skidorna på slipning, köper ved, återvinner karton…

Inte heller jag pallar att ta körkort man får panik. Gick ett program på tv för ett tag sedan om folk som inte klarar av att ta körkort oavsett hur många år de håller på och gemensamt för alla är att de har en väldigt stor förståelse för hur farligt bilkörning kan vara  (mycket större förståelse än de flesta andra) man ser alla blivande faror hela tiden och förstår även hur farlig man själv kan vara som bilförare.

Men hur går det då att åka med i bilen? Man är lika farlig, men har ingen kontroll. Eller är det att man inte litar på sig själv som bilförare men litar på andra?

För mig går det bra åka bil eftersom jag åker med såna jag vet är bra bilförare som ex. min man så jag litar på honom bra mycket mer än jag litar på mig själv. Själv kunde jag faktiskt inte hålla koncentrationen på vägen och trafiken som han gör utan efter ett tag vandrade min blick till fina hus, blommor, och träd och en bilförare som inte kan koncentrera sig på vägen och trafiken är ju jättefarlig så jag lade ner det projektet. Jag lyckades dock ta ett traktorkort i skolan men det har jag aldrig använt och i skolan åkte man ju mest på en grusplan eller på en åker inte så många att krocka med där + det gick inte så fort.

Jag skulle inte tro att det är min sambos problem. Han ser i och för sig risker med allt, men de åker ju slalom i 80 km/h och sånt. Det skulle ju kunna vara så att han är omdeveten om att han är rädd för det och hittar på ursäkter, men det känns inte sannolikt. Han brukar klaga på hur jag kör fastän jag aldrig har krockat i mitt liv och väjt från galna bilister och älgar med framgång.

#14 Det är väl pga min personlighetstyp. Jag är liksom inte som min partner som är lugn och sansad i alla situationer. Jag får paniiik, hinna kolla backspegeln, växla, koppling, vägskyltar, övergångsställen, hjääääälp….. och allt vad tusan man måste vara uppmärksam på som förare, nej det är bara inte min grej helt enkelt att köra bil. Jag litar absolut inte på att panikstressade jag skulle passa i trafiken som förare.

Däremot så fattar jag ju att jag då aldrig kan bo långt ute i skogen. Jag måste bo så att jag varje dag året runt kan cykla till mitt jobb och det har jag absolut inga problem med. Det är väldigt sällan min sambo behövt skjutsa mig nånstans. Jag älskar att cykla och vill fixa själv det jag tänkt och inte vara beroende av att be andra om saker.

Sen säger jag inte att din partner är som jag. Han kanske har helt andra anledningar att inte ta körkort. Han kanske bara är lat eller tycker det är för dyrt?

Jag förstår.

Jag tror att min sambo är lat, bortskämd och vanemänniska. Han har ju inte kört bil förut så varför skulle han göra det nu? Det går ju jättebra att gå till och från tåget och komma hem kl 18 och aldrig vara den som lagar mat. Om han tog bilen till jobbet kanske han skulle komma hem tidigt någon dag och vara den som lagar mat men det är ju jobbigt.

Han tycker att det går jättebra att någon annan kör. Och om jag flyttar sitter han som en grep i gödselstacken men det tror han inte kommer att hända. Så det går ju jättebra.

Vill du vara kvar med honom? Du nämnde att du förut velat skilja dig och nu låter det som att du kanske vill lämna honom igen?

Ja, det är ju det jag funderar på i det långa loppet.

Förra omgången var det dessa samma problem och dessutom att han var otroligt kritisk till allt möjligt som jag sa eller gjorde. Efter ett antal sessioner hos familjeterapeut som för det mesta cirkulerade kring mig och mina tillkortakommanden, så kom det fram hur besviken han var på hur hans föredrar hade hanterat det faktum att hans bror är en riktigt lat jäkel som ville ha barnvakt hela tiden och låna pengar för att göra sånt som han ville, och deras föräldrar sade inte ifrån. Han var den som var tvungen att säga ifrån och på så sätt bli den som var "elak". När detta kom upp så slutade kritiken mot mig, och alla fick hopp om situationen.

Men när man har varit i en relation i 15 år, och det fortfarande gnisslar på samma sätt, samt att man känner sig fången i situationen och inte har något utrymme för att bara göra saker, utan all skaparglädje ska tas död på genom långsiktigt planerande som aldrig blir av Då börjar man ju undra om nästa 15 år också ska vara såhär. För det börjar kännas osannolikt att han helt plötsligt skulle ändra sig.

Jag ska kanske fundera på vart jag ska flytta istället..

Vad händer om du planerar blommor t ex då? Utan att ha planerat det länge innan? Angående körkortet låter det bara som att han är lat, det är bekvämt helt enkelt att du kör.

Det har hänt att jag har skaffat en inredningsdetalj, eller om jag skulle bara plantera blommor, då skulle en lång, lång diskussion följa om varför det inte är bra att göra saker oplanerat, att han blev förvånad och så vidare över att det bara dök upp saker (som om det vore en bomb) tills man inte orkar längre.

Jag hör att det låter som att han har någon sorts autismspektrumstörning, men det har han inte. jag tror att han är en lat och envis typ som blivit oerhört bortskämd i sin barn- och ungdom.

#22 Du måste tänka på dig själv. Jag säger inte att du ska lämna honom men det låter som att ni åtminstone skulle må bra av en paus. Kanske vore det bästa att bryta upp? Det kan bara du veta. Du kan inte leva såhär, du hör ju själv hur galet det låter som du beskriver.

#24 Förstår inte att du orkar. Eller på ett sätt gör jag ju det, för har man barn så lämnar man ju inte bara huxflux. Men i vissa situationer kanske det ändå är lösningen, när man provat rådgivning och gjort vad man kunnat. Bättre lycklig ensam liksom.

Låter förrsten som kontrollbehov ja, det behöver ju inte alltid omfatta ens partners relation till andra utan kan ju just vara hemmet, familjen osv.

 #20 Men om det är så att du kommer hem tidigare för att du har bil medan han åker tåg, och du får börja med maten. Är det då inte självklart för honom att då tar han disken efter istället? Eller att han dammsuger eller startar en tvättmaskin?

Det borde ju vara självklart. För oss är det det. Om min partner börjat med maten så röjer jag upp nån annanstans istället. Jag lägger mig inte på soffan och väntar att maten ska bli klar. Ofta gör vi bort att tvätta och städa under veckorna mån-fred. Så under helgen blir vi helt lediga och kan göra vad vi vill, slappa, bjuda hem nån eller så. Man måste ju inte storstäda allt på samma dag. Ofta blir det ena dagen städa badrummet, nästa dammsuga, nästa dag dammtorka osv. Blir inte så stor grej då varje dag.

Ja, jag har funderat på detta. Om jag flyttar skulle jag ju ha sonen varannan vecka. Då kan jag ju inte bo hur långt bort som helst. Så då behöver jag med min dåliga ekonomi en billig men tillräckligt stor lägenhet i närområdet. Det har jag kollat efter tidigare, men det finns inte. Jag har funderat på att hyra en andrahandslägenhet för kortare tid för att se hur det går.

Visst är det en form av kontrollbehov, men inte så som man vanligtvis tänker på, med män som kontrollerar sina fruar av svartsjuka och annat. Utan bara en nödvändighet att ha total kontroll på allt omkring sig, så att man vet precis vad som ska hända. Och en tendens att överinbilla sig att saker blir så övermäktigt oplanerade om man för en gångs skull bara tar och gör det. Bara får det gjort.

Jag frågade en gång i tiden vad som han var mest rädd för i livet, och hans svar var att bli besviken. Då har man ju ganska högt ställda krav.

Millan21, nu är det så att jag har kockutbildning och han skulle inte göra lika god mat som jag (fast han gör ganska god mat 3 ggr om år, spontant). Endera inser han inte att det inte är min hobby att stå en timma varje dag vid spisen, eller så är det bara lättare för honom.

Du kanske måste chilla ner lite maten måste inte vara god varje dag. Jag gifte mig med en man som haft en utländsk fru i 20år som förbjöd honom att vara i köket. Men jag tyckte det var viktigt att han började lära sig mat så jag sa helt enkelt dessa dagar lagar du mat det var inget att diskutera om antingen lagade han mat eller så blev det ingen mat och han plockade fram sin gamla hemkunskaps bok. Visst kanske inte blir lika bra mat som när jag lagar och i början kunde det bli rätt torftiga saker nästan utan kryddning + många misstag, men han måste kunna laga mat med. Nu väntar jag på en operation som kommer innebära att jag kanske inte kommer kunna laga så mycket mat utan mera blir sängliggande ett par veckor och nu är jag glad att han åtminstone kan laga några maträtter.

Så kan man ju göra. Men det kan bli en diskussion det med. Jag vet inte. Jag såg på kommunens hemsida att man kan vända sig till familjeterapeut även om man planerar att separera, så det kanske är det steget jag ska börja med att ta. Så får man se sen.

Tycker att hans kontrollbehov låter helt absurt. Hade aldrig någonsin orkat leva med en sådan man. Samtidigt låter han lat. Nu är min kille hemma och föräldraledig så han gör det mesta hemma. Men hushållssysslor gör vi båda hemma en stund varje dag, samt att vi tar oss tid till våra hobbies flera gånger i veckan. Lediga dagar kan spenderas i soffan någon gång ibland. Men oftast blir det fix på huset och hobbies och familjetid.

Är du ens kär i honom?

Han är ingenjör och i hans område är han väldigt framgångsrik och sån som han är funkar jättebra för att vara produktiv. Så han får feedback varje dag att han är rätt och eftersom jag inte är sån så måste jag vara fel. Sen tar han inte till sig av kritik heller, eftersom det ju ändå blir så bra när man gör som han gör, tycker han.

Nej, inte längre.

Vi har inga barn men en hund. Nu när jag fått jobb så ses vi dock inte alls på vardagarna. När jag åker till jobbet så sover han. När han går upp så går han ut med hunden, sedan lagar han mat samt diskar. Efter det spelar han tvspel eller pillar på datorn. Sedan går han ut med hunden igen innan han åker till jobbet. När jag kommer hem så går jag ut med hunden, tvättar och sätter mig sedan vid datorn samt tvn. Sedan när jag sover så kommer han hem. :P Så ja, vi kan ju inte göra så mycket kul på vardagarna av den anledningen. Men när vi båda jobbade dag förra sommaren så kunde vi efter jobbet gå iväg på en långpromenad med hunden för att meta och ha picknick. :) Eller bara gå på promenader tillsammans med hunden eller kombinera det med lite geo caching. :) På helgerna gör vi lite allt möjligt, beroende på vad vi känner för osv.

Gaara, håller ni aldrig på och tvättar, städar, lagar mat och fixar trasiga saker hemma? Eller gör ni det när ni är ensamma hemma?

#37 Jag skrev ju att han diskar och jag tvättar. Och att han lagar mat. :P Han lagar alltid maten hemma. Vi bor i hyresrätt så lagar något gör vi sällan. :) Och ja, vi får ju göra alla de där sakerna när vi är ensamma på vardagarna då vi inte ses på vardagar mer än i sängen. Men på helgerna så är ju jag hemma när han lagar mat t.ex. Då äter vi ju frukost och middag tillsammans (vi äter inte lunch på helger) Städar gör vi när vi har orken. Så det brukar väl bli att vi försöker dammsuga en gång i veckan och att vi turas om. Men ibland kan det hinna gå 3 veckor.  När jag var arbetslös (för lite mer än två veckor sedan) så skötte jag både tvätt och disk hemma. Men nu tar han mest disken (Oftast just för att det är han som lagar mat och alltså smutsar ner mest) Jag tar alltid tvätten. Bara för att det helt enkelt blivit så och fungerar bra. :)

För övrigt så låter din relation rätt hemsk. Jag skulle aldrig ha stått ut så länge med någon som är som din sambo är. Du verkar inte vara lycklig i den relationen och om det är så så ber jag dig att skilja dig och flytta ifrån honom för din egna lyckas skull. Jag har varit i ett liknande förhållande. Men vi bodde aldrig ens ihop, för jag hade aldrig pallat det. :) Jag spenderade dock bara lite mer än 5 år med den killen, sedan fann jag min nuvarande sambo som inte bara är mitt livs kärlek utan även min allra bästa vän. :) Och jag är så glad att jag fann honom för plötsligt blev livet värt något. :)

Ja, jag ser nu att du skrev det. Missade det i tanken när jag läste :-)

Jag hade tänkt att om jag flyttar ska det vara för att vara singel och inte in i ett förhållande igen. På den avdelningen är jag helt utbränd, känner jag. Skulle behöva få vara mig själv istället.

#39 det är en bra anledning att göra slut. Att hoppa in i ngt annat är ofta inte en bra anledning.

#39 Det tycker jag låter som en jättesund tanke. :) Menade inte att man måste skaffa ett annat förhållande, men för mig så var det vänskapen jag fann till det som sedan blev min sambo som fick mig att förstå vad livet hade att erbjuda mig och att alla mina drömmar skulle kunna uppfyllas om jag bara valde att inte vara tillsammans med killen jag var med då. Så det var mest ett exempel. :) 

40# Efter att jag hade gjort slut med min dåvarande så umgicks jag och min nuvarande som vänner i ett par månader innan vi officiellt blev ett par. :) Så vi slängde oss inte in i nåt nytt heller även om vi insåg rätt snabbt att det skulle bli vi. :) Sedan så är det väl ingen dålig anledning att göra slut för att man känner sig redo att hoppa in i något annat heller, det är ju bara BRA att göra slut INNAN man hoppar in i något. :) Känslomässigt så hade jag ju redan gått ur det där förhållandet för längesedan. Det dåliga var snarare att det tog så lång tid att inse det.

På mig låter det som han är lat och det är bekvämt att inte ha körkort. Du kommer att slita ut dig på sikt.  Kanske dags att skrämma upp han lite? Så han fattar vad han kan mista.

_Fisken, jag har gjort det förut och det kommer upp ungefär 1g/halvåret att jag tänker flytta om det inte blir bättre. Han anpassar sig ett tag, tycker förmodligen att det är skit att behöva göra avkall på sitt sätt att vara, sen kommer det krypande igen och blir precis samma sak.

Jag måste förmodligen flytta iväg på riktigt. Och då skulle jag tro att jag inte kommer att vilja flytta tillbaka, hur än mycket han ändrar sig (och tillfälligt,kan man gissa). 15 år nöter ju slut på vissa sker.

Hörni, tack alla! Inte för att jag har fått så himla mycket feedback på hur mycket folk gör på vardagarna, utan för att ni hjälpte mig att borra ner till pudelns kärna. Vill jag ens vara med den här snubben? Det är frågan.

Vill du vara med han 15 år till är väl rätta frågan.

precis!

Då hamnar du i valet: Att gå din väg och ta det jobbiga under nån månad eller två eller fortsätta i samma spår och kanske ta denna funderare igen om nåt halvår/år.
Nu vet inte jag hur gammal du är men det är bra att inse att åren går o det är bra att smida medan järnet är varmt.

Jo det är precis i de banorna jag har tänkt också. Om jag har 20 år kvar kanske jag inte ska slösa dem såhär.

Tack för alla bra tips.

Jag tycker synd om både dig och er son. Han växer ju dels upp med en mamma som inte mår så bra och som inte får "blomma", och han blir väl också påverkad av sin pappas sätt att vara, eftersom det styr hela familjen.

Det känns alltid hemskt att splittra familjer, men ibland verkar det vara nödvändigt. Du borde få blomma, och sonen borde få uppleva det!!!! Du skall se bara du tar steget kommer du att hitta så mycket uppdämd kraft inuti dig. Go for it!🙂

Tack, Sindri. jag hoppas det. :-)

Jag tycker jag känner igen ett sätt att vara som inte är helt ovanligt. Man är dels perfektionist och en oflexibel sådan, dvs allt ska vara precis så som man har tänkt sig, och dels har man svårt att få saker gjorda. Antingen för att man generellt har svårt att "få tummen ur" och planera och sätta igång med saker, eller för att det är så viktigt att saker blir gjorda på precis rätt sätt att det blir helt hopplöst att få rätsida på allt. Och där någon annan skulle tänka att det väl är bättre att göra saker lite halvdant så att man åtminstone blir av med det värsta är det för vissa personer helt otänkbart att inte göra det "just så".

Och ja, det sättet att fungera sammanfaller ofta med autismspektrumtillstånd.  Du säger att du har tänkt tanken men att han inte har det, men vet du det säkert? Har någon läkare eller psykolog tagit ställning till att göra eller inte göra en utredning?

Oavsett är det bara du som kan avgöra vad du orkar leva med och i vilket läge alla de bekymmer som kommer med en separation blir mindre än bekymren med att fortsätta leva med honom. Det är alltid bra att gå till familjerådgivning eller parterapi innan man separerar (och ibland efter!), vare sig det leder till att det blir bättre så att man kan fortsätta tillsammans, eller om det blir tydligt att det är omöjligt och att man förhoppningsvis kan hitta ett bra sätt att separera på, som gör så lite skada som möjligt både för de vuxna och barnen.

En stor skada för barn finns i ett dåligt förhållande och det är att barnen inte ser kärlek. De ser inte hur ett par borde uppföra sig tillsammans.

Har man barn,hundar så kan jag säga att jag inte gör så jätte mycket mer på vardagarna. Mat,disk,tvätt,läxor,promenader,snabb handla lite,så är man rätt nöjd med sitta i soffan och softa. Helgerna brukar man göra mer vi brukar hitta på förmiddagen med hundarna, sen något familjemys ut o äta,gå på bio eller annat. 

Jag jobbar i butik och ska jag vara helt ärlig så är jag mer nöjd att vara med bara familjen än med andra på kvällarna, helgen kan man bjuda hem bekanta på fika eller bit mat.

Tack Obstitant! 

Jag är ganska säker på att han inte skulle få en sån diagnos, däremot har han drag av det och det vet han om. Jag tror att det stora problemet är att han dels är perfektionist och inte vill göra någonting alls tillfälligt som inte är perfekt. Sen var han enda barnet i 8 år och fick hållas, så han är extremt bortskämd med att få styra och ställa. Han är chef på sitt jobb och väldigt omtyckt. Jag tycker inte att man kan styra ett hem som man gör en avdelning med teknikutvecklare, men det tycker han. Och eftersom han oftast har rätt så är det så.

Idag påtalade jag att det står 4 papperskassar med julklappar nedanför ett skåp i vardagsrummet (bredvid alprese-packningen som finns kvar i delar efter 3 veckor). Det har gått 2,5 månader sen jul. För att de ska komma bort från vardagsrummet måste sonens rum städas. Sonen städar väldigt dåligt, man måste gå efter honom och peka på varenda liten legobit, annars ser han inte vad som ska göras eller börjar leka. När sonens rum har städats kan kassarna flytta in i hans rum, men de kan inte packas upp, för när de packas upp måste de tittas på noga så man inte glömmer bort dem i ett skåp.

Vi fick även två fina örngott av svärmor. Den kassen kan inte packas upp och örngotten förflyttas till linneskåpet förrän vi har köpt matchande sängkläder, eftersom vi kan glömma att köpa matchande sängkläder om vi packar in örngotten.

Allt som inte är helt färdigt måste stå framme. På kontoret låg (innan jag fick satkärrings-spader och ställde ultimatum) alla räkningar och följesedlar utspridda i en väldigt precis ordning som man inte för röra. Det gör att man till exempel inte kan använda skrivaren. På golvet stod alla möjliga projekt i särade högar som man var tvungen att kliva över för att kunna komma in till min hylla med mina saker. Jag är ju inte supersmidig på grund av min reumatism heller. Alla dessa högar måste finnas framme för att bli gjorda. De blir ofta framme för alltid.

Jag tycker om att sy, men vi har fortfarande ingen strykbräda. Detta för att alla strykbrädor har en strykjärnshylla med en grop där man ska ställa strykjärnet lutande. men alla ångstrykjärn är gjorda för att stå upprätt. Alltså kan man inte köpa en sån strykbräda. Inte heller något strykjärn. Och det finns ingen av tillräckligt god kvalitet som har en platta bara.  Suck.

Nu har jag fått ventilera igen. Tack.

Det är jättebra att du skriver ner allting som tynger dig. När du läser det igen ser du hur orimlig din situation är. Din man skulle absolut behöva terapi för sina tvångstankar. Han tillåter inte sig själv att leva riktigt heller.

Jag skulle bli skvatt galen! Satkärringspader skulle jag få efter ett tag trots att jag är karl. Total hopplöshet skulle jag känna. Jag skulle se för mitt inre öga  en stor brasa på gården där jag kastade ut ALLT o eldade upp SKITEN o sen börja om. Sen skulle jag se till att han höll käft och lydde dig. Knaprar du Atarax för att klara dig? Jag skulle bli galen även om jag klarar ett visst mått av oreda men dessa Moment22:or skulle ta knäcken på mig. Skulle leda till apati.

Alltså… Wtf! Du har ju också en del i det dock. Att du tillåtit det här så länge.

Jag tror man invaggas successivt in i ett visst mönster utan att det märks och sen när det gått nog långt så vaknar man upp och inser att "va fan, så här kan jag ju inte ha det!".  Att "tillåta" gör man ju i ett förhållande - till en gräns.

Hur vet du, ts, att han inte har någon form av autism/asperger? Jag tror inte man blir sån här bara av en "taskig uppväxt". Hela hans kontroll/planeringsbehov verkar ju ångestladdat. Det är många med funktionsnedsättningar som är utan diagnos! Inte minst det faktum att han är bra på och uppskattad på sitt jobb mycket tack vare de egenheter som ställer till det i vardagen talar för asperger!

Jag tror att du har rätt, _Fisken. Man vaggas in i det hela lite pö om pö. Han var rätt annorlunda när vi träffades. Tyckte säkert samma sak som nu men höll tyst om det, och började sedan släppa fram sitt sanna jag och genom prat, tjat och omtagning nött ner mig till att tro att det är mig det är fel på. Snacka om gas-lighting!

Som det har känts på sistone så har det liksom varit hopplöst också. Vart ska jag ta vägen? Var ska jag bo, hur ska jag ordna med bil och skjuts av sonen när han bor hos mig? Jag har inte råd med det om jag ska bo själv i något dyrt andrahandsboende.

Jag är egentligen en rätt kapabel människa, men efter 15 år tror jag inte att jag klarar någonting. Och ärligt talat hjälper ju inte boendesituationen i Stockholm till heller.

Pytteliten, jag tror att han har drag av autismspektrum, men inte hela kalaset. Man brukar inte klara sig utan gnissel i livet om man har det. Han är bra på att läsa det sociala sammanhanget, däremot bryr han sig inte alltid, i alla fall inte privat. Empatin lyser med sin frånvaro. Så är han något så är det empatistörd.

I övrigt tack för alla hjälpsamma tillrop.

Jag hade blivit skogstokig av att leva så.

Vår familj består av mig, min sambo/särbo (han jobbar som kapten på en båt) och vår 3-åriga dotter.

I veckorna brukar jag städa, handla, laga mat, tvätta, gå ut med hunden, betala räkningar och ta hand om dottern.

På helgerna gör vi lite större projekt där mannen behöver hjälpa till som storstädning i trädgården eller något annat projekt.

Mannen är ganska slarvig av sig och vill gärna att påbörjade projekt, diverse verktyg och annat ska ligga framme och en och annan gång får jag spader och röjer undan allt eller säger åt honom att plocka undan all skit. Visst muttrar han en del, men inser rätt snart att det inte kan ligga så hur länge som helst.

På helgerna när han är hemma brukar jag passa på att fixa en del grejer på egen hand så han och dottern får lite egentid. Sen gör vi såklart mycket ihop också som en familj. Men det är inte ovanligt att han och dottern åker till stan och shoppar något medan jag stannar hemma och pular i trädgården, lagar mat, bakar eller något annat.

Det låter som ni har det ganska balanserat och jämlikt, Ria74. Jag ilar i synnerhet att han muttrar men snart inser att det inte kan ligga hur som helst. Topp!

Nu studerar jag men vi hjälps åt båda två. Sambon lite mer de dagar jag är i skolan. Så gjorde vi när han jobbade och jag var hemma med :)

Jag sköter tvätt, byta sängkläder och djuren
Han sköter soporna och stora delar av disken plus om det är något utöver som behöver göras.
Dammsuga, moppa golv, dammar gör vi gemensamt :) 

Matlagning sköter jag mestadels men jag lagar bättre mat ;) Och han är inte så glad för att laga mat.
Sommartid sköter han mestadels utesaker som gräsklippning mm :)

Oj! Det låter krångligt tycker jag! Det klart att det blir besvärligare när han inte har körkort, men det finns ju så mycket man kan göra ändå?

Du säger att du inte är betrodd att handla skruv tex… min sambo skriver ner på en lapp vad jag ska ha när det är sånt jag inte kan nåt om. Han skriver artikelnr och rubbet. jag går bara o köper det som står. Om jag inte vet vart det är ber jag en expedit om hjälp. Har alltid funkat klockrent!

Vi jobbar båda heltid och den som hinner först till fritids hämtar barnen (och messar den andre att det är gjort) Den som kommer först hem börjar med maten, barnen dukar och dukar av och ställer i diskmaskinen. Sedan går den av oss som har "vägarna förbi" och sätter på en tvättmaskin. Den andre drar på sig arbetskläderna och sätter igång (vi renoverar huset). Den andre ansluter till renoveringen så fort han/jag kan. Sen kör vi på fram till barnen ska sova (kl 20:30 på skoldagar). Vi hjälps åt med tvätt, städ, disk, handling, allt vad det nu kan vara….  Barnen städar sina egna rum och ser till att inget ligger på golven där!

Vi gör dessutom så mycket vi kan på veckorna för att kunna göra trevliga saker på helgerna. Funkar hur bra som helst då hela familjen gör sitt. Även mycket små barn kan hjälpa till med saker som att se till att golvet är fritt från saker som inte skall vara där t e x.

Jag stör mig lite på attityderna här i tråden att "välja" att ta körkort. Att det "bara är att ta".  Det är verkligen inte bara att ta! Och alla kan inte välja. Alla kan inte få körkort och det kan finnas massor av orsaker till det. Epilepsi, dålig syn, kognitiva brister för att bara nämna några orsaker, för att inte tala om dålig ekonomi. Och även om man FÅR ta körkort så är det inte bara att ta det heller. Alla har inte samma förutsättningar vad gäller ekonomi, läsa in teori och att lära sig själva körandet. 

Vad gäller kvällsaktiviteter så orkar jag inte heller med så mycket efter att ha jobbat en hel dag. Alla är vi olika på den fronten också. Lika lite som det "bara är att ta" körkort, lika stora variationer är det på folks energinivå. Min sambo har betydligt mer energi och orkar mycket mer efter jobbet än jag, själv orkar jag knappt laga mat ens ibland när jag kommer hem.

Jobbar heltid och tillbringar 1½-2 timmar på gymmet eller i löparspåret dagligen (om jag inte jobbar så det inte funkar). Efter gymmet handlar vi oftast ihop, eller fixar mannen det om han inte följer med till gymmet, han tränar inte lika ofta som jag. Middag blir det tyvärr ganska sent här 19.30-20.30 men jag prioriterar gymmet för annars mår jag verkligen inte bra.

TS började tråden med att ställa en fråga i slutet av sitt inlägg - "Vad är normalt?".  Jag vet inte om vi var normala men ingen gick o satte sig och kollade på TV före den andre, vare sig det var vardagskväll eller helg. När vi hade bara ett barn då renoverade vi tillsammans eller så gjorde jag det efter jobbet medan frun tog hand om maten o disken (det var en del snickra o sånt för min del). Efter att hon var klar så kom hon o målade eller nåt sånt. Vi slutade runt 22-23 på kvällarna.
Nån eller några dagar i veckan så softade vi (det var vi värda). På helgen körde vi vidare med huset - alltid tillsammans. 
När vi blev fler barn då fixade jag själv med huset medan frun tog barnen (hon gillade  det o var naturligt fallen för att ta hand om barn) och marktjänst. När jag var på jobbet och kom hem så kan hon ha målat eller fixat nåt medan barnen sov. 
Det var en rolig men samtidigt jobbig period. Många gånger var både jag o hon mkt trötta och jag minns väl när jag berättade att jag insett att "brutet vitt" var olika hos olika färghandlare och att vi målat lister o sånt med olika nyanser av vitt. Då lade sig hon i sängen o grät. Jag satte mig i fåtöljen o uppgivet ryckte på axlarna.
Normalt? Har inte en aning…

Alla är vi olika!!

… men du låter inte lycklig..

Tänk också på vad du vill lära dina barn…."dem gör som du gör och inte vad du säger "  :)

 jag lägger alla "måsten" dem dagar jag jobbar.  lediga dagar är enligt mig till för ny energi, spontanitet.

Vi är olika, det känns som du måste prata med din Karl lite tycker jag. Det låter som du ha det jobbigt med kommunikationen och kontrollbehov. Jag städar, ( dammsuger Vaje dag eller varannan dag, städar WC 3-4 ggr i veckan, dammar varannan vecka) jag lagar mat, jag handlar viss mån tillsammans . Hämtar barn på dagis gör vi båda den som slutar tidigast. Jag tar hand om räkningar, han med nångång, hänger upp tvätt gör jag aldrig, stryker tvätt aldrig. Skrynkliga blir dom inte. Stryker vid behov, jag tvättar bilarna invändigt utvändigt. Ibland nångång tar vi dom till biltvätt, Vi är väldigt flexibla och jag älskar och pula, fixa trixa. Så han låter mig va. Tills jag behöver honom med tunga lyft, mer tekniska saker. Laga saker det är min make som gör , Jag trivs med detta så har inget och klaga på , jag brukar säga ge mig kärlek så ger jag tillbaka! Så har det gått i 19 år snart . Han är min bäste vän! Vi umgås mkt på helgerna med familj, cyklar, simhall , lagar mkt mat, picknick om väder behagar. Eller bara vara hemmaplan går till lekpark eller nått .

#66 Ursäkta, jag hoppas att du tar detta på rätt sätt. Jag vill inte verka hånfull eller så, men denna mening kändes närmast klassisk:

"…när jag berättade att jag insett att "brutet vitt" var olika hos olika färghandlare och att vi målat lister o sånt med olika nyanser av vitt. Då lade sig hon i sängen o grät." 

Som en scen tagen ur en fransk film om relationsproblem :)