Det är något du måste prata med honom om.

#1 Det har jag, men vi kommer liksom ingenstans. När han mår bra och jag pratar med honom så ber han om ursäkt. Han säger att han förstår hur jag känner, och att han är ledsen över att han tar mig för givet när han mår dåligt. Men sen så dippar han igen, och så händer samma sak. Tar jag upp det med honom då så svarar han bara att det inte är mitt fel, och att jag kanske ska tillbringa mindre tid med att prata med honom så att han inte drar ner mig också.

#2 Då är det kanske det du måste göra. Låta honom vara när han mår dåligt.

Jag hade inte orkat med ett förhållande där partnern  får upprepade dippar där jag blev åsidosatt var gång. Än mindre ha ett distansförhållande.

Det låter som han inte vet själv hur han känner och hur han ja hantera detta hur länge har ni varit i distans? Pluggar han eller är han engelskman? Som har varit i Sverige på besök? Jag vet inte hur du du vill göra orkar du med distans förhållande? Jag kommer i perioder med resandet , men jag har ingen erfarenhet av just detta som du men ibland reser jag mkt och kan vara borta i tre- fyra månader. Jag ju gift har barn . Vi är väldigt trygga kommunicerar väldigt mkt. Fråga honom bara spontant utan att det behöver bli tjafs, undvikande, jobbigt. Det är bättre för er vad ni har varandra . 💫

#3 Lite så känner jag också, men samtidigt så vill jag finnas där för honom, och jag vet inte om jag skulle klara av att inte prata med honom för mig egen skull heller, jag skulle sakna honom för mycket. Distansförhållandet i sig fungerar, i alla fall när han han mår bra. 

#4 Vi har känt varandra i 4 år, varit ihop i 1. Han är engelsman. Vi träffas ungefär var 3e månad (varje lov), men oftare på sommaren. Nu var han precis här i två veckor, och jag åker till honom om ett par veckor. Som sagt är inte själva distansen jobbigast, det fungerar när han mår bra och jag är lycklig i vårt förhållande. Vi har fler bra dagar där jag känner mig älskad än dåliga dagar. Jag kan inte tänka mig att göra slut, utan vi måste hitta en lösning, jag vet bara inte hur.

Vissa människor behöver push det finns partners som blur slutna . Endel behöver vara själva. Du känner honom bäst., ingen kan komma till dig och säga vad du ska göra , råd och det rådet är nog det bästa för dig, och det kommer att lösa sig.

#5 Han borde ju börja med att ta tag i sina problem. En frisk människa får inte ååterkommande dippar som gör en på det sättet. Han borde ta tag i det.

#6 Nej, det är klart att jag känner honom bättre än vad ni kan göra, jag söker bara lite allmänt råd på vad som är rimligt eller inte. Det är mitt första riktiga förhållande, så jag har svårt att veta hur mycket jag ska "stå ut med". 

#7 Ja, det kanske är sant. Mycket handlar om att han är väldigt förvirrad och osäker på vad han vill göra, om han ska plugga vidare eller inte, fortsätta träna eller inte, flytta eller inte. Han tävlar på elitnivå, och varje motgång där är tuff för honom, han är väldigt hård mot sig själv. Tyvärr är det inte lika lätt att få någon samtalskontakt där borta, så han har svårt att få hjälp.

Men allmänt, det är alltså inte jag som är knäpp? Som borde vara med förstående? "Lita" mer på vårt förhållande? Är det rimligt att jag får sån panik när han blir så kall?

#8 Du borde jobba med din självkänsla.

Att det inte är lika lätt är inte intressant. Och om han är så stressad behöver han definitivt söka hjälp. För det finns det även i England.

Han har nog många bollar i luften han har dig, plugget, träning. Han kanske behöver fokus, kanske blir bättre för er när ni träffas. Han mår nog kanske dåligt också…. Du håller inte på bli knäpp utan det här är en prövning för eran tålamod, tillit, det är en bra period men kanske inte för er, som du tror.

Det låter ganska rimligt att han blir kall och otillgänglig ibland ifall han tävlar på elitnivå. Känslor är antagligen jobbigt och ett hinder för honom många gånger, och då blir alternativet att försöka stänga ner känslor. Då blir det nog också jobbigt om du känner dig osäker och blir krävande.

Det kan mycket väl vara så att det du upplever är en direkt konsekvens av hans livsstil, dvs, det har inte med dig att göra, utan med den press han lever i. Om du vill vara med honom behöver du nog bli lite mer förstående, och också bli bättre på att analysera vad han går igenom, så att du kan koppla ihop saker som händer med hur han mår, och vad det betyder. Det blir nog väldigt tärande för er båda om du blir osäker på hans kärlek varenda gång han mår dåligt för att han haft en motgång med tävlingar / träning t ex. Utifrån er historia verkar det ju verkligen som att han vill ha dig i sitt liv.

#9 Det borde jag säkert, hur? 

Tyvärr kan jag nog inte övertala honom till det.

#10 Allt fungerar när vi är tillsammans fysiskt, bara jag får ha honom nära är allt okej. Det jobbigaste är att mestadels av vår kommunikation sker över text, det gör det så mycket svårare. 

#11 Jag tror också att det egentligen inte har med mig att göra, han säger detsamma. Jag vet inte riktigt hurt jag ska bli mer förstående, men jag tror säkert att du har rätt i det du skriver. Jag hade hoppats att jag skulle bli lugnare med tiden, men det har ändå gått ett år nu. Jag kanske bara ska "låtsas" att allt är bra, att jag mår bra, fake it 'til you make it helt enkelt? På så sätt kanske det blir mindre jobbigt för honom, och jag programmerar in i min hjärna att allt är okej? Svårt det här, speciellt när känslorna tar över.

#12 Tex kurator.

#12 Ja, fake it till you make it kan faktiskt ge riktigt bra resultat ibland. Försök skifta fokus lite grann från dina känslor till hans känslor. Om han känner att du är ett starkt stöd och blir mindre krävande kan det hända att han ger mer tillbaka av precis det du behöver, utan att du behöver be om det.

#13 Har funderat på att hitta någon att prata med igen till hösten. Det fungerade tyvärr inte förra gången, men då var jag också väldigt långt nere och ville inte ha hjälp utan blev tvingad till det, så det kan vara värt att testa. Jag vill ju må bra, och jag vill att vårt förhållande ska kännas bra, så jag är beredd att testa det mesta och lägga ner jobb för att få det att fungera. 

#14 Ja, jag ska absolut försöka. Det är extremt svårt för mig, då mina känslor tar över helt och jag kan verkligen sitta en hel kväll och bara gråta för att det känns som om jorden går under typ, men det kan hända att det skulle hjälpa mig också att fokusera mer på honom. Sluta tänka så mycket på vad jag känner och tänker. Jag ska försöka!

#15 Ja det kan hjälpa. Grejen är att det är sjukt jobbigt med distansförhållanden. Tyvärr kan de gå sönder bara för att man mår så dåligt av att träffa varandra så sällan. Det skapas liksom en massa problem just pga distansen och över hur man mår över distansen. Men det låter som att ni har något fint värt att kämpa för. :)

#16 Ja, tyvärr. Än så länge känns det hanterbart men jag får se hur det blir när han börjar plugga till hösten. Jag tycker verkligen om honom så förhoppningsvis får vi det att fungera tills vi har möjlighet att flytta närmare varandra. 

Jag pratade nyss med honom om det hela, förklarade hur jag känner, vad jag är villig att göra, vad jag önskar av honom och tvärt om har han förklarat vad han känner, vill och önskar. Jag har sagt att jag ska försöka släppa mina egna känslor och fokusera mer på oss och han, att jag ska försöka vara mer positiv och trygg i förhållandet - men att jag önskar att han kan visa lite mer uppskattning tillbaks. Han har lovat att försöka, så vi får se hur det går. Det mesta hänger på om jag klarar av att lägga mina känslor åt sidan.

Själv upplever jag ett förhållande byggt på text som tärande i sig, jag har en förmåga att överanalysera text och läsa in mina tolkningar vilket gör att jag föredrar att prata med varandra då kan man avgöra mer på tonlägen osv. Det kanske är svårt men jag hade nog valt att använda skype och prata med varandra lite oftare.