Känns som en komplicerad situation på många sätt. Men det är inte ok av din pojkvän att kräva att du inte ska ha kontakt med din mamma. Det valet är helt upp till dig. Det kan nog vara klokt att inte bo med henne nu men hon är ju din mamma. Kanske du behöver ta lite avstånd, men vill DU ringa så gör det för allsin dar! Kanske vill du till och med ta avstånd helt, men gör det inte för din pojkvän, utan för att det är vad du tror är rätt och bäst isåfall. Hoppas din mamma lämnar den där pojkvännen, men det verkar mest vara något vi får hoppas.

Kan det vara så att det händer mer bakom stängda dörrar, d.v.s. att din mamma blir utsatt för saker när ingen ser? Jag har blivit misshandlad av en tidigare partner och det skedde när ingen annan var i närheten. Jag tycker att hennes oförmögenhet att gå tyder på att han behandlar henne på ett kontrollerande sätt, som i sin tur gör att hon inte kan ta sig loss helt. Jag har själv varit där och vet hur det fungerar. Har du pratat med din mamma om allt, VERKLIGEN pratat om det? 

Det är fruktansvärt svårt att lämna någon som behandlar en illa, någon som manipulerar en och får en att tro att allt är ens eget fel. Jag får en känsla av att det kan vara så i din mammas situation. Hon vill ta sig därifrån, men hon är inte förmögen att göra det för han har redan brutit ner henne och fått henne att tro att allt är hennes fel. Kanske tror hon t.o.m. att hon förtjänar detta, vilket hon absolut inte gör!

Om du är orolig kan du kontakta en kvinnojour för råd. 

Vad gäller din pojkvän kan jag förstå honom på ett sätt. Det är väldigt tufft att se sin partner må dåligt och särskilt när man inte kan göra någonting åt det. Jag har själv varit den som har gråtit väldigt mycket och min partner kunde inte göra annat än se på och hoppas att det går över. En frustrerande situation eftersom man såklart vill få sin partner att må bra.

#1 

Det är en väldigt komplicerad situation tycker jag. Har tänkt i en vecka hur jag ska göra, och hur jag än vrider och vänder på allt så känns det som att någon kommer bli besviken hur jag än gör.. Tycker heller inte det är helt okej av honom att kräva det, det är allt trots min mamma.. Men just nu behöver jag bara lite tid från henne så jag får vara för mig själv. 

Det hoppas jag också och ja, det är väl något vi mest får hoppas. 

Tack för svar!

#2

Jag har faktiskt ingen aning om han slår henne, har själv trott det eftersom hon ofta har flera blåmärken på kroppen. Oj.. Jag beklagar verkligen och hoppas att allt är okej med dig nu. Jag håller absolut med dig, jag har alltid trott att han sagt eller gjort något till/mot mamma som gör att hon känner sig typ rädd för att lämna honom. Jag har aldrig riktigt "pratat pratat" med henne men jag försöker verkligen få ut saker från henne, men eftersom jag är hennes dotter vill hon inte prata om det med mig eftersom det kommer oroa mig. 

Ja, det är riktigt svårt. Min nuvarande pojkvän var lite manipulerande innan och kontrollerande, lät inte mig ha några kompisar, fick inte ha på mig vad jag ville, fick inte gå ut och handla med mamma om jag inte fråga honom och eftersom han var det blev jag också väldigt kontrollerande mot honom. Men jag märkte inte att jag var det. Jag prata väldigt ofta med honom om det och nu låter han mig göra vad jag vill så det är jag glad över. 

Mamma tror verkligen att allt är hennes fel eller att när han skriker på henne så gör han det bara för hennes eget bästa, men jag ser inte på det på det sättet. Jag tycker det är helt fel hur han behandlar henne och jag har sagt det till henne men hon förstår aldrig.. (Hon har utmattningsdepression, fibromyalgi och gått in i väggen så hon har varit sjukskriven i 5 år nu tror jag , kan vara därför..)

Att kontakta en kvinnojour är ett jättebra förslag men är inte den som är så himla pratglad av mig när det gäller problem. 

Ja, det enda han vill är att jag ska må bra och han tycker det är väldigt jobbigt när jag är ledsen men det finns inget han kan göra åt saken.. En väldigt frustrerande situation..

Tack för svar!

Jag sa upp kontakten med min mamma. Hon levde med en hemsk man som har förstört våra liv. Efter ca 6 månader insåg hon vad hon höll på med och tog min halvlillebror och stack.

Jag är hennes dotter och på den tiden va jag inte ens 12 år. Jag ska inte behöva ta ansvar för hur hon väljer att leva sitt liv när jag va i den åldern. Det enda jag kunde göra va att välja hur jag ville leva mitt.

En förälders kärlek till sina barn är oftast väldigt stark och övervinner många hinder. Att du ger henne ett ultimatum  och säger upp kontakten kanske är det enda sättet för henne att få styrkan att slå sig fri, precis som det va för min mamma.

Men tyvärr kan det vara så att han är mer kontrollerande över henne än vad som syns utåt och då behövs det mer för att en förändring ska ske.

#4 Jag tror absolut att hon förstår, men när man befinner sig i en sådan utsatt situation är det svårt att ta till sig det andra säger för som utsatt tänker man på ett helt annat sätt. Det är väldigt många som tänker saker som

han är ju världens snällaste när han är lugn, han är bara så här i vissa situationer 

osv. och försöker se det positiva sidorna istället för helheten.

Jag kommer ihåg när jag var mitt uppe i allting (8 år sedan) och min mamma sa att jag inte var välkommen hos familjen om jag inte lämnade mannen som misshandlade mig . Jag förstod att det var det bästa, men ändå så gjorde jag det inte eftersom jag intalade mig att han kunde ändra sig, att allt skulle bli bra. Det viktigaste för mig, för att jag skulle klara av att lämna, var att jag fick göra det på mina villkor utan någon som fick mig att känna mig tvingad. Därför tror jag att det är bra att du finns där som stöd för din mamma och förklarar för henne att om hon behöver prata med dig, verkligen prata, så finns du där och stöttar henne. Stöd är det bästa i en sån här situation. 

Du kan kontakta en kvinnojour anonymt och bara be om råd. Man behöver inte gå dit personligen, utan man kan enkelt ringa endast för rådgivning och stöd.

#5 

Jag beklagar, inte alls kul att förlora någon man verkligen älskar men bra att hon förstod ganska tidigt vad hon höll på med.  Som din mamma gjorde tycker jag att min mamma är tillsammans med en hemsk man.

Jag håller med, vid 12 års ålder (förr iaf) vet man inte vad som är rätt och fel. Man bryr sig inte så mycket. Gjorde inte jag iaf. Allt jag vill är att leva mitt liv och må bra, men det kommer jag inte om jag bor kvar med mamma..tyvärr

Jag det brukar vara så, men min mamma är inte samma person som innan, innan hon gick in i väggen. Hon orkar inte ta tag i saker och ting. Hon säger att hon inte är tillräckligt stark för att lämna honom, men varje gång hon försöker göra det och bor hos någon i familjen så skriver han massor med dumma saker till mamma som att han ska ta livet av sig och ringer henne minst 100 gånger/dag så jag förstår att det inte är lätt för henne. 

Jag funderar väldigt mycket på att säga upp kontakten men jag själv är väldigt svag så jag vet inte om jag skulle klara av det, men som du skrev det kanske är det enda sättet för henne att få styrkan att lämna honom.

Ja, jag tror att han är mer kontrollerande än vad som syns utåt och än vad mamma säger och tyvärr tror jag att det kommer krävas mer för att få en förändring.

Tack snälla för svar!

Ts, jag hade inte klarat av situationen utan min pappa. Jag hoppas du har någon som kan stötta dig så du inte är helt ensam i det här. Har din bror gett upp helt och hållet? även om han inte vill prata med din mamma så kanske han kan va ett stöd för dig.

Fy, vilken svår och ledsam situation! Det kan vara oerhört svårt att lämna en relation där man far illa och blir kontrollerad, din mamma klarar inte ens av det fast hon ser att hennes barn också far illa av det. Och det är inte schysst att du har hamnat i kläm och måste försöka hantera eländet. Det är hon som är den vuxna, det borde vara hon som oroar sig och försöker hjälpa dig och inte tvärtom!

Du kan försöka uppmuntra henne att ta hjälp för att komma ur relationen, t.ex. tipsa henne om Kvinnofridslinjen (020-505050 anonymt och gratis dygnet runt), men sen är det upp till henne om hon orkar ta tag i det och försöka förändra sin situation. Du kan också ringa dit som anhörig och be om råd och stöd.

Du kan också kontakta socialtjänsten i kommunen där ni bor, de kan ofta hjälpa till mer än man tror - de kan t.ex. erbjuda familjeterapi, hjälp till din mamma om hon tar emot den, kanske en kontaktfamilj eller stödfamilj till dig som du kan vara hos ibland eller i sista hand rentav någon du kan bo hos om du verkligen inte kan bo hos någon av dina föräldrar. Ibland kan det också vara möjligt att få hjälp att flytta hemifrån i sena tonåren, men på ställen där det är stor bostadsbrist får man sällan egen lägenhet på det sättet. På ungdomsmottagningar brukar det också vara låg tröskel till att få prata med någon som också kan ge dig råd om hur du ska hantera det. Jag vet att du sa att du inte är mycket för att prata om problem, men nu tror jag faktiskt det skulle vara bra om du ändå bad någon om hjälp.

Jag tycker inte heller det är schysst av din kille att kräva att du säger upp kontakten med henne, och jag hoppas du ser upp väldigt ordentligt med hans kontrolltendenser. Du vill inte hamna i samma sorts läge som din mamma!

Kommer skicka meddelande till dig, högst upp på höger webbsida, vet inte hur länge du har varit på iFokus. Men du kanske vet.

Tack allihopa för all hjälp osv, allt har löst sig nu! 😊