Hej Vanja 🙂!

Med ålderns vishet (nåja…) så inser jag mer och mer att det ligger något i talesättet:

"Tala är silver - tiga är guld".

Men…med vissa personer är jag brutalt ärlig. Dock är det viktigt att behandla denna ärlighet med ödmjukhet och vara öppen för att få samma "brutala ärlighet" tillbaka. Ett vågspel? Oh, ja! Som sagt, "tiga är guld" och jag är bra på att hålla god min i elakt spel. Visst ska man vara ärlig & uppriktig, men ibland ska man kanske ställa sig frågan: "Varför, till vilken nytta?".

Har någon en skitful tröja på sig så säger jag det inte utan lindar in det med att det inte är min stil. Att vräka ur sig vad som helst och sen säga man bara är ärlig gränsar till ren elakhet tycker jag. Man måste inte säga allt man tänker utan ibland får man fundera på om det verkligen är värt att göra någon annan ledsen bara för att man själv ska få säga vad man vill.

Välj dina strider sa min mamma , brutalärlighet fungerar inte alltid . Ibland när du tycker något som kan såra är det bättre att vara neutral .

#1 Ja men det känns lite så, att påpeka att någons tatuering är ful kommer inte leda någonvart och det kommer inte hjälpa den som har tatueringen eller den som påpekar att den är ful. Så vitsen med det är helt obefintligt. 

Dock så är jag alltid ärlig om någon frågar mig något, såklart att man, som du säger, är ödmjuk och så. Men ärlighet varar längst behöver inte alltid betyda att man måste säga vad man tycker jämt.

Det är väldigt svårt. Att tänka innan man talar är för det mesta helt rätt i alla fall. Ibland behöver man vara hård och rak för att försvara någon annan t ex. Men håller med #1 - till vilken nytta? Är en bra fråga att ställa sig.

Personligen föredrar jag att andra är brutalt ärliga med mig. Frågar jag om någon gillar min tröja, en ny tatuering eller val av högskoleprogram (eller vad det nu gäller) vill jag att dom ska vara helt ärliga. Säger jag något som någon annan anser  är fel eller helt idiotiskt, vill jag att personen ska säga det. Då vet jag vad personen tycker och kan välja om jag vill ta hänsyn till det i nästa beslut, om jag behöver omvärdera ett beslut jag redan tagit osv. För mig är det nämligen bara irriterande när folk kommer med halvsanningar eller inte säger vad dom tycker. Speciellt om anledningen är för att inte såra mig. Ville jag inte ha ett ärligt svar skulle jag inte fråga och jag kan ta hand om mina känslor själv, tack ändå. 

Däremot har jag märkt att dom flesta inte vill det. Så vad jag säger eller om jag säger något alls beror på situationen och vem jag pratar med. Får jag direkta frågor försöker jag svara på dom så snällt som möjligt men utan att ljuga. Gäller det en person som brukar uppskatta mina åsikter och ett lite mer viktigare beslut kan jag även säga min åsikt utan att vara tillfrågad, men även då försöker jag säga det så ödmjukt/snällt som möjligt. Helt enkelt för att dom flesta inte uppskattar samma ärlighet tillbaka, och då tar jag hänsyn till det och anpassar mina svar/kommentarer till det.

På en direkt fråga är jag ärlig. Men frågar ingen efter min åsikt så går jag inte fram och säger att folks kläder eller tatueringar är fula. De som har dessa saker på sin kropp är ju förmodligen nöjda med dem så varför ska jag lägga mig i.

Jag håller med #2 och #7 där, om någon frågar om min åsikt så säger jag den ärlig. 
jag anser dock inte jag har en plikt att säga min åsikt på bekostning av andra om ingen har frågat om den. Jag är inte direkt personen som tycker "har du inget snällt att säga håller du munn" direkt, men jag känner heller inget behov att sprida min åsikt överalt när jag inte är frågat bara för att jag kan.

Min uppfattning är att  det finns mycket att vinna på genom att"inte säga för mycket". Det finns inga förlupna ord att ångra, helt enkelt. Om någon har köpt en tröja som jag tycker hemsk - so what? Det är ju inte en tröja som jag ska bära och det är inget som håller mig vaken om nätterna.

Om någon ber mig om min ärliga uppfattning, där jag anar att mitt svar inte faller i god jord - då väljer jag att vända på det: "Vad tycker du själv? Det viktigaste är trots allt vad du själv tycker, inte jag". 

Varför? Jo, de allra flesta (enligt min mening) vill helst inte höra något negativt utan istället få sin egen oro/osäkerhet bortblåst. En bekräftelse, helt enkelt. Hur många är bra på att ta kritik? Inte jättemånga, om du frågar mig.