Är det inte dags att ni separerar?

Parterapi?

Åh vad jag känner igen det där. Jag har varit den där som gnällt på allt. Det är inte dig det är fel på utan förmodligen mår hon inte bra och då går det ut över dig. Jag mådde inte bra, blev lätt irriterad och hade super kort stubin. Det förhållandet tog slut. Nu har jag fått hjälp, så kanske nästa förhållande mår bra. Om du älskar henne så gå och få hjälp tillsammans och ta inte åt dig av allt gnäll.

Varför kan du inte gå? Vad är det som hindrar dig? Bor ni i bostadsrätt eller hyres? Köp ut henne eller dig. Vid bostadsrätt, har du någon annanstans och bo för tillfälligt? Kan du inte ta nyckeln, plånbok, lite kläder och dra? Har du bil? Din egen? Kvinnor just som hon mår inte bra, det är en stor osäkerhet, det går ut över dig för du är närmast. Oftast så går det inte och reparera det är bara försöka bygga upp ditt självförtroende, bli människa igen. Tycker du att det ör jobbigt och prataxmed dina kompisar ? Har du nga? Du fan inte tycka att det ör jobbigt , även om du kanske känner så. ✨✨✨🌺

Du känner dig antagligen väldigt sårad och illa till mods av hennes beteende gentemot dig, men det låter som att hon också känner sig extremt sårad och uppgiven över ditt beteende. Det är väldigt svårt att hitta varandra om man inte kan ta sig förbi sina egna sårade känslor och börja se den andre. Någon måste bli osjälvisk och börja lyssna på den andre och erkänna att behoven som den personen ger uttryck för är värda att lyssna på. Om man släpper sitt eget och går in för att älska den andre får man kärlek tillbaka förr eller senare. Hon är ledsen för att du inte hjälper till tillräckligt hemma uppenbarligen. Börja där. Fråga vad hon behöver för att känna sig älskad. Försök möta hennes behov. Förstår att du vill fly till jobbet, men varje gång du gör det sårar du henne och underminerar er relation. Att möta den andres behov i en sån här spänd situation är skitjobbigt men osjälviska handlingar är kärlek och mod och kan rädda många relationer.

Jag kan förstå att hon är besviken över mitt agerande hemma men hon glömmer för det mesta bort sådant jag faktiskt gör. Eftersom att det finns ett spädbarn i bilden också sitter jag ofta med hen i knät och då blir det inte mycket gjort men jag gjort känslan av att det inte räknas hos henne och det gör mig ledsen. Jag vet att jag är en del i problemet men det är alltså så sjukt små saker som jag om och om igen får skit för och graden av hennes ilskeanfall just då är oproportionerlig. Det är så mycket mer saker än bara det jag beskrivit här ovan som gör att jag inte ens har en chans om är bestämma något alls i förhållandet. Jag menar att jag försöker älska henne men hon låter mig inte ens försöka utan min nåd ligger i hur mycket jag presterar. Jag är verkligen inte en självisk person och jag försöker verkligen men det går inte.

Är hon mammaledig? Då är det klassiskt att man inte är på samma nivå! Den ena hemma med ett barn i stort behov av det mesta men utan intellektuellt utbyte, den andra jobbar långa dagar, kommer hem trött och vill bara ta det lugnt!

Man behöver inte ha en bebis på sig hela tiden. Den kan ligga på en filt i närheten medan man gör annat och har man ett barn med extremt kontaktbehov är det superbra med bärsele!

Du vet att barn hör oavsett dom känner energin. När ditt barn blir äldre ska barnet få inluenser hemifrån som du gör och din sambo gör? Även om ni är på två håll så kan hon inte ta ditt barn ifrån dig . Om hon hotar med det. För att du ska få rätt spar alla sms konversationer. Så kommer du få en laglig rätt.

Smärtsamt medveten om det. Att barnen ser och hör. Det är en av anledningarna till varför jag ber om hjälp här.

Är ni gifta? Ta ut skilsmässa. Fundera på vad du vill göra. Skydda barnen / barnet. Spar sms samtal mm. Familjerätten vill ha bevis ha om det blir ngt om det behöver bli så det är upp till dig hur mkt du vågar stå på dig.

Du säger spädbarn, det finns ju Kvinnor som kan få lite svaj i hormonerna då. Min moster tålde inte ens att se min morbror när hon hade fått ett av barnen hon fick väldiga svängningar i hormonerna och hon kunde slänga nått på honom bara hon såg honom men det gick ju över när amning mm. slutade så det tog ju ändå rätt många månader. Så var hon annorlunda innan barnet kan det ju vara något sånt som spökar och då är det ju bara att vänta ut det hela.

Du har hållit på länge , jag tycker att du ska tänka över din situation nu har du fått endel råd och försök göra detta från ditt eget huvud. Som jag skrev innan , tingsrätt, familjerätt, spar alla sms konversationer. Samtal. Mm. Om du måste gå så långt.

Läste dina andra trådar nu. För det första måste du bestämma dig för om du vill rädda den här relationen eller inte. Om du vill rädda relationen måste du bestämma dig för att sluta tycka synd om dig själv - du behöver sluta fokusera på vad hon gör fel, och istället fokusera på vad du själv gör fel och börja rätta till det. Det är det enda sättet - att bli osjälvisk. Du skriver i en annan tråd att du haft en crush på en annan, och här skriver du att du gärna stannar på jobbet för det är så jobbigt att komma hem. Allt det här kommunicerar tydligt till din sambo att du inte är engagerad i relationen eller familjen. Så länge hon känner att det är så kommer gnället om tusen olika små saker aldrig sluta. Du behöver sluta kritisera henne för att hon gnäller om olika saker. Sluta tyck att hennes åsikter inte är berättigade. Antagligen känner hon dessutom en stor brist på tillit till dig. När man är orolig för om ens partner öht bryr sig om relationen ser man allt i den andres beteende som tecken på brist på överlåtelse. Allt gnäll hon tar upp är bara - Du gör ingenting för mig, jag kan inte lita på dig, det krossar mitt hjärta att jag inte kan lita på ditt engagemang för oss. Om hon inte var intresserad av att fortsätta relationen med dig hade hon antagligen sagt det för länge sen, slutat gnälla och blivit tyst och börjat planera för sitt fortsatta liv. Det faktum att hon fortsätter bråka är ett tecken på att hon inte vill ge upp, och kanske också att hon inte vet hur hon ska klara sig utan dig. Hon hoppas att du ska höra hennes rop på hjälp där bakom gnället, att du ska "man up" och bevisa för henne att du bryr dig.

När hon gnäller måste du tänka - vad är det hon vill säga mig? Vad är det hon behöver? Du behöver motstå frestelsen att fly och låta känslan av kritik äta upp dig. Hon ber om hjälp. Om det inte var så fyllt av kritik på vägen hade det kanske varit enklare för dig att lyssna. Men nu behöver du se förbi det, och se henne.

När hon börjar lita på dig kommer hon också att börja se och tacka dig för de saker du gör. Men så länge tilliten inte finns där hjälper det liksom inte så mycket att du gör vissa saker. Det som färgar hennes synfält är de som saker du gör som grumlar hennes tillit till dig. Antagligen finns det också djupa sår som behöver läka. Antagligen behöver ni be varandra om förlåtelse och kunna förlåta för att verkligen läka. Det hjälper inte att du gör några bra saker idag, om du inte kommunicerar till henne att du är ledsen för att du sårat hennes förtroende och att du är överlåten att rädda er relation.

Det spelar ingen roll hur många år man har haft det jobbigt. Relationer går ofta att rädda om man bara får rätt nycklar. Kärlek är så mycket mer än en känsla - det är något som byggs upp av många olika faktorer, och många av dem kan man lära sig att vårda i sin relation. För att förändra måste man agera annorlunda mot vad man gjort innan. Saker löser sig inte bara av sig självt. Man måste agera i en ny riktning. Och nu när ni har ett spädbarn blir antagligen allt som varit svårt tidigare ännu svårare just nu. Det är mycket mer press, och då behöver relationen vara starkare än någonsin för att stå pall.

Jag håller fullständigt med dig. Problemet med det där med att "man up" som du skriver är något jag har försökt göra så länge. Som jag sa ovan att det här är liksom inte den enda saken som gör att förhållandet känns svårt.

Jag har så många gånger försökt bevisa min kärlek och att man kan lita på mig men det får ingen respons. Det bemöts hela tiden med att tro att jag gör något för att förstöra ytterligare och så vill jag verkligen inte ha det.

Det där med crushen jag skrev innan är liksom en flykt jag går till i mitt huvud men jag vet att jag aldrig kommer att gå så långt som att göra något av den. För jag är inte sån och det känns bara overkligt egentligen.

Som sagt det här har pågått länge och barnen är egentligen det sista problemet i det hela. Barnen är vi jättebra på att ta hand om men det är den där irritationen som hela tiden finns som jag inte vill utsätta dem för längre. Jag kan inte bestämma mig för om barnen behöver sin familj, om mamma och pappa bara ska vara snälla mot varandra eller om vi inte borde bo ihop alls.

Som sagt det är så många fler parametrar än bara det här.

#14 Går det att prata om det här med henne? Kan du fråga hur hon mår, varför hon tror att ni har det jobbigt med varandra och vad hon tror att ni kan göra åt saken? Testa att ha ett samtal där målet är att prata om er relation och om vad ni kan göra för att rädda den. Låt henne styra så mycket som möjligt till en början, annars är väl risken stor att hon blir arg och känner sig påhoppad. Var tydlig med att du vill rädda relationen och att du vill höra från henne vad hon tror behöver göras. Sen kan du ju hoppas att hon vill höra samma sak från dig, men om hon inte frågar så är hon kanske inte redo att höra det ändå. Och det låter också som att ni kanske borde testa parterapi?

En av dessa faktorer för kärlek är ju verkligen öppna, genuina, ärliga samtal. Att få känna sig lyssnad på och att mötas i samtal är så viktigt, och det kan absolut vara något som inte hinns med / bortprioriteras när man har barn.

Min erfarenhet av hushållsgnäll är att när det uppkommer så gör faktiskt kvinnan mycket mer hemma och hon tar mer ansvar, även om killen inte tror det. Om det verkligen handlar om hemmet så tycker jag att ni ska skriva ner det ni gör idag och hur fördelningen borde vara, sen ser ni till att få det så som det borde vara. Jag och killen gör ungefär lika mycket hemma, men jag håller i alla trådar. Skulle jag sluta ha ansvaret bakom kulisserna så skulle hela hushållet sluta fungera. Så är det för många Kvinnor och ibland rinner det över. Fundera lite på vad som pågår i bakgrunden hos er.

Har du testat fråga henne om det finns nåt du kan göra för henne? Om det finns nåt du kan söga eller hlra för att hon dka trivas bättre? Bli gladare? Nåt hon skulle tycka var skönt? Nåt hon saknar?

att fråga en kvinna som tycker att mannen gör för lite vad han ska göra för att hon ska trivas bättre tycker jag är lite överflödigt och jag personligen skulle bli arg för detta.

jag tror mer på att ni båda varje dag skriver upp de ni har gjort så hon antingen kan se att " Gud detta är bara en känsla jag har och det har inget med honom att göra" eller så kommer du se att "Gud gör hon allt dedär och jag bara dehär?" sen tycker jag ni ska ta er till par terapi och fixa en babysele eller något liknande så du får händerna fria och kan hjälpa till mer för med armarna om en liten är det svårt.

Mitt råd är att lämna innan du dras ner i skiten totalt. Sorry, men ibland finns inga andra lösningar. Talar av egen erfarenhet.

Du måste må bra och ha ett roligt liv,flytta nu

#20: Har man ett spädbarn kanske ett roligt liv inte bör vara ens första prioritering.  Det ingår liksom i paketet att det kan vara rätt slitigt och nöta på relationen.

TS, jag rekommenderar varmt kommunens familjerådgivning. Vi här får ju bara din bild av det hela, och det är svårt att veta om det t.ex. är så att din sambos kritik är befogad (att du inte gör någonting i hushållet utan mest gullar med bebisen när du inte sitter och trycker på jobbet och tänker på andra), det kan också vara så att den är överdriven - det finns ju inget sätt för oss att veta vad som är "sanningen". Men om ni båda går och pratar med en professionell familjerådgivare kommer bådas tankar, känslor och upplevelser fram, och de kan hjälpa er att förstå varann bättre. Antingen kan ni laga relationen, eller så slutar det med att ni går skilda vägar, men i så fall kan ni i alla fall förhoppningsvis göra det på ett schysst sätt och kunna fortsätta samarbeta kring barnen.

Det kanske är så att du råkar finnas i närheten och hon känner dig väl och därför kan ösa ovett över dig över ett missnöje hon bär på. Det behöver inte nödvändigtvis vara nåt du (inte) gör. Det är kan vara någon annanstans skon klämmer. Hon kanske inte älskar dig längre och känner frustration? Jobbet? Föräldrar? Ekorrhjulet som barnfamiljer lätt hamnar i? Hon kanske hade andra drömmar och inser att det inte blev så. 
Du kanske måste riva upp himmel o jord för att komma ur den låsta situationen.  Flytta ut temporärt? Nåt skit är det ju…nån dold "rost".

TS, sluta "försöka älska" henne och börja göra det som behöver göras. Varför skulle du få extrapoäng för att du sitter med en unge i knät? Det är väl det allra, allra minsta en far (jag antar att du är man och far till barnet ifråga, rätta mig om jag har fel) har att uträtta för sitt hem och sin familj? Om du verkligen tycker att det är något barnets mor skulle vara skyldig dig uppskattning för, så har hon all anledning att klaga över din inställning.

Först när du verkligen tar minst hälften av driftansvaret för hemmet och familjen och utför minst hälften av arbetet - både det synliga och det dolda - utan att hon behöver tänka på det (och ännu mindre behöver tjata på dig om det), kan du börja klaga över att hon "gnäller" eller "dömer". Innan du gör det är hon helt berättigad i sitt klagande.

Åh vad jag känner igen detta, du skulle kunna vara min man som skrev detta! Jag är mammaledig, sköter allt i hemmet i princip inkl tar nästan allt ansvar om ungarna men han "gullar med spädbarnet" ibland när han känner för det. Jobbar hellre över, är irriterad när han kommer hem och tycker att man ska vara glad när han kommer hem. Han har flirtat med andra Kvinnor, några fr jobbet och tilliten är som bortblåst. Lovar dyrt och heligt att det är mig han vill ha innerst inne och att han är ledsen över sitt agerande (men han gör det igen ett par månader senare). Jag säger såhär, hon har antagligen litat på dig, ni har skaffat barn och ett hem för att ni ska dela på sysslorna och ta hand om det som är ert. När det inte händer så känner hon sig antagligen som en hushållerska och helt obetydlig och oälskad när du flirtar med andra. Det tar tid att reparera om det ens går. Att du skulle fly hemmet o skilja dig, ta ungarna eller liknande hjälper inte något. Du måste ta ditt ansvar för hemmet och barnen som ovanstående skriver. Ni är två i er relation. Älskar du inte henne längre? Det låter inte så i mina öron om du söker dig till andra. I så fall är det enda rätta att separera för allas skull. Men snälla låt inte henne gå och tro annat, det är bara riktigt taskigt!

Får jag undra ts varför du vill låta som ett offer? Jag har läst dina tidigare trådar och du verkar vilja skylla allt på, som du så "fint" uttrycker det, mamman till dina barn. Låter inte som att hon är en jämnlik till dig utan mer som en inkubator när du skriver på detta sättet, och om det är så du ser det så kan jag nog förstå att hon är ganska sur och tvär. Jag måste säga att jag är tämligen förvånad över att du ska kunna kallas ens vuxen då ditt beteende mer liknar en obstinat tonåring som inte vågar säga hur han känner inför sin första tjej eller liknande. Vakna upp och inse att du har ansvar att ta. Livet är inte kul och lätt alla gånger. Och särskilt inte relationer. Men att sitta och tycka synd om sig själv och flirta med andra, det hjälper inte. Du kanske skulle ha tänkt på detta innan du skaffat barn med din tjej. Så sluta böla på nätet och börja kommunicera med din tjej. Och sluta se på henne som en sur inkubator som du knappt orkar gå hem till. För det är så jag uppfattar dina inlägg. Att det bara är HON som är sur på dig och gnäller på dig. Men du är säkert inget vidare kap heller. För erkänn att även du skulle bli leds om du var tvungen att be om hjälp varje dag och personen aldrig lär sig. Och sen att du klappar dig själv på axeln för att du håller i ett barn kanske 5 minuter per dag, det gör dig verkligen inte till en hjälte. Eller som jag läste i en annan tråd du hade: att du hade hand om barnet en hel dag själv… jo väldigt stort gjort av dig, fast du verkar inte se att det är det din tjej gör varje dag. Och får hon uppskattning eller mer hjälp av dig för det? Ne det verkar hon inte få. Ne, börja prata och sluta fly som en fegis. Detta är nu ditt liv, antingen fixar du det eller så fegar du ur. Det är ditt val. Men du måste inse att ditt beteende och handlande är faktiskt ett av problemen i detta. För av vad jag kan utläsa så tycker jag att du verkar som en som tror att det är inget fel i det du gör, utan det är kvinnans fel allt. Vilket jag måste säga att så inte är fallet, det krävs två för att dansa tango, du är därför en del av problemet och just nu inte en del av någon lösning.

#25 Väl rutet.

Ja, verkligen.  :-)