Varför låter man ens känslor ta över helt ?
Jag tänker ofta på vad det var som jag gjorde fel, som fick han att vända. Efter alla hans fel och brister, elaka ord, hur kunde jag stanna kvar och inte vända? jo för att jag älskade honom. Man tänjer ju så på sina gränser när man verkligen älskar någon, man ger inte bara upp i första taget, iaf så gör inte jag det. Varför gav han bara upp mig då? Jag vet att den frågan inte går att besvara så får släppa den tanken.

Vi var ihop i bara 10 månader, det är inte länge, men ändå hann det uppstå så många djupa känslor och jag var naiv och såg en framtid tillsammans med han.
Det var ett stormigt förhållande med hot om att göra slut nästan varje gång vi var osams, och enligt han så var det mitt fel varje gång och han kunde aldrig be om förlåtelse utan han kunde bara be mig dra åt helvete och vara respektlös.
I måndags blev jag dumpad av han , på riktigt denna gången, fick ta alla mina saker o lämna tillbaka nyckeln. Det gör så sjukt ont! Jag vet att det egentligen är så att han inte är bra för mig egentligen. 
Han tryckte ned mig, förminskade mina känslor , svårt att förklara men om det var något som jag mådde dåligt av som han gjorde så var JAG alltid överdriven, det var jag som var kontrollerande och överkänslig.. Sen när han ville ta upp något så var det världens grej och jätteallvarligt. Han var väldigt egocentrerad och kunde bara se allt ur hans synvinkel. Jag är mer sån att jag vet att det finns två olika perspektiv i ett förhållande så jag försöker mera förstå hur den andre personen tycker och tänker.. men det är svårt att kunna göra det då kommunikationen brister och jag får hela tiden höra "Du förstår ändå inte så ingen ide att jag förklarar…bla bla"..han ville inte kommunicera med mig. 
Det är såklart normalt att ha problem i ett förhållande men det skall ju då ligga på en sund nivå tror jag,.
Det är egentligen jag som borde ha lämnat han först med tanke på att han knarkar varje dag. Han har jobb och så, men det tycker inte jag rättfärdigar hans drogmissbruk. Eller kanske är fel av mig att kalla det drogmissbruk? En helt dum fråga, är man missbrukare om man till exempel röker på varje , varje dag? En gång sa han själv att han inte kunde låta bli att spara sitt knark, men hallå, har man inte lite problem då om man säger så? Sen ena stunden så har han kontroll på sitt, enligt han själv.
Ofta när hans humör tvärvänder och han blir grälsjuk så är det mitt fel att han röker på, mitt fel för allting… bla bla….???? Jag tycker det känns konstigt att jag ska ta skulden för hans val? Ena dagen är han hur gullig som helst, sen bara några timmar senare vill han göra slut… så sjukt jobbigt tycker jag. 
( Ibland på helgerna så är det Ecstacy som gäller för att festa till det ordentligt för han….)
Han blir sur när jag går ut med mina tjejkompisar och festar för att han säger att han inte gillar alkohol och alkohol har han väldigt mycket fokus på, han försöker ofta lyfta fram hur han inte dricker någon alkohol utan de gånger som han gör det - är det mitt fel…Utifrån så ser det ju bra ut för honom, alla tror att han är duktig och inte super - utan det är bara jag som dricker av oss två.. det ingen vet om är att han knarkar  så det är väl klart att han kan stå emot alkohol? Han får ju sitt "rus" av annat.  Han ger mig skit de gånger jag dricker, och försöker få mig att känna mig som en alkis men han själv tar alltid något varje dag. Vad hjälper det att han har fått kontroll över alkoholen om han har gått över till droger?
 Endå är det han som köper hem sprit och säger att det är för "min" skull.. Jag själv är deprimerad (örsöker få bukt med mitt välmående dock)  och det har gjort att jag är så mottaglig för att låta mig själv bli nedtryckt. Jag kan inte tänka klart, han tror inte på mig när jag har berättat min livssituation och hur jag mår - det sitter bara i mitt huvud. 

lkasdjöaksjdlkasjdölkasj blahhhhh! Detta "förhållande" är nog kanske inget att deppa över va?!