tja johanna.

trevligt att du skriver dina känslor angående dina vänner.

för det första beror det på hur länge du har varit borta från dina vänner, om det e länge så ska jag säga dig av egen erfarenhet att det inte kommer o va samma sak som det var förrut. eftersom man blir äldre dag för dag..

Men det e ju ändå kul o få tag på de och prata gammla minnen osv. jag hitta några av mina vänner inom eniro mm. snacka om att det var kul o prata med de efter 7 år :D

Att ta upp vissa relationer är på gott och ont, men det är aldrig fel att prata minnen så länge dem värmer i hjärtat av att ta upp dem till ytan igen.

En del av mina gamla vänner har jag absolut inget intresse av alls. Skulle någon av den här kategorin passera mig på bussen eller i mataffären så skulle jag ha kutym nog att hälsa artigt och utbyta några fraser, men inget mer.

Men andra som man har haft kul med är aldrig fel. Man blir trots allt äldre och det kan vara kul att höra hur andra har gjort för val i livet. En del har tagit stora kliv medans andra knappt har gått utanför dörren. Men vi har alla olika förutsättningar för hur långt vi kan gå! Alla är vi olika!

Men pröva? det dör man inte av :)

Har precis ett sånt dilemma som du beskriver i #0. Ända sedan jag var liten hade jag en bästis. Vi var oskiljbara från kanske 11-årsåldern tills vi vart 20 kanske.

När jag var runt 18 blev mitt kontokort stulet, och kontot tömt (dock bara 2000 spänn), eftersom jag samma dag vart hos min bästis frågade jag henne om hon sett det, men det hade hon inte. Dock hade hon, såklart, koll på min kod, eftersom vi var just bästisar och hon alltid stod bredvid - var man än var. Man kan ju inte misstänka att ens egen bästa vän snor sitt kontokort?! så jag förnekade det ett tag och antog att "nån" annan lyckats fått tag på mitt kort, även fast polisen sa att det var omöjligt. Naivt…

2 år senare var vi på en fest, där vi av nån anledning började prata om min kompis ibland underliga beteende. Bla sa en tjejkompis som då bodde med min bästis att hon misstänkte att min bästis snott smink av henne och småsummor som låg framme (kanske en hundring eller liknande).  Plötsligt gick pusselbitarna ihop, och jag berättade om mitt kontokort. Övertygad konfronterade jag min bästis och otroligt nog erkände hon. Plötsligt kom jag på alla konstiga saker som jag blundat för som ung, typ att hon snott 1000-lappar ur sin mormors plånbok och att hon alltid länsade familjens sparbössa (semesterpengarna) på hundralappar. Såna saker som jag trott var lite oskyldigt norpande av släkten, som alla tonåringar gör… Äntligen såg jag tråden, dvs att hon var kleptoman. Hon kunde helt enkelt inte låta bli, även om det var SÅ fel. Vi pratade om hennes kleptomanproblem och även hon insåg att något var rätt fel i hennes beteende. Jag bad henne söka hjälp men vet inte om hon nånsin gjorde det…

Eftersom jag har starka principer gjorde jag det enda rätta för min skull. Jag sade upp bekantskapen, sa att jag inte kan vara kompis med någon som först snor av mig, och sen som ljuger för mig. Det svåraste jag nånsin gjort, eftersom vi verklgien var superduperkompisar, såna som träffades jämt, pratade om allt, och delade allt. I princip valde jag ensamheten före falskheten. Ångrade aldrig mitt val, men saknade alltid min vän. :(

Nu, 8 år senare, träffades vi på en klassåterföreningsfest igen. Hade skitkul ihop, precis som förr. Plötsligt påmindes jag om hur mycket jag saknade henne, och nu har jag varit stark och bjudit hem henne hem till mig om nån vecka.

Men samtidigt kommer jag nog alltid undra, när jag lämnar rummet hon är i, kommer hon att sno något? Har hon växt ifrån kleptomanin? Hur börjar man lita på en person igen? Eller är det kört? Jag vet inte… Men jag måste prova… Vad säger ni?

Man får avgöra själv, vill man ha det som var förr eller vill man ha den personen som vännen är idag? För där har vi något som man ska tänka på, att folk förändras.

#3  Om hon vet att hon har problem så kan ju du vara öppen med det också? Kleptomani är ju inget hon själv väljer, så det är inte hennes fel att hon stjäl. Det finns ingen moral i det.

Prata med henne innnan och sen säg, "att om du fortfarande är sjuk så vill jag att vi talar om det här".

#4> Mmm, precis så jag tänker. Dock lite pinsamt att ta upp saker som hände för så många år sen… antar att även om hon fortfarande har problemet så kommer hon förneka det… antar iaf det! Men förhoppningsvis har hon mognat en del senaste åren och växt ur det?!

#5  Jag tror inte kleptomani är nåt man växer ifrån… Annars har hon inte kleptomani och då är det väl bara en fråga om att stjäla från sina vänner.

Om hon inte erkänt tidigare att hon hade problem så kan det nog vara svårt. Jag fick för mig att du skrev att hon hade erkänt det tidigare men jag kanske missförstod det.

#6> Jo hon erkände det och hon höll med om att hon borde söka hjälp. Sen stackjag från relationen och vet alltså inte huruvida hon verligen gjorde något…