Överreagerar jag?
Hej, Jag är för tillfället är litet arg/besviken på min pojkvän och skulle behöva nån annans åsikt om jag överreagerar eller inte. Det är så att vi en tid har planerat att flytta ihop och eftersom vi båda äger en varsin villa har det varit lite funderande fram o tillbaka vem som flyttar till vem. Jag har hundar som skulle ha det bättre i mitt hus och han har en son på 3,5 år som han har hos sig varannan vecka som självklart mår bäst av att bo kvar där han bott. Vi bestämde oss för några veckor sedan att jag och mina djur flyttar till honom. Jag sa redan då att isåfall måste det ske den här veckan som nu pågår eftersom jag har semester och hinner då ensamhetsträna hundarna i nya hemmet. Plus att det råkade vara en barnfri vecka som ju underlättar när man skall flytta… Jag hade allt i princip packar på måndagen och var klar att börja flytta alla saker när han blev "tvungen" att jobba dubbeltur ( kl 6-22:30). Jag tyckte det var helt ok eftersom han väldigt sällan har möjlighet att jobba övertid och han var ju glad att få lite extra pengar. Jag började flytta mina saker själv till hans hus på måndagen för att få flytten undan så fort som möjligt att jag skulle ha tid för hundarna sedan. På måndag kväll ringde han och meddelade att han även har lång dag på tisdag. Blev lite ledsen/besviken då men fortsatte flytta alla mina saker själv på tisdagen. Idag var det meningen att han skulle jobba 14-22 men han var ju väldigt trött efter sina långa arbetsdagar att han sov in till kl 11. Vilket medförde att vi endast hann äta lunch o utbyta några ord med varandra innan han åkte på arbete. Idag har jag flyttat det sista (förutom soffan för den får jag ju inte flyttad själv :) ) och packat upp, städat och ordnat. Har t.o.m lagat mat för några dagar framåt att vi skulle kunna spendera lite tid tillsammans och få det sista ordnat och plockat. Nu skickade han just igen meddelande att han kommer hem först ca kl 24-1 istället för kl 22. Känner mig nu väldigt besviken och ledsen över att jag har utan nån hjälp flytta in hos honom och fått tillbringa de första tre dygnen helt ensam i mitt nya hem. Överreagerar jag, eller vad tycker ni?
Jobb är ju som inget som man alltid kan styra. Så förstår inte varför du blir besviken på han. Så ja jag tycker att det är lite väl att överreagerar på. Att du blir besviken kan jag väl till en punkt förstå. Men det är ju inte direkt som att han varit ute och festat istället för att hjälpa dig.
Memento mori
Medarbetare för Julen
Är du besviken över att det blev som det blev, eller är du besviken över hans beslut att säga ja till jobb? Det är ju en viss skillnad!
När min sambo flyttade hem till mig så gjorde vi det i min arbetslucka. Jag åkte 160mil(fram och tillbaka) på två dagar för att hämta hon med bil & släp. När vi väl var hemma jobbade jag nästan dygnet runt i en vecka innan det klarnade upp igen.
Det var ju inte roligt att behöva jobba så mycket första veckan hon på riktigt bodde hos mig, men jag hade inte mycket till val. Jobb är jobb, och räkningarna måste betalas. Värt att säga att jag jobbar kväll/nätter. Så hon var ensam hela dagarna med att packa upp sakerna medan jag sov.
Var han tvungen att ta extrajobbet? Isåfall kan han ju inte göra något åt det. Men om det inte var superkritiskt och tvunget kunde han väl kanske någon dag för eran skull avstå.
Jag håller med de andra - de är ju ganska trist att det blev som det blev och det är ju såklart inte kul att behöva flytta alla sina grejer själv, men du skriver att han sällan har möjlighet till extrajobb så jag förstår att han vill säga ja till det. Klart att det är tråkigt för dig men det verkar ju inte vara så att han undviker dig eller liknande. Hade varit en annan grej om han t.ex. varit ute och festat som någon annan skrev.
Var snäll mot alla - bli vegan ❤
Har ni pratat ärligt under dagarna? Ver han t.ex.hur det kändes för dig? Eller har du låtsats det inte soelade roll och det gick så bra så att göra allt ensamt?
Jag håller med #6 Det här är något ni måste prata om och det bästa är ju att ta allting direkt.
/Maria
![[Devya]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Visst är det tråkigt att det blev på det viset och visst har du rätt till att vara besviken men du kan inte riktigt klandra honom heller. Jobb bör alltjämt prioriteras, åtminstone i min värld är det en väldigt godtagbar orsak till att man inte kan göra det ena eller det andra.
Prata med honom om din besvikelse men låt det också komma fram att du inte skyller på honom! Man får vara lite ledsen och besviken utan att man klandrar någon specifikt.
Jag håller med #8.
Huvudsaken är att det inte fortsätter likadant vecka efter vecka. Då måste han faktiskt lära sig säga nej till jobb ibland och visa att han satsar på ert förhållande.
Starta ny diskussion