Sätt upp en almanacka på väggen och kryssa i de dagarna du har varit hemma. Då ser hon svart på vitt att du faktiskt är det.

Sedan ska inte du vara din mors vårdare, ring soc och be om hjälp. Hon kan få boendestöd.

Jag tänker att hur hemskt det än kan kännas och hur jobbigt det än är så måste du försöka inse att du inte har ansvaret för din mamma, du ska inte behöva ta hand om henne eller vara hemma och hålla henne sällskap bara för att hon vill det. Det kan kännas jättevårt och jobbigt men du ska inte ta det på dig.

Det verkar ju som att din styvpappa är väldigt bra. Kan du vända dig till honom och be honom om hjälp att som #1 sa kontakta soc och se vad ni kan få för hjälp med stöd därifrån?

Men oj vilken krigarsjäl du har som ändå på något sett går igenom detta även fast du har känslan av att inte klara av det.  Men problemet är ju att du inte går igenom det för att du vill det, utan för att du tyvärr måste.🌺

Jag kan inte förstå exakt hur du menar och känner  då jag inte är i en exakt likadan sits själv, men jag känner igen vissa bitar av det du beskriver. Att ha föräldrar som i mitt fall, eller som i ditt fall, en förälder med alkoholmissbruk är inte kul. Och att behöva vara hemma och se sin mor må sådär dåligt skulle väl knäcka vem som helst. Mamma är alltid mamma, såsom pappa alltid är pappa.

Det du ska ha klart för dig är att det är dina föräldrar som är oansvariga och själviska. INTE DU! Det är inte dig det är fel på.. Det är din mammas ansvar att ta tag i sitt liv på det sättet som funkar för henne för att klara av att facea världen utanför.

(Min mamma går heller knappt ut.. Hon har gått upp 30kg på några år och vill inte gå ut för att hon skyller på utslag i ansiktet; ÄNDÅ går hon inte till vårdcentralen och kollar upp det).

Saken är den att de är dom själva som gör sig till offer, ska man bli bra får man ge lite för det också. Det är SKITJOBBIGT rentutsagt och kan kännas omöjligt, men visst fan går det om man bara VILL. Men din mamma, liksom min, verkar tycka/tro att det gör förändring att sitta på sina "feta arslen" å tycka synd om sig själva. Dom mår självklart inte bra i sig själva, men att isolera sig från omvärlden gör ingenting bättre. Absolut INGENTING.

Jag tycker du ska stå på dig. Sätt ner foten ordentligt och förklara för henne att bara för att HON mår dåligt och för att HON vill isolera sig, betyder det INTE att hon kan kräva detsamma av dig. Det kommer bryta ner din person och tänk på att varje minut du är henne till lags och mår dåligt för det själv; det är tid du ALDRIG får tillbaka. Värdesätt DIN tid. Lägg inte ner energi på något/någon som endå inte kan se och uppskatta den energi och tid du lägger ned på denne. Bara för att den här personen inte värdesätter sin egen tid.

Styvpappan din (om jag nu får kalla honom för det) kan han förstå om du pratar med honom enskilt och förklara hur detta påverkar ditt liv, din lycka och framförallt DIN FRAMTID.

Du är förvisso ung vuxen men det är fortfarande DERAS uppgift å vara dina stöttpelare, du ska INTE behöva vara mamma åt din egen mor, om du förstår vad jag menar..

Jag själv har fått varit "mamma åt min egen far" i stor del av min uppväxt då jag fick träffa honom för socialen. Pappa har andra missbruksproblematik också.

Det är tid där JAG skulle fått varit barn å göra misstag å lära mig, istället fick jag försöka rätta till HANS misstag. Jag förlorade mycket av vad en normal uppväxt innebär och mycket av barndomen.

MEN jag kan säga idag att jag har blivit stark av det, ja. Men jag hade aldrig önskat att någon annan skulle göra samma resa. Därav är jag så glad att jag är ensambarn och aldrig haft ett syskon.

Så var INTE rädd å stå på dig, säg sanningen till henne, hon FÅR, KAN och SKA inte behandla dig såhär!

Jag hoppas att det kommer lösa sig för dig!🌺

låter som en idé det med almenackan, hon sover så mycket så 5 dagar känns kanske inte så mycket då..

Jag påminner mig om det, har hänt förut med pappa då han söp som mest..sprang då konstant som 13-åring hem till pappa för att se om han ens lever..

Stor chans att jag sticker och är borta hela denna helg också men det händer hela tiden att hon smsar mig och frågar "när kommer du hem?? du kommer väl hem idag??" men jag har nästan blivit rädd för henne och svara på dessa meddelanden då hon verkligen kan explodera och säga det mesta att jag kan lika gärna flytta hemifrån och jag skiter i henne och allting om jag skriver "jag vet inte"..vilket gör att i ren ångest kan dra hem bara för att jag får dåligt samvete..

#4 Stäng av mobilen efter ett sms om att du inte kommer vara anträffbar förrän "måndag kl 08.00".

åhh blev jätteglad av ditt inlägg #3 tack så mycket för ditt svar ❤️ din mamma låter exakt som min, speciellt det med vårdcentralen fick mig att skratta för det kunde lika gärna vara mamma själv! Du satt verkligen huvudet på spiken, mamma sitter bara på sitt feta jävla arsle. 

Min styvpappa är helt underbar, mamma har själv sagt att hon är inte ens värd någon som honom, han är bara så bra. Han är pappan jag önskade min biologiska pappa skulle vara..han ser mig och mina bröder som sina egna barn. Han har det kämpigt själv eftersom han har bott här nu i 6 år och blir också inblandad i smeten.

Han är extremt förstående och försöker både lyssna och ge kritik för det är ju hans fästmö som jag tycker är en jävla kärring. Han jobbar i skift men har sagt till honom att jag måste prata med honom, han är upptagen så det är därför han inte har ringt mig..

Förresten så smsade mamma mig nyss (detta är en liten 3a men visst det är ju jobbigt att röra på sig i guess 😕) att hon ska lägga sig och orkar inte ta någon disskussion. Aja jag ska röra på mig för nu orkar jag inte vara här :)

Det viktigadte för dig är att ta hand om ditt eget liv. Din mamma kommer ju inte bli friskare av om du skulle stanna hemma alltid, däremot skulle det vara oerhört skadligt för dig. Finns det möjlighet att du kan flytta hemifrån? Var tydlig. Sög du åker till din pojkvän och nör du kommer hem. Om hon sms-tjayar fadt du meddelat att du inte kommer hem förrän tex på måndag så påmin en hpbg: har ju redan berättat jag kommer på måndag. Om hon tjatar mer så stäng av telefonen. Du är inte ansvarig för henne och hon kan inte heller bestämma över dig då du ju är myndig. Tror dock det bäste vore om du kunde flytta och få lite ro att leva ditt egna liv! Vad bra att du pluggar in studenten! Vad bra att du slutat röka! Vad bra att du ska till psykolog! Vad bra att du förstår att såhör ska du inte behöva ha det. Det vetkar vara rätt mycket i dig som är friskt och starkt! !! Det kommer hjälpa dig att få till en bättre situation!

#6   Ingen som helst fara! 🌺❤️ Kände ju som sagt igen mig i lite av de du nämnde, och visst är det skönt att få höraatt det finns någon annan som har upplevt samma sak (även om det är riktig t jobbiga saker!) för då vet man att man blir förstådd på ett annat sätt. (så upplever jag det iallafall) Jag finns om du vill och behöver prata om detta! Är inte längre än ett PM bort! 🙂

Jag förstår om det verkar jättejobbigt att inte kunna ta det på en gång med honom, men vad jättebra att han har ett jobb och värdesätter det, din mamma trots hennes brister och dig å dina syskon som han gör, vilken pärla!

Min mor bor också i en trea.. Hon rör sig mellan skithuset, sängen/datorn å sitta å röka å dricka under fläkten i köket..(och balkongen på sommaren, yaay..) Inte jätteimponerande direkt. 😕Och i å med att hon inte gör något åt det tycker jag inte synd om henne heller. Även om jag avskyr å se henne må dåligt. Men man är lite av sin egen lyckas smed!

Det tycker jag du gör helt rätt i! Nu tycker jag att du å killen ska hitta på något riktigt mysigt ihop, bara ni eller varför inte med era gemensamma vänner som du nämnde att du/ni inte umgås med i den utsträckningen som de verkar som du vill.

Titta på film, kanske laga en god middag ihop? Ligg å killa på varandra, kramas, mys! och bara skapa en massa positiv energi som är er emellan! 🤫😃 Spela något roligt spel på kvällen till en kopp lugnande te och förgyll helgen med de små guldkornen i livet!

Ha det så jättebäst nu och låt INGEN dra ner ditt humör, för du förtjänar å må fantastiskt! 🌺

Du beskriver att det är som en kamp om dig och din tid. Kanske kan både du och din mamma må bättre på sikt om du bara är väldigt konsekvent och tydlig. Säg när du ska vara borta och håll dig till det. Hon får vänja sig. Om du kommer hem i förtid för hennes skull så vet hon ju också att hon kan utöva känslomässig kontroll och manipulation på dig. Och det blir väldigt jobbigt för er båda att leva i den kampen. Om du bara är tydlig och håller dig till vad du sagt och inte viker dig för henne så måste hon vänja sig förr eller senare att du bestämmer över din tid. Om det blir tjafs så säg bara - jag tänker inte diskutera detta. Bara visa att du inte tänker argumentera eller lyssna på hennes argument. Det bara är som det är.

Fy vad bra att du slutat röka förresten! Way to go! Heja heja!!

Som övriga har sagt - du är inte ansvarig för din mamma. Det är hon som är den vuxna och du som är "barnet". Du är inte heller ansvarig för resten av familjen. Sen är det en annan sak att du såklart bryr dig om dem och vill att de ska ha det bra, och att du ställer upp så mycket du kan och orkar. Men det ska inte gå ut över ditt eget liv. Och det är ingen lösning att du ger upp ditt liv för att sitta hemma med henne, hennes depression kommer inte att gå över av det utan det enda som händer är att du också blir frustrerad och olycklig.

Det låter bra att du har tid hos en psykolog, som förhoppningsvis kan hjälpa dig att reda ut vad du vill och kan göra, och hur du ska hantera din mammas skuldbeläggande.