Tar gärna emot era synpunkter.. vänskap
År 2016 var för mig ett år fullt av prövningar, både positiva och negativa.
2 veckor innan beräknad födelse för vår dotter blev min sambo akut sjuk och fick åka med ambulans till sjukhuset där vi blev kvar i 1 vecka. Tillbaka hem för nåra dagar innan det är dags att åka tillbaka för förlossning.
Nu får vi andas ut 2 månader, lära känna vår nya familjemedlem och börja vänja oss vid vårt nya liv som föräldrar. När min dotter är 2 månader gick min pappa bort. Helt utan förvarning. Han trillade av köksstolen när han satt och åt frukost och sedan var han borta. Tror inte jag ännu kommit över chocken. Min mamma var hemma och såg alltihop. De närmsta månaderna efter detta var ett enda stort kaos, för det första vara mamma och ta hand om vår lilla baby, med sedan vara ett stöd till min egen mamma. jag pluggade också på universitetet (hade bestämt att jag ville fortsätta studera och va mammaledig senare) och skulle hinna med mina universitetsstudier och dessutom min man. Ytterligare någon månad går och vi får veta att företaget min man jobbar på kommer flytta verksamheten utomlands och alla är varslade. min man är snart arbetslös och vi har precis skrivit kontrakt för husköp.
Nu har 2 av mina vänner ifrågasatt varför vi inte har samma kontakt som innan, De har tydligt visat sitt missnöje med att jag inte hinner ses eller höras i samma utsträckning som innan.. Jag försöker höra av mig minst 1 g / vecka och försöka få till att vi ses iaf nån gång i månaden.. Jag tycker att jag är intresserad i vad som händer i deras liv och jag försöker alltid vara en god vän och även lyssna till deras problem osv… Den första tiden efter att pappa gick bort kan jag dock ärligt säga att jag inte hörde av mig alls..
En vän uttryckte sig som att hon kände sig som ett bihang och det gjorde mig såklart ledsen för så vill jag inte att hon ska känna sig.
Är jag en dålig vän? Eller skulle jag kunna begära lite mer förståelse för situationen, de är ju ändå 2 av mina närmsta vänner?
Vet inte vad vill få fram riktigt men vore skönt att höra input från andra som är utomstående, om någon vill ta sig tiden :)
Som jag även skrev på andra tråden: Jag tycker inte du är en dålig vän. Du kämpar med den kraft du har att hålla i hop ditt liv och din familj, och på samma tid hitta en vrå till dina vänner. Jag tycker dina vänner visar rätt dålig förståelse för din situasjon! Det är okej att ställa frågan varför, men när man då får en förklaring tycker jag ju ut från din situation det borde bemötas med "oj, men oj då finns det något jag kan göra för att hjälpa dig?!" från en vän. Eller åtminstonen bara med förståelse även om man inte direkt erbjuder hjälp.
“A single dream is more powerful than a thousand realities.”
― J.R.R. Tolkien
http://www.fyllepenna.net
Jag tycker inte du är en dålig vän!
Däremot så kan jag förstå deras sida om det är så att ni inte öppet klart och tydligt pratat om varför det är svårt för dig att ses och höra av dig lika ofta.
Du ska absolut kunna begära lite mer förståelse. Prova förklara för dem hur det ligger till. Säg att de kanske tex. kan ''skriva av sig'' till dig om de behöver, men att du svarar när du hinner? Ifall det är så att de går igenom något de behöver prata om men du inte kan just den sekunden. Så har jag med en kompis, hon kan inte alltid svara helt då hon pluggat/jobbat senaste månaderna men inte jag.
Jag skriver när jag vill om vad jag vill, hur mycket jag vill, så svarar hon ofta senare på dagen eller dagen efter tex.
Försök förklara situationen att det är svårt att hinna med. Kan du inte annars fråga om de skulle gå med på att kanske umgås mer hemma hos dig eller liknande?
Tycker inte det är minsta dåligt att du inte hinner och orkar. Kanske behöver du vara mer ärlig mot vännern? Kring hur mycket det varit och ör i ditt liv? Kanske har du varit öppen och ärlig och att de åndå inte förstår? Är det personer som inte själv har barn t.ex? Då kan det vara svårt att föreställa sig flr dom kanske. Det är ganska vanligt när en bland vänner fpr barn att några kan ha svårt att förstå. Även utan allt annat du också varit med om menar jag. Prata och vara ärlig tror jag är vägen fram!
Som din vän borde dom förstå att ditt liv har förändrats och dina prioriteringar lika så. Du har barn nu. Dessutom sjukdom och dödsfall på det. Självklart har du inte massa tid till vänner just nu.
Kan inte låta bli att undra om dina vänner har egna barn? För när jag fick barn tyckte mina barnlösa vänner att jag slutade höra av mig. Jo, tacka sjutton för det, när jag vissa dar knappt fick på mig kläderna. Det blev bättre när tösen slutade amma, då hann jag med mig själv iaf…
Men jag säger som de övriga här, har du varit klar och öppen med allt som händer i ditt liv till dina vänner? Bebis, plugg, dödsfall, arbetslöshet, allt det där tar tid att hantera. Då är det svårt att hinna med att sitta på café o snacka med kompisar. Men det klart de måste få veta hela bilden för att kunna förstå den.
Lycka till med allt!
I don't have hobbies - I have obsessions!
Ebmfh
Trollcaféet
Starta ny diskussion