Det finns inget "sånt man gör för varandra när man är en familj" som gäller som något slags generell regel. Han har sin syn på vad han vill göra för dig, du måste välja om du är nöjd med det eller om du vill skaffa dig ett annat liv.

Jag tycker nog att om du vill skola om dig så ska du göra det, kanske kan ni bo i mindre så länge så att boendekostnaden går ner?
Jag förstår om han säger nej ifall ni helt enkelt inte har råd, men samtidigt är det inte sunt att helt förlita sig på att han vill försörja båda er medans du studerar. Det kan ju vara skrämmande för honom ifall eran inkomst minskar drastiskt, men om ni sätter er tillsammans och räknar på hur ni kommer att behöva leva för att det ska gå runt så kanske ni upptäcker tillsammans att det faktiskt kan fungera.

Jag tycker också det men han vill inte bo mindre eller sämre eller längre ut osv. Vi skulle garanterar klara oss på bara hans lön + studiebidrag men vi skull få ändra våra vanor lite. Jag fattar ju att detta inte är nåt man kan kräva av sin sambo men jag blev chockad eftersom det är självklart för mig att jag skulle göra det för honom. Det är ju även pga honom som vi har så höga kostnader, eftersom han inte vill flytta.

finns väl ingen regel som är huggen i sten. det är något som du och din sambo kommer överens om. ingen här kan säga att det är rätt eller fel för det finns ingen regel som gör det rätt eller fel.

Jag tycker inte han kan ta något beslut om huruvida du ska få plugga eller inte. Men du måste kanske ha en back-up-plan om det blir så att ekonomin inte går runt när du väl börjar plugga. 

Kanske får ni flytta isär under studietiden, så att du kan stå för dina egna kostnader och inte behöver oroa dig? Om han då inser att han inte kan bo kvar där med endast sin egen inkomst kanske han kommer till insikt om att familjen trots allt är viktigare än att man prompt ska bo på ett visst ställe..

Kan ni inte hyra ut lägenheten i andra hand under studietiden, så att ni kan flytta tillbaka dit sen?

Jag är inte helt tappad. Fattar att det inte fonns regler runt detta?! Men jag undrar hur andra hade gjort i samma situation.

Jag hade aldrig krävt att någon skulle stå för mina kostnader om jag vill plugga. Finns studielån.

spelar ingen roll om någon säger gör si och några andra säger gör så, för vilket svar du än får, så är detta något som bara du och din sambo kan lösa.

men för att svara på frågan, vill jag plugga så är det mitt val och ansvar och det får jag stå för, skulle inte tänka tanken på att fråga eller ens förvänta mig att min sambo ska försörja mig(om inte sambon säger och vill något annat dvs).

Alltså, jag tycker att det är han som gör fel. För det första känns det jäkligt snålt och egoistiskt att han inte vill betala för att du ska få göra något du vill med ditt liv plus att du redan nu tjänar mer än honom och vantrivs på jobbet. För det andra är det ju hans fel om han vägrar flytta eller leva billigare. Jag hade blivit väldigt stött om jag hamnat i din situation för jag hade också tyckt att det vore en självklarhet att hjälpa min sambo om han ville plugga eller liknande.

Vad säger din sambo om du säger att du inte trivs på ditt jobb och att ditt välmående borde vara viktigare än hans statusprylar (det han/ni lägger pengar på)?

Om ena parten vantrivs som du skriver så skulle jag tycka det vore rätt att man pratade om detta, ett flertal ggr, kanske först försökte göra något åt vantrivseln och se tiden an lite, så inte det är något tillfälligt bara och om det efter ett tag stod klart att det inte blir bättre, något måste hända, t.ex. Den ena vill utbilda sig till annat yrke då tycker jag det är rimligt att man gemensamt löser hur det kan gå till. Så: hur allvarligt är din misstrivsel? Bryr han sig och är bekymrat för ditt mående? Har det pågått länge? Hur väl medveten är han om den? Har han varit med i funderingarna på lösningar? Är lite inne på lärarutbildningen är din ide, inte en "vi" ide men du förväntar dig att ekonomiska delen ska vara "vi"? Det sättet du nämnar detta med att nu bor dyrt som han vill och inte billigare på landet som du vill låter också som att du menar han på något vis står i skuld till dig? Det finns en konflikt som inte är löst riktigt. ? För 10 år sedan då jag var väldigt sleten (utmattning) var jag tjänstledig ett år. Då levde vi (familj på 5) på makens halvtidslön. Jag skulle definitivt gjort samma om han hade behövt vara ledig. Men det är också skillnad på prisläget i Stockholm och Värmlandsskogen.

TS . Låter som om ni inte är i fas med varandra angående vad ni vill här och nu . Dags att prata seriöst med varandra , ge och ta är viktigt i ett förhållande . Kanske få hjälp via parterapi ?

Jag kommer självklart ta studielån men det räcker som sagt inte för att täcka 50% av våra kostnader. Det finns verkligen en konflikt som inte är löst ang var vi bor nån stans… o ja, jag tycker att han har nån sorts skuld till mig eftersom det är han som så bestämt vill bo där vi bor o det är därför vi har så höga boende kostnader som gör att studielånet inte skulle räcka. Vet inte hur den konflikten ska lösas heller, vi kommer ingenstans där. Men i o med det så tycker jag att han borde ställa upp för mig o ta en större del av våra boende kostnader när jag pluggar eftersom dessa boendekostnader beror på honom. Men det tycker alltså inte han. Jag har flera gånger tagit upp hur dåligt jag mår av mitt jobb men det känns inte riktigt som han tar det på allvar. Jag är mammaledig för tillfället men när jag jobbade så jobbade jag i perioder ca 12 timmar om dagen o några timmar hemifrån på helgen o det tyckte han var jobbigt eftersom jag var borta så mkt, nu är det dock som han har förträngt det. Det kommer ju dock bli samma sak igen när jag är tillbaka på jobbet så då kanske han minns, det kanske hjälper:) En mellanväg är ju att jag inte pluggar utan bars byter jobb inom samma branch men kanske med lägre lön o mindre ansvar. Det skulle helt klart vara en förbättring men det är egentligen inte vad jag vill göra med mitt liv.

#13 Det är bara du som kan välja vad du vill göra med ditt liv , nu låter det som du bara har fogat dig efter vad din Man vill ?

Nej vi är verkligen inte i fas:) han vill inte gå i parterapi så jag vet inte riktigt hur vi/jag ska gå vidare faktiskt. Vill fortsätta vara en familj men det är verkligen inte mkt som funkar för tillfället!

Om jag var du skulle jag inte säga upp mig från mitt jobb utan begära studieledigt under tiden som du pluggar. Det kan ju vara så att du efter utbildningen är klar inte får något jobb och då har du möjlighet att gå tillbaka till jobbet tills du hittar det du vill jobba med. Bara ett tips!

Sen hur ni ska lösa det ekonomiskt är ju något ni verkligen får sätta er ner och diskutera igenom. Låt det i alla fall sjunka in lite, det kan ju vara att han blivit chockad när du nämnt ditt förslag. 

Hoppas ni kan hitta en bra lösning på problemet.

#15. Så tråkigt ….. Har du någon i din omgivning som du kan prata med ? Som kanske kan hjälpa dig nå fram till honom om hur du mår ? Hoppas att ni hittar en bra lösning för hela familjen .

Saken är den att jag ville exakt samma saker som honom förut men har ändrat prio nu. Han har väldigt svårt att förstå det. Vilket jag kan förstå men jag kan också tycka att han borde inse att ingen människa är samma hela livet o man måste kompromissa. För tillfället är det bara jag som kompromissar. Vi har pratat om det men han tycker att jag kan flytta själv i så fall. Blir väldigt låg nivå o därför vill jag gå i parterapi vilket han inte vill osv osv osv. Funderar såklart på att göra slut men vill verkligen inte det,

handlar det om äkta kärlek, så låter man inte pengar eller en distans från vart man bor så lätt sätta käppar i hjulen, så ja, det kanske inte är en sån dålig ide att göra slut. säger det inte för att vara elak, men det låter inte som att ni älskar varandra så värst mycket om sådana här bagateller får er(dig) att gå i göra slut tankar.

håller inte med om att det är bagateller. Handlar ju ändå om hur vi ska leva vårt liv. Tänker att det är sånt man ångrar på dödsbädden. Att man lagt massa tid o energi på ett jobb man absolut inte gillar o ett ställe man absolut inte vill bo på. Men tänker också att man skulle ångra att göra slut med nån man älskar o pappan tills ens barn. Så är något kluven.

Det finns ju en del lärarutbildningar på distans med och det kanske är möjligt att gå ned i tid på jobbet + plugga på distans och sedan ta mer tjänstledigt vid praktikperioder och liknande har en kollega som gör så fast han pluggar trädgård. Annars har man ju rätt att få ta tjänstledigt när man pluggar arbetsgivaren har dock rätt att säga nej i upp till 6mån så de har chans hitta vikarie men det kan man komma runt genomatt skicka in en tjänstledighetsansökan redan då man söker utbildningen och skriva om jag kommer in på utbildningen ansöker jag om tjänstledigt i X antal år.

För min sambo var det självklart att ställa upp för mig när jag ville börja plugga och arbeta med något helt annat. Inte så att han försörjde mig men vi var ju tvungna att att ändra på våra dyra vanor; han kunde inte köpa en massa dyra teknikprylar längre, vi kunde inte resa utomlands  under några år, inte gå ut och äta som förut, färre biobesök. Ja helt enkelt tänka oss för vad vi la pengarna på.

Jag hade naturligtvis gjort samma för min sambo om han skulle vilja börja plugga en dag.

Vad jag reagerar över är att du skriver att han sa du kunde flytta själv !

Jag är helt på din linje här. I ett förhållande bör det vara självklart för båda att den andra parten mår bra. Är det inte så får man söka lösningar på det problemet. Så i min värld känns det faktiskt inte som om han bryr sig tillräckligt mycket om dig.

Kanske måste du dra det till sin spets och visa hur viktigt det här är för dig genom att säga att du är betedd att separera. På riktigt alltså! Han lär ju faktiskt inte heller klara det boende ni nu har ensam, så då står han plötsligt inför ett helt annat val…

Så som det är nu är det du och din lön som ser till att han kan få bo som han vill, men han är inte beredd att kompromissa för att du ska må bra. Är den karln verkligen den du vill åldras med?

min man har haft en dröm om en utbildning i princip sedan vi träffades. han kom in två gånger på den utbildningen. första gången sa jag nej. då handlade det om att han kom in på en ort där jag aldrig skulle kunna få jobb. han tog inte den chansen. andra gången kom han in i stockholm, 50 mil från där vi bodde, och då sa jag att jag självklart följde med om det var hans dröm. kompromisser helt enkelt. vi har spenderat 5,5 år i stockholm. min man har jobbat under tiden som han pluggat, men under perioder har jag varit den enda som jobbat. vi har å andra sidan redan tidigt pratat ekonomi, valt att ha gemensam ekonomi eftersom vi ansett att våra pengar som går in i hushållet ska vara gemensamma. vissa stunder kommer jag tjäna mer, och andra kommer han göra det. vi har väl sett att ett förhållande inte är statiskt. 

däremot finns det som sagt scenarier där jag säger nej. det är en kompromiss och en dialog. detsamma gäller mig nu när jag är föräldraledig. nu är det han som tjänar pengarna, och jag som gör annat. 

jag har också svårt för skuldbegrepp i förhållanden. "han/hon står i skuld till mig" är aldrig ett bra utgångsläge. då har man liksom redan bäddat för en konflikt. i slutändan är man två i en relation, och lite har du nog satt standarden på diskussionen när man anser att den andra står i skuld. det blir inte konstruktivt. jag vet hur jag skulle känna om min man bara gick på om sin första utbildning och menade att jag stod i någon form av skuld till honom därför skulle han få göra detta. det skulle aldrig bli bra.

Det låter som envishet och ovilja att ompröva det han tror att han vill med sitt liv. Kanske behöver ni prata med någon utomstående om allt. Kanske finns det nära vänner ni kan prata med till en början, eller föräldrar, syskon t ex? Kanske någon på hans sida av familjen.

Inte så att det finns nån lag som säger att han SKA försörja dig men han borde VILJA att du ska få plugga till något du vill jobba med. Och då borde han vilja försöka hjälpa dig med att ha råd med det tycker jag.

Jag kan verkligen förstå din situation. Jag har mått mycket dåligt tidigare på mitt jobb utan att kunna hitta en vettig lösning.

Kan man tänka sig en kompromiss på så vis att du kan spara ihop en viss summa och att han bidrar med resten?

Hur länge kan du stå ut? Om man bara leker med tanken att du jobbar kvar ett år och sparar hårt och sedan kanske kan ta något extrajobb under studietiden kanske det är hanterbart?

Jag har en fundering själv att bli lärare och har 45 hp pedagogik kvar innan jag är behörig. Jag jobbar och studerar på distans samtidigt. I mitt fall får jag gå ner mycket i lön om jag blir lärare men det är hanterbart för oss.

Han borde vara mån om att du trivs i alla fall och han borde stödja dig och medverka/delta aktivt i att hitta på en vi-lösning. Att han tycker du ska spara ihop "själv" eller föreslår att du ska hitta annat boende låter faktiskt avvisande. Kallt.

Många anser att det enda rätta är att dela procentuellt på utgifterna/boendet. Om du får 10000 och han 30000 (t ex) så ska du betala 33% och han 67%. Om han tycker det blir för dyrt så får han (ni) ju flytta helt enkelt.

det är bara personliga åsikter ni nämner. finns varken någon lag eller regel som säger att han har någon skyldighet att punga ut pengar för att partnern vill plugga. om han själv vill och erbjuder sig att göra det, det är en annan sak, men man kan ju inte förvänta sig en sådan sak då ingen som helst skyldighet finns och sen bli upprörd/sur. har han sagt nej, så är det ett nej, så enkelt är det och då får man hitta en annan lösning och som jag sa tidigare, att låta pengar bli orsaken till att man börjar att tänka på att göra slut är väldigt svagt och säger mycket om vilka känslor som den penga krävande har till sin partner.

har ni satt er ned och grundligt pratat ut om detta och han har sagt nej, då är det bara att bita i det sura äpplet. gör slut, hitta en annan lösning, helt upp till dig.

#31 Jag tycker inte heller att man kan kräva att få plugga / bli försörjd, men jag tycker inte heller att man kan kräva att bo kvar på ett ställe som är för dyrt för partnern. Om han inte tycker att han kan betala för lgh själv, så borde han ju vara mån om att de båda trivs med boendesituationen.

Jag har försörjt min man sen i princip dag ett då han har varit långtidssjukskriven och arbetslös under hela tiden vi varit ihop. Skulle alla gånger ha mer pengar att lägga på mig om jag separerade och bosatte mig i en tvåa. Men jag älskar min man och vill spendera min tid hemma ihop med honom så det är inget jag ångrar att jag gör.

#33 Fint! Min man har också försörjt mig en hel del. Nu är jag sjukpensionär. Från att vi gifte oss har vi haft samma bankkonto och alla pengar är "våra". Är så tacksam att jag fått en sån generös man som aldrig någonsin anklagat mig för att jag drar in för lite till hushållet, och som litar på mig till 100% med våra pengar. Tycker det är rätt amazing för hos hans föräldrar har det alltid varit raka motsatsen, full koll på vem som betalat vad osv.

Är det alltså så att ni kan bo kvar även om du pluggar om han går in och betalar mer? Det tycker jag är ett grundkrav på ngt sätt. Du har gått med på att bo där ni bor så du kan inte skylla det på honom. Att han inte vill flytta köper jag. Om min kille vill plugga skulle jag vara ok med det under några förutsättningar. 1, inte flytta. Jag älskar vårat hus och vill inte flytta därifrån. 2. Att jag fortfarande har råd med mina hästar. 3.Att det inte går ut över dottern. Funkar de tre sakerna skulle jag utan problem gå med på att ändra livsstil för att minska våra utgifter, samt så för en större del av våra kostnader. Jag tjänar mer än honom som det är nu och betalar redan mer hemma. Jag kan öka den summan en del.