Har också undrat detta. Jag är väldigt socialt awkward, får ibland ångest när jag vet att jag kommer utsättas för vissa sociala situationer etc… Jag vet inte om det går. Jag har försökt förstå mig på och lära mig att t.ex. småprata med folk jag inte känner. Liksom, jag småpratar gärna med folk, men när jag väl står där kan jag inte för mitt liv komma på något att prata om.

Men vad menar du med social? Menar du att du vill umgås mer med folk, prata med folk du inte känner eller annat? Förklara gärna!

Ja, man kan träna sig att bli mer social genom att "utsätta sig" för sociala situationer. Dock tror jag nog att man förblir lite osocial ändå, men det underlättar om man åtminstone kan umgås med folk när det är absolut nödvändigt.

Själv var jag livrädd för att ringa upp folk när jag var i tonåren. (Det var på den tiden man bara kunde använda telefonen till att ringda och prata med folk.)

Så fick jag sommarjobb i en kundtjänst där jag skulle sitta och svara i telefon hela dagarna. Det var jättejobbigt i början, men till slut vande jag mig. Tycker visserligen fortfarande bättre om att kommunicera skriftligen än muntligen, men om det behövs så har jag inga problem med att ringa upp någon myndighet t.ex.

#1 Jag menar inte att jag vill börja umgås mer med folk. Men jag menar de situationer som ändå uppstår när man "bör" träffa folk… Att det skulle underlätta om de situationerna kändes lite lättsammare. Att det inte tog emot så himla mycket att träffas och vara social i 2-3 timmar. Jag behöver inte tycka det är roligt. Men jag skulle önska att det var mer neutralt.. och inte bara ett stort minus.

#3 Då är det nog bara träning som hjälper. Ta det i den takt du klarar. Om du kan, så börja tillsammans med några personer som du känner sedan innan. Inte så många i början, men utöka antalet när du börjar känna dig lite tryggare.

#0 Det går lättare om man tycker det är kul att träffa folk. Jag var väldigt blyg när jag var ung men nu har det släppt.

Kan du hitta situationer där du trivs och kan slappna av så går det lättare. Inte ta sig själv på så stort allvar. Våga öppna dig mot andra.

Du kommer att behöva det i arbetslivet och om du vill träffa någon livskamrat.

Ja, träning! Lämna sin komfortzon det växer man av.

#4 Det är egentligen bara med personer jag känner "problemet" uppstår Helt enkelt för att det är där pressen att umgås finns. Folk jag inte känner, känner jag ju heller ingen press att umgås med.

Det är svårt att förklara. Det är nog svårt för andra sociala individer att förstå varför jag tycker det är jobbigt att vara social med folk jag känner. Men tack i alla fall.

#5 Jag har både partner och jobb.  Så det lyckades jag med i alla fall. Men jag jobbar ensam och trivs med det. Och partner finns att hitta via nätet utan att leta ute bland folk :)

#7 Jag är inte själv särskilt social utan trivs bäst ensam. Umgås inte särskilt mycket med folk jag känner. Dock har jag lärt mig att till och med tycka det är rätt trevligt de få gånger vi träffas. Nu har jag förstås turen att ha familj och vänner som inte heller har något jättebehov av att umgås ständigt och jämt, så det underlättar.

Ett exempel är ju nu i påskhelgen. Sambons moster med familj inklusive 2 kusiner ska komma till oss idag och stanna över åtminstone en natt. De åker över 20 mil för att få träffa oss och jag ser inte ens fram emot det.  De är snälla behändiga människor, jag har träffat dem flera gånger förut. Ändå känner jag att jag hellre hade bara slappat hemma med sambon. Jag känner mig som världens sämsta människa.

Förstår precis hur du känner det. Hur trevliga mina släktingar än är, så hade jag också tyckt att det varit jobbigt att ha dem runtomkring mig hela dygnet - och ännu värre, flera dygn.

Vet dock inte om det beror på att man inte är social. Tror snarare att det är för att man har ett mycket större behov av att vara för sig själv, än vad andra människor har.

Jag är själv ganska tyst i större sammanhang, har utsatt mig mer och tvingar mig själv till viss del då jag inte vill vara tyst. Man utvecklas inte om man inte hamnar utanför sin komfortson. Jag har fortfarande lång väg att gå.

Men det finns alltid några standard frågor man kan ställa första gången man ses: var bor du du, vad jobbar du med, har du några husdjur, vad gör du på fritiden, har det hänt något nytt?

Jag hade också tyckt det varit väldigt jobbigt att få besök på det sättet. När jag var yngre ägnade jag nog mer energi åt att våndas över sociala situationer som skulle komma osv. Numera är jag bättre på att acceptera och inte tänka så mycket - bara låta det bli som det blir. Det är viktigt och meningsfullt med sociala relationer, även om jag tycker dem är jobbiga - de ger mig ändå något meningsfullt och det är inte hälsosamt att isolera sig för mycket. Acceptera att du är som du är, försök att inte tänka på det för mycket eller ställa för höga krav på dig själv - låt det bli som det blir. Du kan inte göra mer än ditt bästa, och det kommer duga alldeles utmärkt.

Jag var jätte blyg och akward innan men sen fick jag jobb som turledare på ett turridningsföretag och hade en översocial schef som charmade alla så jag härmade bara hennes beteende mönster och försökte leva efter rollen så bra så möjligt och tillslut blev det en del av min personlighet. Tyvärr har jag fått höra på mitt nya jobb vid ett par tillfällen samt från vänner hur konstig jag är. och på jobb känner jag att mina åsikter blir lite överkörda ibland vilket har gjort att jag har fått tillbaka min tysthet av rädsla för att vara pinsam, uppfattas som märklig eller starta en "konflikt" jag inte kommer orka argumentera mig ur( uttalandena som har gjorts om mig har aldrig varit i mening som mobbing utan bara slunkit ut i bara farten och att jag känner mig överkörd beror på att vi har 4 i en grupp av 6 som har väldigt starka personlighetstyper som passar i en chefsroll vilket ibland dränker åsikterna från oss som har mildare framtoning och inte gärna tar konflikt) Mitt tips är följande… *Föreställ dig en översocial person och klä dig i den rollen. Vad är det som den människan gör som leder till att folk känner sig bekväma med dom? Beroende på din ålder och självkänsla så måste jag tillägga att nej grundutseendet spelar ingen roll oftast handlar det om att men är sprallig, glad, intiativtagande och nöjd så smittar det av sig ( det kommer vara utmattade för en introvert men det är som att börja jogga! mycket lååååångsamt kommer du inte vara lika utmattad efteråt för du inte behöver anstränga dig så mycket. * läs på om olika beteende typer. Många människor uppfattas som otrevliga trots att dom inte menar det. ( för tillfället är jag hel frälst på boken Omgiven av idioter, den har förklarat mycket för mig och har gett mig en högre axeptans nivå mot nya människor som jag tidigare fann otrevliga och lite nonchalanta) * försök utsätta dig för sociala sammanhang utan att ha någon överdrivet social eller auktoritär med dig(till exenpel slutar jag alltid att ta initiativ socialt när mina föräldrar är med, dom leder alltid samtalet i sammanhang där jag inte är bekväm tex när jag ska köpa hö eller halm till mina hästar då kör alltid dom för jag inte gillar att köra hästtransport och det är deras Släp så det blir naturligt. Eller i affären om jag behöver hjälp av expediten. Det slutar alltid med att jag står tyst, typ skapar med foten och känner mig som 12 år och inte dom 22 år som jag är. Detta beteendet från mig leder till osäkerhet hos den främmande människan som då outomatiskt kommer söka kontakt med en mer trygg och målmedveten person. Är jag deremot med en mindre ledande/ dominant och extrovärt personlighet har jag inte alls lika svårt för att ta kontakt och leda ett samtal. Mycket att min sociala obekvämhet triggas av att jag har ett väldigt kort och selektivt minne, jag har extremt svårt för namn tex och väldigt svårt att hålla en röd tråd i ett samtal. Som exempel på mitt dåliga minne har jag fortfarande svårt för att komma ihåg vad min svärmor heter trots att jag har varit tillsammans med hennes son i snart 3 år och vi träffas regelbundet. Hoppas något av tipsen kan hjälpa. jag upplever att det hjälper men jag har aldrig fått någon professionell hjälp så jag vet inte om det stämmer rent faktamässigt :)

Förstår vad du menar! Själv har jag inga problem med att träffa nya personer, eller väldigt nära vänner, men alla däremellan (dvs folk jag känner men inte tillräckligt väl) kan kännas väldigt jobbiga att träffa. Det blir en press på att man ska funka bra ihop, utan att förutsättningarna finns där helt och hållet, och man kan som du säger inte riktigt slappna av.

Personligen tycker jag att det hjälper mycket att "utsätta sig" för umgänge med jämna mellanrum. Om jag går långa perioder utan att träffa folk blir min sociala ångest mycket, mycket större än om jag träffar folk och pratar med mer jämna mellanrum. Fler möten gör att varje enskilt möte avdramatiseras.