Frågan om att vilja ha barn torde ju kommit upp tidigare i ert förhållande. Du är trots allt 35 och det är ingen självklarhet att du ska vara fertil så länge till.

Jag tycker du ska ställa honom mot väggen, är det så att han absolut inte vill ha barn tillsammans med dig, så måste han låta dig gå vidare med ditt liv. Kanske du träffar någon det klickar med och ni vill ha barn tillsammans direkt, sånt händer faktiskt.

Lycka till nu.

*kram*

Problem uppstår om man är kär i karln*L*..Tycker dock att man inte får vara självisk i en relation..Man måste kunna kompromissa även när det gäller barn.Har goda vänner som  när dom väl börja försöka inte kunde ..Sen blev dom för gamla för fertilitetshjälp Ohan inte känner sig mogen nu (om han är äldre än dig) NÄR ska han känna sig mogen då??????

Usch, sånt här är ju jättesvårt att råda i, framför allt när man själv inte kan föreställa sig problemet "på riktigt".

Hos oss har två av tre ungar plötsligt bara dykt upp vid matbordet ungefär, och vi har varit lika förvånade både maken och jag!

Den äldste däremot, är mycket mycket välplanerad, och diskussionen om att leva utan barn har liksom aldrig funnits… Det var mer en diskussion om "ska vi nu eller vänta" och det blev nu - fast då, alltså, för 18 år sedan.

Innan vi fick vårt sista barn för fyra år sedan kände jag en längtan efter en till i flera år. Men maken sa definitivt nej. Han ville inte ha flera, tyckte det räckte med två och menade att vårt liv inte var anpassat för att börja om med en till (vi har sju år mellan varje). Det vart ju aldrig något stort problem, vi hade ju två och det hade varit ok för mig också. När jag väl slängde ett positivt gravtest på bordet framför honom och sarkastiskt väste fram ett Grattis klantskalle! blev han överlycklig… Karlar…

Så här i efterhand tror jag att han var rädd helt enkelt. Vi hade sålt vårt hus, bosatt oss i lägenhet som var exakt anpassad för två barn, vi jobbade mycket båda två och började väl skönja den där friheten som uppstår när barnen börjar bli större och mindre krävande. Är det kanske så för din partner också? Är han rädd att ett barn skall förändra hans liv för dramatiskt?

Att tvinga på någon barn mot sin vilja tror jag kan vara ödesdigert. Man påtvingar någon ett livslångt åtagande som han inte vill ha - själv hade jag nog blivit tokig! Samtidigt påtvingar han dig ett liv utan barn, det tror jag är lika ödesdigert. 

Du måste helt enkelt med alla medel övertyga honom om att barn är förutsättningen för att ert förhållande skall överleva. Försök att utröna vad det är han ser som det stora hotet med att få barn, vad är han rädd för? Vad väntar han på, vad är det han måste få gjort innan han känner sig mogen för att bli far? Och som han dessutom inte kan göra på grund av barnet?

Man ska nog akta sig för att "tjata" sig till ett medgivande, men man måste hålla en öppen diskussion och vara öppen med hur man känner. Det handlar ju inte precis om att köpa en ny bil…

Håller tummarna för dig och hoppas du får som du vill!

Ja, jag är 34 snart och jag kan säga direkt att jag inte kommer att bli ihop med någon som direkt säger att dom inte vill ha barn. För JAG vill det och vill inte behöva kompromissa.

Tyvärr har jag inget råd till dig, bara en sympatikram. *kram*

Jag har hört liknande problem men kan inte svara på din fråga.

Han är två år yngre än mig…..så han fyller 32 år i år…..Han har hela tiden vetat att jag jättegärna vill ha barn och varje gång jag fört det på tal, vilker är lite då och då genom årens lopp, så säger han bara att han inte vill ha barn just nu, och varför det är så har jag ingen aning om……..Dessutom är vi särbos, och det innebär ju att vi först och främst bör flytta ihop innan vi skaffar barn och även där har vi olika åsikter, jag har kunnat flyttat ihop för länge sedan, medan han känner sig mer osäker, så det är många lösa trådar på olika håll…..

#6 Aha, det förklarar ju saken lite mer, tycker jag. Han vill helt enkelt fortsätta leva ungkarlsliv. Äta kakan och ha den. Det är därför han inte gjort sig någon brådska att flytta samman med dig, för varför skulle han? Vad kan du erbjuda honom som sambo eller gift, som du inte redan gör idag? Han får ju hela tiden det bästa av båda världar; kärlek, närhet och sex men också ensamhet, avskildhet och tystnad när han vill det.

Det är inte fel att vara särbo, det är inte alls det jag menar. Men en kille som inte ens velat ta steget att flytta samman med den man älskar, undrar jag om han är mogen att varken bli sambo eller pappa.

I övrigt håller jag med Sajberlena, du måste försöka få honom att förstå att er framtid kan hänga på det här beslutet.

Jag skulle aldrig avstå från den innerliga glädje och lycka det innebär att få bli och vara mamma. Varenda dag.

(Jag har tre ungar jag blir tokig på cirka en gång i timmen, och jag älskar de så innerligt mycket mellan varven jag är arg på dem). ;-)

jag är då bara 18 och vill definitivt inte ha barn. men om jag var i den situationen att jag var 35 år och inte har barn men vill skaffa så skulle jag säga till honom, flytta ihop med mig och skaffa barn eller stick. helt enkelt

Hoppas det hela löser sig!

Jag är kille och 30år, jag hade ett långt förhållande med en jämnårig tjej, 5 år.

Hon ville ha barn, jag var tveksam. Men vi va kära och skjöt upp frågan varje gång vi diskuterat det lite lätt.

Vissa tror att det är så enkelt som bara: Gör slut om han inte vill, men om man resonerar så då har man nog aldrig varit riktigt lyckligt kär.

För vbårt förhållande var lyckligt oftast, men när åren gick så blev hon mer och mer fixerad på iden att ha barn, och jag blev mer och mer tveksam.

Orsakerna är många: dagens svenska samhälle försvårar att uppfostra barn, det är svårt att veta hur barnen ska kunna försörja sig tex.

Dagens män är vana vid frihet och de ser hur andra pappor döms hårt av samhället för att de tex inte tar ut föräldraledigheten eller för att man inte vill göra hälften av hemarbetet utan satsa mer på att försörja familjen ekonomiskt - då blir man avskräckt och tänker att "jag vill inte bli dömd och utpekad som mansgris osv".

Då väljer man att inte skaffa barn. Jag älskade min tjej (sambo) väldigt mycket men jag kan inte ändra på hur jag är och mina behov.

Vi lämnade varandra så att hon ska kunna hitta nån annan att få barn med och jag önskar henne allt gott och att hon hittar en man som passar svenska samhällets värderingar bättre, som passar att få barn med.

Mitt råd är att du helt enkelt pratar med din kille en gång för alla. Att du berättar hur du känner och vad du vill och att ni borde sätta er ner och prata om er gemensamma framtid. Att ta reda på vad han vill och vad han inte vill.

Du själv måste nog också förbereda dig inför vad du själv vill och varför du vill det du vill, känna efter hur det känns för dig att ni ännu inte flyttat ihop fast åren gått … känna efter hur länge till du kan tänka dig fortsätta relationen om du får de svar av honom du helst inte vill höra. Vad gör du om han fortdarande inte vill flytta ihop / skaffa barn? Gör du slut eller fortsätter du relationen som vanligt. Du vet väl att risken finns att du kan komma att bli bitter och kanske få känslor mot honom som inte är så angenäma. Att du i framtiden kan anklaga honom att det är hans fel att du inte har barn. Men felet är inte hans om han sagt att han inga barn vill ha. Men den känslan kan spöka ändå.

Ställ dig själv frågan; vill jag fortsätta den här relationen fast han inte vill flytta ihop och ha barn med mig?

Man kan inte tvinga någon till att vilja samma saker. Det är du som måste se över vad du vill med er relation när han sagt att han inte vill flytta ihop eller skaffa barn.

Jag är inne på samma linje som SharpMissy. Han verkar vilja äta kakan och ha den kvar. Du är tillgänglig där för honom i alla lägen. Ni vill inte samma saker och att vilja så olika saker i en realtion kan inte jag se nån lycklig fortsättning på; men det är bara min åsikt. Man gör sina val. Antigen så lever ni ihop som det är eller så bryter du upp eftersom din längtan efter barn är större. Men man kan aldrig aldrig aldrig förändra en annan människa eller tvinga den att vilja samma sak. Hur gärna man kanske själv önskar att man kunde. Det är inte heller särskilt lyckat att försöka tvinga någon.

Kan du tänka dig tanken att bryta upp med honom efter alla dessa år om det nu är så att han verken vill flytta ihop eller ha barn?

Jag kan väl tillägga att jag själv inte vill ha fler barn.

När jag träffade min kille för 7 år sedan så var jag tydlig med att berätta att jag inte vill ha fler barn. Att det aldrig kommer ske.

Min kille är 28 år och jag är snart 37 år. 9 års ålderskillnad alltså.

Jag är medveten om att det kanske kommer en dag då han vill ha barn och att det då inte kommer bli med mig då jag inte vill ha fler barn. Han säger att han inte heller vill ha barn och att han hellre väljer att leva med mig .. att han inte kommer vilja ha barn men man kan ju aldrig veta … han kanske vill det när han är 35 år. Män har väl också en biologisk klocka på nåt vis.

Han vet inte nu som 28-åring om att han kanske kommer vilja en dag .. så brukar jag tänka. Heh.

Det är nåt vi får ta ställning till då; om den dagen kommer och jag skulle aldrig missunna honom till att en vacker dag bli pappa och jag skulle verkligen förstå om han bryter upp med mig då.

Vill han ha barn ska han ju kunna få chansen till det livet. Jag älskar honom otroligt mycket och mitt val att inte vilja ha fler barn har inget med vår relation att göra och jag älskar honom så mycket att jag t.o.m kan släppa honom för att han ska kunna få det liv han vill; om han nu vill ha barn i framtiden.

En del kanke tycker det är konstigt och ego av mig. Men jag kan ju inte bli med barn bara för att någon ska kunna få bli pappa. Barn ska man ju skaffa för barnets skull.

Skaffa barn eller inte när man är 35 år då är det hög tid att bestämma sig tycker jag.Fick själv vänta 8år på att bli gravid när jag väl bestämt mig .Man har ju ingen aning om hur fertil man är och framförallt hur fertil ens partner är.Hade jag väntat ett par år till innan jag sökte hjälp hade jag varit för gammal för en utredning.Man kanske måste ta reda på orsaken till varför man inte vill skaffa barn.

Mycket kan man kompromissa om, men om man skall kompromissa angående att skaffa barn, det är jag mycket tveksam till.

Jag tycker att sätta liv till världen kräver väldigt mycket ansvar, och är man inte beredd att satsa den energi och den kraft det tar, inte just de minuterna man "fixar till det", utan de 18-20 åren innan barnet är "vuxet "och kan klara sig hyfsat ensam, då vet jag inte heller om man skall göra det.

Någon resonerade om att man kanske inte villa skaffa barn för man visste inte vad barnet skulle jobba med i framtidens samhälle, om det skulle finnas jobb (om jag förstod det rätt). Det tycker jag är lite väl hårt att resonera så - det måste ligga i uppfostringens natur att se till att barnet skaffar adekvat utbildning och att föra över egna normer och värderingar till sina barn - så att de lär sig att man måste jobba för brödfödan. Jobb finns det, och jobb kommer det alltid att finnas. Det är jag säker på.

För många år sedan när jag själv var arbetslös gick jag ibland på något som hette "tillfälliga" arbetsförmedlingen, ett ställe dit jobb på 1-3 dagar kunde komma in. En dag var jag sent dit och mötte en annan kille på väg ut därifrån. Frågade honom om han hade fått jobb, och han sade att det fanns inga den dagen. Jag gick ändå in för att snacka med dem, och det visade sig att det fanns - de behövde 4 stycken för att lasta om en lastbil + släp (ca 900 klädsäckar som skulle lyftas ur, sidorna på lastbilen skulle sättas upp med plankor och sedan skulle alla klädsäckar lastas in igen). Såklart tog jag jobbet, det gav några hundralappar för några timmars slit.

Dagen efter så frågade jag honom om han inte blivit erbjuden jobbet, men fick svaret "Skojar du, det där var ju inte jobb - det var slavgöra". Med den inställningen, tror jag inte man kommer långt.

Jag är visserligen bara 21 men jag längtar efter barn så jag tror jag ska bli gråhårig ibland.
Har jag gjort sen jag var 15…
Men min fästman vill vänta, allt från 3 år till 10 år pga ekonomiska skäl, jobb, utbildning osv.

Men jag kan inte sluta längta efter en liten, vill ju så gärna.

Hoppas det löser sig för er!

Varför dök denna tråd upp  bland olästa diskussioner för mig? 🤔

#17 samma här. Måste va nån bugg.

#17: Mig med, kanske är någon slags bugg?

Tror inlägg #16 puffade upp tråden, men själva inlägget är borttaget.

Tråden kom upp eftersom någon skrev i den.

#21 fast eftersom inlägg 16 har tagits bort så såg det först ut som att tråden puttats upp av sig själv. Det var inte förrän vendelay skrev som man kunde se att det "fattades" ett inlägg. Fast jag missade i och för sig det ändå innan jag läste vad #20 skrev.

Men nu vet du.

Det är viktigt i en relation att kunna kompromissa och försöka förstå varandra. Om det är mycket viktigt för dig att skaffa barn så måste du leva i en relation med någon som tänker likadant eller vara beredd att ge upp tanken om barn. Man får inte vara för självisk och tiderna har förändrats. Idag är det inte alla som vill skaffa barn. Förr ville alla ha barn men idag är det inte så. Det viktigaste är att ni pratar ut om detta, ser om någon av er är beredd att kompromissa. Om inte så är ni nog tvungna att gå vidare och hitta någon som vill samma sak som er själva.