För allas skull, separera. Den typen av människor löser man inga problem med eftersom de anser sig ofelbara. Hon vill ju inte ens diskutera med en terapeut.

Jag tror ni har kommit till vägs ände som du själv säger. Tror ni har eviga diskussioner bara för att bevisa att "jag" har rätt. Irriationen på varann fräter som syra. Att backa till ett harmoniskt förhållande är helt osannolikt. Sen kvittar det vem som har sagt vad eller inte sagt. Bryt för allas skull, inte minst barnen!

Det låter ju som att det finns några knutar i henne som hon inte är beredd att prata om eller erkänna.

Men, jag hoppar tillbaka till din "lista". Du säger att du bara vill lösa missförståndet och förklara varför du gjorde fel. Du kanske kan testa istället att verkligen försöka lyssna, be henne förklara mer, fråga vad som gjorde henne ledsen. Undvik att säga "arg/irriterad" då man lätt blir provocerad av att få de etiketterna (även om de är sanna). Det är lättare att förklara sina känslor ifall någon frågar, på ett mjukt sätt, varför man blev ledsen. Avbryt inte i första taget. Det viktigaste är inte att du får förklara dig, eller "reda ut det". Det viktiga är att du förstår vad som hände i henne känslomässigt. Vem som gjorde rätt och fel blir inte så viktigt… det viktiga är att man ser varandra. Och man kan säga förlåt, kanske inte för att man gjorde ett allvarligt fel, utan bara för att man gjorde den andre ledsen. Man kan säga förlåt för ett missförstånd, likaväl som för något uppenbart dumt.

Jag bara tror att OM ni ska ha en chans till en framtid tillsammans, så måste ni börja känna er trygga med varann. Ilska brukar finnas mellan två personer när den där grundtryggheten är skadad, när man inte längre är intima på ett känslomässigt plan. Då börjar man behandla varann som fiender istället. Det ni behöver är inte i första hand att reda ut vad som är rätt och fel i varje situation, utan just upprätta tryggheten att dela sina känslor med varann. Att det finns någon där som är beredd att älska och inte döma. Och att reda ut vem som gjorde rätt och fel är ingen bra utgångspunkt för det… för oftast har båda gjort flera rätt och också flera fel. 

Åter till listan… du blir också arg på henne över att hon låter en liten skitsak bli en stor grej och något att bråka om. När något gör en ledsen och man blir anklagad för att bli arg så åker försvarsmurarna upp. Det blir omöjligt att berätta sina känslor, att förklara varför man blev ledsen, för man vet själv att det bara var en liten skitsak och jag har inte rätt att bli arg, men jag behöver fortfarande få det här ur mig, jag behöver mötas, jag behöver trygghet till att dela detta, men tryggheten finns inte där, bara irritation. Allt eskalerar, försvarsmurarna åker högre upp och man blir arg för att situationen gick åt helt fel håll. Det som händer är egentligen att man hamnar i krig med varann, när man egentligen bara behövde lite trygghet att dela sina känslor.

Du behöver inte vänta på att en sån här situation ska dyka upp för att prata med henne. Gå och prata med henne, och ha som enda fokus att ge henne trygghet att dela sina innersta känslor. Glöm allt det där med rätt och fel och glöm att försvara dig för henne. Det är bara fiender som behöver försvara sig för varann. I ett team behöver man inte försvara sig, utan bara finnas där för att stötta och bygga upp varann. Det kanske inte är så konstigt att hon hatar att du alltid vill diskutera och reda ut saker. Hon kanske hatar att du tenderar att välja fel väg, den som får henne att gå in i försvarsställning och blir rädd för att prata om det hon behöver prata om just då. Det är inte någon slags rättegång som behövs där ni ska reda ut vad som hände och vem som gjorde rätt och fel. Det som behövs är någon som vill lyssna på hennes känslor utan att gå in i attack- och försvarsposition. Visa att du är i samma team som henne, inte hennes fiende.

Acceptera att hon vet bättre än du vad hon känner, avser och menar. Om hon inte är irriterad eller arg är det oerhört kränkande av dig att låtsas veta bättre än hon och påstå att hon är det. Och det är oerhört tröttsamt att gång på gång på gång först få sina avsikter och känslor definierade av en annan och sedan tvingas att lyssna på när denna andra i oändlighet förklarar varför man har fel i dessa avsikter och känslor, som man aldrig  har haft. 

Det är mer än märkligt att hon stått ut med detta i alla år. Varför skulle hon behöva "hjälp" med att ändra sig från något hon aldrig har varit?

nu svär jag men vad fan har du läst för något som får dig att attackera ts, #4? på dig låter det som att han använder sig av härskarteknik och förnedring när han förklarar att de är intresserade av samma saker och hon är kunnig inom de områdena. jag har själv erfarenhet av den typ av person som han beskriver, men det är min systers ex, som betedde sig likadant som i 6-punktbeskrivningen mot mig. lite av psykosociopat-beteende över det hela.

Tack alla för era fina inlägg. De flesta av er fattade hur jag menade. Klart att jag har en andel i det hela, det förnekar jag inte. Jag försöker verkligen fråga efter, jag försöker förstå, men bara det gör henne irriterad. #4 Jag blev faktiskt irriterad på vad du skrev. Du dömer mig ganska hårt. Tror du att det är så att jag försöker trycka ner henne genom att försöka förstå vad det är som gör att hon är så lätt irriterad? Tror du att det är så roligt att få känna att man blir påhoppat utan att förstå varför?

Ni andra hjälpte mig mycket, och jag överväger att lämna relationen men det är inte så lätt med all ansvar för barnen, den gemensamma ekonomin, djuren mm. Men jag vill ge oss en sista chans. Jag fokuserar bara på mig. Hon verkar också ha förstått att hon måste göra något. Jag kniper ihop och uttrycker inte vad jag känner. Hon försöker vara snällare och ger mig en puss när hon märker att hon har sagt något dumt till mig som sårade mig. Jag får ingen ursäkt men det kanske inte är det viktigaste.

Jag hittade en terapeut som påminde mig om att söka min väg till mitt inre barn. Jag har tydligen en hel del trauman att bearbeta från förr, upptäckte jag sedan jag skrev inlägget. Känslan att min längtan att ge kärlek blir avvisad, känslan att inte få ta emot eller känna kärlek verkar komma från en för tidig födsel och sex veckor i kuvösen, helt utan någon som helst kontakt till min mamma eller någon annan kärkesgivande människa för den delen. Så gjorde man på sena 60-talet, tyvärr. Idag vet man tack och lov bättre. För mig personligen låter det som en rimlig (del-)förklaring för att jag reagerar så stark när någon blir irriterad på mig, och jag vill då genast rätta till det, vilket irriterar henne starkt.

Med det kör vi nu och det har blivit något bättre. Kanske blir det läge någon gång senare att kunna prata om våra känslor igen utan att vi känner oss sårade. Vi prioriterar positiva känslor och försöker klippa bort negativa känslor helt. Att knipa ihop när man egentligen vill säga något är inte lätt. Det finns bara två möjligheter. Förhoppningsvis kommer vi in på lugnare vattnen och kan ställa vär relation på en solid grund. Eller så bråkar det hela ihop på riktigt.