Väljer att göra ett nytt konto, då jag helst vill förbli anonym. Varnar redan nu för långt inlägg.

Strax efter jag fyllde 18 år träffade jag en man i 40års åldern. Vi började bara prata, men hos oss båda växte känslorna. Vi träffades i smyg, bodde på hotell,camping och åkte och turistade i närheten av där jag bodde. Jag var kär, och säker på vad jag ville, han likaså. Det blev väldigt tumult när min familj fick reda på att jag blivit kär i någon som är så mycket äldre än mig. Men efter ett möte med honom, min mamma och 2 av mina syskon så ändrades åsikten hos dom. Därav dom andra 2  bröder vägrade träffa honom. Tiden gick, och jag bestämde mig att flytta in till honom, det kändes som jag var lycklig för första gången på riktigt länge. Han blev någonstans min Räddning. Då jag levt hela min barndom med en diagnos som förnekats av alla. Men han trodde på mig, och fanns där. 

Men tiden gick, 1 år hann gå. Vi respekterade mina bröder och att dom behövde mer tid. Så vi fick långt i förväg säga om vi skulle åka på kalas eller andra tillställningar så dom inte åkte dit. Jag började någonstans tröttna lite redan nu, men så lång tid hade det ändå inte gått. 2 år till gick utan att ha sett mina bröder. Den ena ringde till mig, och förklarade situationen, att han bara är rädd om mig och att det inte har med min sambo att göra. Det kändes bra, iallafall så bra som det kunde göra. Samma år så fick inte vi en inbjudan till ett av mina andra syskons kalas. Pågrund av att mina bröder skulle vara där. Han förklarade senare att det var dumt av honom att inte fråga oss, men han tyckte situationen blev jobbig när dom hade sagt att dom skulle komma. Vilket jag förstår. Jag åkte dit själv, utan min sambo. Vilket är ett enormt stort steg då jag under 2 års tid behövt ha med honom på alla typer av tillställningar för att klara situationen. Men jag ville träffa dom, se om dom kunde ändra sig när dom såg att jag numera var lycklig. Jag kom till kalaset, mina två bröder kollade på mig, den som hade ringt mig tidigare hälsade, och pratade mig under hela tiden. Den andra låtsades inte om mig, sa inte ett ljud, skrattade lite halvdant åt mina skämt. Men ingenting ändrades efter den här gången heller.

Man kan väl säga att jag hade tröttnat efter 2,5 års tid på mina ena bror. Jag tog bort honom på facebook då han aldrig skriver och i min mening bara gör mig illa. Min mamma ringde för ca en vecka sedan, frågade varför jag hade tagit bort honom, sa att han blivit ledsen och besviken. Vilket jag svarar med att jag inte orkar vara på hela tiden, utan vill backa bakåt, för att han bara gör mig illa. Hon kontrar med att vi någon gång ändå måste träffas igen. "När ni får barn så måste ni ses", i mitt huvud kokar bara ilskan och jag vill som bara skrika ut att jag inte vill ha honom i närheten av dom. Han har fått min sambo att framstå som djävulen,  dessutom när jag tog bort honom på facebook så tog det ett halvår innan han insåg det. Han har nu inte hört av sig på 3 år. Dessutom har han vid flera tillfällen uttalat sig otroligt rasistiskt, vilket jag inte kan stå bakom. Sedan kommer orden, "Du vet hur han är, han pratar inte så mycket. Vi måste respektera honom, på samma sätt som vi respekterar dig och dina problem". Jag började känna tårarna smyga sig på. Att jag har aspergers syndrom kan väl knappast ens jämföras med att vara envis och bestämd? Jag gör allt i min makt för att jobba med mina problem, acceptera saker som är oerhört svåra. Jag vill egentligen bara slänga på luren, som alla andra gånger min mamma pratat om honom. Vad han har gjort. Som om han på något sätt skulle kunna liknas vid mig. Att han skulle på något sätt behandlas som hon behandlar mig. Jag som hela tiden pushat och försökt få allting att funka, att jag ska kunna ha med min sambo när vi är med min familj. Det är något som äcklar mig. Men jag orkar inte, orkar inte argumentera mer. Hon frågar om jag lägger till honom om han skulle adda mig igen, vilket jag säger ja till. Även fast jag inte vill. 5 dagar senare har han fortfarande inte lagt till mig. Och nu känns det som att han kommer ta tillfället i akt att ses som ett offer, att jag inte ger honom chansen att få prata med mig. Att jag är den som inte vill ha kontakt.

Jag är bara så trött på min familj ibland, men jag står ut. Men just mina ena bror står jag inte längre ut med. Jag har gråtit så många gånger över den här situationen att jag bara vill säga upp kontakten tills den dagen han vill träffa min sambo och försöka. Men jag är rädd att min mamma kommer vända mig ryggen, trots att detta inte alls har med henne att göra. Hon lät väldigt ledsen och besviken på mig i telefonen för att jag backade 1 steg, när han backar 10. 

Jag vet bara inte hur jag ska hantera situationen. Det känns meningslöst att lägga till honom, och hoppas på att han skriver, men med tanke på att han inte sagt ett ljud dom 3 senaste åren så känns det som att det bara kommer sluta med att jag återigen sitter med tårarna rinnandes nerför kinderna.

Vill mest bara skriva av mig, och veta lite hur ni tänker. Hur hade ni gjort?