Hemskt när sånt här händer men jag vet vad jag hade gjort. Jag hade aldrig lämnat min partner oavsett vad. Men jag har sett hur liknande situationer har tärt på en familj, eller rent utsagt förstört den.

Oavsett hur det hade sett ut så hade jag iallfall alltid funnit där vid hans sida. Allt annat runtomkring går att ordna,

Min farmor var elit idrottare tills hon blev påkörd av ett fyllo. Hon återhämtade sig aldrig utan allt blev bara sämre och tillslut rullstolsbunden. Tillslut visade sig att hon hade börjat utveckla MS och farfar stöttade henne tillslutet då hon dog av cancer. Vi pratar om tiotals år av rullstollskonkande och bärande och hej och hå. Farfar hade precis byggt färdigt deras hur när olyckan skedde och huset blev obrukbart för farmor skulle inte klara av att gå i en trappa igen. Han sålde huset och byggde ett nytt som var på markplan, allt för hennes skull. Poolen som han byggde för hennes rehabilitering hann precis bli klar när hon fick diagnosen cancer. Som hon efter 2 år dog av. Han kämpade för henne och jag förstår inte hur han orkade. Men en stor eloge till hnm.

Men idag så är allt så tillåtet så jag vet inte alls vad moralen i det hela skulle ligga. Man har ett liv och varför slösa bort det på någon annan olycka kan man tycka?

Jag själv har svårdepression och har träffat en kille som har varit guldvärd. Vi har inte ens varit tillsammans i ett halvår men ändå så har han visat sig stå pall för så mkt att jag verkligen tror på hnm och oss. Allt som han har gjort för mig kommer jag alltid att göra för hnm.

Rätt och rätt, det är väl inte det det handlar om. Jag har svårt för att tro att jag skulle lämna någon jga verkligen älskade pga en sådan (bagatell?) grej? men kanske ser man det som en ursäkt att lämna någon.. Hm.. jag vet inte.. kan dock själv ätnka mig att jag skulle boli lämnad pga det. undra vad det betyder.. Jag brukar kära ner mig så mycket så…!

Sen är det kanske inte alltid så enkelt, Har en känsla av att man visst kanske ändras som person efter en sån olycka. Kanske gillar inte ens partner den "nya" personen man blivit. Kanske har det inte alls nödvändigtvis med själva förlamningen att göra.

Sen är det ju så att livet för samtliga i familjen ändras, som partner blir man ju vårdande på ett helt annat sätt än man var innan, vare sig man vill eller inte. Så jag tycker inte saken är så självklar att ta ställning till.

Hur mycket man än älskar sin partner blir det extrema påfrestningar på ens liv. Det är nog inte alla som klarar av det.

Sen hur jag själv skulle göra, det vet jag faktistk inte. I min "bomullsvärld" vill jag ju hoppas att det inte ändrade något mellan min sambo (och blivande man) om något sånt här hände en av oss. Men det vore naivt att tro att det inte ändrade något. Sen får man ju hoppas att man lyckas rida ut stormeln och fixa en vardag som funkar för oss båda - förhoppningsvis ihop! :-)

#3 Det är nog viktigt det du säger, att folk ofta förändras till sätt och personlighet av en olycka eller sjukdom. Vissa kan bli bittra, fast i sin offerkofta. Kanske lägger ner sitt liv helt och förväntar sig att partnern ska göra allt. Jag beundrar de som vågar trotsa sina handikapp och leva vidare sina liv efter de nya förutsättningarna. En av stans bästa DJs har bara en stump istället för högerhand, men han spinner vinyl hur bra som helst ändå. Och har ni sett filmen Murderball? Härlig film om den tuffa sporten rullstolsrugby.

Visst har man rätt att vara arg, ledsen och besviken på livet om man råkar ut för något allvarligt, men om man fastnar i det kommer det ofelbart att tära på ens närstående.

#4> Precis, det är imponerande och stärkande att se hur folk tar sig vidare…

Sitter bara och tänker på hur gnällig och ämlig min sambo ibland blir när han är sjuk. Tänk om han alltid skulle vara sån, då skulle jag sällan stå ut. Har svårt för folk som tycker synd om sig själva. Visst, lite självömkan kan man få ägna sig åt, men inte mer än en dag eller 2… (ny pratar jag inte sorg utan självdestruktiv självömkan)… Se min tråd "när livet känns för jävligt…"

Jag tror man ska komma ihåg att en fysisk olycka påverkar båda partners emotionellt och mentalt också.

Båda kan förändras av en olycka fast man kanske inte är medveten om det själv. Och detta leder nog mer till att man går skiljda vägar än ENBART att någon hamnar i rullstol.

Å andra sidan, man får ju respektera allas val också? Vill man inte ha en relation med någon som hamnat i rullstol så är det väl bättre att dom bryter upp än låtsas?

Jag tycker inte man ska döma andra efter sig själv alltid. Alla har inte samma styrka eller samma förmåga.

oj, vad svårt…. men jag har ofta tänkt tanke oxå.. (arbetar även jag med rullstolsbundna)

helt spontant så skulle jag inte lämna Daniel om han blev rullstolsbunden… det kanske är annat när man arbetar m det? att man har mer förståelse….

för Daniel däremot är inte alls lika säker på om han skulle orkar med det.. hmm, den jäveln ;) nee, skämt o sido…

jag kan på ett sätt förstå att folk inte orkar.,men ändå inte….

Jag tror inte jag skulle kunna säga helt säkert att jag stannar hos min pojkvän om han skulle bli invalidiserad. Eller ja, jag skulle ju aldrig överge honom pga av exakt det.

Men skulle den händelsen förändra honom som person är han ju inte den jag blivit kär i och älskar. Hans kropp, som den funkar, är inte det viktigaste så att den ändras kan jag leva med.

Det är klart man förändras mentalt efter en sån händelse. Jag kan ju inte tala generellt, men mannen jag känner är levnadsglad och inte bitter trots att han har ont konstant. Jag vet ju iof inte hur han var innan olyckan..

Jag tror att den som råkar ut för något sånt här och blir liggandes på sjukhus i flera år har svårt att inte vara bitter. Men samtidigt tror jag att man kan komma tillbaka till livet och bli en glad och trevlig människa som accepterat sin situation. Och det jag funderar på är om man som partner lämnar den skadade innan man försökt sig på ett "riktigt" liv igen. För att lämna någon som fortfarande ligger på sjukhus känns kanske inte som ett ärligt försök att bevara relationen.

Jag tror inte man kan säga nu hur man skulle agera om situtationen inträffade… Och som sagt, jag dömer ingen för jag har inte varit där själv.

Men vidare fundering, som jag skrev i #0 - Hur löser man den sexuella biten i ett sånt förhållande, när den ena partnern inte "funkar" sexuellt längre? Är det okej med någon vid sidan om? Eller får man helt enkelt välja ett liv i celibat då?

#9> Själv tycker jag sexet i en sån här fråga är lite oviktigt…

Men om jag vänder på din fråga, hur länge tycker du man ska "vänta" på sin partner innan man med "gott samvete" kan göra slut? Om partnern ligger flera år på sjukhuset, när får man själv ge upp?

Det är klart man inte måste stanna kvar hos någon om man inte vill, men samtidigt, om man har barn och älskar sin partner så tror jag att man försöker skapa en vardag och se hur det fungerar innan man "ger upp". Eller jag vet inte.. Ett liv på sjukhus är ju inte ens i närheten av ett liv hemma.

Klart sexet är viktigt!? Det är ju ändå en ganska stor del i ett förhållande… Kan man som partner till en förlamad person bara acceptera att aldrig mer ha sex?

#9 Ja, jag för min del har absolut inget emot att skippa exklusivitetskrav på min partner. Det har jag redan gjort, medan han inte kommit dithän (än?). Sedan så är det väl också så att de flesta kan ha visst sexuellt umgänge och fysisk närhet trots handikapp, även när det gäller förlamning från midjan och neråt. Man funkar ju inte på samma sätt som förut, men sexdriften finns säkert kvar och finns händer och tunga kan man ju göra väldigt mycket :) Och det finns erogena zoner även ovan midjan. Med andra ord sexlivet behöver inte ta slut

#11 Håller med dig om att sex är väldigt viktigt och att gå med på att aldrig mer ha sex låter väldigt sorgligt i mina öron.

#12 Inte alltid händer fungerar heller. Tungan sitter visserligen högt upp och lär vara en av de delar som fungerar i de flesta fall. Så där har du en poäng :)

#13 Nej, visst är det så, men det var också därför jag skrev att om de funkar finns det mycket man kan göra :)

Jag såg en tevedokuentär för hundra år sen när jag gick i högstadiet, det handlade om en man som efter en svår bilolycka hamnade på hem för utvecklingsstörda och behovskrävande personer. Han var egentligen normal inuti sin hjärna, men han dreglade och bara skrek mi-mi-mi-mi-mi så fort hans fru kom på besök.. Man kunde i programmet förstå hans frustration över att hon var kvar, när han var ett dreglande vårdpaket. I det fallet gjorde frun rätt som lämnade honom, det var svårt nog för båda två ändå.

Sen har vi ju fallet med, vad hette han nu? Joakim? Han som valde att åka till Schweiz och ta sitt liv eftersom han var förlamad från halsen och neråt och inte kunde få fram ett ord. Jag förstår honom också och ibland har jag svårt att känna någon sympati för tanken att man ska rädda liv till vilket pris som helst, för ibland är det fan inte värt det!